Blogg / Nyhetsarkiv
Nästa 10 >>
Störtdykningar i strömningsfloden: ”Forbidden World” (1982)
2024-11-03, Johan LindahlTillkommen i efterdyningarna av första ”Alien”. Tidigt 1980-tal med den tidens idéer om hur framtiden kunde te sig när mänskligheten spridit ut sig på olika planeter. Här är det en fixare som flyger runt och löser problem åt andra, en riktig liten machofigur, åtminstone relativt sett. I en liten film som funnits ett tag i Amazon Prime-biblioteket.
Problemlösaren och hans medföljande robot blir plötsligt inkallade att lösa just ett akut problem på en forskningsstation, ensligt belägen på en avlägsen himlakropp där en liten isolerad stab tycks ha forskat en aning utanför de gängse ramarna och regelverken. Skapandet av slemmiga organismer och experimenterande med livsformer i labbet kan få oönskade konsevenser. Folk har fallit ifrån. Och det blir mer av den varan. Men i processen hinner de med en och annan intimare aktivitet också; i alla fall tjejerna i staben i och besökaren. De får inte så många besökare. Särskilt inte sådana som han.
Här finns givetvis en forskartyp som gränar till parodi på galen vetenskapsman, ständigt med glasögonen långt fram på nästippen, oordnad frisyr och excentrisk uppsyn på gränsen till mental instabilitet. Men trots allt den troligen smartaste i sällskapet. Några hantlangare som betas av ganska fort och repliker i linje med den allmänna B-filmsatmosfären. Sett utifrån de förutsättningarna är det inte så tokigt ändå. Det kunde varit betydligt värre.
Varelsen verkar inte uppskatta våldsamt motstånd från inkräktarna, alltså människorna. Är den intelligent? Kan man kommunicera med den? Varför är några av de dödade personalmedlemmarna inte riktigt döda? Frågorna är många.
Skrikande och specialeffekter som knappast är på högsta nivå. Men heller inte den allra sämsta. En del slafs. En smula sex. En kanske inte direkt strid ström av sarkasmer, men portionsvis är de lagom cyniska på ett godtagbart underhållande sätt. Här kan skönjas vissa ambitioner åt suggestiv surrealism efter förmåga. Skruvat elektroniskt soundtrack i stil med – ja, ni vet redan vilket årtionde vi talar om. Med förväntningarna nedskruvade till rätt nivå är det inte helt osebart - faktiskt.
Mer om ”Forbidden World” från IMDb
Sent sedda: ”Lincoln Lawyer” levererar lagomraffel
2024-10-26, Johan LindahlTredje säsongen har väl anlänt nu när vi fick infallet att börja se den första. Kort sagt: en serie som passar ganska bra att äta middag till hemma efter arbetstid på vardagar. Den har rätt tempo, dynamik, den lagom höga ambitionsnivån och samtidigt bekanta formatet för just den tiden och platsen. Någon gång för ett dussintal år sedan minns jag mig ha sett en film med samma titel, troligen ifrån samma litterära förlagor av Michael Connelly, händelsevis samme man som författat böckerna om Bosch, även de överförda till TV-formatet. Producenten David E. Kelley är bekant för många, inte minst igenom alla serier han skrivit och producerat om just advokater.
Slimmat och händelserikt och ett persongalleri som ganska omgående ger avtryck utan att välta världen över ända. Utgångspunkten är att försvarsadvokaten Mickey Haller varit på obestånd något år efter en olycka, hamnat i beroende av läkemedel, gått igenom avgiftning och tappat greppet om en karriär han en gång tydligen var osedvanligt lämpad för. Nu uppenbarar sig helt oväntat ett tillfälle att kasta sig in i branschen igen. En kollega har fått plikta med livet under icke naturliga former och i sitt testamente överlåtit alla sina fall åt just Mickey. Men är det här en välsignelse eller förbannelse eller både och?
Förutom ett antal mindre uppdrag som Haller med instinkter och spontant listiga infall löser lite grann med vänsterhanden, ligger framför honom även ett fall med en teknikbranschmiljardär som misstänks för att ha mördat sin fru och hennes älskare. Juicy Stuff. Är Mickey mogen för det? Han backar i alla fall inte inför utmaningen. Drygs halvvägs in i första säsongen är det alltjämt potent dramathriller utan direkt döda punkter i handlingen. Vad sade jag om lagom rafflande middagsunderhållning att portionera ut under vardagarna i arbetsveckan?
