När serietidningen får liv!

Russin tar en titt på serietidningar som blivit film



Att göra film som baseras på serietidningar är ingalunda någon ny trend, även om man kan tro det med tanke på den superhjältemani som uppstått i Hollywood de senaste åren. Russin ger er därför här den ultimata guiden över serietidningar som förts över till vita duken - oavsett om resultatet varit lyckat eller misslyckat. För att få förteckningen någorlunda behändig så har jag utelämnat information om tv-serier samt till stor del animerade filmer och inriktat mig på "feature"-filmerna. Jag har dessutom utelämnat den asiatiska seriemarknaden, då jag ärligt talat har ganska dålig koll på den. Därför kommer ni inte att hitta filmer som "Crying Freeman" och "Akira" här. En annan tumregel jag har haft är också att serien måste ha kommit före filmen, därför hittar ni till exempel inte Åsa-Nisse-filmerna eller Lilla Fridolf-filmerna här heller.

Passa på nu och titta bakåt i historien med Russin.nu.

Seriefigurerna är sorterade efter sin första bokstav. Navigera vidare genom att klicka på någon av bokstäverna nedan.

A B C D F H J K L M P R S T X Svenska serier

Addams Family
Familjen Addams var en något okonventionell serie när den hade premiär i tidningen New Yorker 1937. Serien hade inget namn, karaktärerna hade inga namn och den förekom inte med någon regelbundenhet alls. Det var först 1964 när ABC gjorde en sitcom baserad på serien som man namngav karaktärerna och serien döptes till Addams Family baserat på deras skapare Charles Addams.
Filmen: Den första filmen om Familjen Addams hade premiär 1991 och orsakade ett riktigt tumult eftersom den föregicks av en smart reklamkampanj. Att filmen hade klockrena stjärnor som Raul Julia, Angelica Houston, Christopher Lloyd och Christina Ricci var ju inte heller någon nackdel. Storyn i filmen går att skriva ner på en servett men filmen är ändå roande med ovannämnda skådespelare och roliga effekter. I uppföljaren "Addams Family Values" från 1993 började konceptet redan kännas mossigt och bristen på ett manus som höll var uppenbar. En tredje del, utan alla stjärnor gjordes 1998 och gick direkt till video. Den tredje delen har inte släppts i Sverige.

Agent X9
På 30-talet gick hårdkokta deckare och spioner hem hos den amerikanska publiken. Dick Tracy hade gjort stor succé och förlaget King skapade sin motsvarighet Secret Agent X-9, som var aningen mer hårdkokt än sin föregångare. Serien blev dock aldrig speciellt populär, kanske på grund av att X9 var så hemlig att man inte ens visste vilken organisation han arbetade för. Ändå så hölls serien vid liv i flera årtionden även om inte speciellt många läste den med någon större entusiasm.
Filmen: 1937 gjordes den första långfilmen om Agent X9 med Scott Kolk i huvudrollen. Den rönte inga större framgångar och var tämligen standard inom agent-genren. Tråkig film baserad på en tråkig serie. Ännu en X9-film med Lloyd Bridges i titelrollen hade premiär 1945.

Annie
Redan 1924 publicerades Harold Grays första svart-vita alster med den föräldralösa flickan Annie och fortsatte därefter flera decennier efter hans död. Historierna var på Grays tid moraliserande saker med klara uppdelningar mellan det goda och det onda, och mitt i det goda fanns naturligtvis den rödhåriga lilla Annie.
Filmen: Annie har faktiskt filmats tre gånger, första gången redan 1932, andra gången 1982 och en remake av denna som kom 1999. Musikalen från 1982 är dock den allra mest kända och har en stort följe av fans som memorerat varenda ton i filmen, bland annat "A hard-knock life", som långt senare snoddes och förstördes av Jay-Z. Vi som har lite svårt för jättesöta barn som sjunger jättesöta sånger bör dock hålla oss borta från samtliga versioner av filmen.

Asterix
René Goscinny och Albert Uderzos klassiska seriealbum har säkert fått de flestas smilband att dras uppåt någon gång under uppväxten. En sista gallisk by står emot krafterna av det romerska imperiet med hjälp av en trolldryck som ger invånarna omänsklig styrka. Vi får genom ett flertal serieböcker följa Asterix och hans vän Obelix festliga sammandrabbningar med romarna.
Filmen: Två spelfilmer har hittills gjorts om Asterix, båda med Christian Clavier och Gérard Depardieu i huvudrollerna och av dessa anses oftast den första, "Asterix och Obelix möter Ceasar" från 1999 vara den bästa. I allmänhet kan väl sägas att båda filmerna lämpar sig väl till barnen men saknar den intelligenta och underfundiga humor som återfinns i serieböckerna. Till den som vill hålla sig närmare de tecknade karaktärerna kan man även rekommendera de sju tecknade långfilmer som gjorts om Asterix.

Barbarella
När det handlar om kvinnliga sexiga provokatörer inom serievärlden så var nog "Barbarella" en av de första. 1965 skapade fransmannen Jean Claude Forest det första seriealbumet med den yppiga, kåta astronautflickan som på sin färd genom rymden träffar massor med potentiella partners. Serieboken blev bannlyst på sina ställen men känns idag ganska harmlös.
Filmen: Det blev Jane Fonda som fick ikläda sig rollen av Barbarella (avkläda kanske är ett bättre ord). Roger Vadim stod för regin och avviker inte särskilt mycket från situationerna och stilen i serien. Icke desto mindre lyckas Vadim kapsla in hela den romantiska bilden av 60-talet som vi har som inte levde då. I sin helhet är filmen ganska sömnig men det finns scener som är helt fantastiska, inte minst öppningssekvensen med den härliga Charles Fox-signerade musiken. Läs recensionen av "Barbarella" här på Russin.nu för mer information.

Barb Wire
Serien om den blonda "bad ass"-tjejen Barb Wire kom ut i början av 90-talet på respekterade bolaget Dark Horse. Med stora tuttar, rå attityd och gigantiska revolvrar var Barb Wire den prisjägare som gjorde Steel Harbors gator mest osäkra. De första serierna skrevs av Chris Warner och tecknades av Paul Gulacy, även om serien sedan bytte såväl tecknare som författare tämligen ofta. Barb Wire har inte getts ut i särskilt många utgåvor, den fick sin peak när filmen kom och förde sedan en tynande tillvaro.
Filmen: Det fanns egentligen ingen annan än Pamela Anderson som skulle kunna ha gjort den här rollen rättvisa, även om hennes skådespelartalanger lämnar en del övrigt att önska. Filmen blev ett riktigt bottennapp med hemska repliker. Den filmvane tittaren märker också snart att storyn är en hafsig remake på "Casablanca" och att Pamela Anderson egentligen spelar Humphrey Bogarts gamla karaktär Rick. Visst är det kalkonvarning på filmen men den är ändå ganska festlig i all sin uselhet. När den släpptes på video i Sverige fick vi också, utöver filmen, med 16 minuter mjukporr med Pamela Anderson och det säger väl det mesta om vilka som har något att hämta från filmen.

