Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

Tidsresor och terror i ”Bodies”

2024-01-28, Johan Lindahl

Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt. Vi får helt enkelt acceptera förutsättningarna och hoppas att resultatet blir tillräckligt intressant. Och det här är fängslande. Jag vet inte om de ritar upp några nya spelregler men det känns i grunden som om de lyckas få sitt koncept att fungera även när det absolut inte borde hänga ihop.

Premissen i korta drag: en man hittas död i en gränd i London. Inte bara en gång utan i fyra olika tidsepoker med skiftande samhällsideal, teknologier och polisdepartement som definitivt inte jobbar på exakt samma sätt eller styrs av samma sorts auktoriteter. Men korruption och konspirationer tycks husera i alla tider. 1890, 1941, 2023 samt 2053 är de precisa årtalen det handlar om här.

Relativt snart avslöjas att i det nutida planet kommer en stor katastrof att drabba London och skriva om framtiden radikalt. I övrigt kretsar intrigen kring hur fyra olika brottsutredare vid Londons poliskår under sina respektive epoker försöker lösa samma fall, omedvetna om att de inte är ensamma om att försöka göra detta. Naturligtvis kommer några av dem att konfronteras med de övernaturliga eller åtminstone exceptionellt osannolika dimensionerna efterhand. Men kommer de och deras omgivningar att förstå och acceptera vad det är som egentligen händer? Mycket riktigt förvirrande, som det borde vara. Och frustrerande. Poliskaraktärerna i respektive tidsplan är sinsemellan väldigt olika, de brottas med sina egna personliga problem och vissa fall moraliska tillkortakommanden. ”Bodies” är inte fulländad i alla avseenden och kan väcka motstridiga reaktioner. Men den bjuder på en resa i tid och rum – kanske framför allt tiden. En resa som ständigt levererar nya överraskningar och vänder upp och ner på det man tror sig ha sett hittills ett par gånger om.

Kan de knyta ihop allt? Rent logiskt är det egentligen inte möjligt. Men det finns en hopknytning. Ett slut som inte kräver en fortsättning, om vi säger så. Som serie är den tillsluten, avgjord. Self-contained; finns ett bra svenskt uttryck för det? Visst kan man roas av att vända och vrida på vad som egentligen tilldrar sig i de sista avsnitten och vad som borde vara de rimliga konsekvenserna av det. Men det fungerar i alla fall emotionellt, på ett personligt plan. Du har möjlighet att dra dina egna slutsatser av vad som skulle kunna hända efter slutsignalen, på kortare och längre sikt. Och det är väl ungefär vad vi kan begära med den här premissen?

Basfakta om ”Bodies” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Sväng i societeten med ”Buccaneers”

2024-01-01, Johan Lindahl

Jo, det är klart att alla vill ha sin egen ”Bridgerton”. En traditionell askungesaga i ny tappning, uppdaterad och helst inte så traditionell som traditionen bjuder, men ändå. Svängande kjolar och täta kostymer och i det här fallet dessutom kulturkrocken som är den drivande kraften i alltihop: tanken att britter och nordamerikaner under slutet av 1800-talet har ett naturligt samröre men också en del rätt bestämda uppfattningar om varandra. Som att britter vet hyfs (det där med tradition igen), vett och etikett och hur man för sig, något de präglat fram genom generationer. Medan de nyrika familjerna på andra sidan Atlanten breder ut sig alldeles för mycket, är högljudda och inte minst kvinnorna talar mer fritt ur hjärtat än de borde göra.”The Buccaneers” har anlänt.

Modet i de här historiska sammanhangen är inte min starka sida, men visst brukar det se ut ungefär så här? Musiken är fullständigt anakronistisk. I princip icke-diegetisk, alltså inte en del av seriens egen värld, men förekommer flitigt och smygs in på ett sätt som rytmiskt ändå gör den till en del av handlingen; som om det kunde vara det de dansar till på sina många tillställningar. För hur många tillställningar är det?

Vad handlar allt om, lite mer detaljerat? Jo, i sann Jane Austen-anda flickor som ska giftas bort eller har gifts bort. Till rätt eller fel man. Svårigheten är att reda ut vem som är rätt och fel. Och från det andra perspektivet, hitta ett brud av rätt sort, gärna från en familj med försvarlig kassakista. Systerskap kan vara på gott och ont. Familjehemligheter är ett obligatoriskt inslag. Och stora fina slott kan vi inte vara utan eller hur?

