Blogg / Nyhetsarkiv
Nästa 10 >>
Sent sedda: ”The Good Wife” håller än
2025-03-29, Johan LindahlIbland gör man saker i fel ordning. Jag vet inte riktigt på vilken kanal den här advokatföljetongen dök upp först i Sverige. Efter seriens avslutning fick jag upp ögonen för spinoffserien ”The Good Fight” och följde denna slaviskt ända till slutet. Den uppföljaren är på många sätt mer experimentell och ställer saker på sin spets i fråga om inte minst USA:s politiska utveckling under senaste decenniet. Men om man ibland saknar ett traditionellt orienterat amerikanskt juridikdrama med ständiga intriger i kontorskorridorer och drabbningar i rättegångssalar, med övergenomsnittligt genomtänkt casting och – skulle jag säga – även övergenomsnittligt uttänkta manus för varje episod, så är ”The Good Wife” fortfarande hållbart. Kanske inte för konstant konsumtion samtliga säsonger i ett svep, men exempelvis som återkommande efter-arbetet-underhållning. För mig har det blivit så i perioder det senaste dryga året för en alltså avsomnad svit som för närvarande finns tillgänglig via SkyShowtime och åtminstone tidigare kunnat hittas även på TV4 Play.
Advokatbyrå i Chicago. Julianna Margulies från ”Cityakuten” är comeback-juristen Alicia Florrick. Hon har varit hemmafru ett antal år och sedan sett sin högprofilerade make hamna bakom lås och bom för diverse misstänkta överträdelser och hur han dessutom exponerats som frekvent otrogen. Där har vi premissen från början. Under de fyra säsonger jag sett hittills hinner dock förutsättningarna förändras ett par gånger om. Till stor del följer serien ett klassiskt amerikanskt network TV-mönster med avslutade storylines i varje avsnitt, samtidigt som den röda tråden kretsar kring familjelivet liksom de genomgående böljande förändringarna på advokatbyrån och det politiska livet i rikets tredje stad.
Visst är det lite av en såpa, med över 20 avsnitt per säsong som ändå håller påfallande hög klass i sin genre och med den produktionstakten. I dagens världsläge är det också en påminnelse om hur förhållanden och diskurser förändras över tid. Serien utspelas i princip helt under Obama-eran i USA. Efterföljaren ”The Good Fight” är helt klart färgad av de första fyra åren under Donald Trump. Och den era som vi nu är inne i, vad kommer den att sätta för spår inte bara i världen i stort utan i TV-produktioner med undertexter kring den aktuella samhällsutvecklingen?
Mer om ”The Good Wife" från IMDb
Relaterad film: Good Fight - säsong 3
Snart slutvarv för snedseglande superhjältar
2025-03-08, Johan LindahlVisst har de blivit lite softare med åren? Sanerat de mest gruvliga explosionerna av slafs och blodsutgjutelser, tonat ner satiren över nutiden och i allmänhet satsat på att göra alla glada och bekväma till sinnes?
Näe. Snarare har allting skruvats upp några varv för varje säsong av ”The Boys”. Och hittills har vi sett fyra av dem. Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad som är mest adekvat ord i sammanhanget. Övertryck av intryck? Både vad som uttrycks explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt. Men det fortsätter vara stimulerande, ibland chockerande och svårsmält och samtidigt med sina nästan sentimentala stunder av återknutna bekantskaper, återföreningar och försoningar – liksom dess motsats. Hur människor drar sig ifrån varandra av olika skäl. Skam och skuld och ett sammanhang där även de som har något slags samvete och vill förbättra samhället bär sina skavanker.
Det här är ett rätt sorgligt gäng. Eller sorgset. Men det visste ni redan om ni följt serien så här långt. Det är inte många som är genuint lyckliga. Kanske är det själva kärnan av alltihop. Och som serien med sina ständiga dragningar åt det mest extrema egentligen vill åskådliggöra. Det mer finstämda (relativt sett) representeras bland annat i Hughies spända återförening med sin under lång tid försvunna mamma, i samband med att fadern är på sjukhus i kritiskt tillstånd. Allvarligt talat, finns det någon huvudperson här så är det väl ändå Hughie Campbell (Jack Quaid)? Trots denna skruvade skramlande ensemble där kanske ett tiotal illustra figurer tar upp ungefär lika mycket luftrum. Innerst inne är väl han det mest påfallande bultande hjärtat?