IMDb-fakta om The Lincoln Lawyer
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Bell och Brody briljerar i ”Nobody Wants This”
2024-10-26, Johan LindahlMotsatser attraheras av varandra. Ni känner igen det. Går det att illustrera på ett underhållande samt kanske till och med aningen trovärdigt sätt? I det här fallet görs ändå ett allvarligt försök att både roa och bringa vissa insikter, hålla ett tempo där något hela tiden inträffar, parat med mikroinsikter, upptäckter och överraskningar på ett sätt som skapat en liten smygande succé. Det förekom väl inte så fruktansvärt mycket promotion i förväg för den här komediserien vars första säsong vi betade av ganska raskt hemmavid.
Joanne är podcastare som tillsammans med sin syster utforskar tillvarons relationsproblem och inte minst de intimare sådana. Ingen av dem verkar böjd att binda sig för en partner och sätter nästan en ära i att verka lite lagom promiskuösa. Frigjorda åtminstone. Och väldigt öppenhjärtiga. På väg att få ett större kontrakt med en plattform, som skulle öka lönsamheten betydligt.
Noah är rabbin i en lokal synagoga, en man i sina potentiellt bästa år som i seriens absoluta inledningsfas drabbas av insikten att fästmön sedan ett par år inte är den idealiska livspartnern just för honom. Kanske har det bara gått rutin i allting, att hon inte respekterar hans integritet fullt ut eller att något i kemin saknas. På en fest med gemensamma bekanta råkar Noah och Joanne på varandra och något uppstår. Något som serien sedan brottas med på ett tillspetsat sätt som ändå osar bakomliggande allvar. Det fungerar i alla fall, vilket många verkar ha upptäckt. Paradoxkemin mellan Kristen Bell och Adam Brody är också påtaglig i att de porträtterar motsatser som ändå på något förunderligt sätt dras till varann.
Just det. En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt. Inte ett avsnitt utan någon form av obehaglig men underhållande konfrontation. Ryktesvis följer en fortsättning så småningom. Så trevligt. Titeln till trots, det ser ut som om många faktiskt skulle vilja ha mer av det här.
Vill du veta mer om serien? Basinfo från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Sent sedda: ”Spooks” är spännande. Och ibland svårsmält.
2024-10-05, Johan LindahlSpioner. För Storbritanniens räkning. Nej, den här gången är det inte James Bond. Och inte den där mer glamourösa publikfriande varianten. Men spännande kan det vara. Hur realistiskt? Serien som gick igång i början av millenniet, så där i efterdyningarna av 9/11 är både påtagligt brittisk och universell. Och inte att förglömma, uppenbart en plantskola för ett skikt av skådespelare vi sett överallt sedan dess. Snart sagt varje avsnitt kastar in välmeriterade gästspelare men de som är i centrum var ofta unga, mer oprövade namn och talanger som nu blivit stapelvaror.
I sina bästa eller värsta stunder oerhört obarmhärtig. Grym, ibland rentav chockerande och samtidigt förankrad i en verklighet som blivit bekant under de senaste 20 åren. Rädslan för terror, diskussioner kring vad som gör ett land säkert och vilka dilemman man då möter. Kompromisser och att söka det allmänna bästa. Vilka uppoffringar krävs då? Och kan man lita på sina överordnade, samt inte minst beslutsfattare i maktställning?
Visst märks det att åren tuffat på sedan dess om du ser de sex avsnitt som utgör första säsongen. Tekniken, inte minst. Men det är ofta påfallande rafflande och med en ovisshet som grundar sig i att du inte kan vara säker på att allting slutar på bästa möjliga sätt i varje avsnitt. Säkerhetsrisker både från egna territorier och utifrån, även om agenterna håller sig inom landets gränser. ”Spooks” fokuserar på MI5, alltså den brittiska inrikessäkerhetstjänsten. Motsvarigheten som kanske är mer internationellt känd, MI6, dyker upp mellan varven. Hur kärvänligt förhållande har de där två organisationerna till varandra egentligen? Det kan tydligen vara ambivalent.
Just det. Kombinera den här typen av kneg med privatliv? En utmaning, inte helt oväntat.
Som det brukar heta; det finns mer där det här kommer ifrån. Närmare bestämt tio säsonger med över 80 avsnitt sammanlagt, åtminstone i nuläget tillgängliga via BritBox.