Det är lätt att hitta saker att störa sig på eller driva med. Men jag och min fru har i vinter tillbringat ett antal timmar företrädesvis kvällstid efter jobbet med att följa deras öden och äventyr. Och är du väl inne i smeten har det sin tjusning. Vem tar vem och vem inser att de borde gjort ett annat val, vilka skulle vilja göra helt omöjliga val i det samhälle som råder? De frågorna blir trots allt engagerande. Även om dialogerna knappast bryter någon ny mark och intrigen följer ganska givna ramar har åtminstone ett par personligheter lyskraft och något som gör att man vill fortsätta följa dem och hoppas att de någon gång ska hitta rätt i livet. Om det nu är ett 100-procentigt möjligt alternativ att hitta helt rätt på precis alla plan.

En sofistikerad såpa där de kulturella skillnaderna mellan just britter och amerikaner accentueras och upprepas några gånger för mycket. Liksom alla varv som dras kring unga passionerade människor som har svårt att bestämma sig, men samtidigt kan vi skönja det framförallt familjegenererade tryck som utövas i de mer priviligierade klasserna. Väl framme vid säsongsfinalen är det tydligt att berättelsen långtifrån är avslutad. Och det är sannolikt att Apple TV+ ser en kommande guldgruva här som man gärna vill mjölka ett tag till.

Basfakta om ”Buccaneers” med mera enligt IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+


Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Candy Cane Lane” (2023)

2023-12-22, Johan Lindahl

Julen börjar inte bra för Eddie Murphy. Han får sparken. Samtidigt som hans fru möjligen är på väg att bli befordrad på sitt jobb. Dessutom dags för den årliga tävlingen i grannskapet om vem som har de bästa juldekorationerna. Alltså, den där typen av pynt som kräver snart sagt miljontals megawatt att hålla igång under högsäsongen ifråga. Och nu är insatserna högre än någonsin: tydligen står 100 000 dollar på spel. Men något hoppar upp ur en hatt för Chris Carver (alltså Eddie Murphy); en julprylbutik han aldrig sett förut – där allt viktigt dessutom verkar finnas när det blivit slutsålt på annat håll. Men, man bör läsa det finstilta. Och det gör inte Chris. Plötsligt är han livegen och slav under den förslagna butiksföreståndarinnans vilja. Han har köpslagit med illvilliga krafter utan att veta om det. En förbannelse ligger på lut, som fallet är för butikens miniatyrfigurer som visar sig ha ett eget liv, men är fast i en listig alfkvinnas våld för evigt efter att ha misslyckats med uppdraget, samma uppdrag som den nyligen arbetslöse husfadern Chris måste klara av innan julaftons kväll. Glasklart – eller?

”Candy Cane Lane” är en färgglad och nästan epilepsiframkallande effektspäckad historia som möjligen även kan orsaka diagnostiserbar diabetes bara genom anblicken av all synbar sötma. Inte så mycket i form av godis som av julpynt i dess mest extrema former. Elakt spel gäller, men filmen är i grunden gjord med ganska gott humör. Den är svår att tycka illa om, men två timmar ger ändå en överdos av ungefär samma skämt som dras några varv för många. Naturligtvis må vi återigen lära oss om julens verkliga meningar: det vill säga att ta hand om varandra i familjen, uppmuntra varandras personliga visioner och och precis, läsa det finstilta i alla kontrakt. Med tanke på den allmänt uppskruvade stämningen är Eddie Murphy ändå relativt samlad och kanske den minst hysteriska aktören i sammanhanget. Roligast är (och har) nog Jillian Bell som den förslagna tomteassistenten, en hjälpreda som har ’gone rogue’ och skapat sina egna spelregler när tomtefar själv inte orkat hålla full uppsikt över personalstyrkan. Så, nu kan vi inte lita på hans kompetens som arbetsgivare heller. Vart är världen på väg?