I avdelningen långsamt uppbyggande hotfullhet som slutar i något akut svårsmält utmärker sig avsnittet där den svårmodige psykopaten och i princip rikets härskare Homelander (Antony Starr) letar upp sin gamla barnkammare. Eller det forskningslaboratorium där han formades till den han blivit. Vilket förklarar en hel del. Och är genuint omskakande. De ofta inte alltför subtila anspelningarna på samtidens amerikanska debattklimat fortsätter oförtrutet. Och med ett USA som nyligen tågat in i Trump 2.0-tider är det kanske mer tidsenligt än någonsin. Frågan är hur tydliga de referenspunkterna tillåts vara i fortsättningen?
Homelander rekryterar också en kvinna som sägs vara smartast i världen men inte får tillräckligt mycket utrymme att utöva sin extremt övergenomsnittliga intelligens. Vad hade hänt om någon från den inte lika mörka sidan engagerat henne först? Alltmedan Billy Butcher tagit för många ohälsosamma risker och lever på lånad tid. Han har svårt att dra jämnt med de forna kompisarna i grabbgänget (OK, numera består de inte bara av grabbar) som fortsätter försöka välta den nuvarande ordningen över ända. Butcher envisas ofta med att gå sina egna vägar och hans personliga frustrationer kretsar framför allt kring den adoptivson som biologiske fadern Homelander nu lagt beslag på och vill fostra efter sina egna fascistiskt inspirerade föresatser.
Och hur ska vi egentligen läsa av vicepresidenten Victoria Newman, en karismatisk och utåt sett progressiv kvinna som har sina egna hangups, sin egen agenda och – okänt för de flesta – kan spränga andras huvuden vid behov. Hon har en pågående egen storyline som resulterar i något avgörande i slutet av säsongen. En säsong vars slutscener formligen skriker efter en fortsättning – och kanske en avrundning. Just det, den femte rundan ska tydligen också vara den sista, med något ’apokalyptiskt’ utlovat av serieskaparen Eric Kripke. Intressant formulering. Med tanke på vad som hänt hittills…
Förhandsinformation om ”The Boys” säsong 5 enligt Wikipedia
Relaterad film: Boys - säsong 3
Philomena fortsätter filosofera. Typ.
2025-03-05, Johan LindahlHistoria är inte allt. Nu hon ger sig hon sig på själva livet, existensen och allting. Komikern Diane Morgan med sitt alter ego Philomena Cunk fortsätter ställa underhållande korkade frågor och komma med lika underhållande korkade påståenden, som lärda akademiker sedan ska hålla sig för goda för att skratta bort – de förväntas i stället hålla masken och försöka leverera seriösa responser. Ett koncept som fungerade lysande i miniserien ”Cunk on Earth” häromåret. Det här också utmärkt i sitt slag. Kanske inte riktigt samma fullkomliga fullträff som föregångaren när hon nu koncentrerar sig på knappt över en timmes special om naturvetenskap och religion, från betraktelser över naturens biologiska beståndsdelar vidare ut i världsrymden med inkorporerade teologiska spetsfundigheter. Men ändå påfallande potent.
Lite lagom provocerande bitvis. Beroende på vem mottagaren är. I vissa fall slår hon väl in öppna dörrar – som de flesta andra aspirerande provokatörer brukar göra. Men tonen och tilltalet som ändå är rätt unikt för henne fungerar fortfarande. Ja, jag vet. ’Rätt unikt’ är egentligen inte korrekt grammatik. Men det är svårt att identifiera riktigt vem som skulle vara direkt jämförbar och försöker göra samma sak med samma strategi.
I konceptet ingår också att man rimligen måste hysa beundran för alla de här välutbildade herrarna och damerna som möjligen eller möjligen inte fått se manus i förväg och inser vilken typ av sanslösa stupiditeter som kommer att slungas mot dem och som de förväntas reagera på med nyfiket intresse och pedagogisk välvilja. Resultatet är ju ändå att man får en dos allmänbildning med på köpet. Sedan är frågan: hur mycket av sin egen världsbild och skepsis mot institutioner och traditioner har Morgan bakat in i sin karaktär Cunk?
