Blogg / Nyhetsarkiv
Nästa 10 >>
Det svänger om ”The Diplomat”
2023-06-05, Johan LindahlDen har redan jämförts med serier som ”Vita huset” och ”Homeland” med flera, delvis genom DNA i form av vilka som är inblandade bakom scenerierna, men även på grund av ämnesval och allmän genrebestämning. Hur man nu bäst ska genrebestämma det här. Åtminstone efter de tre avsnitt vi sett hittills hemmavid. Området storpolitik och spionage, internationella konflikter och dessutom familjerelationer ovanpå det är inte alls nytt. Men här ser vi dels Keri Russell som genom sex omgångar av ”The Americans” som djupt nedsänkt sovjetisk spion i 1980-talets USA mejslat fram en av de viktigaste karaktärerna i 2000-talets TV-historia fram till nu. Och det här är inte helt väsensskilt. Rufus Sewell är – ja, ni vet – han är Rufus Sewell. Vad är de tillsammans nu då? Jo, ett gift par med vissa interna meningsskiljaktigheter vilka märks tydligt redan från början. Ska de lyckas hålla ihop och hur har de egentligen lyckats med det så här långt?
Båda är karriärdiplomater, vilket i sig är ett gebit som kan skapa aningen stress och påfrestningar på ett äktenskap. Nästan jämförbart med situationen i redan nämnda ”The Americans”. Kate Wyler (Russell) får ett nytt toppjobb – som hon egentligen inte alls vill ha. Hon var ju på väg till Afghanistan som ny ambassadör, men blir omdirigerad till Storbritannien direkt i kölvattnet efter en internationell kris där britterna misstänker Iran för ett allvarligt attentat, med eller utan verkliga bevis för att just de är skyldiga. Tvära kast och Kate anser sig inte riktigt rätt för just den här rollen. Så mycket ceremonier och och rollspel som hon inte är bekväm med. Och så är det maken Hal (Sewell), som själv omväxlande geniförklarats och pariastämplats i den diplomatiska världen efter tidigare bedrifter. Frågan är om han kommer att vara ett stöd eller en belastning i det här nya kneget.
”The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna. Serien serverar en brittisk premiärminister (alltid pålitlige Rory Kinnear) som behöver framhäva sin handlingskraft mitt i krisen och kanske inte alltid gör detta med största möjliga intellektuella stringens.
Utöver det ett antal andra karriärister och makthavare, människorna bakom makthavarna, assistenter till assistenter och andra som vet saker de flesta av oss inte får veta. Kanske drömjobb, eller sådana som kan verka vara det tills man verkligen har dem. Hittills alltså händelserikt med diverse referenser till samtidens globala spelplan och tack och lov inte humorbefriat heller. Vad månde bliva? Jag vill veta.
Relevanta seriefakta från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
”Mayans” från mörker till ännu mer mörker
2023-05-15, Johan LindahlIn i mörkret. Eller snarare ännu längre in. Det blir verkligen inte gladare och mer optimistiskt, mer fridsamt eller ljusare i tunneln. Beroende på hur man bedömer begreppet ljus. Men om det är något som den fjärde och senaste säsongen manifesterar med all önskvärd tydlighet så är det: nu finns ingen väg tillbaka. Inte för Ezekiel Reyes. Drogs han inte in i den här världen av misstag egentligen? Han hade väl ett annat liv, en annan möjlighet från början – men omständigheterna var emot honom? Eller var det ödesbestämt att livet i den undre världen var hans kallelse, där han verkligen hör hemma och som i slutändan kommer att övertrumfa allt annat. Alla andra hänsyn. Här gör ’EZ’ i alla fall bit för bit, steg för steg alla de val som gör att något annat blir omöjligt. Nu om inte förr har mörkret tagit över, vilket bäddar för ännu mer dramatik som sedan kommer att behöva knytas ihop i något slags katartiskt crescendo.
