Blogg / Nyhetsarkiv

Excentriska bybor och extravaganta besökare i ”Small Town, Big Story”

2025-07-31, Johan Lindahl

Tillbaka till ungdomen. Eller till uppväxtens åtminstone på ytan pittoreska irländska småstadsliv. För en kvinna som lämnat hemlandet för ett par decennier sedan och kanske inte velat se tillbaka mer än nödvändigt. Numera jobbar Wendy i TV-branschen och är på väg att utveckla ett programkoncept som inbegriper inspelningsplatser just på Irland. Hon åker dit för att rekognosera. Och återknyter därmed bekantskapen med en ungdomsförälskelse (Paddy Considine) som blivit kvar i byn, etablerat sig som den lokale läkaren men som hon har ett ambivalent förhållande till. En gemensam upplevelse av högst ovanligt slag verkar inte ha ventilerats på länge. Vad kommer det här att handla om i längden? Fokus på deras speciella erfarenhet eller den här lite allmänt illustra samhällsgemenskapen med alla sina små hemligheter som även småstäder har? Det handlar om ”Small Town, Big Story” (visad av SkyShowtime).

Christina Hendricks i huvudrollen som återvändaren Wendy kopplar jag själv fortfarande spontant ihop med sina gästspel i två avsnitt av ”Firefly” för – ja, det är faktiskt också typ två decennier sedan – även om jag själv såg den i efterhand kultförklarade scifi/western-serien några år senare. För de flesta är hon kanske mer bekant från exempelvis ”Mad Men” eller ”The Buccaneers”. Det här är lätt skruvat. Med en betoning på det excentriska, nästan schablonbilder av det typiskt irländska. Om man nu som utomstående vågar försöka definiera vad detta består i. Om inte annat hur irländskhet med ett komedifilter brukar ta sig ut. Men det är inte rakt av en komedi. Det är också ganska uppenbart en historia om att återvända och konfrontera sitt förflutna. Och den i det här fallet till sin barndom och brottsplats återvändande producenten har alltså i sitt bagage en upplevelse utöver det vanliga, något hon burit med sig under många år och bara har en person att dela med. En person som inte själv synes vilja diskutera den mer än nödvändigt. Och hur är det med föräldrarna hennes? Även där finns tydliga spänningar.

Populär tematik, igenkännbara röda trådar och kulturkrockar. Men här finns ett inbjudande tonfall som frestar till att fortsätta ge konceptet en chans, även när helheten tycks lite trevande under de första avsnitten. Vilken sorts serie exakt är det här tänkt att vara i första hand? Potential kan i alla fall skönjas.

Små och stora fakta om serien från IMDb

”Mobland” – snabbt vanebildande mot bättre vetande?

2025-07-06, Johan Lindahl

Nej, det finns tydligen inte tillräckligt många berättelser om brottsliga familjer, syndikat, klaner och ligor. Där gruppen som gör upp sina egna regler i samhället bokstavligen eller bildligen är som en familj. I det här fallet är det väldigt mycket familj som gäller. Irländare på brittisk mark med en patriark som styr sitt inofficiella imperium, men det är snarast en av hans underhuggare som står i centrum, åtminstone inledningsvis. Som sagt; behövs det mer av den här varan? I vilket fall tar det inte många minuter för att bli hooked. Fastna i det här. Tom Hardy rycker tag i uppmärksamheten och är den drivande kraften under första timmen, samtidigt som Pierce Brosnan, Helen Mirren och andra meriterade medspelare dyker upp och fyller ut bilden av vad det handlar om. Det tar inte lång tid att förstå att när de menar allvar – så menar de allvar. En misslyckad medling kan leda till konkreta åtgärder med väldigt permanenta problemlösningar på väldigt kort tid. Otyglade familjemedlemmar kan ställa till problem i stadens nattliv som måste städas upp på olika sätt. Och förräderi inom familjen är ingen bra idé. En väldigt effektivt berättad och akut fängslande start som tyder på att det kommer att bli svårt att släppa den senaste seriesatsningen från SkyShowtime under den närmaste tiden.

Mer om ”Mobland” från IMDb

Sprudlande start på ”The Studio”

2025-05-09, Johan Lindahl

Omedelbar energi. Ett ständigt rastlöst, nervöst utlopp av känslor, förväntningar, osäkerhet, och – fler förväntningar. I en miljö som vi kanske tror oss känna till. Och som en insider väljer att skildra på sitt sätt. Metafilm. Eller i det här fallet, metaserie. Hollywood on Hollywood fungerar kanske som bäst när det görs med något slags kritisk distans, eller kanske inte alls distans utan snarare insikten om hur fabriken fungerar. Vilket vi hoppas att de vet hur den gör.