Verkshöjdfaktor: 2,5
Progressiv Budskapsfaktor: 2,5
Julstämningsfaktor: 2,5

Färgglada fakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


”Deadloch” drar åt alla håll

2023-12-10, Johan Lindahl

En mycket död kropp upptäcks på stranden av några ungdomar. I paradiskostym. Offret visar sig vara en i det lilla samhället välkänd figur, inte minst idrottsligt. Orten ifråga verkar vara ett kustsamhälle på Tasmanien, ni vet den där ön söder om Australiens fastland. Ett betydande brott verkar ha begåtts. Men hur och av vem? Byn är överhuvudtaget överfull av olika åsikter, teorier, viljor och prioriteringar. Lokala polisen får sällskap av en influgen utredare från Darwin – av alla ställen. Vilket bör vara ungefär så långt bort i Australien som man kan komma från Tasmanien. Hon är en kaxig kvinna som sätter tålamodet på prov hos den likaledes kvinnliga polischefen på plats. Ja, det här är en röra. Genremässigt en omedelbart vildsint mix av kriminalserie med sociala iakttagelser och inte minst grovkornig humor med rappa repliker och ett allmänt intryck av att hälften av invånarna inte är överintelligenta, men underhållande på sitt sätt. Någon måste försöka se nyktert på situationen och låta logiken leda dem framåt, men så lätt lär det inte bli. Serien i sig tycks dra åt alla håll. Ofta roande, men de ständiga krockarna mellan motstridiga attityder och temperament skapar ständiga sidospår som kan väcka blandade reaktioner. Efter ett par avsnitt är jag fortfarande tveksam om ”Deadloch” är lysande landsbygdsdramedi eller för splittrad och skruvad för sitt eget bästa. Eller både och. Återkommer i ämnet – kanske…

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


”Platonic” plöjer på med påtaglig personkemi

2023-12-05, Johan Lindahl

Kan man återuppliva gamla vänskaper efter flera år, när ens respektive livsbanor har utvecklats åt helt olika håll? Det är i alla fall vad Will och Sylvia försöker sig på när de befinner sig i livets zenit eller vad det kallas när man befinner sig kring sig 40-strecket och antingen har bildat familj och stadgat sig eller stadgat sig i något helt annat, som att vara delägare i en bar. Någonstans har de en vild ungdomstid tillsammans bakom sig och brottstycken av den kommer upp till ytan i olika situationer när de återknyter bekantskapen. ”Platonic” innebär också en återförening av Seth Rogen och Rose Byrne samt Nicholas Stoller som regisserade duon i de där fartfyllda farserna om goda – eller inte så goda – grannar där de spelade ett gift par med steroidpumpade studenter i stugan intill, om ni minns?

De utstrålar något slags omaka kemi, den där två till synes helt disparata personligheter ändå har något svårförklarligt gemensamt. Serien kan tyckas bygga på ett antal tillspetsade situationer som uppstår när man försöker leta sig tillbaka till något nostalgiskt förflutet och kanske samtidigt vara varandra till nytta, även om det först kan verka som om de inte har någonting att bidra med till varandras nuvarande liv. Men ”Platonic” plöjer oförtrutet på i tio avsnitt. Här finns någonting. Serien kanske inte tillvaratar alla sina inneboende möjligheter, men sparringen mellan Rogen och Byrne är kärnan och bitvis riktigt rolig. Inte alltid. Mycket av humorn, situationskomiken och referenspunkterna är beroende av ren geografi och kulturella erfarenheter som du inte självklart delar om du inte själv vistas regelbundet i en amerikansk kontext eller har röjt runt som de två verkar ha gjort i sin ungdom. Men serien handlar just om något platoniskt, att behålla eller återuppfinna vänskap mellan en man och en kvinna som genomlevt vitt skilda livserfarenheter under flera år men ändå på något vis söker efter samma sak i existensen. En mening kanske?

Platoniska basfakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+


Störtdykningar i strömningsfloden: ”Screwballs” (1983)

2023-10-15, Johan Lindahl

Ur replikbiblioteket:
– I am not worried about the commies coming to get us. I am worried about us getting to come at all.

