Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

Sent ska Selena serialiseras

2021-02-18, Johan Lindahl

Hon är ett känt, lagom legendariskt namn i en viss kultursfär. Tyvärr - spoiler alert - levde hon inte så länge. Men legenden kanske har vuxit sig starkare på grund av det. Musikaliskt handlade det om en form av dansvänlig popmusik som främst slog an i spanskspråkiga sammanhang. Selena Quintanilla slog igenom i slutet av 1980-talet med södra Texas och norra Mexiko som bas. Men karriären (och livet) kortades av permanent under tragiska omständigheter.

Selena har tidigare porträtterats med Jennifer Lopez i huvudrollen 1997, då i form av en film. Nu kommer serien. Hur började allt och vad var hemligheten bakom framgångarna? Först betas barndomen av, där den begåvade tioåringen placeras som frontfigur och sångare i familjebandet som kämpar med att hitta sin publik, i första hand genom covers på engelskspråkiga hits. Några år passerar men lyftet uteblir. Något fattas, men vad? Familjens finanser står i spillror. De måste knäcka koden till att komma upp sig och verkligen bygga en plattform. Den ständigt envise fadern söker och söker efter formeln, tills det slutligen står klart att spanska språket är en del av hemligheten. Där hans rötter finns, men där barnen inte har sin självklara kulturella hemvist. De är uppfödda som amerikaner, talar engelska och gödda med en annan musikalisk diet. Klarar de att göra förändringen som krävs?

Det gäller att tjata. Det är en läxa man kan lära sig av de här kämpande åren som familjen företar sig där inte minst fadern är pådrivande, nästan över gränsen till det påfrestande och hela familjen lever hårt för att överhuvudtaget få ihop till hyran och allt annat. Men givetvis kommer genombrottet - förr eller senare…

Ett av de tidiga avsnitten utspelas till stor del i min hustrus forna hemstad Matamoros, men det är ganska uppenbart att de spelat in sekvensen någon annanstans. Terrängen i verkligheten är, försiktigt uttryckt, inte riktigt så kuperad som man kan få intryck av när gränsen vid Brownsville passeras i turnébussen. Liksom en del andra avslöjande detaljer. Där tilldrar sig i alla fall en av de viktiga strategiska spelningarna, när Texas-familjen tar sig över gränsen in i det ”riktiga” Mexiko, ett land som inte alla av dem tidigare besökt, närheten till trots. Och just det där återkommande dilemmat, att de lever mellan två kulturer, med två parallella språk och kommersiellt måste satsa på ett av dem i första hand, fortsätter vara en underliggande röd tråd.

Det här är inte hela historien om artisten ifråga, men ryktesvis är en andra säsong på gång för de hungrande…

Seriefakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


GFF2021 är igång

2021-01-31, Anders Lindahl

2021 års upplaga av Göteborg Film Festival beskrivs som "11 dagar av exklusiva filmpremiärer, intervjuer och festivalatmosfär hemma i din egen soffa" och betyder helt enkelt att allting streamas, det självklara valet i Coronatider.

Och jag måste säga att det är bra gjort. Utöver smått briljanta påhitt som The Isolated Cinema, där en ensam person ska binga film ute på Pater Noster, så är ju förstås frågan ifall besökaren kan få någon som helst festivalkänsla. En aktiv webbsajt är förstås viktigt, men en så enkel sak som att man måste passa på att se filmerna innan de försvinner är också något som känns helt rätt. Istället för att man lägger till dem i "min lista" på sedvanligt streamingmanér och sedan helt enkelt glömmer bort dem, så har man ett incitament att faktiskt se dem när de är färska. Apparna funkar dessutom bra och gör jobbet.

Men visst ser man fram emot trängseln och sorlet från en Riktig Festival. Nästa år, törs man väl hoppas?

goteborgfilmfestival.se

Relaterat tema: Tema: Göteborg Film Festival 2021


Ted Lasso - trevlighetens apostel?