Mer om ”Spooks” från IMDb
Suggestiv och spänningsladdad start på ”3 Body Problem”
2024-04-20, Johan LindahlAlla var inte direkt rörande överens om att radarparet Benioff och Weiss avslutade sitt megaepos kring kampen om om en ganska obekväm tron på bästa möjliga sätt. OK, själv tillhörde jag en minoritet som var mer positiv än genomsnittet den där populärkulturellt överhettade våren för fem år sedan. Men nästan alla är nog fortfarande ense om att inledningen av ”Game of Thrones” var lysande. Inte minst de allra första scenerna i det allra första avsnittet. Och den förmågan verkar intakt. Här utspelas en obehaglig men väldigt stark bestraffningsscen från 1960-talets Kina där all form av kontrarevolutionär verksamhet och förbjudna tankar ska rensas ut. Vilket även kan innebära vetenskap som inte passar in i systemets filosofi. Det handlar alltså om Netflix nya scifi-satsning ”3 Body Problem”.
Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system. De mest välinformerade verkar lätt panikslagna; vetenskapen kallas bokstavligen trasig. Stämningen är lite allmänt apokalyptisk och, inte att förglömma, flera vetenskapsmän och -kvinnor hittas avlidna under vad som brukar kallas mystiska omständigheter. Vissa börjar även varsebliva oförklarliga syner på himlen. Är det Gud som talar? Eller något annat som forskarvärlden inte fullt ut kan sätta ord på?
Någon koppling mellan de här två perioderna och platserna måste finnas. Vad? Överhuvudtaget är det en tät och händelserik första timme, med dialoger omväxlande på engelska och kinesiska, vissa bekanta nunor från just ”Game of Thrones” men framför allt något suggestivt och spänningsladdat som fångar uppmärksamheten. I alla fall min. ”3 Body Problem” ska vi bygga på en kinesisk science fiction-roman som tidigare inte fått särskilt mycket uppmärksamhet på våra breddgrader. Kanske har den inte ens funnits på svenska, om jag förstått rätt. Min egen insikt i detta parallella universum är alltså hittills mycket begränsat, men inledningen av serieversionen har åtminstone gett mersmak.
Mer om ”3 Body Problem” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Mestadels magnifika mästare i luften
2024-04-20, Johan LindahlVille jag verkligen gilla den här serien? Troligen inte. Hur många skapelser av den här varan finns det numera egentligen? Om tappra unga gossar som skickas ut i krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Som sagt unga, oftast välrakade och ibland svåra att skilja från varandra. Det sistnämnda är ett av de genomgående problemen med militärskildringar. Och andra världskriget har en sådan oemotståndlig dragningskraft på berättare eftersom det i efterhand framstår som en av de mer moraliskt kristallklara konflikter som utspelats. Du kan inte annat än stödja den ena sidan, nästan oavsett hur dess företrädare framstår på ett personligt plan.
Numera ser världskartan aningen annorlunda ut, men åtminstone ibland kan det tyckas finnas tydliga skillnader mellan rätt och fel. Mellan vilken part i en pågående konflikt som har rätten på sin sida. Och därför landar, eller ska vi säga lyfter, den här serien in i en tacksam tid. Osäker. Där vi som svenska medborgare strängt uppmanas att inta beredskap för något som vi åtminstone i teorin preparerat oss för under lång tid, men färre av oss har direkt erfarenhet av. Krig.
Tom Hanks och Steven Spielberg är inga duvungar när det gäller krigsskildringar, vare sig som regissörer och aktörer eller producenter. Och nu återvänder de som just exekutiva producenter till ett av sina favoritämnen: andra världskriget. Med fokus på en skara bombflygare som jänkarna skickar över till Storbritannien för att bistå i kampen mot Nazityskland. Året är 1943 när vi släpps in i handlingen. Redan första timmen innehåller så mycket drama att det hade räckt till en långfilm i ämnet. De vet hur de ska göra för att dra in oss i den här världen. Det kanske inte är så många av de här unga männen som lyckas utveckla riktiga personligheter redan här, men vi förstår insatserna som står på spel. De kastas in i något brutalt och obarmhärtigt och offer krävs redan vid det första uppdraget som återges.
Det här är supertraditionell storytelling där samtidens alla tekniska möjligheter står till buds. Kanske klichéartade meningsutbyten och karaktärer som förväntas hålla garden uppe, visa rätt attityd och inte släppa till några svaga punkter. Inga blottor får synas. Men snart framgår att de är här för sina unga livs största utmaning hittills. Och alla kommer inte att överleva. Det är både kantigt och kraftfullt. Både inspirerande och illusionskrossande. Jo, jag är mer imponerad än jag förväntade mig vara efter inledningen.