”Cunk on Life” enligt IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Borra och bråka med Billy Bob
2025-01-25, Johan LindahlOljeindustrin, visst vill vi alla veta mer om den? ”Landman” tilldrar sig ute vid fyndigheterna på fälten i Texas och vid beslutsfattares bord i mer fashionabla företagskomplex.
Taylor Sheridan. Visst är han i princip ansvarig för åtminstone 33 procent av originalutbudet på SkyShowtime? Han vet om inte annat hur man fångar uppmärksamheten från scratch. Förhandlare för ett oljebolag har hamnat i en synnerligen utsatt position för att komma överens med en av narkotikakartellerna som opererar kring gränsen. Tommy Norris är en fixare eller mellanhand som får det smutsiga jobbet gjort och spelas av Billy Bob Thornton. Svårt att tänka sig någon mer passande för den här rollen. Man i övre medelåldern, härjad av ett ganska hårt liv och minst ett misslyckat äktenskap bakom sig; en auktoritär uppdragsgivare ovanför och till synes hundratals dagliga praktiska problem att lösa. Lätt alkoholiserad, skuldsatt och medveten om att hans karriär i eget namn nog inte blev vad han en gång drömde om.
Redan första timmen klämmer ”Landman” in så mycket drama med flygplan som träffar in i lastbilar, något liknande kidnappningsdrama och andra explosiva inslag för att säkerställa att du är fast. Vad är det man brukar säga om Sheridan, han producerar kanske inte de absolut bästa eller mest konstnärligt högtstående serierna – hur skulle han kunna göra det med den produktionstakten? Men han vet hur man skapar något vanebildande. Som ”Yellowstone” eller ”Lioness”.
Hans narrativ tenderar att tilldra sig i miljöer med en enkelt uttryckt konservativ prägel, traditionellt amerikansk med tuffa tag och krav på en specifik form av maskulinitet, i vissa fall gränsöverskridande könsroller i takt med tiden, men överlag världar där inte alla står ut eller ens överlever. Frågan är hur konservativ han är själv egentligen, om man utgår från det tjusiga försvarstal för oljeindustrins existensberättigande som Billy Bob håller i ett av avsnitten. Hur mycket är det showrunnerns egen röst som talar genom karaktärerna här och i andra sammanhang och hur mycket handlar det om att skapa en bild och måla upp ett panorama över det ”verkliga” Amerika?
Visuellt gör serien också mycket för att understryka var vi är och vilken livsstil som uppstår i processen. Stora öppna fält och vidder, stekande sol och isolerade platser där oljefyndigheter utvinns. Baracker med enkla byggnader där oljearbetare bor, i alla fall om de inte har egna familjer. Drive in-kaffe, serveringar med brudar i bikini som levererar morgonens elixir innan solen gått upp till de passerande arbetarna i typiska Texastruckar. Parallellt stadsmiljöer där ledningen håller till och de stora besluten fattas liksom givetvis gigantiska villor för de mest välbemedlade.
Så, är det här en ”Dallas” för 2020-talet? Råare, rivigare, mer jordnära och än mer barnförbjuden, men kanske mest av allt en lite grovkornigare såpa? Det är som sagt lätt att fastna här, men en sak måste man ändå säga att ”Dallas” hade till sin fördel: signaturmelodin fastnar och har satt sitt avtryck i signaturmusikhistorien. Det är väldigt tveksamt om den här vinjettkompositionen kommer att göra detsamma.