2021-01-17, Johan Lindahl

De säger att den är så trevlig. Ganska många TV-tyckare faktiskt. Hittills har jag till slut hunnit syna ett par inledande avsnitt. Och det kanske stämmer, trots allt. ”Ted Lasso” har något gemytligt, sympatiskt över sig som kanske behövs i dessa tider. Vi kan känna igen honom från ”Saturday Night Live”, Jason Sudeikis, som för all del kan göra andra typer av roller också, men på något sätt passar perfekt till just det här. Alltså som en coach med erfarenheter exklusivt från amerikansk idrott. Av på ytan svårutgrundlig anledning har han värvats som ny tränare för ett mindre framgångsrikt fotbollslag i England. Alltså den typ av fotboll vi européer känner igen som fotboll, vilken Ted har ytterst begränsade kunskaper om. Men den utåtriktade attityden och det positiva tänkandet, det har han i drivor - vilket kan krävas. För egentligen är han kanske här som kanonmat. Eller som ett hittills oklart led i en skum strategi från den rika ägarinnan (Hannah Waddingham) som har sin egen agenda och är lite allmänt ute efter hämnd på världen, möjligen främst på grund av hennes tidigare makes oförrätter. Det här är oftast lättsamt komiskt, ibland mer än så, inte minst med insticksskämt som bara kommer utan förvarning och ibland är oväntat spetsiga, mitt i den där trevligheten jag redan hamrat in.

Mer om ”Ted Lasso” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+


Många munkar måste mördas igen - ”Rosens namn” nu som serie

2021-01-17, Johan Lindahl

Ska man våga? Var det verkligen en bra idé?

Filmer kan vara fantastiska utan att vara fullkomliga. En sådan är ”Rosens namn” från 1986. Den är som den är och har lämnat närmast outplånliga intryck på mig, tveklöst förstärkta av återbesök då och då med ett antal års mellanrum. Romanen av Umberto Eco läste jag någonstans däremellan för 20-talet år sedan. Nu är TV-serien här. Av de tidiga intrycken att döma språkas främst engelska, med inbrytningar av latin, samtidigt som större delen av produktionen tycks vara italiensk. Hur troget kommer de att följa förlagan? Nu finns den i alla fall ute på SVT Play och vare sig det här borde ha producerats eller inte, måste jag givetvis ge konceptet en chans.

Här har John Turturro iklätt sig kaftanen som den vise fransciskanermunken William of Baskerville (Sean Connerys roll 1986). Han blir läromästare till unge novisen Adso som trotsat sin mäktige faders vilja för att lämna världsligheterma bakom sig och träda in i ett annat tillstånd. Med mer speltid till sitt förfogande är det givetvis troligt och önskvärt att man vill teckna bilden av ett större sammanhang, och visst får vi tidigt fler inblickar i vad som försiggår i kyrkopolitiken på 1300-talet. Konflikten mellan påvedömet, olika makthavare och inte minst olika ordnar inom katolska kyrkan (ja, det här var innan protestantismen ens existerade) med inbördes varierande värderingar och prioriteringar.

Att en munk i det iögonenfallande men ödsligt belägna klostret uppe i bergen har fallit mot sin bleka död precis innan fader William med lärling kommer dit, är bekant om vi sett filmen eller läst boken. Liksom flera andra saker under introduktionen. Tonen, estetiken och annat har uppenbart inte riktigt den där förfiningen som filmen hade. Lite mer ordinärt, är känslan rakt över inledningsvis. Men med Turturro i centrum bör det väl ändå kunna bli något intressant av det här, eller? Och visst är det bångstyrige Ben Linus från ”Lost” (Michael Emerson) vi ser som abboten, en man som gärna önskar brotten lösta, men inte nödvändigtvis är beredd att avslöja allt som pågår inom klostermurarna för utomstående utredare. Framförallt inte när en påvligt sanktionerad inkvisitionsdelegation är på väg dit också. Spänningen stiger, och ja - jag tänker nog fortsätta följa utvecklingen. De två första avsnitten har inte avskräckt mig helt och hållet. Perioden och ämnet har sin ohjälpliga dragningskraft, om inte annat.

Diverse basala fakta om ”Rosens namn” från IMDb

Relaterad film: Rosens namn


Hugh Laurie regerar i ”Roadkill”