Batman
Bob Kanes klassiska seriefigur publicerades första gången 1939. Sedan dess har karaktären, som få seriefigurer, genomgått flera metamorfoser. Speciellt bör tecknaren Frank Miller nämnas, som i början av 90-talet tog fram de riktigt mörka sidorna i serien. Då "old school"-Batman töntade omkring med sin snorunge till medhjälpare (Robin), blev han i Frank Millers gestaltning en näst intill manisk våldsverkare med seriösa psykiska rubbningar.
Filmen: Vem kan väl glömma Adam Wests härligt plufsiga stil som Batman i den film som fick inleda Batman-serien som gick på tv? Inte heller glömmer man tillbehör som anti shark-spray, eller de tecknade SPLAFF, BOM, KRASH som förekom titt som tätt. 1989 gjorde dock Tim Burton en nytolkning av den mörke riddaren. Med en något styltig Michael Keaton och med en desto livfullare Jack Nicholson fångade den känslan från serierna, samtidigt som den moderniserade karaktärerna betydligt. Tim Burton gjorde också "Batman Returns" som var en betydligt mer sömnig historia, dock ändå sevärd. Efter den filmen fick Joel Schumacher ta över och det blev mest pannkaka av allting. Första Schumacher-filmen "Batman Forever" var väl okej, med en kul Jim Carrey, hysteriskt överspelande Tommy Lee Jones och en näst intill komisk femme fatale i Nicole Kidman. Sedan kom "Batman & Robin" och publiken svek rättfärdigt filmen.
När "Batman Begins" närmade sig premiär 2005 så var åtminstone jag en aning tveksam till om konceptet fortfarande skulle hålla på vita duken - även om den Christopher Nolan skulle regissera. Men resultatet blev till och med bättre än Tim Burtons Batman-debut från 1989. Inspirationen kom främst från Batman-serierna "The man who falls" och "The Long Halloween".

Blade
Blade introducerades genom gästspel i Marvels serietidning om Dracula på 70-talet. Blade var även då en svart kille som jagade vampyrer och blev på det viset en naturlig fiende till Dracula. Upphovsmännen hette Mark Wolfman och Gene Colan. Marv Wolfman kämpar än idag mot filmbolagen och Marvel för att få sin del i rättigheterna för figuren när Blade nu på vita duken drar in hundratals miljoner dollar. Blade-serien har förändrats en hel del och filmerna har även gett Blade en ny look som nu även återfinns i serierna.
Filmen: Blade har nu återfunnits i två olika upplagor på vita duken, fantasifullt nog döpta till "Blade" och "Blade 2", som kom ut 1998 respektive 2002. Båda filmerna har Wesley Snipes i huvudrollen och är fullkomligt översållade med fantasifullt våld, snygga stunts och en massa blod. Rejält underhållande för videokvällen med grabbarna men kanske ingenting man vill plocka fram när man vill ha utmaning för hjärnan.

Blixt Gordon
Alexander Raymond var en mäklarassistent som inte helt överraskande övergav mäkleriet när den stora depressionen drabbade USA. Istället sökte han sig vidare till sina tecknarrötter och jobbade därefter som tecknarassistent för bland annat Blondie. 1934 publicerades hans första egna verk Blixt Gordon för första gången och resten är, som man säger, historia. Den blonde idrottskungen Flash tas med sin ficka Dale Arden till planeten Mongo och tar del av de intriger och äventyr som ständigt återkommer i denna klassiska rymdopera.
Filmen: Ska man jämföra med andra serie-filmer så hamnar nog "Flash Gordon" ganska nära "Barbarella". Lite kitschigt och färgglatt även om inte filmen har samma glimt i ögat. Vår svenska hjälte Max von Sydow räddar till stor del filmen med sin häftiga gestaltning av kejsaren Ming. Uppmärksamma tittare kan också få se Timothy Dalton i en tidig roll. Andra höjdpunkter i denna film från 1980 är soundtracket av numera insomnade rockgruppen Queen. Regissören Mike Hodges gjorde några år tidigare filmen "Get Carter" med Michael Caine men har inte gjort något särskilt intressant efter Flash Gordon, som ändå var en ganska underhållande tolkning av en arketypisk och ganska tråkig serie.

Blondie
Chic Youngs seriestrippar om yppiga hemmafrun Blondie och hennes neurotiske make Dagobert började inte lika traditionellt 1930 som serien nuförtiden ger sken av. Dagobert var i början en rik playboy som sa upp bekantskapen med sin familj och kastade bort hela sitt arv för att kunna gifta sig med flickan hans föräldrar inte ansåg var fin nog. Därefter började dock förortsidyllen som vi alla förknippar med serien. Dagobert äter gigantiska nattmackor, bråkar med grannarna och med sin chef Herr Dittling, allt medan hans söta lilla fru slänger ur sig kvicka repliker från köket och sovrummet, där hon oftast återfinns.
Filmen: Blondie kan nästan kallas USA:s svar på Åsa-Nisse, i alla fall när det gäller mjölkning av filmkoncept. Inte mindre än 28 filmer gjordes mellan 1938 och 1950. Alla har Penny Singleton i huvudrollen som Blondie. Singleton var ursprungligen brunett och var givetvis tvungen att bleka håret konstant under de tolv år som filmserien producerades. Arthur Lake spelade Dagobert under nästan hela serien och förknippades sedan så till den milda grad med serien att han inte gjorde några fler filmroller efter 1950. Personligen har jag inte sett en enda av filmerna men den allmänna meningen är att kvalitén förvisso varierar men att de flesta av filmerna ändå är ganska festliga och typiska för sin tids komedier.

Brenda Starr
Brenda Starr-serien kom aldrig till Sverige men är ganska anmärkningsvärd eftersom den efter sin start 1940 endast tecknades och skrevs av kvinnor. Den skapades av Dale Messick och handlar om skjutjärnsreportern Brenda Starr som upplever diverse äventyr och romanser i sina jakter på scoops.
Filmen: Filmen "Brenda Starr" kom 1989 och hade Brooke Shields i huvudrollen. Filmen gör en lite annorlunda twist på seriegenren då den handlar om serietecknaren Mike som ritar just Brenda Starr-serien. Genom olika händelser hamnar Mike inne i serien och i Brenda Starrs värld. Filmens självironiska tilltal hjälpte dock inte till att dra folk till biograferna där den floppade rejält. Den är inte särskilt dålig och Timothy Dalton i en av huvudrollerna är ju rolig att se.

Buck Rogers
Buck Rogers var föregångaren till sci-fi-serier som till exempel Blixt Gordon och skapades av Philips Francis Nowlan 1928. Serien handlar om helylleamerikanen Buck Rogers som sövs ner på 1900-talet och väcks sedan till liv 500 år senare bara för att upptäcka att USA invaderats av galna mongoler. Senare tog serien sin mer karaktäristiska science fiction-approach när jorden invaderades av rymdvarelser.
Filmen: En tidig filmatisering av "Buck Rogers" gjordes redan 1939 men det är versionen från 1978 som är den mest kända. Här snackar vi retrokult för hela slanten med suspekta 70-talseffekter, glimten i ögat och kitchiga miljöer. Kul att se om inte annat för att jämföra med "Star Wars" som kom en aning tidigare och som tekniskt sett låg milslångt framför Buck Rogers.

Captain America
Patriotism på hög nivå. De båda Marvel-veteranerna Jack Kirby och Joe Simon skapade denna flaggklädda figur 1941. Serien handlar om Steve Rogers som deltar i ett hemligt experiment under andra världskriget och fick således givetvis superkrafter. Sedan ägnade han de följande åren åt att spöa nazister innan serien så smått dog ut. 1964 fick han dock en efterlängtad comeback då superhjältegruppen Avengers i nutid fann honom nedfryst i ett isblock. De tinade upp honom och på så sätt blev han en del av Marvels universum på nytt.
Filmen: Captain America förekom i flera smått obskyra tv-serier och tv-filmer innan 1991 då en riktig långfilm om karaktären spelades in. Med nollbudget och dåliga skådespelare kan man dock inte göra speciellt roliga superhjältefilmer, vilket också regissören Albert Pyun och huvudrollsinnehavarna Matt Salinger och Ronny Cox fick erfara när bolaget inte ens lät "Captain America" få biopremiär utan lät den gå direkt till video. Enligt de få som sett den är detta dock inte något att gråta blod över då filmen, enligt uppgift, ska pendla mellan att vara jättetråkig och halvt skrattretande.