Andra avsnittet begår nästan en omstart i att bygga karaktärer och relationer och beskriva stämningen på flygbasen efter de dramatiska förvecklingarna vi redan sett. Fortfarande märks mycket grabbig optimism men parad med insikten om de extrema riskerna och de katastrofala konsekvenserna av misstag uppe i luften. En del detaljer man kanske inte hör så ofta om, som gnabbande och ömsesidiga pikar mellan brittiska och amerikanska piloter som tycks ha olika åsikter kring exempelvis om man borde bomba på dagen eller natten. Väl i hetluften igen konfronteras de med dilemman som en ständigt flygsjuk kartläsare, vilken nästan fyller en funktion som avspänningskomik, om det nu inte vore så att felnavigeringar under de här omständigheterna kan få ganska otrevliga följder.
Värt att fortsätta följa? Jo, det verkar så. Faktiskt.
Grundläggande orientering kring ”Masters of the Air” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
Opp… Opp… Oppenheimer!
2024-03-11, Johan LindahlJa. Så blev det. ”Oppenheimer” klev fram som den odiskutabla tronföljaren till fjolårets storslammare ”Everything Everywhere All at Once” i natt. Räknar jag rätt? Sju segrar av 13 möjliga. Oscar, alltså. Om någon undrade. ”Poor Things”-kontingenten är också troligen relativt nöjda med sin kvartett statyetter. Eller? ”Killers of the Flower Moon” följer ett bekant mönster för Martin Scorsese; flera nomineringar men inga priser. Inget alls, faktiskt. Den tendensen tror jag mig ha lyckats förutse i går, även om det knappast var en unik uppfattning. Synd men sant. ”Barbie” blev bara belönade i avdelningen bästa sång för Billie Eilishs känsliga och lagom tjusiga men inte överdrivet festfixande ballad ”What Was I Made For?”. Det största shownumret i går var – som alla tittare redan vet– när Ryan Gosling rev av ”I’m Just Ken” från samma film med cirka 375 medverkande på scen vid slutackordet. Men sörjer de i dag?
– Ryan Gosling och Margot Robbie är redan vinnare – i det genetiska lotteriet, som galavärden Jimmy Kimmel kläckte ur sig i den traditionella inledningsmonologen.
Kimmel gjorde för övrigt ett utmärkt jobb. Igen. Från den kortkorta konversationen med just ”Barbie”-Robbie på en parkbänk och framåt med förmågan att förolämpa filmstjärnor på ’lagom’ nivå och inte minst konsten att knyta ihop ett sedvanligt över tre timmar långt program med en av världens mer krävande publiker på plats och runtom i världen, utan att antingen spela över eller försvinna genom golvet i intighet.
Hundar i salongen! Åtminstone en. Hoppas inga pälsallergiker befann sig närmast i bänkraderna. Oundvikliga gliringar om att fjolårets filmer i flera fall var ganska… långa, Bradley Coopers mamma som tydligen är en ständig följeslagare varhelst sonen har chansen att prisas av sina jämlikar (vilket alltså inte gav så mycket utdelning den här gången). Referenser till strejkerna som under en period lamslog Hollywood men åtminstone utåt ska demonstrera en solidaritet mellan skådespelare och skrivare, två skrån till vilka möjligen en majoritet av galapubliken i salongen tillhör. Det fanns en del för Kimmel att kommentera. Liksom förmenta kulturskillnader mellan amerikaner och européer.
– I Tyskland kallas de romcoms, som värden sammanfattade de två nominerade filmerna med Sandra Hüller i ledande roller; ”Fritt fall” och ”The Zone of Interest”. Hittills har jag inte sett någon av dem, men är tämligen säker på att de hör hemma inom andra genredefinitioner.
Flera tidigare pristagare slussades in på scenen i omgångar för att introducera inte minst kandidaterna till de stora skådespelarpriserna. Jamie Lee Curtis, Rita Moreno, Brendan Fraser, Nicolas Cage, Ben Kingsley, Sally Field, Michelle Yeoh, Charlize Theron… Ja, ett axplock. Av presentatörerna, bara för att förtydliga. Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito återförenades. Muskelberget John Cena svarade för en komisk striptease.