Filmentusiast med flerårig erfarenhet av branschen såsom anställd i ett av företagen som sysslar med just film, i det här fallet ett fiktivt företag, får chansen till en betydande positionsförflyttning uppåt i hierarkin. Hur ska han hantera detta? Och kommer han att förlora sin själ i processen? De frågorna ställs mellan och under raderna rätt omgående. Vad vill han egentligen? Och vad är han beredd att göra för karriären?

Kommer manus redan från scratch att vara späckat av oneliners och referenser som är självklara för folket det handlar om och förhoppningsvis tillräckligt tydliga för oss andra, med syrliga kommentarer och pikar åt olika håll? Jo. Måste man vara lite pervers för att verkligen vara en fantastisk filmregissör? Bara en sådan sak. Kan man kombinera kommersialism med konst på allvar och att få det att bli lönsamt? Vad var egentligen hemligheten bakom den gigantiska succén för filmen om Barbie? Hur uttalas egentligen Steve Buscemi? Frågorna är många. Svaren är nästan ännu fler. Här går det undan direkt.

Jargongen är kort sagt inte barnvänlig. Kanske är det helt enkelt så konversationerna går i Drömfabriken. Här rusar man ut ur porten med ett uppdrag att försöka göra film av ett varumärke kopplat till en dryck vi kanske inte är så vansinnigt bekanta med på den här sidan Atlanten, förutom att den kan generera associationer till ett ökänt massjälvmord i Sydamerika i slutet av 1970-talet (även om det kanske inte var precis den drycken i praktiken som gällde vid just det tillfället utan en billigare variant). Anyway. Det ska tydligen gå att göra film av det märkeskonceptet. För alla märken går att bygga filmer kring numera, eller hur?

Hur många mer eller mindre legendariska figurer i fabriken kommer att dyka upp och spela sig själva? Det har utlovats en bunt av den varan. Och på den fronten går de också ut starkt, med självaste Martin Scorsese som har sin egen idé till en film, vars grundläggande koncept möjligen kommer att krocka med det ovanstående uppdrag som den nytillträdde studiochefen fått sig beordrat att sjösätta av sin egen överordnade. Eller kan helt osannolika visioner kombineras?

Eller… ’helt hysteriskt’ är kanske en hyfsad sammanfattning av första avsnittet. Som är väldigt roligt. Väldigt besvärande i omgångar och fullt av fatala misstag och missförstånd, nödlögner – ja, alla sorters lögner och bullshit – och en i stort sett härligt underhållande nidbild, eller möjligen totalt socialrealistisk skildring av en plats där drömmar föds och uppfylls och ibland stendör. Frågan är hur de kan uppehålla den här standarden i flera avsnitt?

Just det, har jag nämnt att Seth Rogen är spindeln i nätet, navet allt kretsar kring, delvis upphovsman, producent och huvudrollsinnehavare i det här? Ta det som ett hot eller löfte. Men det här är kanske ett drömprojekt för honom och ett sammanhang där han verkligen kommer till sin rättaste rätt.

”The Studio” enligt IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+

Hög intelligens ger hyfsad utdelning i ”High Potential”

2025-04-17, Johan Lindahl

Lagom bra. Lättflytande, snitsigt och aningen spännande utan att vara särskilt spektakulärt eller på något sätt nydanande. Morgan Gillory (Kaitlin Olson) är en ensamstående mamma (dock med regelbundet stöd från sin före detta make på hemmafronten när det behövs) som glider runt mellan olika knäck men vars extraordinära intelligens parad med speciella syndrom utgör lika mycket fördel som nackdel i vardagen. En vanlig kväll på jobbet som städare på den lokala polisstationen råkar hon i förbifarten i princip lösa ett fall. Tilltaget upptäcks och hon lyckas mot alla rimlighetens regler bli anlitad som konsult på återkommande basis när de riktiga snutarna ska ut och lösa riktiga brott. Det säger sig självt att publiken får lägga åt sidan ett antal tänkbara skeptiska motfrågor och snällt följa med i svängarna. ”High Potential” bär alla spår av typisk amerikansk Network TV-produktion och det är det väl i grunden också, men i Sverige lanseras den via Disney+. Det är ganska trevligt. Om du inte kräver mer än vad det här levererar. Och om det fungerar för dig lär du upptäcka ganska fort.

