Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

Hetlevrade nazistjägare i ”Hunters”

2020-02-23, Johan Lindahl

De har puffat för det här ett tag nu. Eller åtminstone har en trailer funnits ute på Amazon Prime i några månader. Premissen, att några judiska förintelseöverlevare i New York letar upp gamla nazististiska krigsförbrytare för att skipa radikal rättvisa i efterhand, kan verka som en typ av uppföljare till ”Inglourious Basterds”. Under den långfilmslånga piloten stiftar vi bekantskap med riktningslöse drogdistributören Jonah (Logan Lerman) vars mormor (eller farmor, jag är inte riktigt säker) mördas och han börjar ana att det inte bara handlade om ett ’vanligt’ rån som spårade ur.

Dessutom avlivas andra individer av orsaker som inte avslöjas direkt utan låter oss spekulera fritt en stund. Någon form av nazistiskt nätverk opererar i Staterna under det som ska föreställa sent 1970-tal. Estetiskt påminner hela paketet inte så lite om ”Mindhunter” i förstone, men den lite dokumentärdramatiska pretentionen där är väl inte riktigt ärendet här. Vad detta egentliga ärende är kanske visar sig tydligare längs vägen. Det är åtminstone fängslande att följa de första 90 minuterna och se vad som börjar byggas upp. Till synes orelaterade dramatiska händelser inträffar i New York, Washington DC och Florida. Men de skulle ju knappast inkluderas här om de verkligen var orelaterade...

Jordan Peele är en av producenterna. Al Pacino gör en distingerad, förmögen och hemlighetsfull äldre judisk man. Och en yngre välkammad blond herre utför kallhamrat diverse ljusskygga uppdrag åt någon ansiktslös organisation. Våld och hot om våld. Ibland hot och våld samtidigt. Utan att röra en min. Desto fler bekymrade miner och känslor demonstrerar unge Jonah. En man som borde kunna göra mer av sitt liv och följaktligen introduceras för något som kan ge honom en mening och ett mål. Om ”Hunters” kommer att visa på fler djup och nyanser, eller är en sofistikerat producerad hämndfantasi som kan vara tillfredsställande för stunden får visa sig. Starten gör mig dock ohjälpligt nyfiken på fortsättningen, oavsett på vilken nivå de tänker lägga ribban i fortsättningen.

Mer basfakta om ”Hunters” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


Sent sedda: ”The Good Place” är inte det sämsta.

2020-02-20, Johan Lindahl

Den goda platsen. Det finare stället. Är det verkligen där man vill tillbringa livet efter detta? Alla i kvarteret verkar perfekta, men Eleanor inser att hon hamnat där av misstag. Hon levde inte alls den typen av liv som borde ha lett fram hit. Samtidigt som hon fått förklarat för sig vad alternativet innebär - och inte gärna vill hamna där i stället...

”The Good Place” har överösts med beröm från flera håll och är väl nu precis på väg att avslutas i USA. Hemmavid har vi nu betat av de två säsonger som hittills landat på Netflix i Sverige. Ted Danson är arkitekten för det pittoreska lilla kvarteret där allting borde vara perfekt, men missöden uppstår och Eleanor (Kristen Bell) misstänker att allt som går snett är hennes fel. Men stämmer det?

Serien utforskar existentiella frågor på ett lekfullt och lagom provokativt sätt, gräver i frågor som vad godhet i grunden är och hur en idealisk människa egentligen ser ut. Förpackat i komediformat, alltså under en halvtimme per avsnitt, samtidigt som karaktärsbyggnaden ger utrymme för både underhållningsvärde och en dos av det man faktiskt kan kalla, just det, djup. Någonting händer hela tiden. Insatserna är högre än de brukar vara i komedier. Ja, bokstavligen på liv och död eller evig förtappelse i ett scenario som kombinerar ett otal olika föreställningar om vad som kan vänta på andra sidan. De två återstående säsongerna dyker förhoppningsvis upp någonstans där vi kommer åt dem snart.

Basfakta om ”The Good Place” enligt IMDb


R.I.P. Kirk Douglas

2020-02-06, Anders Lindahl

© Universal
103 år fick han bli, legendaren som bland mycket, mycket annat spelade Spartacus i Kubricks film.

I Hazzans artikel från 2009 kan du läsa mer om hans imponerande karriär.

Relaterad artikel: Hazzans Hollywood: Kirk Douglas


Allt under kontroll på ”Avenue 5”? Knappast.