Men vilka fick de priserna då, dundrar vän av ordning? Inte helt oväntat Da’Vine Joy Randolph för ”The Holdovers” och Robert Downey Jr för ”Oppenheimer” i birollsklasserna. Cillian Murphy för just ”Oppenheimer” och i ett ovisst race, Emma Stone för ”Poor Things”. Det sistnämnda fantasydramat plockade också hem ett par guldgubbar i de estetiska departementen, vilket inte var självklart på förhand – men välförtjänt. Flera distinkt brittiska accenter kunde skönjas ur mikrofonerna på estraden under deras lilla segertåg en stund. Ljudläggningen i ”The Zone of Interest” (även bästa internationella film enligt juryn) borde vara något utöver det vanliga, eftersom den slog ut ”Oppenheimer” där. Påkostade spektakel som Ridley Scotts ”Napoleon” och senaste ”Mission: Impossible” spelade en undanskymd roll och fick ingenting med sig av det lilla de hade chans på. Cord Jefferson höll ett litet brandtal om att våga satsa på fler filmer med aningen lägre budget, snarare än investera skyhöga summor på färre men större produktioner. Jefferson? Jo, han triumferade i kategorin manus efter förlaga för ”American Fiction”, som i sammanhanget är just en lågbudgethistoria. Och en rätt lyckad sådan.
Var det japanska eller engelska? Språkförbistringen var en smula närvarande under ett tacktal från teamet bakom specialeffekterna i ”Godzilla Minus One”. Och Emma Molin i TV4-studion hade vissa problem att uttala Auschwitz, apropå redan nämnda dubbelvinnaren ”The Zone of Interest”, vars judiske regissör Jonathan Glazer läste upp ett kort men kärnfullt skrivet anförande med kvällens mest uttalat politiska innehåll. Hans film kretsar kring Förintelsen under andra världskriget, men regissören kritiserade åtminstone underförstått både Israel och Hamas för den pågående avhumaniseringen under konflikten i Gaza. Jo förresten, producenterna bakom dokumentären ”20 Days in Mariupol” hade av naturliga skäl en del att säga om situationen i Ukraina sedan den ryska krigföringen startade.
– Jag kan inte ändra historien eller det förflutna. Men vi kan se till att sanningen kommer fram. Filmer kan forma minnen och minnen formar historia, menade regissören Mstyslav Chernov som önskade att han aldrig behövt göra filmen till att börja med.
Och Cillian Murphy hade tänkt igenom sina reflektioner efter den mindre sensationella statyetten för ”Oppenheimer”:
– På gott och ont lever vi i Oppenheimers värld. Jag skulle vilja tillägna priset till fredsstiftare överallt.
Svenska intressen? Jo, Ludwig Göransson (vars namn även det kan vara svåruttalat för icke-svenskar) vann mycket riktigt för musiken till ”Oppenheimer”. Och Hoyte van Hoytema, holländaren som vi mer eller mindre adopterat efter hans tidigare insatser i svensk filmindustri, belönades för sitt arbete med samma nu succéstämplade epos.
Norma Jewison, Alan Arkin, Julian Sands, Andre Braugher, Tina Turner, Tom Wilkinson,
Ryuichi Sakamoto, Jane Birkin, William Friedkin, Matthew Perry, Harry Belafonte… Ja, det var många som avled under fjolåret; regissörer, aktörer, kompositörer et al. Så många att de hade svårt att få plats under ”In Memoriam”-segmentet som redan kritiserats för vilka som utelämnades. Men det är nog omöjligt att någonsin göra den återkommande punkten helt ’rätt’. Det blev i alla fall en påminnelse om hur många trotjänare i den här branschen som lämnat jordelivet det senaste året.
Al Pacino. Al Pacino! Jo, han stegade in i slutet för att meddela världen att, precis, ”Oppenheimer” utsetts till bästa film överhuvudtaget. Han gjorde inte direkt en mer utdragen process av uppdraget utan rev upp kuvertet mer eller mindre omgående och slungade ut svaret. Men det är ju Pacino! Ingen talar väl om för honom vad han ska säga eller hur han ska säga något vid det här stadiet? Och ingen sammanblandning av kuvert verkar ha varit fallet den här gången. Mr Kimmel var som vanligt på vakt mot sådana missöden sedan fadäsen (utan hans förskyllande) för ett antal år sedan. Och var det en autentisk sågning av hans egen insats från den verklige Donald Trump som han läste upp under avrundningen?