Förebilden är tydligen fransk, så som det blir ibland när amerikanerna letar inspiration utifrån. Den versionen har jag aldrig sett och förmodligen gäller det många ur den tilltänkta publiken i resten av världen. Utöver det traditionella formatet med ett fall per avsnitt à 45 minuter att lösa, löper en tråd kring Morgans envisa sökande efter ledtrådar kring vad som hände en tidigare pojkvän, tillika pappan till hennes äldsta dotter, en man som utan förvarning gick upp i rök för flera år sedan. Själv är hon övertygad om att han inte alls försvann frivilligt och får nu hjälp att hitta fram till den eventuella sanningen i det fallet, parallellt med alla hennes excentriska insatser på brottsplatser och berörda besöksmål som konsulterandet åt polisen kräver. Allt är just lite lagom i sin genre. Möjligen finns en ännu högre potential för den här premissen, men troligen är inte serieskaparna så intresserade av att utforska de sfärerna utan är fullt tillfredsställda med den nivå där de lagt ribban hittills.

”High Potential” enligt IMDb

Franska spionbyrån goes American

2025-04-08, Johan Lindahl

Oundviklig fråga: var det här verkligen en bra idé? Samtidigt; jag måste ju ta reda på det. Om det var en bra idé. Och att döma av de aningen splittrade rapporterna hittills kan det antingen vara det – eller inte. Glasklart eller hur? Men vad handlar det om egentligen? De som en gång i tiden fastnade för franska följetongen ”Falsk identitet” (”Le Bureau des Légendes”) vet vad det handlar om. Den spionserien är svårslagen. Men går den att återskapa i ett annat sammanhang? I det här fallet utgör amerikanska säkerhetstjänsten i Europa spelplan. Så, en del kommer vi väl att känna igen. Men exakt vad som repeteras och vad som förändras är givetvis en öppen fråga. Ganska nyligen hade alltså ”The Agency” premiär på SkyShowtime.

Här är det infiltratören ’Martian’ (Michael Fassbender) som återkallas till London efter ett längre uppdrag på afrikansk mark, där han bland annat lämnar bakom sig en älskarinna. För att vara noggrann arbetar han för CIA, stationerad i den brittiska huvudstaden. Hans egen beskrivning av hur uppbrottet gick till för en kollega, korsklippt med själva uppbrottet ifråga, visar att han är en man van vid att skruva på sanningen eller förvränga den helt och hållet för sina egna syften. Eller eventuellt något större syfte, beroende på vad situationen kräver för en person som inte gärna kan vara helt öppen, kanske inte inför någon överhuvudtaget. Vet han själv längre vem han är? Ja, ni förstår. Förhandsförståelsen – som man åtminstone tror sig ha efter att ha följt den franska förlagan i fem säsonger – gör det i princip helt omöjligt att se det här förutsättningslöst. Fördel eller nackdel?

Annars är första avsnittet i princip en lång serie exposition, en minutiös genomgång av olika rutiner för en återvändande fältarbetare i den här branschen. Vad han behöver återintroduceras i, vad som ska raderas och elimineras, vilka han återknyter bekantskaper med och vilka han måste bryta med. Processen följer mycket riktigt mönstret från inledningen på den franska förlagan, som jag minns den i alla fall.

Samtidigt introduceras fler medarbetare, liksom en besvärlig situation i Belarus där en av byråns rekryter kan ha blivit röjd. Men ingen vet riktigt säkert. Samtidigt som återvändaren Martian inte kan låta bli att återigen stämma träff med just den kvinna han lämnade bakom sig i Nordafrika men händelsevis råkar vara på besök i London. Jo, mycket av det här är som sagt varianter som av introduktionen från ”Falsk identitet”. Men startsträckan är stilfull och behärskat nervig med en slående vardaglighet över allting, men samtidigt med ständig underliggande spänning. Och det andra avsnittet skruvar upp temperaturen avsevärt när det gäller. Vart är vi på väg egentligen? Cirka tre avsnitt in är det i alla fall tillräckligt fängslande för att fortsätta följa en bit till…