2020-01-26, Johan Lindahl

Dr House! Med skaparen av satirserien ”Veep” i ryggen. Alltså Armando Iannucci, som även skrev och regisserade ”The Death of Stalin”. Ett rymdskepp. På lyxkryssning. Vad kan slå fel? En hel del faktiskt, åtminstone i själva intrigen. Ett större antal passagerare har bokstavligen betalat för en rymdresa ute på ett lyxigt luftskepp i en mer eller mindre avlägsen framtid och ska ta en runda kring solsystemet under ett antal veckor. De kan bekymra sig över frukostmenyn eller om de ska ta del av världens hittills största yogasession i rymden. Eller om de är nöjda med utsikten från rummet. Så som en utsikt kan te sig under omständigheterna. Men ett litet missöde förändrar förutsättningarna helt och hållet. Och resan tycks bli betydligt längre än planerat.

Alla kanske inte går igång på den här typen av absurd situationskomik, men jag tyckte i alla fall att första avsnittet var roligt, åtminstone i portioner. Och att ”Avenue 5” har potentialen att bli ännu bättre. Hugh Laurie har på något sätt blivit synonym med den permanent raspiga rösten i rollen som den koleriske och genialiske läkaren i den där serien som jag kanske skulle följt mer slaviskt om det hade hänt fler intressanta saker i miljöerna kring doktorn och inte bara just när han själv stod i centrum. Men nog om det. Att Laurie även kan göra andra saker med rösten påminns jag om här, kanske lite demonstrativt när han ibland far upp i falsett. Och på tal om det där att inte enbart en man ska driva hela showen, så finns det faktiskt även andra karaktärer att hålla ögonen på. Hur väl håller konceptet i längden? Jo, jag är fortfarande nyfiken på att se om och hur det fungerar.

Bästa repliken i första avsnittet:
- Om det är någon tröst, så hade han väldigt få nära anhöriga…

Ta det som ett hot eller ett löfte.

Mer om ”Avenue 5” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från HBO


”Kalifat” vill konfrontera extremism och dess orsaker

2020-01-26, Johan Lindahl

Inget brännande ämne alls… Att ta itu med den fortfarande högst aktuella frågan om den så kallade Islamiska staten (känd under ett knippe olika förkortningar) och närmare bestämt dess rekryter från europeiska länder, såsom Sverige. Hur ska det hanteras i ett drama? Efter att ha sett de två inledande avsnitten på SVT kan jag i alla fall säga att ”Kalifat” är mer engagerande än jag upplevt vara regeln för svensk TV-dramatik, med betoning på thrillergenren, under senare år. Men just att det här är så aktuellt, så omdiskuterat och så svårt att hantera för politiker, allmänhet och hela samhället, ger i sig ett existensberättigande - om man lyckas hitta rätt. Som i rätt ton, rätt balans mellan det gravallvarliga och något slags ljuspunkter, mellan nödvändigt avståndstagande och motvillig förståelse för orsakerna till att unga människor kan dras med i radikal islamism eller andra former av religiös och politisk extremism. Det finns heller inget hundraprocentigt rätt som fungerar för alla tänkbara tittare. Men som sagt, inledningen är ganska lovande. Oroväckande och delvis hoppingivande. Faktiskt.

”Kalifat” på SVT Play


”Britannia” brötar vidare

2019-12-01, Johan Lindahl

Riktigt säker på ambitionerna var jag nog aldrig under den första säsongen, mer än de tycks vilja inscensätta någon variant av hallucinatorisk rockopera kring Britanniens födelse. Eller det splittrade örike som en gång omformades av invaderande romare. Vi talar alltså om tiden för snart 2000 år sedan. När serien nu återvänder (på HBO Nordic) gör prologen en liten avstickare till en annan romersk provins i Palestina, där General Aulus (David Morrissey), presiderar över avrättningen av några dömda förbrytare, inklusive en man från Nasaret som senare skulle visa sig bli mer beryktad och inflytelserik på lång sikt än någon av de övriga karaktärerna i serien. Men Aulus, som vi redan känner från första säsongen som en kaxig kille med ett rymligt samvete, är nu kanske 15 år senare ansvarig för den invaderade styrkan på de brittiska öarna. En plats som vid upprepade tillfällen döms ut som en besvärlig avkrok, inte minst när kejsaren Claudius kommer på motvilligt statsbesök för att syna utkanterna av sitt imperium.

Just den kejsaren i den här versionen verkar också mer stöddig än vad man kan minnas från den klassiska 1970-talsserien ”Jag, Claudius”. Men han anser elefanter vara väldigt obekväma riddjur. Hans styrkor kontrollerar nu det nya territoriet med hjälp av undersåtar från befolkningen som fanns där innan. Men så finns de där druiderna, mystiska prästliknande andliga ledare vars visdomar styr det mesta av folkets tänkesätt - åtminstone enligt general Aulus som fruktar deras inflytande när han nu ska försöka behärska det här besynnerliga området. Och han har sina idéer om hur de nya undersåtarna ska tämjas, idéer som han är fast besluten att genomdriva oavsett om andra har invändningar. Även om det skulle röra sig om en kejsares invändningar...