Hur gick det med mina egna försök till förutsägelser? Tja, enligt formuläret jag fyllde i och uppdaterade i natt ser det ut som… 16 rätt och sju fel. Bättre än jag vågade hoppas. Då ingår några kategorier som dokumentärer och liknande där jag inte vågade profetera offentligt men tydligen chansade rätt ändå. Helhetsintryck: ibland manifesteras en films dominans mer än andra år. Och det här var Christopher Nolans år. Vänta, har jag lyckats skriva hela den här texten utan att nämna hans namn förrän nu? ”Oppenheimer” var årets ångvält och de flesta seriösa konkurrenter kan bara önska att de hade släppt sina storverk ett annat år. Särskilt Scorsese, kan man ana.
Relaterad film: Oppenheimer
Kommer ”Oppenheimer” att dominera Oscar-galan i natt?
2024-03-10, Johan LindahlBara inte ”Maestro”. Nej, den borde vara chanslös. Inte dålig egentligen, men… Jag kommer att utveckla det resonemanget senare. Visst är det överlag ett starkt startfält? Inte minst i prestigefyllda klasser som Bästa Film. Tio nominerade och nu har jag faktiskt hunnit se de flesta. Men vi kanske ska ta den avdelningen sist? Det brukar vara då den delas ut frampå dagbräckningen svensk tid, även om vissa undantag har förekommit. Vissa övriga kategorier är det ingen mening att jag ger mig in i. Men några. Bara för att.
Kategorierna kortfilmer och dokumentärer är jag helt enkelt så dåligt insatt i detta år att det är säkrast att avstå offentliga spekulationer. Men varför inte värma upp med bästa internationella film? Själv har jag sett exakt EN av dem: ”Snöns brödraskap” (som den svenska titeln lyder) är en nästintill förkrossande skildring av flygkatastrofen i Anderna för ungefär 50 år sedan. Jag önskar den lycka till, men tror snarare att segraren blir ”The Zone of Interest”, även nominerad i klassen bästa film. Tyvärr har jag inte tagit del av den ännu, men uppmärksamheten kring ”Zone” pekar åt att den borde få ett eller annat pris.
Originalsång brukar vara ett sorglustigt kapitel. De bästa nyskrivna sångerna ett givet år är väldigt sällan någon av dem som nominerats till just det här. 2023 års två hetaste kandidater (förutom en låt som tydligen handlar om kryddstarka snacks) är hämtade från ”Barbie”, en publikmagnet som trots alla framgångar kanske inte går segrande ur så många strider i afton. Men här gör den nog det. En låt från Barbies perspektiv och en från Kens. Vi säger väl att den förstnämnda vinner.
Originalmusik är en av få klasser med synliga svenska intressen. Kanske till och med en svensk favorit i form av Ludwig Göransson för ”Oppenheimer”. Jag går på det tipset. Kanske vore det kul om senaste ”Indiana Jones” kunde få någon form av erkännande också, eller? Inte så troligt, men möjligt. Senaste ”Mission: Impossible” är i stort sett förbisedd överhuvudtaget, men skulle kunna ta hem specialeffekter och ljud. Mer sannolikt i visuella kategorin i så fall. Ljudläggningsmedaljen är nog vikt för ”Oppenheimer”.
Makeup kan bli en kamp mellan ”Snöns brödraskap” med sina utmärglade överlevare kontra den härliga kombinationen av skönhet och makabra inslag i ”Poor Things”. Eller är det kanske här som redan nämnda ”Maestro” faktiskt kan plocka hem någonting? Bradley Cooper har arbetat hårt på att förvandla sig till regissören Lennart Bernstein i så många avseenden som möjligt. Dock jag satsar på ”Poor Things” för att den förtjänar det mer.
Klippning? Jag säger ”Oppenheimer”. Foto? Detsamma. Även om jag gärna skulle se ”Poor Things” där också. Kostymer? Samma önskemål, men tror att ”Barbie” belönas för sitt chockrosa publikfriande. Scenografi: samma slutsats igen. Själv skulle jag lägga rösten på ”Poor Things”, utan att ännu ha sett Ridley Scotts ”Napoleon” som har fått sina få nomineringar i just de här klasserna. Men vi får nog bevittna mer Barbie Love här. Någon har säkert noterat att den konsekventa frånvaron av ”Killers of the Flower Moon” i mina förhandstips hittills. En film som jag verkligen värdesätter, men befarar bli en hedersam förlorare större delen av aftonen, eller snarare natten då. TV4 drar väl igång sändningen någon gång strax efter midnatt.