”The Agency” - basfakta från IMDb

Relaterad film: Falsk identitet - säsong 5

Sent sedda: ”The Good Wife” håller än

2025-03-29, Johan Lindahl

Ibland gör man saker i fel ordning. Jag vet inte riktigt på vilken kanal den här advokatföljetongen dök upp först i Sverige. Efter seriens avslutning fick jag upp ögonen för spinoffserien ”The Good Fight” och följde denna slaviskt ända till slutet. Den uppföljaren är på många sätt mer experimentell och ställer saker på sin spets i fråga om inte minst USA:s politiska utveckling under senaste decenniet. Men om man ibland saknar ett traditionellt orienterat amerikanskt juridikdrama med ständiga intriger i kontorskorridorer och drabbningar i rättegångssalar, med övergenomsnittligt genomtänkt casting och – skulle jag säga – även övergenomsnittligt uttänkta manus för varje episod, så är ”The Good Wife” fortfarande hållbart. Kanske inte för konstant konsumtion samtliga säsonger i ett svep, men exempelvis som återkommande efter-arbetet-underhållning. För mig har det blivit så i perioder det senaste dryga året för en alltså avsomnad svit som för närvarande finns tillgänglig via SkyShowtime och åtminstone tidigare kunnat hittas även på TV4 Play.

Advokatbyrå i Chicago. Julianna Margulies från ”Cityakuten” är comeback-juristen Alicia Florrick. Hon har varit hemmafru ett antal år och sedan sett sin högprofilerade make hamna bakom lås och bom för diverse misstänkta överträdelser och hur han dessutom exponerats som frekvent otrogen. Där har vi premissen från början. Under de fyra säsonger jag sett hittills hinner dock förutsättningarna förändras ett par gånger om. Till stor del följer serien ett klassiskt amerikanskt network TV-mönster med avslutade storylines i varje avsnitt, samtidigt som den röda tråden kretsar kring familjelivet liksom de genomgående böljande förändringarna på advokatbyrån och det politiska livet i rikets tredje stad.

Visst är det lite av en såpa, med över 20 avsnitt per säsong som ändå håller påfallande hög klass i sin genre och med den produktionstakten. I dagens världsläge är det också en påminnelse om hur förhållanden och diskurser förändras över tid. Serien utspelas i princip helt under Obama-eran i USA. Efterföljaren ”The Good Fight” är helt klart färgad av de första fyra åren under Donald Trump. Och den era som vi nu är inne i, vad kommer den att sätta för spår inte bara i världen i stort utan i TV-produktioner med undertexter kring den aktuella samhällsutvecklingen?

Mer om ”The Good Wife" från IMDb

Relaterad film: Good Fight - säsong 3

Snart slutvarv för snedseglande superhjältar

2025-03-08, Johan Lindahl

Visst har de blivit lite softare med åren? Sanerat de mest gruvliga explosionerna av slafs och blodsutgjutelser, tonat ner satiren över nutiden och i allmänhet satsat på att göra alla glada och bekväma till sinnes?

Näe. Snarare har allting skruvats upp några varv för varje säsong av ”The Boys”. Och hittills har vi sett fyra av dem. Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad som är mest adekvat ord i sammanhanget. Övertryck av intryck? Både vad som uttrycks explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt. Men det fortsätter vara stimulerande, ibland chockerande och svårsmält och samtidigt med sina nästan sentimentala stunder av återknutna bekantskaper, återföreningar och försoningar – liksom dess motsats. Hur människor drar sig ifrån varandra av olika skäl. Skam och skuld och ett sammanhang där även de som har något slags samvete och vill förbättra samhället bär sina skavanker.

Det här är ett rätt sorgligt gäng. Eller sorgset. Men det visste ni redan om ni följt serien så här långt. Det är inte många som är genuint lyckliga. Kanske är det själva kärnan av alltihop. Och som serien med sina ständiga dragningar åt det mest extrema egentligen vill åskådliggöra. Det mer finstämda (relativt sett) representeras bland annat i Hughies spända återförening med sin under lång tid försvunna mamma, i samband med att fadern är på sjukhus i kritiskt tillstånd. Allvarligt talat, finns det någon huvudperson här så är det väl ändå Hughie Campbell (Jack Quaid)? Trots denna skruvade skramlande ensemble där kanske ett tiotal illustra figurer tar upp ungefär lika mycket luftrum. Innerst inne är väl han det mest påfallande bultande hjärtat?

I avdelningen långsamt uppbyggande hotfullhet som slutar i något akut svårsmält utmärker sig avsnittet där den svårmodige psykopaten och i princip rikets härskare Homelander (Antony Starr) letar upp sin gamla barnkammare. Eller det forskningslaboratorium där han formades till den han blivit. Vilket förklarar en hel del. Och är genuint omskakande. De ofta inte alltför subtila anspelningarna på samtidens amerikanska debattklimat fortsätter oförtrutet. Och med ett USA som nyligen tågat in i Trump 2.0-tider är det kanske mer tidsenligt än någonsin. Frågan är hur tydliga de referenspunkterna tillåts vara i fortsättningen?