Stämningen verkar i stort sett intakt, men ett visst generationsskifte har inträffat sedan vissa tongivande karaktärer avpolletterades bryskt i slutet av första säsongen. Vad månde bliva i fortsättningen? Av någon anledning är jag i alla fall fortsatt nyfiken på det. Att det inte slaviskt handlar om att rätta sig efter historieböckerna visste vi väl dock redan tidigare, vi som nu råkat följa utvecklingen fram hit.


Relaterad film: Britannia - säsong 1


Kan ”Daybreak” hålla formen i längden?

2019-10-28, Johan Lindahl

- Jag är ett geni med flexibel moral. Du behöver mig.
Sagt av en tioåring med egenskaper som både kan hjälpa och stjälpa.

Apokalypsen igen. Den tycks bli mer populär för varje år som går. Och det kanske finns fullt naturliga förklaringar till det, med tanke på hur ofta vi ventilerar de olika möjligheter till mänsklighetens undergång som står på menyn. I nya Netflix-serien ”Daybreak” har det smällt i Los Angeles. Ungdomarna verkar till största delen finnas kvar, medan vuxenvärlden är utplånad eller förvandlade till något slags lallande zombier, dock inte helt ofarliga. En ensamseglare, före detta mediokre studenten Josh, inflyttad från Kanada, letar sig vaksamt fram i grannskapet som den siste mannen på jorden, fullt medveten om att han inte är det. Men de flesta andra överlevare verkar säkrast att undvika. Om det går. Naturligtvis går det inte alltid.

Inledningen på ”Daybreak” lägger snabbt och obevekligt an en ton av lekfullhet, med regelbundet strödda sarkasmer och popkulturella referenser. Det lovar en del, faktiskt. Hur väl det nu kan hålla i längden. Vår ciceron Josh vänder sig direkt till kameran ungefär sju gånger i kvarten. Pastischer eller parodier på ”Mad Max” i både färgskala och klädmode kryddar anrättningen. Matthew Broderick gör instick som rektor på skolan i tillbakablickarna på livet före katastrofen.

Just det. När katastrofen inträffade hade Josh skilts åt från tjejen som varit hans egen ciceron på skolan och som han upprättat något slags förtroende med. Nu är hans mission i livet att hitta henne igen. Om det ska vara den röda tråden i fortsättningen eller bara ett avstamp är något som återstår att se.

Mer om ”Daybreak” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Sent sedda: ”The Good Fight” - juridikdramatik över genomsnittet

2019-09-29, Johan Lindahl

Sent ska syndaren vakna. Här och var dök tipsen upp om att den här avspinnaren från framgångsrika ”The Good Wife” (som jag själv bara sett brottstycken av) skulle vara något uppskruvat extra i samma liga. I USA undangömd på ett slags extra webbkanal för CBS som i stort sett bara TV-kritiker där verkar ha koll på. Här i Sverige är det HBO Nordic som nu har några säsonger levererade av ”The Good Fight”. Själv börjar jag närma mig slutet på den första och den är mycket riktigt smart, underhållande, samhällsmedveten och synnerligen inriktad på att vara en del av tidsandan. Eller motvikt till den. Åtminstone stadigt kommenterande det nuvarande landskapet, inte minst politiskt.

Utgångspunkten är enkelt uttryckt att den framgångsrika advokaten Diane Lockhart (Christine Baranski från ”Mamma Mia”) sparat ihop tillräckligt mycket pengar för att pensionera sig. Hon ser också till att Maia Rindell, dottern till några bekanta, får chansen att inleda sin advokatkarriär efter utbildningen på en synnerligen prestigefull byrå. Men saker går inte riktigt som någon av dem tänkt sig och raskt har de båda hamnat på en annan byrå, som i stort sett uteslutande drivs och befolkas av afroamerikanska jurister. Där råder lite andra prioriteringar som ger dem (och oss) chansen att lära sig mer om just konfliktlinjer och ämnen som polisbrutalitet, korruption inom statsapparaten med mera. Det är drivet, klipskt - vilket väl i och för sig är detsamma som att säga smart - och väldigt sällan stillastående överlag. Maia spelas för övrigt av Rose Leslie, just det, rödhåriga vildingskan Ygritte i ”Game of Thrones”. Om byråchefen Boseman verkar bekant, så är Delroy Lindo en veteran inom både film- och TV-sammanhang sedan ett par decennier. Överhuvudtaget är rolltillsättningen övertygande. Ridley Scott står som en av producenterna, men det är oklart hur mycket han varit rent kreativt inblandad. Kvaliteten är hög i vilket fall. Med början i förtexterna, som är stramt utformade men slående stilfulla.