Det närmar sig de kategorier de flesta spekulationerna brukar handla om. Originalmanus: här har jag bara sett två av filmerna och hoppas på ”The Holdovers”. Manus efter förlaga; en vild chansning på ”American Fiction” som troligen inte kommer att gräva så mycket mer guld i den hårda konkurrensen där den i övrigt är nominerad.
Äntligen! Jo, det är väl framför allt aktörspriserna som brukar vara frestande att försöka lista ut i förväg. Bästa kvinnliga biroll: av de tre jag hittills kan bedöma har Da’Vine Joy Randolph från ”Holdovers” redan fått ett par pokaler i handen. Jag gillar Jodie Foster i ”Nyad” som jag precis har sett liksom America Ferrera som spelar en av få normala människor i ”Barbie”. Men det blir nog Randolph. Många profeterar om en öppen gata till podiet för Mr Robert Downey Jr för ”Oppenheimer” i manliga motsvarigheten. OK, de är helt enkelt så många att jag bara hänger på utan egen vilja. Men, jag skulle gärna sett Mark Ruffalo få det för ”Poor Things”. Mångsidige Mark är bara så utsvävande excentrisk som bortskämd aristokrat och kvinnotjusare med besvärande stort självförtroende.
Bästa kvinnliga huvudroll. Fortfarande har jag inte sett franska ”Fritt fall”, vilket ligger mig i fatet när vi börjar närma oss de tyngsta pjäserna. Men Anette Bening är verkligen imponerande som den extremt envisa ensamsimmaren i ”Nyad”. Lily Gladstone kör en helt annan stil i ”Killers of the Flower Moon” och hennes relativa lågmäldhet i jämförelse med kollegorna i klassen kan vara en nackdel. Emma Stone i ”Poor Things” tillåts också sväva ut, men jag lutar (delvis till min egen förvåning) åt veteranen Bening.
Manlig huvudroll? Jag har en lucka för filmen ”Rustin”. Jeffrey Wright väldigt bra i ”American Fiction”. Paul Giamatti ännu bättre i ”Holdovers”. Men Cillian Murphy är så påtagligt parallellt klagande och kaxig i ”Oppenheimer” att statyetten lär landa i hans knä till slut. Pendlingarna i protagonistens personlighet är sådant som plägar prisas av det i sammanhanget aktuella kollegiet.
Regi. Det där som alltid varit vanskligt att särskilja från bästa film. Vad är det som avgör att du blir nominerad som bästa regissör utan att filmen anses vara en av de bästa – eller vice versa? Komplicerat. Även med hänsyn till att bästa film-klassen svällt ut på senare år. Men i år sammanfaller nog intressena. Christopher Nolan tilldelas regipriset samtidigt som… Ursäkta, där gick jag händelserna i förväg. Men nu är babianen ute ur buren. ”Oppenheimer” blir bästa filmen. Så många egenskaper sammanfaller; den är så uttryckligen regisserad, sammanvävd och intrikat. Av de tio filmer som har chansen att vinna det finaste av priserna har jag hittills sett sju och gillar dem i större eller mindre utsträckning. Jo, jag inledde allt med att rycka undan mattan för ”Maestro”. Den är långtifrån usel. Men tar tid att känna sig välkommen i. Närmare en timme. Vad vill den säga, vad vill den framförallt skildra och när ska den på allvar kännas naturlig, ledig och verkligen verklig? Där imponerar enskildheter avsevärt mer än helheten. Och jag har svårt att föreställa mig en betydande grupp med inflytande som verkligen kommer att placera den högst upp i högen, oavsett hur komplicerat själva röstningsförfarandet än är. För det är tydligen en smula invecklat.
Hur bra är ”Past Lives”? Och ”The Zone of Interest”? Åtminstone den sistnämnda verkar ha smugit in i dark horse-departementet på senare tid. Och regissören Jonathan Glazer har i sina fåtaliga tidigare långfilmer ”Birth” och ”Under the Skin” åtminstone demonstrerat en högst personlig stil. Själv skulle jag inte ha något emot om antingen ”The Holdovers” eller ”Poor Things” fick med sig denna sist utdelade guldgula gubbe från galan. Men min, absolut icke-originella, sista spekulation blir alltså att ”Oppenheimer” får den i stället, liksom en del annat att bära med sig och undvika att slarva bort under efterfesterna i Los Angeles lyxigare lounger.
Hur mycket av det här får jag äta upp i gryningstimmarna imorgon? Vi hörs om det…
Officiella hemsidan för 96e upplagan av Academy Awards
Relaterad film: Oppenheimer
Roande reflektioner i ”Rev.”