Allting skriker B-film redan från början. I den här genren som var populär för ett fyrtiotal år sedan, med tonåringar som är hysteriskt horny hela tiden och vistas på amerikanska skolor där alla hämningar släppts lösa och någon form av urspårat könskrig pågår. Förvänta er inga finkulturella stilpoäng här inte. Vänta förresten, ska jag vara noggrann så är det här en komedi tillkommen i Kanada. Även om det viftas med amerikanska flaggor och även framförs en nationalsång som vi har hört ganska många gånger vid det här laget. Möjligen ska det finnas ett par olika versioner med olika nationalsånger, men det kanske är mindre viktigt i det stora hela. Var kan detta hittas för närvarande? Amazon Prime Video.

Allting är övertydligt och alla är karikatyrer. De coola kontra deras motsatser och dubbeltydigheter så uppenbara att de inte kan missas på något sätt. Kan säkert kallas misogynistiskt om det tas på för stort allvar, men ena halvan av manusduon heter Linda Shayne, som även spelar en av de mer framträdande birollerna (vid namn Bootsie Goodhead) och tydligen fortsatt regissera på egen hand senare. Jag bara nämner det i förbifarten. Det här är en film från en annan tid, av en typ du redan från början kan säga ’inte särskilt bra’ men kan vara lagom roande – kanske främst någon sen kväll när du inte råkar ha några pretentioner alls.

Purity. Den rena. Snygg och eftertraktad men svårfångad av pojkar i alla kategorier. Hon lyckas manipulera en handfull av dem till kvarsittning och där börjar de ruva på hämnd. Vilken sorts revansch? Beröva damen på hennes berömda oskuld som hon tydligen är ensam om på hela skolan. Eller åtminstone någonting som kan sägas vara i närheten av att skala av något av den där synbara renheten de retar sig på. Skolan heter för övrigt ’T and A High School’, rektorn ståtar med efternamnet Stuckoff, en av killarna i kvarsittning heter Jerkovski och så vidare. Bara så att ni vet. Här är i stort sett alla lite lagom upptända av begär större delen av tiden, vare sig de medger det eller inte. Även ett par av lärarinnorna visar sig lagom förföriska på lektionstid.

Marginalanteckningar: I en sekvens som utspelas på en drive in-bio visas en äldre, inte så högt ansedd film med namnet ”Wild Women of Wongo”. Den filmen har fått en låt tillägnad sig av bandet The Tubes från ungefär samma period som filmen kom. Till och med samma år kanske. Frågan är vem som inspirerade vem? Av alla lagom grovkorniga gags kommer kanske höjdpunkten, eller den lägsta om man så vill, efter nästan exakt en timme. Incidenten i en bowlinghall är fullständigt osannolik men en komplett mardröm för medlemmar av den manliga varianten. Åtminstone till att börja med...

”Screwballs” (alternativt försvenskad till ”Knasbollar”) är alltså inget under av sofistikation – vilket kan konstateras redan efter några minuter. Men med rätt nivå av rimliga förväntningar är den ibland förvånande rolig och ganska gladlynt på ett befriande sätt mitt i alla sina försök att gå lågt och landa med en duns. Det kunde vara ett intressant sociologiskt experiment att visa den för en grupp övre tonåringar av i dag och studera reaktionerna. Eventuellt riskfyllt. Kanske olagligt. Men intressant.

Mer om ”Screwballs" från IMDb


Tudor går aldrig ur tiden

2023-10-03, Johan Lindahl

De verkar aldrig vilja försvinna ut folkminnet. Även om alla direkt berörda parter givetvis gick ur tiden för snart 500 år sedan. Ett visst arv har efterlämnats, intriger som historiker och berättare i alla genrer har fortsatt fascineras av sedan dess. Själv började jag intressera mig för den engelska Tudor-perioden på allvar i samband med serien ”The Tudors” som jag betade av på DVD något decennium tillbaka och ibland återvänder till. Bevisligen ett verk av fiktion och ni vet hur det kan vara, ju mer man lär sig om något desto mer inser du var det har skarvats och konstnärliga friheter tagits. Som dramatiker brukar göra. Det gäller även filmer som ”Elizabeth”, vilket inte hindrar att det fortfarande är en av de bästa historiska filmer jag har sett. Och mycket riktigt också hör till perioden då klanen Tudor styrde det som senare blev The United Kingdom.