2020-12-13, Johan Lindahl

Där är han igen. Hugh Laurie. Nu som en distingerad och framgångsrik, delvis fritänkande politiker med en image som folklig och relaterbar konservativ makthavare. Han har precis vunnit en seger i domstolen, där han stämt en tidning för förtal. Vilket i sin tur leder till att en ung kvinnlig och ambitiös reporter abrupt sparkas av sin redaktionsledning på grund av den ekonomiska skada som förorsakats av fallet. Redan strax utanför rättssalen anas dock att allt inte precis är kosher. Låg det något i de anklagelser som tidningen riktat mot ministern Peter Laurence (alltså Laurie)? En minister som kanske är på väg att uppgraderas till en högre post. Relationerna är ganska röriga, men blir snabbt intresseväckande i miniserien ”Roadkill” (tillgänglig på HBO Nordic). Många karaktärer gör omedelbart intryck. Som den lika distingerade och slugt beräknande kvinnliga premiärministern. Eller den driftiga men för tillfället stukade journalisten Charmian Pepper (Sarah Greene) som förlorat i rätten mot ministern. Hon har en historia av alkoholproblem och tror sig riskera att falla ner i träsket igen, men får oväntat omedelbar hjälp och rådgivning. Och vad händer egentligen på det där kvinnofängelset, där en intern hävdar att hon lärt känna en annan ung inlåst kvinna som säger sig vara dotter till ministern som det mesta tycks kretsa kring?

Saker händer hela tiden. Oftast inte av det extremt våldsamma slaget. Den typen av dramatik dyker upp i snabba instick. Men vi får frikostigt med karaktärsfördjupning, familjeband, hur det privata och det professionella börja flyta ihop och marken blir mer ostadig, kanske på väg att rämna under en högst publik figur. En man som visserligen hör hemma i det konservativa lägret men ändå uppfattas som folklig, rättfram och kanske till och med ärlig. Han vågar vara obekväm och är inte rädd för att uttala sig fritt ur hjärtat i det offentliga rummet. Hugh Laurie utövar sin karisma utan ansträngning och ser ut och för sig som en riktig politiker. Han näpsas ganska regelbundet av den mycket bestämda kvinnliga premiärministern (Helen McCrory). En av hans döttrar har personliga problem och börjar bekymrat syna familjens inre sammanhållning närmare. Reportern som just åkt på en snyting och kvaddad karriär får en sista chans och drar iväg till USA för att efterforska källor. Allt hänger ihop men snirklar sig runt olika axlar, samtidigt som det är uppenbart att allting på något sätt har med allt det andra att göra. Troligen.

David Hare. Vet inte om namnet låter bekant, men den brittiske veteranen har skrivit en hel del och emellanåt regisserat. Filmer som ”Timmarna” bär hans stämpel. Liksom ”The Reader” och miniserien ”Collateral” häromåret. Det här är kanske hans hemmaplan; korruption och storpolitik, spänningar i samhället och fokus på individer som slits mellan att följa sina ideal och sina begär. Drifter och storslagna visioner utesluter inte varandra. Människor är komplexa. Och det är han duktig på att beskriva, Hare. Inte minst genom dialogerna, som är väldigt vassa rakt över. Det handlar om undersökande journalistik med höga risker. En populär politiker med stora personliga brister. Vad som förenar familjer, institutioner och samhället i stort. Pretentiöst, kan det låta men saknar verkligen inte sting.

Möjligen kan jag invända mot att finalen efter fyra avsnitt erbjuder mer av en lektion i realpolitik än en riktigt rafflande upplösning. Mer av en studie i hur människor fungerar under press, vilka beslut de fattar när de har mer att förlora på att ta risker än de har att vinna. Att mycket i livet handlar om beräkningar och avvägningar snarare en komplett ärlighet. Och att egenintressen ofta väger tyngre än höga ideal. Ja ja, säger någon, vad är nytt under solen? Och det kanske det inte är. Själv önskar jag ändå mer av den här varan. Serier som fokuserar på en koncentrerad sammanhängande story, är omsorgsfulla med dialogerna och inte drar ut i all oändlighet.


”Roadkill” enligt IMDb


Ödesmättad återkomst för ”The Alienist”

2020-11-27, Johan Lindahl

Kommer någon ihåg den? Första säsongen av den här lätt gotiska sekelskiftesdeckaren - det vill säga sekelskiftet för något mer än 100 år sedan - i ett New York indränkt i poliskorruption; befolkat av psykotiska seriemördare från överklassen och introverta psykologer (som ännu inte är psykologer eftersom titeln inte finns) försvann väl för många ur den tilltänkta publiken i flödet. Det är lätt hänt med så mycket på repertoaren. Själv gillade jag den i alla fall. Var det i första hand atmosfären, den infernaliska intrigen, den klassiska Goliat kontra David-tematiken eller känslan av att några få klartänkta människor kämpade oförtrutet mot en rutten övermakt för att söka sanningen i ett samhälle genomsyrat av klasskillnader och orättvisor? Någonting var det i alla fall. Sedan en tid finns andra säsongen ute på Netflix. Med nya mysterier att lösa, och vad som ser ut som ett rent justitiemord, med berått mod begånget av rättssystemet redan i första avsnittet. Kort sagt; inledningen lovar en del. Och se gärna första vändan om du inte redan gjort det...