Kriserna avlöser varandra för en klubb som verkar väldigt splittrad. Att gå in i alla detaljer är egentligen vid sidan av den verkliga poängen. Men här har människoödena cirklat sig kring sina egna axlar ett par varv. Inte bara för Ezekiel, navet som serien ändå i grunden snurrar kring. Snarare ställer serien frågor kring lojalitet och innebörden av familj. Liksom den ställer frågor till betraktaren: hur långt är du beredd att empatisera med och acceptera eller åtminstone tolerera handlingarna hos långlivade karaktärer du ändå byggt upp en relation till? I nästa steg är det bara genom att inse att logiken här bygger på att de inblandade lever i en verklighet som du förhoppningsvis inte själv delar, som gör att du kanske ändå till en viss punkt kan förstå det oförlåtliga även när du inte godtar handlingarna. Det är ju det som egentligen är tjusningen och dragningskraften, den underliggande frågan i de flesta längre berättelser som utspelas på andra sidan lagen. Hur länge fortsätter du själv hänga med? När slutar det vara intressant?
”Mayans” är trots allt fortfarande intressant. Den är engagerande. Och allt mer obarmhärtig. Den här fjärde säsongen ska nog inte svepas igenom på några kvällar utan intas i portioner. Någonstans går det en gräns när det faktiskt är dags att avsluta och leverera en i sammanhanget fungerande sensmoral. Jag skulle tippa att det håller för en omgång till. Och att en genomtänkt upplösning är nödvändig. Med någon form av ’vad kan vi lära oss av det här’, vad det nu kan tänkas vara.
Mer om Mayans från IMDb
Relaterad film: Mayans M.C. - säsong 3
Hyfsat lovande inledning på ”Liaison”
2023-04-23, Johan LindahlPremiärerna avlöser varandra på senare tid. Nyskapade (men kanske inte alltid nyskapande) serier i den aldrig sinande genren spionagethrillers. Internationella förvecklingar, hemliga identiteter och allmänt komplicerade kombinationer av hotbilder och katastrofscenarier. Titlarna är ofta till förväxling lika varandra. Så, i det här fallet handlar det om en relativt färsk följetong från Apple TV+ som till att börja med har försäljningsargumenten i Eva Green och Vincent Cassel i två av huvudrollerna. De inledande parallella trådarna och deras inbördes samband är inte alldeles självklara att greppa, men inom loppet av den första timmen börjar de tvinnas ihop. Cyberhot och säkerhetsoperationer, politiska överläggningar på hög nivå i Frankrike och Storbritannien. Med en avstickare till Syrien. Hur hänger allt ihop?
Ett par syriska hackare verkar ha tagit sig vatten över huvudet och flyr till Europa. Viktiga samhällsfunktioner i London slås ut åtminstone tillfälligt. Eva Green tycks arbeta för det brittiska regeringen som någon sorts rådgivare medan Cassel – ja, exakt vem jobbar han för egentligen? Uppenbarligen, som skjuter fram i slutet av första avsnittet, finns det någon koppling mellan dessa två individer sedan tidigare. Men vilken? Händelserikt och atmosfäriskt, kanske inte överdrivet originellt men drivet med en spänningsnivå som byggs upp tämligen omgående. Ja, inledningsvis verkar ”Liaison” ganska lovande i sin genre. Hur slår den ut i längden? Återkommer i ärendet, kanske…
Mer om ”Liaison” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
Cool Christoph Waltz sprider skräck i ”The Consultant”
2023-04-23, Johan Lindahl– Du kallade in mig här klockan 3 på morgonen i mina mjukisbyxor för att tala om att jag är medelmåttig?
En högst oväntad och chockerande händelse har skakat om ett framgångsrikt dataspelföretag, en av de där branscherna jag själv aldrig skulle kunna jobba i och inte förstår tillräckligt för att säga något mer intelligent om. Men så mycket kan de flesta av oss utomstående betraktare se att här finns akuta problem och en hel värld har vänts upp och ner för de anställda. In kliver en konsult. En person som inte verkar passa in i sammanhanget överhuvudtaget, som ingen riktigt vet var han egentligen kommer ifrån eller varifrån han får sin auktoritet. Mr Regus Patoff tar omgående över kommandot. Men vem är han? Vad vill han? Vad kommer att hända med alla anställda? Det är några av de akuta frågorna som ofrånkomligt väcks. Och många fler börjar kanta vägen i rask takt. Sålunda ser premissen ut för ”The Consultant” vars första säsong släpptes av Amazon Prime Video i slutet av februari.