Conan Barbaren
Conan, barbaren utan ett uns överflödigt fett och med ofantligt deffade muskler kom faktiskt först ut i bokform. Det var sleaze-författaren Robert E. Howard som skrev de första böckerna i serien under 30-talet. Under 70-talet var dock Marvel Comics sugna på något nytt och började således publicera serier med den gigantiska cimmeriern. Flera seriealbum och tidningar har givits ut sedan dess och de flesta har det gemensamt att de är otroligt välgjorda och vältecknade, särskilt de svart-vita serierna som gavs ut i Sverige under 80-talet. Serierna var späckade med blodiga slag och vackra damer.
Filmen: Än så länge har det gjort två Conan-filmer, båda med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen; "Conan Barbaren" från 1982 och "Conan Förgöraren" från 1984. Rent allmänt kan väl sägas att den första filmen är betydligt bättre, även om Schwarzenegger aldrig lyckades utstråla det där farliga och hemliga som Conan i serierna hade. I första filmen bjuds vi också på en James Earl Jones i högform som den tvivelaktiga sektprästen Thulsa Doom. "Conan Förgöraren" hade mer drag av fantasy i sig och liksom de flesta fantasyfilmer från 80-talet (läs "Krull") så var både effekterna och skådespeleriet bedrövliga, även om Grace Jones utstrålning hjälper henne en bit på vägen.

Crow
Crow skapades av James O´Barr 1989 även om konceptet legat och grott i ett flertal år. Serien kom först ut som en miniserie i fyra upplagor och det var också denna som den första filmen baserades på. Serien har sedan dess inte kommit ut särskilt regelbundet utan fortsatt att släppas i påkostade miniserieupplagor med tecknare som Todd McFarlane och Alexander Maleev. Serien skildrar, precis som filmerna, hur olika människor väcks från döden av en kråka för att hämnas gamla oförätter.
Filmen: Första "The Crow"-filmen från 1994 är inte bara först utan även bäst, även om den egentligen fick mest uppmärksamhet för att Bruce Lees son Brandon Lee dog under inspelningen - skjuten av en pistol som inte skulle vara laddad. Stämningsfulla effekter och musik gör detta till en kompetent överföring från seriernas värld som även lyckats att få en stor skara beundrare. Uppföljarna "Crow: City of Angels" från 1996 och "Crow: The Salvation" från 2000 är mer eller mindre karbonkopior på sin föregångare med samma story men med andra karaktärer och kan lika gärna undvikas.

Daredevil
Daredevil, eller "Våghalsen" som blev hans svenska namn för en kort tid efter den svenska seriepremiären, skapades av Stan Lee och Bill Everett för Marvel-förlaget och serietidningen kom ut första gången 1964. Serien om den blinde advokaten Matt Murdock som utvecklat ett sjätte sinne har haft sina dalar men har generellt tillhört toppskiktet av Marvels "mörkare" serier. Särskild uppmärksamhet bör ges till de episoder som publicerades i Sverige i slutet av 80-talet där Daredevil för ett enmanskrig mot gangstern Kingpin. Dessa episoder är författade av Frank Miller och tillhör undertecknads Daredevil-favoriter.
Filmen: Ben Affleck. Varför Ben Affleck? Suck. En okarismatisk och trist skådis som dessvärre inte lyckas förmedla svärtan från originalserien. Filmen, som hade premiär 2003 i Sverige, drog ingen stor publik och det var ganska välförtjänt. Russin.nu förärade filmen ett russin i betyg.

Dennis
1951 fick Amerika sitt svar på Emil i Lönneberga, nämligen Dennis the Menace, även om serien nu var förlagd till den amerikanska 50-talsförorten. Hank Ketchman hette upphovsmannen som lät sin snorunge till seriefigur oavsiktligt förstöra allt som kom i hans väg och reta livet ur grannen farbror Nilsson (Mr Wilson).
Filmen: Det första försöket att få Dennis upp på vita duken gjordes först 1993 och även om man kanske förväntat sig Macaulay Culkin i titelrollen så fick vi glädjande nog slippa honom. Istället fick vi barnskådespelaren Mason Gamble i titelrollen och ingen mindre än Walter Matthau som Mr Wilson. Andra kändisar som glimtar förbi är "Tillbaka till framtiden"-teamet Lea Thompson och Christopher Lloyd. Rent allmänt kan väl sägas att filmen varken är bättre eller sämre än serien, som i ärlighetens namn inte har särskilt höga produktionskvaliteter. En trogen serietolkning är det i alla fall och de små kan säkert ha en hel del skoj åt "Dennis the Menaces" upptåg.

Dick Tracy
Serien Dick Tracy började 1931 med att Dick Tracys frieri till sin flickvän Tess Trueheart blir avbrutet av att gangstern Big Boy dödar hennes far. Detta är upptakten till vad som skulle bli en av de verkliga långkörarna inom den amerikanska serievärlden. Den knallgula trenchcoaten har blivit ett trademark utan dess like. Upphovsmannen Chester Gould dog 1985.
Filmen: Redan 1937 kom första filmen om den tuffa detektiven. Dick Tracy blev dock först en riktigt populär filmfigur under 40-talet. Inte mindre än fyra filmer släpptes från RKO under 40- och början av 50-talet, förvisso med varierande kvalitet men ändå med ett visst underhållningsvärde. Den mest kända filmversionen kom dock 1990 och regisserades av Warren Beatty som också spelade titelrollen. Vid sin sida hade han stjärnor som Madonna och Al Pacino. Filmen vinner mycket på sin färgglada serieton, det känns verkligen som att vara i en serietidning. Dessvärre blir det nästan lite Roger Rabbit över det hela efter ett tag och någon story finns inte heller att tala om. Då känns det bättre att bara luta sig tillbaka och njuta av Madonnas sånger och Al Pacinos hysteriska överspel.

Fantastiska Fyran
De gamla Marvel-rävarna Stan Lee och Jack Kirby skapade 1961 Marvels första superhjältegrupp. De fyra astronauterna Ben Grim, Reed Richards, Johnny Storm och Susan Storm träffas under en rymdresa av en nästan dödlig dos kosmisk strålning och i vanlig superhjälteordning får de inte cancer av strålningen utan utvecklar superkrafter istället. Om Spider-Man är mer åt det vardagliga hållet så drar Fantastiska Fyran serien in i såpoperans värld.
Filmen: 1994 spelades "Fantastic Four" in för en budget som kanske skulle räcka till Steven Spielbergs glasögonputsarbudget i någon av hans filmer. Uppgifterna är obekräftade men troligtvis handlade det om en till två miljoner dollar och resultatet blev därefter. Bolaget beslöt sig för att dra in filmen som aldrig fick någon premiär på bio och inte heller på video. Idag finns inte filmen tillgänglig överhuvudtaget om du inte hittar någon obskyr 12:e generationens bootlegkopia på någon loppis eller lyckas hitta den på Internet. 2005 kom den betydligt mer lättillgängliga "Fantastic Four" på bio med Jessica Alba i en av huvudrollerna. Filmen beskrivs bäst som "OK", jag tycker att den fångar de mer uppspluppna delarna av serien rätt bra men tar sämre hand om den mer allvarliga sidan. Till skillnad från bra superhjältefilmer som "Stålmannen", "Spider-man" och "Batman Begins" så tillför den ingenting som inte serietidningen redan behandlat på ett bättre sätt.