Råkar du vara intresserad av samma era, så är podcast-världen en guldgruva. Inte minst (av förklarliga skäl) är britterna själva flitiga producenter av nya inslag om nyfunna rön, spekulationer och skrönor om kung Henrik VIII med sina sammanlagt sex fruar. Bland annat History Extra Podcast från BBC som i våras mellan april och maj släppte sex avsnitt, med fokus på var och en av de där sex hustrurna som mötte i varierande grad olyckliga öden. Det kan tyckas märkligt att så mycket sägs och skrivs om just den här klanen och den här tiden, men intrigerna då har haft påtaglig påverkan på världshistorien sedan dess. Och de avslöjar en del om den mänskliga naturen. Tror jag. Liksom inte minst om maktförhållanden genom tiderna.

På TV-fronten (eller ska vi rakt av kalla det streaming av visuellt innehåll) har åtminstone två dramadokumentärer levererats under året, varav den ena hört hemma på den åtminstone i vårt hushåll relativt nya tjänsten BBC Nordic Plus. Om du har tillgång till den, fanns miniserien ”Boleyn - en skandalös familj” (om jag nu fick titeln exakt rätt) nyligen tillgänglig, men verkar nu tyvärr ha plockats bort ur det inte alltför omfattande biblioteket. Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om serien med det alltmer bekanta upplägget där förhoppningsvis kunniga forskare med historia som specialitet turas om att binda ihop narrativet i korta utspridda sekvenser mellan dramatiserade inslag som syftar till att skaka liv i storyn och ge den mer personlig prägel. I det här fallet har jag sett de tre avsnitten i helhet och de flyter på bra. Lättsmält i sammanhanget, men verkar ändå ha viss akademisk tyngd och kommer med detaljer jag inte kände till tidigare. Det finns alltid något nytt i den här historien, tycks det.

Parallellt presenterade Netflix tidigare i år sin miniserie ”Blood, Sex and Royalty” och titeln ger en fingervisning om profilen. Lite mer fokus på de smaskigare detaljerna samtidigt som strukturen i princip är densamma som i ovanstående produktion. Drama plus dokumentär. Möjligen eller troligen med ännu mer konstnärlig frihet och betoning på det spekulativa. Jag har inte sett alla tre avsnitten, ska noteras. Men den är om inte annat ganska underhållande.

Är det mer fördjupning i fiktionens form som eftersöks, så har jag sedan en tid tillbaka gett mig på att läsa igenom ”Wolf Hall”. Romanserien av Hilary Mantel omvandlades även den till miniserie för några år sedan. I dagsläget befinner jag mig fortfarande i den första delen i boksviten, som i sig närmare är 800 sidor lång – men jag har i alla fall börjat närma mig de sista 50 av dessa. Den tar tid. Den kräver nog det. Gott om dialoger och monologer, inte minst inre sådana, med ett fokus som skiljer sig från mycket annat ur bevakningen av samma period, i och med att perspektivet utgår från en av de hovkaraktärer som gärna uppfattas som tvetydig och splittrande; kungens rådgivare Thomas Cromwell, vars roll och funktion i de konflikter som pågick har beskrivits på varierande sätt. Ibland framstår han som en ren skurk och manipulerande underhuggare som driver andra i döden för egen vinning. Medan Mantel väljer en annan vinkel och lyckas skapa ett litterärt mästerverk, vilket det var allt att döma är. Även om åtminstone inte jag klarar att plöja igenom det i en handvändning. Kan rekommenderas, om – jag säger om – du redan hyser ett upparbetat intresse för det här ämnet.


Relaterad film: Tudors - säsong 1


Turbulent sista säsong av ”The Good Fight”

2023-07-08, Johan Lindahl

This all happened.
Allt detta hände.

Sålunda förkunnar en liten avslutande devis på skärmen efter eftertexterna i finalavsnittet. Frågan är: vad betyder det? Bevisligen har mycket hänt både i själva serien och i den vanliga verkligheten under perioden där den här följetongen utspelats; en sedelärande saga som kommenterat det aktuella amerikanska politiska klimatet mer konkret än nästan allt jämförbart i fiktionsväg det senaste cirka halva decenniet.

Allt åker ut. Eller allting rörs om. Kaos på gatorna i Chicago som en fond till i stort sett varje avsnitt under den här avslutningsvändan som i Sverige har sin hemvist på HBO Max. Alla mot alla, eller vilka mot vilka? Det är ett under att någon form av organiserat juridiskt arbete går att genomföra, som att hålla rättegångar eller konferenser och resten. För hela stadslivet och den omgivande verkligheten är slående turbulent.