Ni känner väl igen Christoph Waltz? Mannen som haft stadigt jobb, ofta med excentriska karaktärer, ända sedan internationella genombrottet som slug och bedräglig nazistofficer i Quentin Tarantinos aningen revisionistiska andravärldskrigsepos ”Inglourious Basterds” för femtontalet år sedan. Givetvis är han som skapt för en sådan här roll. Alltså, mystisk makthavare med oklar agenda men otvivelaktigt manipulativ och skrämmande på ett sätt som inte kan sammanfattas i en handvändning. De första avsnitten slår överlag an ett tonläge som är svårt att motstå, samtidigt som man spontant kan fråga sig precis hur obehaglig stämningen kommer att bli framöver. Se på egen risk – det är möjligen det mest adekvata rådet från mig i nuläget.
Kalla fakta om kallharmade konsulten et al från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon
Komisk ödesmättnad i ”Cunk on Earth”
2023-04-04, Johan LindahlDet finns nog bara ett reellt problem med den här serien. Den är för kort. De fem avsnitten tar slut. Comediennen Diane Morgan (”Death to 2020” med mera) antar rollen som världs- och historieutforskaren Philomena Cunk och ger sig på att söka svar på de stora frågorna, ofta enligt ett beprövat satiriskt mönster: två potentiellt seriösa påståenden eller frågor, följt av ett tredje som spräcker illusionen om att det här verkligen skulle vara seriöst och sakligt. Men roligt är det. Särskilt när ’Cunk’ intervjuar forskare efter forskare med högst verkliga meriter inom sina respektive områden och som tydligen ombetts att hålla sig så allvarliga det bara är möjligt när de drabbas av frågor de normalt inte skulle ställas inför av en programledare i det här formatet.
Serieskaparen Charlie Brooker är för många främst känd som hjärnan bakom antologifenomenet ”Black Mirror”. Utflykten producerades först för BBC och släpptes sedan på Netflix. En handfull avsnitt i högst hanterbar längd, eller snarare sådana som tar slut alldeles för fort. Späckade med oneliners och illustra iakttagelser kring hela människans historia i sammandrag. Mycket kan sägas, men kanske viktigast: spontant är ”Cunk on Earth” troligen den mest akut omsebara TV-produktionen hittills i år. Alla eventuella invändningar blir randanmärkningar. Det går säkert att hitta något att klaga på med lite ansträngning, men varför anstränga sig? Det är väl mer av den här varan vi behöver i tider som dessa, eller hur?
Philomenic Facts on IMDb, liksom.
Småtjuriga psykologer engagerar i ”Shrinking”
2023-03-19, Johan LindahlHarrison Ford är tjurig. Men också hjälpsam ibland. Hans rollfigur Paul är trots allt psykolog och rätt erfaren sådan, så man tycker att empatin kan vara en naturlig del av paketet. Nu är han inte den enda tröttkörda terapeuten i sammanhanget och huvudpersonen är väl egentligen hans något yngre kollega Jimmy (Jason Segel), en man i sina potentiellt bästa år som något år tidigare förlorat sin fru i en olycka och börjar inse att han inte varit den bästa fadersgestalten för sin dotter. Dessutom börjar han tvivla på taktiken när det gäller att ta hand om kunderna. Alltså patienterna eller klienterna – eller vilken terminologi som nu föredras.
”Shrinking” på Apple TV+ osar kanske inte originalitet på ytan, eller ståtar med stora svepande gester och direkt unika drag så att dess eventuella kommande klassikerstatus kastar sig rakt i ansiktet på dig. Men den är regelbundet rolig och levererar intressanta iakttagelser kring mänskliga beteenden. Även om den kanske från början ser ut att prioritera en premiss där en rådgivare börjar ompröva sin metodik och ta fler professionella risker, så blir den allt mer tydliga röda tråden efterhand att berätta om en dryg handfull människor som rör sig i varandras cirklar och försöker hantera sina egna liv; ett område där alla kommer till korta på olika sätt. Som de flesta.