Homelander rekryterar också en kvinna som sägs vara smartast i världen men inte får tillräckligt mycket utrymme att utöva sin extremt övergenomsnittliga intelligens. Vad hade hänt om någon från den inte lika mörka sidan engagerat henne först? Alltmedan Billy Butcher tagit för många ohälsosamma risker och lever på lånad tid. Han har svårt att dra jämnt med de forna kompisarna i grabbgänget (OK, numera består de inte bara av grabbar) som fortsätter försöka välta den nuvarande ordningen över ända. Butcher envisas ofta med att gå sina egna vägar och hans personliga frustrationer kretsar framför allt kring den adoptivson som biologiske fadern Homelander nu lagt beslag på och vill fostra efter sina egna fascistiskt inspirerade föresatser.

Och hur ska vi egentligen läsa av vicepresidenten Victoria Newman, en karismatisk och utåt sett progressiv kvinna som har sina egna hangups, sin egen agenda och – okänt för de flesta – kan spränga andras huvuden vid behov. Hon har en pågående egen storyline som resulterar i något avgörande i slutet av säsongen. En säsong vars slutscener formligen skriker efter en fortsättning – och kanske en avrundning. Just det, den femte rundan ska tydligen också vara den sista, med något ’apokalyptiskt’ utlovat av serieskaparen Eric Kripke. Intressant formulering. Med tanke på vad som hänt hittills…

Förhandsinformation om ”The Boys” säsong 5 enligt Wikipedia

Relaterad film: Boys - säsong 3

Philomena fortsätter filosofera. Typ.

2025-03-05, Johan Lindahl

Historia är inte allt. Nu hon ger sig hon sig på själva livet, existensen och allting. Komikern Diane Morgan med sitt alter ego Philomena Cunk fortsätter ställa underhållande korkade frågor och komma med lika underhållande korkade påståenden, som lärda akademiker sedan ska hålla sig för goda för att skratta bort – de förväntas i stället hålla masken och försöka leverera seriösa responser. Ett koncept som fungerade lysande i miniserien ”Cunk on Earth” häromåret. Det här också utmärkt i sitt slag. Kanske inte riktigt samma fullkomliga fullträff som föregångaren när hon nu koncentrerar sig på knappt över en timmes special om naturvetenskap och religion, från betraktelser över naturens biologiska beståndsdelar vidare ut i världsrymden med inkorporerade teologiska spetsfundigheter. Men ändå påfallande potent.

Lite lagom provocerande bitvis. Beroende på vem mottagaren är. I vissa fall slår hon väl in öppna dörrar – som de flesta andra aspirerande provokatörer brukar göra. Men tonen och tilltalet som ändå är rätt unikt för henne fungerar fortfarande. Ja, jag vet. ’Rätt unikt’ är egentligen inte korrekt grammatik. Men det är svårt att identifiera riktigt vem som skulle vara direkt jämförbar och försöker göra samma sak med samma strategi.

I konceptet ingår också att man rimligen måste hysa beundran för alla de här välutbildade herrarna och damerna som möjligen eller möjligen inte fått se manus i förväg och inser vilken typ av sanslösa stupiditeter som kommer att slungas mot dem och som de förväntas reagera på med nyfiket intresse och pedagogisk välvilja. Resultatet är ju ändå att man får en dos allmänbildning med på köpet. Sedan är frågan: hur mycket av sin egen världsbild och skepsis mot institutioner och traditioner har Morgan bakat in i sin karaktär Cunk?

”Cunk on Life” enligt IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix

Borra och bråka med Billy Bob

2025-01-25, Johan Lindahl

Oljeindustrin, visst vill vi alla veta mer om den? ”Landman” tilldrar sig ute vid fyndigheterna på fälten i Texas och vid beslutsfattares bord i mer fashionabla företagskomplex.