I kategorin ’varva experimentell inställning med potent underhållning’ har ”The Good Fight” under sina sammanlagt sex intensiva säsonger varit en av de mest lyckade på senare år. Rollfigurer har åkt in och ut, personalomsättningen både på byrån det kretsar kring och i serien i stort har varit betydande. Stilgrepp har kommit och gått. Men genom allt löper en röd tråd som handlar om demokratin som väsen. Företrädesvis den amerikanska – som bevisligen har sina egenheter – men här ryms absolut inslag och tankegångar som är mer universella. Särskilt under ett par år när frågor om frihet och demokrati ställts på sin spets på flera håll. Vilket pris behöver du betala, vilka regler ska följas och hur bygger vi ett gott samhälle egentligen?

Ribban har alltid legat högt i avseendet ’läsa mellan raderna’ och försök till ren allmänbildning mitt i intrigerna. Den här säsongen glider gamle Andre Braugher (”Uppdrag mord”, ”Brooklyn Nine-Nine”) in som excentrisk ny delägare på advokatfirman som är seriens nav. Hans ankomst orsakar nya spänningar, intressekonflikter och diskussioner kring mål och mening på grund av hans mer ’evangeliserande’ stil och eventuella underliggande agenda. En högintressant karaktär, som väntat med tanke på vem som spelar honom. Och ni kommer väl ihåg fru Cosby från den klämkäcka åttiotalskomedilångköraren? Civilt känd som Phylicia Rashad. Hon dyker upp i slutskedet i en aningen oväntad roll med tanke på vad hon troligen främsts förknippas med.

Det är naturligtvis inte allt. Och att återge alla mer sammanhängande intriger är egentligen inte det mest intressanta med det som alltså ska vara den sjätte och sista säsongen. Konflikterna och spänningarna i samhället verkar vara ännu mer tillspetsade än i verkligheten. Är ett rent inbördeskrig på gång? Här testas allas övertygelser och även den rena självbevarelsedriften. Något hotfullt och samtidigt absurt, en svart komik har alltid funnits där men blivit allt mer framträdande.

Den övergripande storyn genom sex omgångar har förändrats i grunden. Personer som initialt hade viktiga roller framstår i efterhand som något slags ingångar, ett sätt att dra igång en annan berättelse med ett annat ärende. Kommer någon ihåg att en ung nyutexaminerad färsking från lagskolan vid namn Maia (spelad av rödhåriga vildingtjejen från ”Game of Thrones”) från början framstod som den kanske mest centrala rollfiguren? Det var ett tag sedan. Jovisst har väl en och annan karaktär varit med hela vägen. Inte minst veteranjuristen Diane Lockhart (Christine Baranski). Var var hon när allt började och vem kommer hon att visa sig vara efter slutsignalen?


”The Good Fight” enligt IMDb

Relaterad film: Good Fight - säsong 3


Det svänger om ”The Diplomat”

2023-06-05, Johan Lindahl

Den har redan jämförts med serier som ”Vita huset” och ”Homeland” med flera, delvis genom DNA i form av vilka som är inblandade bakom scenerierna, men även på grund av ämnesval och allmän genrebestämning. Hur man nu bäst ska genrebestämma det här. Åtminstone efter de tre avsnitt vi sett hittills hemmavid. Området storpolitik och spionage, internationella konflikter och dessutom familjerelationer ovanpå det är inte alls nytt. Men här ser vi dels Keri Russell som genom sex omgångar av ”The Americans” som djupt nedsänkt sovjetisk spion i 1980-talets USA mejslat fram en av de viktigaste karaktärerna i 2000-talets TV-historia fram till nu. Och det här är inte helt väsensskilt. Rufus Sewell är – ja, ni vet – han är Rufus Sewell. Vad är de tillsammans nu då? Jo, ett gift par med vissa interna meningsskiljaktigheter vilka märks tydligt redan från början. Ska de lyckas hålla ihop och hur har de egentligen lyckats med det så här långt?