Serien har till viss del samma upphovspersoner som Apple TV:s hittills kanske största succé, ”Ted Lasso”. Andra gemensamma nämnare kanske man kan skönja med den vetskapen i bakhuvudet. Hur lika serierna egentligen är blir dock mindre intressant. Det här är en dramedi som alltså får igång ett ’flow’ och lyckas hitta små oväntade ingångar som lyfter ett beprövat koncept och ett sätt att berätta till ett plan där det inte känns pretentiöst, men ändå med vissa ambitioner utöver att bara roa för stunden. Om inte annat, Harrison Ford som i grunden välmenande tjurskalle kan vara skäl nog att se det här.
Mer om ”Shrinking” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
Roande relationsproblem i spanska ”Alfahannar”
2023-01-22, Johan LindahlEn får just sparken från toppjobb på TV-kanal, där ledningen vill se mer förnyelse och inte minst fler feministiska perspektiv. Samtidigt som hans flickvän börjar etablera en egen karriär som influencer på nätet. En annan är polis på lokalnivå med permanent frustrerad fru (främst orsakad av brist på intim samvaro) liksom två uppväxande barn. Frånskild far har initiativrik tonårsdotter som försöker få honom att börja dejta på allvar igen. En driver restaurang, har två frigjorda föräldrar och en advokatsambo som börjar diskutera möjligheterna till ett öppet förhållande. De fyra förvirrade herrarna har sin hemvist i Madrid och råkas regelbundet för att spela padel och klaga över sakernas tillstånd. Och det går undan.
Spanska ”Alfahannar” (”Machos Alfa”) är en dramedi i modern miljö med frågor som tycks vara på tapeten världen över i mer eller mindre utsträckning. Den är rapp och rolig. Missöden inträffar konstant, replikerna skjuts ut som en projektiler i en ständigt svallande och till synes aldrig sinande ström. Särskilt under de första avsnitten. Men överhuvudtaget går det ganska fort att glida igenom den här första säsongen där det svänger fort mellan sinnestillstånden för alla inblandade.
”Alfahannar”-fakta från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Vilda växlingar och rappa repliker i ”Vänsterprasslarna”
2023-01-06, Johan LindahlFinland! Where the action is. Åtminstone för två flygpassagerare som blivit strandsatta i samband med dåligt väder eller dylikt. Den omedelbara effekt de har på varandra är kanske inte den mest ömsesidigt positiva, men efter några drinkar i baren smäller det. Och smäller på. Det verkar ha varit en intensiv natt även om vi bara ser brottstycken av den. Givetvis finns komplikationer. Båda är i fasta förhållanden, låt vara med vissa komplikationer även inom dessa. Så, ska de hålla kontakt eller inte? Glömma bort att något hände överhuvudtaget?
Visst kräver detta ytterligare en komplikation som är mer TV-seriemässig än trolig i verkligheten, eller hur? De bor grannar. Sedan väldigt nyligen, men ändå. Och de kan inte undvika varandra. Det går undan redan från början i komediserien ”Vänsterprasslarna” på SVT med en flodvåg av rappa repliker, inte alltid så genomtänkta sådana, men de fyller sin funktion. Åtminstone om funktionen är att komplicera ännu mera. Redan under första halvtimmen öppnas tillräckligt många dörrar för att det här ska bli vanebildande. Inte minst är de två personerna i centrum fascinerande i sina motsägelser och och hur uttrycket att synbara motsatser dras till varandra kanske äger sin riktighet ibland. Å andra sidan; vad är motsatser? Är de tvillingsjälar innerst inne? ”Vänsterprasslarna” är om inte annat en följetong med den där patenterade brittiska förmågan att snabbt växla mellan drama och komedi som väcker viljan att följa de inblandades öden och äventyr snabbare än den mesta på den sentida repertoaren. Episka ambitioner är inte att förakta, men ibland är det något mer akut inbjudande som behövs.
Det kan mycket riktigt gå fort att plöja igenom de här sex avsnitten à 30 minuter på SVT Play. Tydligen har de ursprungligen visats uppdelat i 18 avsnitt på 10 minuter var. Vad det gör för skillnad i praktiken är jag inte säker på. Men det här är oftast roligt och överraskande med en del insikter om livet mitt i allt kaos som huvudpersonerna ställer till med. Framför allt är Susan Wokoma (kanske igenkännbar som sidekick i ”Enola Holmes”) en tillgång med sina pendlingar mellan temperamentsfull spontanitet, flackande blickar och fullt begripliga frustrationer som ibland uttrycks på ett mer subtilt sätt.