Mer om ”The Alienist” från IMDb

Relaterad film: Alienist


Explosiv andra säsong av ”The Boys”

2020-11-27, Johan Lindahl

Superhjältarna bekämpar superskurkar, samtidigt som de ledande superhjältarna egentligen är de stora superskurkarna. Ja, så var premissen när ”The Boys” drog igång i fjol på Amazon Prime Video. Och i sin tur drog igång diskussioner kring om den verkligen var så smart och synbart subversiv som den själv tyckte sig vara. Underhållande var det i alla fall. Och en välbehövlig vinkel på hela fenomenet med just överjordiskt utrustade heroiska figurer.

Själv tyckte jag trots allt att serien levererade vad den såg ut att leverera från början. Med en del chockartade vändningar, kanske fler komplikationer än det först verkade och en betoning på obekväma antihjältar som försöker göra det rätta men inte alltid kan komma överens om hur. Vad korruption, storhetsvansinne och korporativ makt kan leda till. Den andra säsongen kunde ta lite olika vägar, och i det stora hela väljer de intressanta sådana. Den är inte precis mindre våldsam än den första. Absolut inte. Snarare skruvar de upp splattersekvenserna ett varv till när de kan. Det mesta är lite lekfullt anarkistiskt och samtidigt elegant.

Försöker de säga för mycket på en gång om ämnen som ligger i tiden; dold rasism, faran med deep fakes och diskussionerna kring om det finns beständiga sanningar, liksom underförstådda kommentarer kring propaganda och politisk korrekthet som kanske döljer något helt annat?

Kanske. Men jag klagar inte. Fantasin finns där och det är fortfarande möjligt att bli överraskad. Vem ska vara lojal mot vem, och hur bekämpar man egentligen motståndare med övernaturliga krafter när man själv inte har sådana? Tja, kanske genom att liera sig med andra som faktiskt har fått mer tillskott av stärkande substanser än andra. För just orsaken till att Superhjältar överhuvudtaget existerar i seriens universum utgör en av de röda trådarna. Liksom intåget för den nya kvinnliga medlemmen i De Sju, stjärnorna i toppen på superhjältebygget. Hon marknadsförs som Storm Front och är kaxig så det går att gödsla med. Dessutom tycks hon vara duktig på PR-området och verkar lite lagom progressiv. Men vem är hon egentligen?

Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara - ibland mer i kubik av detsamma - så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.


Relaterad film: Boys - säsong 1


Sent sedda: ”Inlåst” - skruvad spansk fängelsedramatik

2020-11-15, Johan Lindahl

Fängelser. Där har en och annan film tagit plats genom åren. För att inte tala om serier, inte minst på senare år. Kvinnofängelsegenren har väl det senaste decenniet framför allt representerats av ”Orange Is the New Black”. I vårt hushåll följde vi den ganska troget under, säg, två säsonger. Men, någonstans i konkurrensen och med det förhållandevis beskedliga berättartempot så tappade vi trådarna. Den spanska motsvarigheten ”Vis a vis” med svenska titeln ”Inlåst” har legat ute på Netflix ett tag, men exakt hur länge? Nu har vi i alla fall betat av den första säsongen, som har en del gemensamma nämnare med Spaniens mest framgångsrika TV-export på senare år. Ni vet vilken jag menar: Pappershuset, eller ”La casa de papel”. Delvis samma upphovsmän, ett par skådespelare som syns på båda ställena och slående likartad karaktär à la ’allt går från illa till värre i en aldrig sinande ström av infernaliska intriger’. Lätt överskruvad, ständigt på gränsen till att bräcka all trovärdighet men med samma känslomässiga intensitet och inlevelse parat med förmågan att hela tiden skapa nya problem och lösningar, och ett tonläge som svänger friskt men samtidigt ändå har någon slags konsekvens.