2024-03-08, Johan Lindahl”Christ, you know it ain’t easy …” Som Beatles uttryckte det.
Att leda en församling i ett hörn av London efter en session på landsbygden är inte alltid en picknick. Några få trogna regelbundna medlemmar och andra som droppar in mer sporadiskt, samtidigt som utmaningarna tornar upp sig på alla håll. ”Rev.” är en komediserie som har ett styvt decennium på nacken men dök upp i utbudet på Britbox tidigare i vinter. Hur är man generöst inbjudande och samtidigt principfast? Hur balanserar du behoven hos ett grannskap där alla har sina personliga problem, med att tillfredsställa en karriärmedveten överordnad prelat som är mer inriktad på det pragmatiska än just principer?
Många frestelser lurar. Inte fördöma, inte förlora sig i bataljer som bara kan förloras. Gärna dra in fler folk i kyrksalen men inte med vilka populistiska trick som helst. I en serie som har en hyfsad casting med Tom Hollander (”The White Lotus”, ”The Night Manager”, ”Bird Box” med mycket mera) i spetsen som kyrkoherden. Och numera stjärnstämplade Olivia Colman som hans hustru.
Inom det här formatet där allt kan spåra iväg i karikatyrer finns faktiskt utrymme för påtagliga nyanser och ett par oväntade vändningar i varje avsnitt. Huvudpersonen, den i motvind kämpande kyrkoherden är en högst mänsklig figur som genuint verkar vilja sina medmänniskor väl och stå för något slags konkret evangelium i samhället, även om han ibland snubblar över sina egna ord och på andra sätt. ”Rev.” kan alltså hittas på BritBox sedan en tid tillbaka.
Mer om ”Rev.” från IMDb
Tidsresor och terror i ”Bodies”
2024-01-28, Johan LindahlTidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt. Vi får helt enkelt acceptera förutsättningarna och hoppas att resultatet blir tillräckligt intressant. Och det här är fängslande. Jag vet inte om de ritar upp några nya spelregler men det känns i grunden som om de lyckas få sitt koncept att fungera även när det absolut inte borde hänga ihop.
Premissen i korta drag: en man hittas död i en gränd i London. Inte bara en gång utan i fyra olika tidsepoker med skiftande samhällsideal, teknologier och polisdepartement som definitivt inte jobbar på exakt samma sätt eller styrs av samma sorts auktoriteter. Men korruption och konspirationer tycks husera i alla tider. 1890, 1941, 2023 samt 2053 är de precisa årtalen det handlar om här.
Relativt snart avslöjas att i det nutida planet kommer en stor katastrof att drabba London och skriva om framtiden radikalt. I övrigt kretsar intrigen kring hur fyra olika brottsutredare vid Londons poliskår under sina respektive epoker försöker lösa samma fall, omedvetna om att de inte är ensamma om att försöka göra detta. Naturligtvis kommer några av dem att konfronteras med de övernaturliga eller åtminstone exceptionellt osannolika dimensionerna efterhand. Men kommer de och deras omgivningar att förstå och acceptera vad det är som egentligen händer? Mycket riktigt förvirrande, som det borde vara. Och frustrerande. Poliskaraktärerna i respektive tidsplan är sinsemellan väldigt olika, de brottas med sina egna personliga problem och vissa fall moraliska tillkortakommanden. ”Bodies” är inte fulländad i alla avseenden och kan väcka motstridiga reaktioner. Men den bjuder på en resa i tid och rum – kanske framför allt tiden. En resa som ständigt levererar nya överraskningar och vänder upp och ner på det man tror sig ha sett hittills ett par gånger om.
Kan de knyta ihop allt? Rent logiskt är det egentligen inte möjligt. Men det finns en hopknytning. Ett slut som inte kräver en fortsättning, om vi säger så. Som serie är den tillsluten, avgjord. Self-contained; finns ett bra svenskt uttryck för det? Visst kan man roas av att vända och vrida på vad som egentligen tilldrar sig i de sista avsnitten och vad som borde vara de rimliga konsekvenserna av det. Men det fungerar i alla fall emotionellt, på ett personligt plan. Du har möjlighet att dra dina egna slutsatser av vad som skulle kunna hända efter slutsignalen, på kortare och längre sikt. Och det är väl ungefär vad vi kan begära med den här premissen?
Basfakta om ”Bodies” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Nästa 10 >>