Fantomen
Lee Falks klassiska karaktär behöver knappast någon introduktion. Han var ändå en av de första hjältarna som 1936 kände behovet av att klä sig i trikåer när han fightades med bovar. Annars är det mest alla saker runt omkring Fantomen som gör honom intressant enligt undertecknad, som exempelvis Guran, dödskalleringarna, djungelordspråken, Eden, Devil och Hero och att han dricker mjölk. För egentligen är ju tanken på en kille som springer runt i djungeln i trikåer ganska löjlig, något som även filmen åskådliggjorde. Serien har för övrigt gått betydligt bättre i Europa genom tiderna än i USA där den ganska tidigt nonchalerades av den serieläsande delen av befolkningen.
Filmen: 1996 regisserade Simon Wincer filmatiseringen av "Fantomen" och resultatet blev tvivelaktigt och floppade ganska hårt i både Europa och USA. Filmens största brist är ändå att man får se hur fånigt det egentligen är att ha lila trikåer på sig i djungeln och detta tar på något sätt udden av den Mumien- och Indiana Jones-inspirerade historien. Så trots stjärnor som Billy Zane, Treat Williams och Catherine Zeta-Jones så faller filmen tämligen platt. Russin.nu:s recensent Andreas Hallgren skriver dessutom i sin recension av filmen att Billy Zane mest ser ut som en förvuxen Teletubby och det kan ju knappast bringa glädje åt någon.

Fritz the Cat
Den snuskiga katten Fritz utvecklades genom flera olika seriekaraktärer som efter hand blev den Fritz the Cat som vi känner till idag i slutet av 60-talet. Fritz the Cat var en riktig vuxenserie och vi får följa Fritz äventyr när han raggar brudar, röker på och beter sig allmänt omoraliskt.
Filmen: Ralph Bakshi hette independent-filmaren och producenten som valde Fritz the Cat för att sparka igång sin karriär. Den första tecknade långfilmen kom 1972 och höll sig väldigt trogen serien och blev en ganska liten framgång. Den var åtminstone tillräckligt stor för att Bakshi skulle få ge sig på större projekt, främst då den tecknade versionen av "Sagen om Ringen" som kom 1978. En uppföljare till Fritz the Cat kom 1978 och hette "Nine Lives of Fritz the Cat" men rönte inte alls samma uppmärksamhet som den första filmen.

Heavy Metal
Redaktören Len Mogel var i Paris på 70-talet och fick där syn på en tidning som hette Metal Hurlant. Han blev enormt fascinerad och åkte hem till USA och startade upp en amerikansk variant som kallades Heavy Metal. En serie som utmanade det traditionella serie-Amerika med massor med gigantiska bröst och rikligt med grafiskt våld. Serien fick sig en boost av de båda filmer som gjorts och produceras fortfarande.
Filmen: Den första tecknade "Heavy Metal"-filmen kom ut 1981 och var egentligen en samling av olika historier från tidigare Heavy Metal-album. Även om den fick uppmärksamhet för språket, våldet och nakenheten så var det ändå soundtracket som fick flest människor att vandra till bion och lyssna på artister som Black Sabbath och Nazareth. Uppföljaren "Heavy Metal 2000" blev något av en besvikelse och bygger, precis som föregångaren på flera olika episoder ur serierna. Även här har man skrapat ihop några gamla metal-artister, till exempel Billy Idol som även spelar en roll i filmen, men det hela känns betydligt dammigare än första vändan.

Hellboy
Hellboys skapare Mike Mignola hade erfarenhet från både Marvel och DC, de största superhjälteförlagen i USA, innan han skapade sin karaktär Hellboy på bolaget Dark Horse 1994. Första miniserien hette ”Hellboy – Seeds of Destruction” och skrevs av John Byrne. Serien har nu passerat sitt tionde levnadsår och har utvecklats från att mest ha behandlat rena äventyrshistorier till att inkludera mer mytologiska studier och berättelser.
Filmen: Hellboys skapare Mike Mignola var i högsta grad involverad i arbetet med filmen. Förutom att vara designkonsult så har han även en liten statistroll som ”knight”. ”Hellboy” är en infallsrik historia med rik scenografi och med en originell, om än något spretig storyline. Russins recensent tycker dock inte att fantasin räcker hela vägen och efterlyser något mer som får den att skilja sig från mängden och ger den två russin. Läs recensionen för mer information.

Howard the Duck
Charlie Christensen och hans Arne Anka är inte de enda som retat gallfeber på Disney. Steve Gerber fick 1973 sina historier om den tossiga ankan Howard publicerad av Marvel och Disney gick omedelbums till motattack med flera stämningar. Först när Gerber ritat dit ett par byxor på ankan lugnade sig Disney och Gerber passade då på att hämnas genom att låta Howard i serien bli stämd av en figur vid namn Wally Sidney. Annars är Howard som alla andra serieankor, med det undantaget att han umgås med superhjältar istället för andra gulliga djur.
Filmen: Serien var nästan insomnad när George Lucas 1986 bestämde sig för att göra film av Howard the Duck. Kanske borde det fått honom att tänka om istället för att sätta igång och producera sin största flopp någonsin. Nu blev det ju dock inte så, och "Howard the Duck" är för evigt förpassad till kalkonrullarnas lilla smutsiga hörn av filmhistorien. Nu har ju även dessa filmer, som tur är, ett värde i sig och även om Howards äventyr på filmduken är både corny och dåligt spelade så finns ändå serieandan där och tillsammans med de hyfsat välgjorda effekterna gör det att man ändå bör se filmen någon gång i sitt liv i alla fall.

Hulk
Första numret av The Hulk kom ut 1962 och figuren skapades av Marvel-veteranerna Stan Lee och Jack Kirby. I början var Hulk inte grön utan grå, men det dröjde inte länge förrän färgen ändrades. Ryktet förkunnar att detta berodde på att det var svårt att hålla samma gråa nyans genom en hel tidning. I början kunde Hulken vara ljusgrå för att i slutet bli fullständigt svart. Denna spin på ”Dr Jekyll och Mr Hyde” har varit en av Marvels populärare serier genom tiderna och karaktären Hulk och hans mänskliga jag, Bruce Banner, har genomgått många förändringar.
Filmen: En del långfilmer avsedda för tv producerades för att avsluta den populära tv-serien där Bill Bixby spelade Bruce Banner och Lou Ferrigno spelade Hulken. Det var tänkt att bli ännu fler filmer men Bill Bixby, som även satt i registolen, avled 1993 till följd av prostatacancer och satte därmed ofrivilligt stopp för de planerna. Därefter var det tyst om Hulk på vita duken fram till 2003 då Ang Lees spektakel ”Hulk” hade premiär. En illa spelad, tråkig och ologisk historia med tydliga problem i disposition och ”wow”-faktor. En klar besvikelse för oss Hulk-fans. Läs recensionen här på russin.nu för mer information.