Ung kvinna från vad som verkar vara ’fin och hederlig’ familj buras in för förskingring, vilket hon hävdar sig ha blivit lurad till av sin chef/älskare. Därinne väntar nya bekantskaper och utmaningar för att klara dagen, minst sagt. Internerna är en provkarta på vad som brukar finnas i fängelseserier, liksom en stab där inte alla är 100 procent hederliga heller. Dessutom dras huvudpersonen Macarenas (jo,hon heter verkligen så) familj in i malströmmen och börjar fatta egna beslut som inte göra sakerna enklare. Avsnitten är i regel över en timme långa och den första säsongen har elva stycken av dem. Sällan eller aldrig tråkigt, snarare konstant överspänt och en aning nervpåfrestande. Men det lever och värker och hugger tag. Fyra säsonger finns ute, om jag minns rätt. Hur många orkar man med och i vilken takt?


Diverse grundläggande fakta om ”Inlåst” från IMDb


TWD s10 ep16 - finalen äntligen här

2020-10-14, Anders Lindahl

Så släpptes den till sist, sista delen av säsong 10 av The Walking Dead, efter att Covid satte stopp för postproduktionen någon gång i våras. Till slut får vi veta hur Det Gick, i två handlingstrådar med enorma implikationer.

Och jag gillar det. Jag gillar särskilt en nattlig scen med 80-talsmusik. Det är absurt men man är där. Spoiler eller inte, pun not intended, så är annars inte detta ett avsnitt som lämnar en i mörkret. Mycket känns rent tillfredsställande, snudd på publikfriande - men behärskat även i det storslagna.

De planterar också några nya mysterier, som sig bör. Man minns Michonnes första mystiska entré för nästan ett decennium sedan. De mest rörande scenerna involverar förstås Daryl och/eller Carol, de två lågmälda och lite dystra hårdingar som på sätt och vis blivit seriens hjärta.

Det är ett avsnitt man hade kunnat plocka isär och skärskåda i sömmarna och säga "här håller det inte riktigt". Istället konstaterar jag att jag gillar det.

Relaterad film: Walking Dead: Säsong 10


Sent sedda: ”Goliath” - Billy Bob söker sanningen

2020-09-17, Johan Lindahl

David mot Goliat. En liten oberoende advokatfirma, ja egentligen inte ens en firma utan ett par mindre bemedlade men durkdrivna advokater tar upp kampen mot ett stort företag i det militär-industriella komplexet, vilka i sin tur backas upp av en betydligt större och mer ansedd juristbyrå. Som av en händelse, en byrå där en av de numera oberoende lagvrängarna en gång arbetade och rentav var en av delägarna, innan personliga problem och konflikter kom emellan. Klassisk dramaturgi. Och amerikansk TV älskar advokater, på gott och ont.

”Goliath” som lanserades för ett par år sedan av Amazon Prime, har dock några saker som höjer standarden. En nästan löjligt kapabel casting: Billy Bob Thornton, Molly Parker, Maria Bello och William Hurt - till att börja med. En bluesig, nerdekad och omväxlande tillbakalutad attityd. Högdramatik kontra vardagslunk. Glamourösa, arkitektoniska underverk och miljardaffärer kontra alkoholiserade veteraner som fallit i onåd och har sin hemvist i motelliknande komplex av den där typen vi om inte annat kan stifta bekantskap med via just TV-serier och filmer där lägre amerikansk medelklass får förekomma.

Misstänkta konspirationer, vittnen med trovärdighetsproblem, plötsliga dramatiska dödsfall och interna intriger hos de mäktiga, såväl som de mindre mäktiga. Inte mycket som egentligen kan kallas originellt, men det får ändå ett lyft av den rutinerade ensemblen. Det slitna konceptet med antihjälten som slår ur underläge och samtidigt brottas med sina egna demoner, levereras så övertygande det går efter omständigheterna. Första säsongen är lätt att sugas in i. Kanske inte dra i sig i ett svep utan mer i portioner. Själva domstolsfallet, ärendet som sätter igång händelseutvecklingen, blir efterhand mer underordnat och mindre intressant än de invecklade personliga relationerna och frågorna om vad lojalitet och personlig moral innebär. Jag sade ju att det var ganska typiska ingredienser och grundplåten inte alltför banbrytande. Men resultatet efter de första åtta avsnitten har trots allt en pondus och vitalitet över genomsnittet. Det ska finnas ett par säsonger till, men dem kan jag hittills inte svara för.


Mer kött på benen om ”Goliath” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


Nästa 10 >>





     

Dela |