”Landman” enligt IMDb
Allt allvarsammare fortsättning på ”Shrinking”
2025-01-19, Johan LindahlDe disharmoniska hjärnskrynklarna är tillbaka. Och mycket är sig ganska likt. Snabba pendlingar mellan humor och allvar liksom ett ständigt flöde av skvaller, kommentarer om varandras privatliv och brist därpå, diverse snedsteg, missförstånd och bakomliggande trauman i en enda skön förening. Om du föll för första säsongen får du åtminstone inledningsvis mer av samma vara här. Kan det bli för mycket av alla deras tillfälliga förbindelser och överneurotiska jargong? Kanske. Men ”Shrinking” erbjuder en fortsatt färgstark kombination av Harrison Ford som tjurskallig veteranpsykolog ihop med Jason Segel och Jessica Williams som hans yngre men högst talföra kollegor med sina respektive sorger och bedrövelser att bearbeta, liksom en handfull individer i deras omkrets.
Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen. Ganska lärorikt och underhållande och allt det som fanns i första säsongen. Är jag riktigt lika akut förtjust i den här omgången? Kanske är det något som saknas, eller någonting det blir för mycket av, men jag kan inte säga exakt vad det är. Men vi fortsätter följa äventyren. Och det som formar sig efterhand i den här vändan är mer av fördjupning; det underliggande allvaret och de mer påträngande personliga problemen lyfter mer än komiken den här gången. Jo, säsongen som helhet blir allt starkare efterhand. Och tycks successivt allt mer allvarsam när ensemblen av karaktärer var och en och tillsammans tvingas konfrontera sina respektive personliga trauman. Säsongsfinalen är nog en av de emotionellt mest slagkraftiga från fjolårets omfattande utbud. Det säger något.
”Shrinking”-fakta från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
Temperamentsfull skildring av tilltufsad tronföljarbrorsa
2024-12-21Ett varv till om en av det senaste decenniets mer omtalade härvor kring kungahus. I våras kom filmen ”Scoop” via Netflix om brittiske prins Andrew och den ökända tv-intervjun för ett antal år sedan, där han i princip erkände (utan att erkänna) att han troligen begått en del mindre moraliska handlingar i sitt liv och hållit sig med dåligt sällskap längre än lämpligt. Den filmen i sig framstod som hyggligt övertygande och välspelad utan att vara direkt överväldigande. Så, vad kan en miniserie tillföra i det här fallet?
En hel del, faktiskt. Till att börja med upplever jag spontant att den här tolkningen av tilldragelserna kring den famösa BBC-utfrågningen är mer temperamentsfull, enkelt uttryckt. Även om man inte kommer ihåg alla detaljer kring det här – eller tycker att det är världens viktigaste story nånsin, vilket jag kanske inte tycker – så har det en impact. Här finns en substans i frågan om hur människor fungerar, särskilt sådana som är privilegierade och har svårt att förstå allmänhetens perspektiv, eller överhuvudtaget attityder utanför sin egen bubbla. Att man inte bara kan skriva sina egna regler alltid och överallt. Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.
Tre avsnitt är väl rätt längd för det här. Du får det viktigaste sagt utan att dra ut på intrigerna i all oändlighet. Serien får med mer av efterdyningarna än vad som fick plats i den ovannämnda Netflix-filmen och en slutsträcka som utspelas i början av covidpandemin. Vilket i sig är en tidsresa tillbaka till en period som är så nära, så långt borta och ändå ganska färsk i minnet. Paradoxalt nog. Det är en prins som ilsket undrar varför processen mot honom och den allmänna prestigeförlusten inte bara är något som går över. Precis som många undrade om själva pandemin. Ja, det är mycket som hänt de senaste åren som vi önskar vore över. Frågan är vilket håll världen i stort rör sig åt. Sådana kompletterande spekulationer kan dyka upp under de här tre timmarna, oavsett om det var syftet eller inte.
”En kunglig skandal” finns tillgänglig via SVT Play till och med september 2025.
”En kunglig skandal” enligt IMDb
Relaterat tema: Tema: Journalister
Störtdykningar i strömningsfloden: ”Forbidden World” (1982)
2024-11-03, Johan LindahlTillkommen i efterdyningarna av första ”Alien”. Tidigt 1980-tal med den tidens idéer om hur framtiden kunde te sig när mänskligheten spridit ut sig på olika planeter. Här är det en fixare som flyger runt och löser problem åt andra, en riktig liten machofigur, åtminstone relativt sett. I en liten film som funnits ett tag i Amazon Prime-biblioteket.