Båda är karriärdiplomater, vilket i sig är ett gebit som kan skapa aningen stress och påfrestningar på ett äktenskap. Nästan jämförbart med situationen i redan nämnda ”The Americans”. Kate Wyler (Russell) får ett nytt toppjobb – som hon egentligen inte alls vill ha. Hon var ju på väg till Afghanistan som ny ambassadör, men blir omdirigerad till Storbritannien direkt i kölvattnet efter en internationell kris där britterna misstänker Iran för ett allvarligt attentat, med eller utan verkliga bevis för att just de är skyldiga. Tvära kast och Kate anser sig inte riktigt rätt för just den här rollen. Så mycket ceremonier och och rollspel som hon inte är bekväm med. Och så är det maken Hal (Sewell), som själv omväxlande geniförklarats och pariastämplats i den diplomatiska världen efter tidigare bedrifter. Frågan är om han kommer att vara ett stöd eller en belastning i det här nya kneget.

”The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna. Serien serverar en brittisk premiärminister (alltid pålitlige Rory Kinnear) som behöver framhäva sin handlingskraft mitt i krisen och kanske inte alltid gör detta med största möjliga intellektuella stringens.

Utöver det ett antal andra karriärister och makthavare, människorna bakom makthavarna, assistenter till assistenter och andra som vet saker de flesta av oss inte får veta. Kanske drömjobb, eller sådana som kan verka vara det tills man verkligen har dem. Hittills alltså händelserikt med diverse referenser till samtidens globala spelplan och tack och lov inte humorbefriat heller. Vad månde bliva? Jag vill veta.

Relevanta seriefakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


”Mayans” från mörker till ännu mer mörker

2023-05-15, Johan Lindahl

In i mörkret. Eller snarare ännu längre in. Det blir verkligen inte gladare och mer optimistiskt, mer fridsamt eller ljusare i tunneln. Beroende på hur man bedömer begreppet ljus. Men om det är något som den fjärde och senaste säsongen manifesterar med all önskvärd tydlighet så är det: nu finns ingen väg tillbaka. Inte för Ezekiel Reyes. Drogs han inte in i den här världen av misstag egentligen? Han hade väl ett annat liv, en annan möjlighet från början – men omständigheterna var emot honom? Eller var det ödesbestämt att livet i den undre världen var hans kallelse, där han verkligen hör hemma och som i slutändan kommer att övertrumfa allt annat. Alla andra hänsyn. Här gör ’EZ’ i alla fall bit för bit, steg för steg alla de val som gör att något annat blir omöjligt. Nu om inte förr har mörkret tagit över, vilket bäddar för ännu mer dramatik som sedan kommer att behöva knytas ihop i något slags katartiskt crescendo.

Kriserna avlöser varandra för en klubb som verkar väldigt splittrad. Att gå in i alla detaljer är egentligen vid sidan av den verkliga poängen. Men här har människoödena cirklat sig kring sina egna axlar ett par varv. Inte bara för Ezekiel, navet som serien ändå i grunden snurrar kring. Snarare ställer serien frågor kring lojalitet och innebörden av familj. Liksom den ställer frågor till betraktaren: hur långt är du beredd att empatisera med och acceptera eller åtminstone tolerera handlingarna hos långlivade karaktärer du ändå byggt upp en relation till? I nästa steg är det bara genom att inse att logiken här bygger på att de inblandade lever i en verklighet som du förhoppningsvis inte själv delar, som gör att du kanske ändå till en viss punkt kan förstå det oförlåtliga även när du inte godtar handlingarna. Det är ju det som egentligen är tjusningen och dragningskraften, den underliggande frågan i de flesta längre berättelser som utspelas på andra sidan lagen. Hur länge fortsätter du själv hänga med? När slutar det vara intressant?

”Mayans” är trots allt fortfarande intressant. Den är engagerande. Och allt mer obarmhärtig. Den här fjärde säsongen ska nog inte svepas igenom på några kvällar utan intas i portioner. Någonstans går det en gräns när det faktiskt är dags att avsluta och leverera en i sammanhanget fungerande sensmoral. Jag skulle tippa att det håller för en omgång till. Och att en genomtänkt upplösning är nödvändig. Med någon form av ’vad kan vi lära oss av det här’, vad det nu kan tänkas vara.

Mer om Mayans från IMDb

Relaterad film: Mayans M.C. - säsong 3


Nästa 10 >>





     

Dela |