Judge Dredd
Judge Dredd utspelar sig långt in i framtiden, då USA i stort sett består av två storstäder, Mega City 1 och Mega City 2, belägna på USA:s väst- respektive östkust. Resten av landet kallas Den förbannade jorden och består i stort sett bara av atomvapenförstörd öken och kringdrivande rånare och våldsmän. Judge Dredd är polis i Mega City 1, ett samhälle där polisen har ensam makt att vara domare, jury och bödel. Serien skapades av John Wagner och Carlos Ezquerra och figuren Judge Dredd ska vara direkt inspirerad av Clint Eastwoods karaktär Dirty Harry.
Filmen: Filmen "Judge Dredd" dök upp på biograferna 1995. Eftersom filmen hade Sylvester Stallone i huvudrollen var jag lite konfunderad över hur de skulle lösa det faktum att seriens Judge Dredd hela tiden bär hjälm med visir framför ansiktet. Mycket riktigt så struntade man i detta och Dredd bär endast hjälm i början av filmen, allt för att man ska få se Stallones vackra nuna. Det är dock inte detta som stjälper filmen, det klarar nämligen Rob Schneider av alldeles utmärkt. Hans roll som komisk sidekick till Stallone är den mest irriterande sidekick-rollen sedan Jar-Jar Binks. Lägg därtill uselt gjorda effekter och ett manus som inte anknyter speciellt mycket till seriens brutalcyniska humor och vips så har man en riktigt dålig film. Vi svenskar kan dock notera att Max von Sydow gör en mindre biroll i filmen, inte en av hans bättre men ändå.

Jungle Jim
Jungle Jim skapades av Blixt Gordon-kreatören Alex Raymond 1935. Serien har en hel del gemensamt med Tarzan, det är främst huvudkaraktärerna som skiljer sig åt en aning. När Tarzan utan tvivel var apornas son, råder det heller inga tvivel om att Jungle Jim är en vit jägare från USA. Jungle Jim sändes också på radio under långa perioder innan han slutligen hamnade på vita duken.
Filmen: När Johnny Weissmüller blev för gammal och plufsig för att spela Tarzan så fick han dra på sig en tröja och bli Jungle Jim istället. Egentligen utgjorde detta inte någon egentlig skillnad - filmerna gick fortfarande ut på att rädda damer i nöd och fightas mot elaka, rika herrar i kostymer i djungeln. Jungle Jim-filmerna blev dock inte lika långlivade som Tarzan, första filmen "Jungle Jim" gjordes 1936 med Grant Withers i huvudrollen och sedan tog Weissmüller över 1948 och gjorde ytterligare tre filmer efter det. Jungle Jim levde sedan vidare i en ganska kortlivad tv-serie, även den med Weissmüller i huvudrollen.

Karl-Alfred
Popeye, eller Karl-Alfred som den suspekta svenska översättningen lyder, gjorde premiär genom ett gästspel i Elzie Segars seriestrip Thimble Theatre. Sjömannen med förkärlek för spenat blev dock såpass populär så att han senare kom att överta huvudrollen i serien.
Filmen: Det är en aning svårt att tro det men mannen som tog Karl-Alfred till vita duken var ingen annan än Robert Altman. För Robin Williams, som spelade titelrollen, blev Popeye en naturlig fortsättning på roller han gjort tidigare, såsom tv-serien Mork & Mindy. Shelley Duvall spelade Olivia. Filmen är en av de mer lyckade överföringarna av en serie till film, framför allt om man utgår från det bisarra råmaterial som serien utgör. Med drag av både musikal och komedi klarade sig "Karl-Alfred" hyfsat i kritiker- och publiksammanhang och Robert Altman fick förtroende att skapa andra, lite mer seriösa, filmer.

Lucky Luke
Denna härliga västernparodi tecknades av belgaren Belgian Morris och historierna i de tidiga böckerna skrevs av Asterix-skaparen René Goscinny. I serien följer vi mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga, Lucky Luke, och hans häst Jolly Jumper när de utkämpar bbataljer med såväl bröderna Dalton som äkta klassiska västernskurkar såsom Billy the Kid och Jesse James.
Filmen: Terence Hill är en italiensk snubbe som, efter att ha beundrat Clint Eastwoods insatser inom westerngenren, bytte ut sitt italienska namn till just Terence Hill och började göra western själv. Speciellt populär blev långköraren Trinity med Hill som fåordig, snabbskjutande cowboy. 1991 gjordes Lucky Luke samt Lucky Luke 2 som gissningsvis filmades under samma år för att hålla ner produktionskostnaderna. Det var italienska bolag som låg bakom men skådespelarensemblen bestod mestadels av amerikanska skådisar. Själv har jag inte haft möjligheten att se dessa filmer så det är svårt att bedöma hur trogen serien man varit, men en sak är säker: Att få höra Jolly Jumper prata i en spelfilm borde vara värt vilket pris som helst.

Mask
Det är bolaget Dark Horse som ligger bakom The Mask och det är också bolagets grundare Randey Stradley och Mike Richardson som är upphovsmän. The Mask är ju inte en person i serien utan just en mask och den intar olika personer hela tiden. Värt att notera är att serien är väldigt mörk, blodig och fylld med svart humor.
Filmen: Inte mindre än tre olika manus kastades i papperskorgen när The Mask skulle bli film. Alla tre byggde direkt på seriens brutala övervåldsfilosofi men det var först när tanken på en komisk Mask föddes som projektet blev verklighet. Jim Carrey spelade rollen som Stanley Ipkiss, en karaktär som också fanns med i serien. I serien blev han dock en bindgalen psykopat som skjöt ihjäl alla sina fiender, inklusive sina gamla skollärare, medan han i filmen istället blev en kärlekskrank skojfrisk karaktär. För de som älskar serien är ju givetvis filmen ett nedköp, då de i stort sett bara har vissa karaktärer och konceptet med masken gemensamt. De som gillar Jim Carrey-humor årgång 94 har dock en högtidsstund framför sig.

Men in Black
Inte särskilt många känner till att Men in Black bygger på en serie. En avdelning inom serieförlaget Malibu Graphics skapade Men in Black i början av 90-talet och serien handlar om agenterna Jay och Kay som åker USA runt i jakt på rymdvarelser, varulvar och andra monstruösa ting. Serien kom bara ut i sex nummer och var helt i svart-vitt. Rent allmänt kan också sägas att serien har en mer allvarlig ton än filmen, och inkluderar en del svart humor men har både skräck och spänning som huvudingredienser.
Filmen: Men in Black blev en formidabel succé för regissören Barry Sonnenfeld samt för Will Smith som därefter definitivt hamnade i Hollywoods stjärnfack. Själv kan jag tycka att en hel del skämt är ganska tama och dess relation till ursprungsserien är tvivelaktig men ändå en trevlig, underhållande stund i tv-soffan. I uppföljaren "Men in Black II" från 2002 arbetade Sonnenfeld helt och hållet enligt devisen "if it ain´t broken, don´t fix it". Med andra ord så kändes tvåan tämligen överflödig.

Modesty Blaise
Mannen bakom den tuffa tjejen med serievärldens coolaste namn heter Peter O´Donnell och serien publicerades första gången 1963, ungefär samtidigt som de första James Bond-rullarna och det är troligtvis inget djärvt antagande att spionhistorier var vansinnigt populära vid den tiden. Modesty Blaise och hennes manliga sidekick Willie Garvins äventyr kunde vi förr följa i tidningen Agent X9. Numera är man förpassad till trerutors-strippar i flera av våra stora dagstidningar.
Filmen: Filmen kom 1966 och manuset skrevs faktiskt av Modesty Blaises skapare själv: Mr. Peter O´Donnell. Konflikterna yrde under produktionen och manuset kom dock att skrivas om ett flertal gånger tills dess att inte särskilt mycket av originalmanuset återstod. Det som återstod är i alla fall i våra dagar en ganska festlig historia, med gott om 60-talspastich á la Austin Powers, men utan den ganska hårdkokta atmosfär som finns i serierna. Monica Vitti spelade titelrollen. För ett bra tag sedan ryktades det om att regissören Quentin Tarantino filade på en Modesty Blaise-film för 2000-talet men sedan dess har vi inte hört något nytt om det så vi förmodar att det lagts på hyllan, då regissören för närvarande är upptagen med andra projekt.