Problemlösaren och hans medföljande robot blir plötsligt inkallade att lösa just ett akut problem på en forskningsstation, ensligt belägen på en avlägsen himlakropp där en liten isolerad stab tycks ha forskat en aning utanför de gängse ramarna och regelverken. Skapandet av slemmiga organismer och experimenterande med livsformer i labbet kan få oönskade konsevenser. Folk har fallit ifrån. Och det blir mer av den varan. Men i processen hinner de med en och annan intimare aktivitet också; i alla fall tjejerna i staben i och besökaren. De får inte så många besökare. Särskilt inte sådana som han.
Här finns givetvis en forskartyp som gränar till parodi på galen vetenskapsman, ständigt med glasögonen långt fram på nästippen, oordnad frisyr och excentrisk uppsyn på gränsen till mental instabilitet. Men trots allt den troligen smartaste i sällskapet. Några hantlangare som betas av ganska fort och repliker i linje med den allmänna B-filmsatmosfären. Sett utifrån de förutsättningarna är det inte så tokigt ändå. Det kunde varit betydligt värre.
Varelsen verkar inte uppskatta våldsamt motstånd från inkräktarna, alltså människorna. Är den intelligent? Kan man kommunicera med den? Varför är några av de dödade personalmedlemmarna inte riktigt döda? Frågorna är många.
Skrikande och specialeffekter som knappast är på högsta nivå. Men heller inte den allra sämsta. En del slafs. En smula sex. En kanske inte direkt strid ström av sarkasmer, men portionsvis är de lagom cyniska på ett godtagbart underhållande sätt. Här kan skönjas vissa ambitioner åt suggestiv surrealism efter förmåga. Skruvat elektroniskt soundtrack i stil med – ja, ni vet redan vilket årtionde vi talar om. Med förväntningarna nedskruvade till rätt nivå är det inte helt osebart - faktiskt.
Mer om ”Forbidden World” från IMDb
Sent sedda: ”Lincoln Lawyer” levererar lagomraffel
2024-10-26, Johan LindahlTredje säsongen har väl anlänt nu när vi fick infallet att börja se den första. Kort sagt: en serie som passar ganska bra att äta middag till hemma efter arbetstid på vardagar. Den har rätt tempo, dynamik, den lagom höga ambitionsnivån och samtidigt bekanta formatet för just den tiden och platsen. Någon gång för ett dussintal år sedan minns jag mig ha sett en film med samma titel, troligen ifrån samma litterära förlagor av Michael Connelly, händelsevis samme man som författat böckerna om Bosch, även de överförda till TV-formatet. Producenten David E. Kelley är bekant för många, inte minst igenom alla serier han skrivit och producerat om just advokater.
Slimmat och händelserikt och ett persongalleri som ganska omgående ger avtryck utan att välta världen över ända. Utgångspunkten är att försvarsadvokaten Mickey Haller varit på obestånd något år efter en olycka, hamnat i beroende av läkemedel, gått igenom avgiftning och tappat greppet om en karriär han en gång tydligen var osedvanligt lämpad för. Nu uppenbarar sig helt oväntat ett tillfälle att kasta sig in i branschen igen. En kollega har fått plikta med livet under icke naturliga former och i sitt testamente överlåtit alla sina fall åt just Mickey. Men är det här en välsignelse eller förbannelse eller både och?
Förutom ett antal mindre uppdrag som Haller med instinkter och spontant listiga infall löser lite grann med vänsterhanden, ligger framför honom även ett fall med en teknikbranschmiljardär som misstänks för att ha mördat sin fru och hennes älskare. Juicy Stuff. Är Mickey mogen för det? Han backar i alla fall inte inför utmaningen. Drygs halvvägs in i första säsongen är det alltjämt potent dramathriller utan direkt döda punkter i handlingen. Vad sade jag om lagom rafflande middagsunderhållning att portionera ut under vardagarna i arbetsveckan?