Vad du bör veta om ”The Good Wife” enligt engelskspråkiga Wikipedia


Vad göra när superhjältar förstör ditt liv? Viktig existentiell fråga behandlas i ”The Boys”

2019-09-29, Johan Lindahl

Superhjältar. Visst älskar vi dem alla? Tja, somliga mer än andra. Ganska många miljoner är ändå engagerade i den till synes aldrig sinande ström av superhjältesagor som sprids, cinematiseras och strömmas ut över världen. Själv kan jag hysa en viss mättnadskänsla och har… eh… inte ens sett de två-tre senaste ”Avengers”-filmerna. Kanske ska jag råda bot på det förhållandet någon dag, kanske inte. Om någon av er som gjort det händelsevis råkar avslöja något av den senare händelseförvecklingen i min närhet någon gång så är det en förlåtlig försyndelse.

Men finns det ett sätt att förnya genren och ge den nytt syre? Kanske har ”The Boys” ett svar på det. Här är en hel armé av extremkraftbegåvade individer uppsatta på piedestal av samhällsapparaten och monetariserade genom korporativa krafter. Men fullkomliga är de knappast. Och frågan är, står de över lagen? Efter en personlig tragedi förorsakad av en populär påtagligt snabbspringande snubbe börjar en ung elektronikbutiksexpedit fatta vrede och leta efter ett sätt att kanalisera den. Men han är knappast en naturligt heroisk typ och behöver en skjuts, vilket också kommer i form av en superhjältehatande FBI-agent. Åtminstone presenterar han sig som en sådan. Samtidigt har en ung tjej fått sitt livs chans. Accepterad på grund av sina speciella gåvor att bli en del av de sju stjärnorna i superhjältarnas egen styrelse när en av trotjänarna går i pension. Ungefär. Hon hinner snabbt bli desillusionerad. Överhuvudtaget framgår snart att många av de ganska ymnigt förekommande specialbegåvningarna har uppenbart problematiska personligheter och inte riktigt lever som de lär.

Seriens pilotavsnitt följer, som en konsumentupplysning, inte de vanliga genrekutymerna (med undantag för ”Deadpool”) att lägga sig på en självcensurnivå i linje med PG-13 i amerikansk biografterminologi. Här är det bitvis mer barnförbjudet innehåll. Som inte behöver vara av direkt våldsam natur, för att förtydliga. Sexuella referenser är legio. Svordomar förekommer. Cynismerna haglar. Samtidigt etableras viss värme i en inledning med skiftande temperament och stämningslägen men som ändå lovar en del inför fortsättningen. Själva titeln… Ja, vad säger den om innehållet egentligen? Kanske framgår det klarare längs vägen.

”The Boys” - basfakta från IMDb

Relaterad film: Boys - säsong 1


Finns det hopp för ”The I-land”?

2019-09-15, Johan Lindahl

Nu har Netflix velat göra sin egen hybrid av ”Lost” och ”Westworld”, kan man ana. De akut uppstående intrycken är dock snarare att det ser ut som en dramatiserad version av någon av alla dokusåpor som utspelas i exotiska miljöer. De finns väl i otaliga varianter och alla har vi väl om inte annat hemsökts av diverse trailers för något av de fortfarande existerande exemplen med unga bortskämda trubbelmakare utvalda för sin förmåga att provocera fram attraktivt amoraliska förvecklingar. Ungefär lika sympatiska verkar de flesta av de strandsatta satarna på ”The I-land”. På något sätt har de spolats upp på stranden av en paradisö, iklädda nästan identiska utstyrslar och utplacerade med identiskt långa mellanrum. Samt ett antal andra indikatorer på att något är en smula skumt. Några börjar omedelbart och till synes ohjälpligt bråka med varandra. Jag antar att det finns en poäng någonstans här. Och något av den antyds väl redan i den mystifierande trailern som just nu pumpas ut på Netflix. Något är inte riktigt normalt här. Men, den stora frågan är om det här ett koncept som till skillnad från deltagarna sjunkit som en sten i havet redan vid sjösättningen; är det bortom all räddning eller har miniserien några ess att hala fram ur rockärmarna? Efter ett avsnitt är jag väldigt starkt skeptisk till hela företaget. Kan hatewatching vara en alternativ attityd i stället för att skaka dammet av sig och lämna de ofrivilliga nyblivna öborna åt sitt öde?


I-ländsk IMDb-information

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Nästa 10 >>





     

Dela |