Mystery Men
Mystery Men är en serie som inte nått Sverige. Det är lite av en parodi på vanliga superhjälteserier som Bob Burden skapade på bolaget Dark Horse i mitten av 80-talet. Serien utspelas då var och varannan person är superhjälte och ett tag uppgick antalet medlemmar i Mystery Men till över 30. Serien leker med genrens konventioner på ett sätt som gjorde den tacksam att göra film på.
Filmen: Ben Stiller hade huvudrollen i filmen Mystery Men som hade premiär 1999 men som aldrig hittade till Sverige. Det är en renodlad komedi som gör sig rolig över seriehjältars tal och sätt. Kritikerna var delade till filmen och medans några såg den som flamsig och fjantig så andra den som ett komiskt mästerverk. Andra stjärnor som är med i filmen är Simpsons-stjärnan Hank Azaria och Greg Kinnear.

Prins Valiant
Prins Valiant såg ljuset första gången 1937 och behandlade de klassiska Kung Arthur och Riddarna vid runda bordet och Camelot-historierna. Prins Valiant blev äldre under seriens gång och fick en son som hette Arn som kom att bli huvudperson i många senare serier. Intressant är att Marvel så sent som 1998 fortfarande producerade Prins Valiant-serier.
Filmen: Prins Valiant har filmats två gånger, första gången 1954 med Robert Wagner i titelrollen och med James Mason som skurken. Andra gången var faktiskt så sent som 1997, även om denna version inte nått oss i Europa. Versionen från 1954 anses rent allmänt vara mer trogen serien även om den nya versionen också fått en stor fan-skara. Roligt att notera är att kändisar som Joanna Lumley (Patsy i Absolutely Fabulous) och Ron Perlman har småroller i versionen från 1997.

The Punisher
En av Marvels mer kontroversiella hjältar, Punisher, introducerades i Spiderman-tidningen på 70-talet och förde in termen "antihjälte" i Marvel-universumet. Serien handlar nämligen om Frank Castle som en dag får bevittna hur hans fru och barn mejas ner i Central Park av några gangsters. Något går snett i hans huvud och han svär att bekämpa brottslighet med alla nödvändiga medel. Detta kan tyckas ädelt men när han öppnar eld mot människor som kastar dagstidningen på marken istället för i papperskorgen förstår man att all inte står rätt till med honom. Mike Zeck hette tecknaren som trots stora protester från Marvel gav Punisher en egen serie som blev en stor succé.
Filmen: När Punisher väl blev film så lyckades den med konststycket att bli totalförbjuden av den svenska filmcensuren som inte alls uppskattade Dolph Lundgrens aktiviteter i filmen. Annars är filmen en ganska underhållande tolkning av serien, även om den låga budgeten ibland skiner igenom, till exempel så har inte Dolph några dödskalleförsedda trikåer på sig, som Frank Castle har i serien. Man har också ändrat en del i ramhistorien men känslan i filmen är i stort sett samma. En klassisk 80-tals B-action-film med mycket våld är alltså vad som bjuds och många anser att detta är Dolph Lundgrens höjdpunkt i skådespelarkarriären. Filmen kom 1989 och regisserades av Mark Goldblatt, som därefter knappt uträttat mer i regissörsstolen utan givit sig in i redigeringsrummet istället där han klippt ihop storfilmer som "Armageddon" och "Terminator 2". Vi spolar sedan framåt till sommaren 2004 där Jonathan Hensleigh - i skuggan av andra samtida Marvel-blockbusters på bio - ger sig i kast med att återigen ge Frank Castle ett hem på vita duken. Huvudrollen gavs till Thomas Jane (hjälten i "Deep Blue Sea") och antagonisten spelas av en neddekad John Travolta. Den lyckas faktiskt med konststycket att vara sämre än Dolph Lundgren-versionen på nästan alla punkter och svärtan från serietidningen saknas. Dialogen är pinsam - även för en film i den genren.

Richie Rich
Richie Rich är en typisk amerikansk serie som aldrig gavs ut i Sverige. Den skapades 1953 och handlar om en snorunge som helt enkelt är ofantligt rik och det är i stort sett hela premissen för denna serie som faktiskt publicerats ända fram till 90-talet.
Filmen: Macaulay Culkin fick rollen som Richie Rich 1994 - precis när han började växa ur sin smågulliga Ensam Hemma-charm. Och mycket riktigt så finns bara det man retade sig på hos honom kvar i Richie Rich. Filmen handlar om hur Richie Rich trots sina rikedomar är olycklig därför att han inte har några riktiga kompisar och några överraskningar bjuds vi inte på i denna totalamerikanska moralkaka för barn som man lika gärna kan skippa. Donald Petrie stod för regin.

The Rocketeer
Dave Stevens hette mannen som skapade miniserien Rocketeer som mer eller mindre kom att bli råmaterial för filmen som skulle göras några år senare. Den kom endast ut i ett fåtal upplagor och handlade om en ung pilot vid namn Cliff Secord som genom olika händelser får tag på en raketryggsäck som låter användaren flyga. Historien utspelar sig under andra världskriget och han får nazisterna efter sig, såväl som raketryggsäckens skapare.
Filmen: Filmen Rocketeer kom 1991 och blev en skön gammaldags matiné á la Indiana Jones blandat med små sci-fi-moment. Man använde sig flitigt av seriens skapare Dave Stevens för att få rätt känsla i filmen och Bill Campbell som spelar huvudrollen är närmast porträttlik seriens Cliff Secord. Några få detaljer ändrades men filmens huvudsyfte verkar ha varit att så bra som möjligt fånga känslan och stilen från serien och det har man verkligen lyckats med, även om filmen i sig kanske inte är världens bästa. I andra roller ser vi bland annat Timothy Dalton och Jennifer Connelly.

Sheena, Queen of the Jungle
Eisner & Iger-studion i New York fick en snilleblixt 1937. Man skapade helt enkelt en kvinnlig variant av Tarzan och med sexiga leopardunderkläder och liansvingande så hade man en hit. Sheena uppfostrades dock inte av apor som Tarzan utan kom till djungeln med sin far som senare blev mördad. Serien blev mycket populär under en period och Sheena har fått många likande efterföljerskor, till exempel den barbröstade Axa som gick i den svenska Magnum-tidningen ett tag. Produktionen av Sheena, Queen of the Jungle upphörde dock under 50-talet.
Filmen: Sheena gjordes 1984 och blev rejält ratad av både kritiker och publik. Tanya Roberts, som synts i tv-serien Charlies Änglar och som Bondbrud i Levande Måltavla, spelade huvudrollen och trots att den gav henne mycket publicitet blev hon för evigt stämplad som ännu en snygg men usel skådespelare. Filmen kan idag dock vara ganska underhållande på typiskt b-filmsvis med dess ofrivilligt roliga effekter och töntiga skådespeleri. Den håller sig i varje fall ganska nära seriens handling.

Spawn
Todd McFarlane jobbade för Marvel och tecknade både Spindelmannen och Hulk när han slutligen fick nog och startade eget och började teckna Spawn som gavs ut i sin första utgåva 1992 och är den mest säljande independentserien någonsin. Spawn handlar om en man som knutit ett förbund med onda makter och givits mäktiga krafter. Med dessa bekämpar han ondskan på ett enormt stilistiskt, vackert och brutalt sätt.
Filmen: Spawn var ett svårt projekt att ro i land med tanke på hur mycket av serien som bygger på Todd McFarlanes grafiska talang. Filmen blev dock något av en vattendelare och fick gott om bra recensioner såväl som negativa. Gemensamt är väl att de flesta anser att det kunde gjorts bättre. Martin Sheen gjorde ett birollsinhopp i denna film från 1997. Todd McFarlane ligger för närvarande i förhandlingar om att få göra Spawn 2, som han själv skrivit manus till. Om denna film blir verklighet eller inte återstår att se.