IMDb-fakta om The Lincoln Lawyer
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Bell och Brody briljerar i ”Nobody Wants This”
2024-10-26, Johan LindahlMotsatser attraheras av varandra. Ni känner igen det. Går det att illustrera på ett underhållande samt kanske till och med aningen trovärdigt sätt? I det här fallet görs ändå ett allvarligt försök att både roa och bringa vissa insikter, hålla ett tempo där något hela tiden inträffar, parat med mikroinsikter, upptäckter och överraskningar på ett sätt som skapat en liten smygande succé. Det förekom väl inte så fruktansvärt mycket promotion i förväg för den här komediserien vars första säsong vi betade av ganska raskt hemmavid.
Joanne är podcastare som tillsammans med sin syster utforskar tillvarons relationsproblem och inte minst de intimare sådana. Ingen av dem verkar böjd att binda sig för en partner och sätter nästan en ära i att verka lite lagom promiskuösa. Frigjorda åtminstone. Och väldigt öppenhjärtiga. På väg att få ett större kontrakt med en plattform, som skulle öka lönsamheten betydligt.
Noah är rabbin i en lokal synagoga, en man i sina potentiellt bästa år som i seriens absoluta inledningsfas drabbas av insikten att fästmön sedan ett par år inte är den idealiska livspartnern just för honom. Kanske har det bara gått rutin i allting, att hon inte respekterar hans integritet fullt ut eller att något i kemin saknas. På en fest med gemensamma bekanta råkar Noah och Joanne på varandra och något uppstår. Något som serien sedan brottas med på ett tillspetsat sätt som ändå osar bakomliggande allvar. Det fungerar i alla fall, vilket många verkar ha upptäckt. Paradoxkemin mellan Kristen Bell och Adam Brody är också påtaglig i att de porträtterar motsatser som ändå på något förunderligt sätt dras till varann.
Just det. En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt. Inte ett avsnitt utan någon form av obehaglig men underhållande konfrontation. Ryktesvis följer en fortsättning så småningom. Så trevligt. Titeln till trots, det ser ut som om många faktiskt skulle vilja ha mer av det här.
Vill du veta mer om serien? Basinfo från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Sent sedda: ”Spooks” är spännande. Och ibland svårsmält.
2024-10-05, Johan LindahlSpioner. För Storbritanniens räkning. Nej, den här gången är det inte James Bond. Och inte den där mer glamourösa publikfriande varianten. Men spännande kan det vara. Hur realistiskt? Serien som gick igång i början av millenniet, så där i efterdyningarna av 9/11 är både påtagligt brittisk och universell. Och inte att förglömma, uppenbart en plantskola för ett skikt av skådespelare vi sett överallt sedan dess. Snart sagt varje avsnitt kastar in välmeriterade gästspelare men de som är i centrum var ofta unga, mer oprövade namn och talanger som nu blivit stapelvaror.
I sina bästa eller värsta stunder oerhört obarmhärtig. Grym, ibland rentav chockerande och samtidigt förankrad i en verklighet som blivit bekant under de senaste 20 åren. Rädslan för terror, diskussioner kring vad som gör ett land säkert och vilka dilemman man då möter. Kompromisser och att söka det allmänna bästa. Vilka uppoffringar krävs då? Och kan man lita på sina överordnade, samt inte minst beslutsfattare i maktställning?
Visst märks det att åren tuffat på sedan dess om du ser de sex avsnitt som utgör första säsongen. Tekniken, inte minst. Men det är ofta påfallande rafflande och med en ovisshet som grundar sig i att du inte kan vara säker på att allting slutar på bästa möjliga sätt i varje avsnitt. Säkerhetsrisker både från egna territorier och utifrån, även om agenterna håller sig inom landets gränser. ”Spooks” fokuserar på MI5, alltså den brittiska inrikessäkerhetstjänsten. Motsvarigheten som kanske är mer internationellt känd, MI6, dyker upp mellan varven. Hur kärvänligt förhållande har de där två organisationerna till varandra egentligen? Det kan tydligen vara ambivalent.
Just det. Kombinera den här typen av kneg med privatliv? En utmaning, inte helt oväntat.
Som det brukar heta; det finns mer där det här kommer ifrån. Närmare bestämt tio säsonger med över 80 avsnitt sammanlagt, åtminstone i nuläget tillgängliga via BritBox.
Mer om ”Spooks” från IMDb
Nästa 10 >>