Taylor Sheridan. Visst är han i princip ansvarig för åtminstone 33 procent av originalutbudet på SkyShowtime? Han vet om inte annat hur man fångar uppmärksamheten från scratch. Förhandlare för ett oljebolag har hamnat i en synnerligen utsatt position för att komma överens med en av narkotikakartellerna som opererar kring gränsen. Tommy Norris är en fixare eller mellanhand som får det smutsiga jobbet gjort och spelas av Billy Bob Thornton. Svårt att tänka sig någon mer passande för den här rollen. Man i övre medelåldern, härjad av ett ganska hårt liv och minst ett misslyckat äktenskap bakom sig; en auktoritär uppdragsgivare ovanför och till synes hundratals dagliga praktiska problem att lösa. Lätt alkoholiserad, skuldsatt och medveten om att hans karriär i eget namn nog inte blev vad han en gång drömde om.

Redan första timmen klämmer ”Landman” in så mycket drama med flygplan som träffar in i lastbilar, något liknande kidnappningsdrama och andra explosiva inslag för att säkerställa att du är fast. Vad är det man brukar säga om Sheridan, han producerar kanske inte de absolut bästa eller mest konstnärligt högtstående serierna – hur skulle han kunna göra det med den produktionstakten? Men han vet hur man skapar något vanebildande. Som ”Yellowstone” eller ”Lioness”.

Hans narrativ tenderar att tilldra sig i miljöer med en enkelt uttryckt konservativ prägel, traditionellt amerikansk med tuffa tag och krav på en specifik form av maskulinitet, i vissa fall gränsöverskridande könsroller i takt med tiden, men överlag världar där inte alla står ut eller ens överlever. Frågan är hur konservativ han är själv egentligen, om man utgår från det tjusiga försvarstal för oljeindustrins existensberättigande som Billy Bob håller i ett av avsnitten. Hur mycket är det showrunnerns egen röst som talar genom karaktärerna här och i andra sammanhang och hur mycket handlar det om att skapa en bild och måla upp ett panorama över det ”verkliga” Amerika?

Visuellt gör serien också mycket för att understryka var vi är och vilken livsstil som uppstår i processen. Stora öppna fält och vidder, stekande sol och isolerade platser där oljefyndigheter utvinns. Baracker med enkla byggnader där oljearbetare bor, i alla fall om de inte har egna familjer. Drive in-kaffe, serveringar med brudar i bikini som levererar morgonens elixir innan solen gått upp till de passerande arbetarna i typiska Texastruckar. Parallellt stadsmiljöer där ledningen håller till och de stora besluten fattas liksom givetvis gigantiska villor för de mest välbemedlade.

Så, är det här en ”Dallas” för 2020-talet? Råare, rivigare, mer jordnära och än mer barnförbjuden, men kanske mest av allt en lite grovkornigare såpa? Det är som sagt lätt att fastna här, men en sak måste man ändå säga att ”Dallas” hade till sin fördel: signaturmelodin fastnar och har satt sitt avtryck i signaturmusikhistorien. Det är väldigt tveksamt om den här vinjettkompositionen kommer att göra detsamma.

”Landman” enligt IMDb

Allt allvarsammare fortsättning på ”Shrinking”

2025-01-19, Johan Lindahl

De disharmoniska hjärnskrynklarna är tillbaka. Och mycket är sig ganska likt. Snabba pendlingar mellan humor och allvar liksom ett ständigt flöde av skvaller, kommentarer om varandras privatliv och brist därpå, diverse snedsteg, missförstånd och bakomliggande trauman i en enda skön förening. Om du föll för första säsongen får du åtminstone inledningsvis mer av samma vara här. Kan det bli för mycket av alla deras tillfälliga förbindelser och överneurotiska jargong? Kanske. Men ”Shrinking” erbjuder en fortsatt färgstark kombination av Harrison Ford som tjurskallig veteranpsykolog ihop med Jason Segel och Jessica Williams som hans yngre men högst talföra kollegor med sina respektive sorger och bedrövelser att bearbeta, liksom en handfull individer i deras omkrets.

Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen. Ganska lärorikt och underhållande och allt det som fanns i första säsongen. Är jag riktigt lika akut förtjust i den här omgången? Kanske är det något som saknas, eller någonting det blir för mycket av, men jag kan inte säga exakt vad det är. Men vi fortsätter följa äventyren. Och det som formar sig efterhand i den här vändan är mer av fördjupning; det underliggande allvaret och de mer påträngande personliga problemen lyfter mer än komiken den här gången. Jo, säsongen som helhet blir allt starkare efterhand. Och tycks successivt allt mer allvarsam när ensemblen av karaktärer var och en och tillsammans tvingas konfrontera sina respektive personliga trauman. Säsongsfinalen är nog en av de emotionellt mest slagkraftiga från fjolårets omfattande utbud. Det säger något.

”Shrinking”-fakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+

Nästa 10 >>