Spindelmannen
Stan Lee och Steve Ditko kunde väl knappast ana 1962 att hjälten de just skapat skulle komma att bära hela Marvelförlaget på sina axlar. Spindelmannen var en serie vars inslag av tonårssåpa gjorde den så väldigt speciell. Det handlade om en helt vanlig kille - Peter Parker - och hans problem, inte om någon som kunde spela tennis med månen. Serien har förändrats en hel del genom åren och många skurkar och flickvänner har passerat revy, men den är fortfarande väldigt populär trots de senaste årens kris inom den globala serietidningsindustrin.
Filmen: Något som nästan måste nämnas är den film som gjordes för tv för att inleda en Spindelmannen-serie i USA 1977. Den släpptes även på video i Sverige och hade Nicholas Hammond i huvudrollen. Får ni tag i denna så kan jag verkligen rekommendera den. Rolig 70-talsmusik, porträttlika karaktärer och festliga effekter. Sedan spolar vi fram till 2002 då Sam Raimi äntligen fick chansen att regissera en rulle om allas vår Peter Parker. Det är en av de mer lyckade superhjältefilmerna och filmen har en uppfriskande glimt i ögat och en mycket bra rollbesättning. Det hela blev en monumental succé och att det hela ska bli en trilogi är nog de allra flesta överens om. "Spider-Man 2" blev minst lika bra och Tobey Maguire och Kirsten Dunst charmade återigen brallorna av en hel filmvärld. Läs recensionerna har på Russin.nu för mer information.

Stålmannen
Stålmannen skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster, två vanliga grabbar som just gått ut High School i Cleveland. Året var 1934 och depressionen gnagde på USA:s befolkning. Som den utomjording Stålmannen var förkroppsligade han den amerikanska drömmen och det var precis en sådan hjälte jänkarna behövde. Serien blev en stor succé i hela världen och det har fortsatt på samma bana fram till 90-talet då förlaget beslutade sig för att ta död på mannen från Krypton. Att fansen inte godtog detta och att detta ledde till hans återuppståndelse är en annan historia.
Filmen: De första rörliga bilderna av Stålmannen gjordes 1948 då tv-serien Superman drog igång. Serien var svart-vit och Kirk Alyn spelade huvudrollen. En uppföljande tv-serie med titeln Atom Man vs. Superman kom 1950. Det är dock året 1978 som är det mest betydande året för Stålmannen-fans över hela världen, det var nämligen då Christopher Reeve drog på sig de blå trikåerna och en synnerligen fantasifull regi av Richard Donner skapade en av de mest underhållande superhjältefilmer som gjorts: Stålmannen. Att effekterna var banbrytande är en sak, men det är få filmer som på samma sätt lyckats fånga känslan från serierna samtidigt som allt är gjort med en härlig glimt i ögat. Uppföljaren Stålmannen II var också en mycket trevlig upplevelse även om den saknade det storslagna berättandet från den första filmen. Superman III blev lite väl flamsig men är rolig att se ändå, inte minst för Richard Pryors skull, men också för att detta är filmen då Stålmannen blir ond och rätar upp det lutande tornet i Pisa. Det är också roligt att se att regissören åskådliggör Stålmannens ondska genom att låta honom se ut som en alkis. Efter Stålmannen III fick Christopher Reeve hybris och skrev ett uselt manus till en fjärde del som sedan resulterade i Stålmannen IV: Kampen för freden med usla effekter som såg långt värre ut än de banbrytande grejer som visats upp i första Stålmannen-filmen tio år tidigare.
För ett par år sedan var det tal om att Nicholas Cage skulle få överta rollen på vita duken men projektet lades ner men rykten florerar fortfarande om filmen Superman lives och med tanke på senaste årens superhjälte-boom så kan det mycket väl ligga något i dessa.

Supergirl
Stålmannens kvinnliga motsvarighet gjorde sina första framträdanden i Stålmannen-tidningen på 50-talet. Då framkom hon genom en magisk önskan av Stålmannens kompis Jimmy Olsen men hennes gästspel blev kortlivat. I slutet av 50-talet skrev man dock in Supergirl som en riktig karktär i serien. Då hette hon egentligen Kara Zor-El och kom från Krypton precis som Stålmannen. Hennes serie blev riktigt populär med hänsyn tagen till att hon i princip är en karbonkopia på Stålmannen.
Filmen: När Superman-filmerna var som hetast i början av 80-talet beslutade man sig för att slå mynt av Supergirl. Den då nästan helt okända Helen Slater fick huvudrollen och filmen i övrigt var ovanligt stjärnspäckad med skådisar som Peter O´Toole, Mia Farrow och Faye Dunaway i stora roller. Detta hjälpte dock inte upp slutresultatet som blev en konstig soppa bestående av risiga effekter (mycket sämre än Stålmannen-filmerna) och en story som mest bara kändes konstig och som inte hade särskilt mycket med serierna att göra. Filmen hade premiär 1984.

Swamp Thing
Swamp Thing skapades 1972 av Len Wein och Bernie Wrightson. Serien handlar om Alec Holland vars fru mördas. Själv blir han också mördad och dumpad i ett träsk. Han kliver dock upp från de döda och märker att träsket givit honom superkrafter från växtriket. En kapad arm växer till exempel tillbaka på någon minut. 1982 kom första filmen om Swamp Thing och serien fick en rejäl boost. På senare år fick Holland barn och hans dotter ärvde pappas träskkrafter och har fått ta över huvudrollen i serien.
Filmen: Det var ingen mindre än Wes Craven som fick sitta i regissörsstolen när Swamp Thing fångades på film första gången. Med 50-talets monsterfilmer i åtanke gick den ändå ganska bra för att vara gjord 1982. Ray Wise (Leland Palmer i Twin Peaks) spelade huvudrollen som Alec Holland och Dick Durdock klädde på sig träskdräkten. I uppföljaren The Return of Swamp Thing 1989 kan den som ägnar sig åt celebrityspotting ha roligt eftersom Heather Locklear spelar en av de större rollerna. Givetvis är uppföljaren snäppet sämre men kan givetvis vara rolig för de som fascineras av monsterfilmer.

Tank Girl
Äntligen en serie från England. Tank Girl skapades av Jamie Hewlett och Alan Martin 1998. På sina sätt påminner den om Barb Wire men med en mer stilistisk och framförallt feministisk touch. Den utspelar sig efter atomkrigen där Tank Girl och hennes vänner med aggresiv attityd, humor och sexualitet klev in i serieläsarnas hjärtan. Tycker ni att seriens stil påminner om Damon Albarn-bandet Gorillaz så är det ingen slump. Det var nämligen Tank Girls skapare Jamie Hewlett som tillsammans med Blur-sångaren utformade karaktärerna i bandet.
Filmen: Filmen Tank Girlblev inte mer än en parentes i filmhistorien. Den kom 1995 och hade Lori Petty i titelrollen. Andra kändisar som dyker upp i filmen är Ice-T och stackars Malcolm McDowell samt Iggy Pop. B-kändisar räddar ju dock aldrig ett dåligt manus som i det här fallet råkar vara späckat med tarvliga oneliners och en allmän, typisk amerikansk nedtoning av Tank Girls radikala attityd. Filmen kan dock vara underhållande då och då, så som action alltid är om man på rätt humör. Räkna dock inte med något filmiskt storverk eller feministiskt genombrott för den delen.

Teenage Mutant Ninja Turtles
Kevin Eastman och Peter Laird satt i början på 80-talet och försökte brainstorma fram lite nya seriekaraktärer. Lite halvt på skoj försökte man tänka sig det mest osannolika och löjliga koncept man kunde och resultatet blev de pizzaälskande ninjasköldpaddorna som skrek "Cowabunga" och var döpta efter italienska historiska människor. De tränades av jätteråttan Splinter och fightades allt som oftast mot elakingen Shredder. Det första seriealbumet dök upp 1984, helt i svart-vitt och startade Ninja Turtles-vågen som resulterat i både tecknade serier, biofilmer och tonvis av leksaker. I Skandinavien döptes de om till Teenage Mutant Hero Turtles för att barnen inte skulle få våldsamma tankar.
Filmen: Tre långfilmer gjordes om de glada sköldpaddorna. 1990 kom den första, Teenage Mutant Ninja Turtles, 1991 kom Teenage Mutant Ninja Turtles II: Secret of the Ooze och slutligen, när den värsta Turtles-hysterin lagt sig 1993, Teenage Mutant Ninja Turtles III: Turtles in time. Som barnfilmer betraktat (10-14 år) så är ingen av filmerna speciellt dåliga, även om de kan vara rätt våldsamma då och då. Men för en vuxen publik år 2002 så känns bara hela konceptet förbryllande. Dessutom tog filmerna en mörkare approach än serien och ibland känns det som om det krockar med den självironiska humorn som ändå är grundbulten i konceptet.

Timecop
Det är ingen mindre än Mask-skaparen och Dark Horse-gurun Mike Richardson som skapade Timecop. Mike Richardson stod även som producent till filmen om Timecop vilket i princip gjorde serien till ett väldigt ambitiöst storyboardprojekt. Serien är inte någon av Dark Horses populäraste alster men fick sig ett uppsving när filmen kom.
Filmen: Timecop är en typisk videorulle som man slänger in i videon när man vill ha lite underhållning utan at behöva anstränga hjärncellerna. Jean Claude Van Damme hade huvudrollen som den tidsresande polisen. Annars är väl filmen mest till för aspirerande tidsresemanusförfattare som skolboksexempel på vad man inte ska göra för att trassla till paradoxerna när man låter sin historia färdas i tiden. Trovärdigt? Nej. Underhållande? Jodå.

Tintin
Herges klassiska äventyrande journalist Tintin såg ljuset 1929 och Herge lyckades i sina 23 Tintin-album skapa en av Belgisk seriekulturs allra största stjärnor. Med ett raffinerat persongalleri bestående av bland annat Kapten Haddock, Professor Kalkyl och Dupontarna, samt en oerhörd känsla för detaljer känns albumen lika fräscha idag som de gjorde när de kom ut (förutom möjligtvis Tintin i Kongo).
Filmen: Det har gjorts en hel del animerade långfilmer om Tintin men även två spelfilmer. "Tintin i piraternas våld" från 1961 och "Mysteriet med de blå apelsinerna" från 1967 är båda franska filmer och båda hade Jean-Pierre Talbot i titelrollen. Att döma av bilder från filmen verkar onekligen en stor del av filmernas behållning ligga i att se skådespelarnas töntiga kläder som precis matchar de i serien. Hårtofsen, den blå tröjan och de fula golfbyxorna finns nämligen här till allmän beskådning. Båda filmerna finns utgivna på DVD i Sverige.

X-Men
Det var Marvel-veteranerna Jack Kirby och Stan Lee som drog igång X-Men redan så tidigt som 1963. Det var också en av de första superhjältegrupperna som bestod av tonåringar. Sedan dess har medlemmarna bytts ut ett flertal gånger men bland de mest minnesvärda är naturligtvis Wolverine, Cyklops, Storm, Nightcrawler och Jean Gray. Serien är också den som mest av alla Marvel-serier fokuserar på superhjältarnas utanförskap i samhället, något som också filmen kom att lägga stor vikt vid.
Filmen: Jag var inte sådär överförtjust i Bryan Singers X-Men som kom på bio år 2000. Till skillnad från Stålmannen och Batman-filmerna så tillför den inte serien något som inte fanns där tidigare. Dessutom går det knappt att göra en film med så här många huvudroller utan att karaktärsteckningen blir lidande och mycket riktigt så är detta en av filmens största problem. Den är dock underhållande, kanske framför allt för de som inte läst så mycket av serien. "X-men 2" gav dock desto mer. Nu när karaktärsetableringen var klar så kunde vi bara njuta av lite häftig serietidningsaction och även om det fortfarande känns som om någonting saknas så har Singer tagit ett stort kliv framåt.

91:an Karlsson
91 Karlsson: En beväringsmans upplevelser och äventyr, hette serien som Rudolf Petersson skapade 1932 om den handfallne men ändå listige rekryten 91:an som kämpar mot 87:an och Furir Revär om fröken Elviras gunst. Nils Egerbrandt heter tecknaren som tog figuren vidare in i våra dagar och på 80-talet moderniserades serien ännu ett snäpp genom att tecknare såsom Jonas Darnell och Krister Pettersson tog över ritpennan. Serien tilldrar sig alltjämt på och runt I16 i Halmstad som också var där skaparen, Rudolf Petersson, gjorde militärtjänst.
Filmen: 1946 gjordes den första 91:an-filmen och fem filmer till kom det att bli, de flesta med Gus Dahlström och Holger Höglund som radarparet 91:an och 87:an. Många av skådespelarna som återfinns i vårt äldre, och i vissa fall saligen insomnade, garde idag återfinns här där de gör sina första roller, såsom Gösta Prüzelius, Stig Grybe, Gösta Krantz och Bert-Åke Varg. 1959 avsomnade serien med filmen "91:an Karlsson muckar (tror han)" men ett kortlivat återupplivningsförsök gjordes i och med "91:an Karlsson och Generalernas fnatt" 1977, då militärkomedier åter blivit populära i och med filmer som "47:an Löken blåser på". Gemensamt för filmerna är väl att de speglar tidens anda ganska bra, även om de naturligtvis är skrattretande usla produktionsmässigt. Älskar man serietidningen kan man dock säkert ha något att hämta här.

Kronblom
1927 köpte tidningen Allt för Alla in de första serierna om Kronblom av tecknaren Elov Persson. Serien tecknas än idag av hans son Gunnar Persson och publiceras i tidningen 91:an. Serien handlar om Kronblom och hans fru Malin som bor ute på vischan i ett samhälle kallat Vinkelboda. Kronblom är en arbetskygg gubbrackare som allt som oftast har bataljer med storbonden Rovlund och handlare Nilsson, när han då inte ligger på sofflocket förstås.
Filmen: Det gjordes två filmer om Kronblom på 40-talet, "Kronblom - hans liv och leverne" från 1947 och "Kronblom kommer till stan", båda regisserade av Hugo Bolander och med Ludde Gentzel och Dagmar Ebbesen. Båda filmerna följer faktiskt serien riktigt bra och Gentzel är närmast porträttlik i rollen som Kronblom. Ändå är detta givetvis inget annat än bonnig landsortshumor á la Åsa-Nisse, om än en aning nedtonat. Ändå får man nog säga att det är en av de mer lyckade svenska serietolkningarna inom den svenska filmen.

© Johan Hultgren
2002-06-01


Färgglad film: Warren Beatty som Dick Tracy.


Obelix klår romare i den tecknade "Asterix - gallernas hjälte"


Gerard Depardieu fyller ut Obelix kostym i "Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra"


Wax on, wax off: Wesley Snipes som vampyrjagaren Blade.


Bullet in the head: musiken viktig i Heavy Metal 2000.


För första gången utan hjälm: Stallone (t.v.) som Judge Dredd.






     

Dela |