Vänsterprasselfakta från IMDb
Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Spirited” (2022)
2022-12-30, Johan LindahlNi trodde väl inte att julen var över? Det är väl fortfarande tjugondedag knut som gäller - eller? Musikaler. Visst hör de hemma i juletid. Särskilt nyskrivna. Och särskilt om de levererar ett oväntat inspirerat sång- och dansprestationsnummer i flera akter av Ryan Reynolds. Måste vara något av det bästa han gjort på flera år. Det kanske hjälper att ha en Will Ferrell att konfronteras med och matchas mot i en nytolkning av den gamla hederliga julsagan om Mr Scrooge av Charles Dickens. Här finns dessutom ett helt kavalleri av julänglar som försöker ställa saker tillrätta genom att få ordning på folk som borde kunna åstadkomma godare saker på jorden om de justerar attityd en smula. Men, det kan finnas hopplösa fall som staben helst inte ger sig på. Så naturligtvis måste några av dem få för sig att ge sig på ett sådant fall. En skicklig men alltför självcentrerad sociala medier- och allmän-PR-fixarsnubbe som kan konsten att förföra sina kunder men i förbifarten splittrar världen snarare än förenar den.
Och kanske finns här något här även för de gamla julspökena att själva lära sig? I en tvåtimmarsorgie som innehåller förvånansvärt få svackor men öser på med regelbundna massdansuppvisningar, kluriga kameraåkningar och lagom ekivoka repliker i en förhållandevis familjevänlig film som lyckas undvika det allra mesta sentimentala så att konceptet faktiskt kliver iland utan att slarva bort sin potential i slutet.
Solosånginsatserna är knappast den mest framträdande styrkan hos varken Will Ferrell eller Octavia Spencer, men det är knappast huvudsaken heller. Det svänger ändå. Särskilt när filmen förklarar förolämpningsterminologi från 1800-talets England i steppdansnumret ”Good Afternoon to You!”. Hur sanningsenlig är den sången? Tja, kanske inte hundra procent, men det spelar också mindre roll i sammanhanget. Kan ”Spirited” rentav bli en framtida julklassiker? Alltför tidigt ställd fråga, men ändå. Och kom ihåg: underskatta aldrig den undertryckta ilskan hos genuina julgransodlare som ser marknaden sopas undan av plastprodukter…
Verkshöjdsfaktor: 4 av 5
Världsförbättrarbudskapsfaktor: 4
Julstämningsfaktor: 4,5
Relevanta och spirituella filmfakta från Internet Movie Database
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Jul varje dag” (2022)
2022-12-24, Johan LindahlChuy är aldrig glad på julen. Trots allt eller kanske på grund av att han även har födelsedag samtidigt, vilket han inte tycker uppmärksammas tillräckligt av familjen. Så även i vuxen ålder, mitt i karriären i Mexico City. Släkten som samlas till julmiddag har han inga höga tankar om och han är kanske lite för ärlig med vad är det för exakt fel på var och en av dem. Men han får betala ett pris i gammal god julfilmsanda: en androgyn fe förklädd till bartender förtrollar honom med resultatet att han genomlider (för det är ordet) ett antal jular flera år framåt utan att ha någon koll på vad som händer däremellan. Ungefär nästan konceptet som ”Måndag hela veckan” anstiftade eller åtminstone fått äran för att ha lanserat. Många har försökt och känner sig kallade att leka med varianter av samma idé och det här kanske inget av de värsta försöken, men det blir ganska påfrestande, trots att något händer hela tiden. Jul efter jul efter jul där den arme och gradvis alltmer utarmade huvudpersonen fjärmar sig ifrån sina närmaste och inte verkar fatta vari julens hemligheter ligger.
Jag tycker ändå att han försöker, efter förutsättningarna. Eller? Och allt Señor Chuy ska ha gjort under resten av året som han inte ens verkar medveten om, hur fungerar det? Nej, man ska väl inte diskutera den interna logiken i en sådan här premiss… Men hur underhållande är det och hur mycket julstämning förmedlas? Till slut lyckas de få fram några kryddmått av det sistnämnda. Helt utan underhållningsvärde är det inte, men det ligger något bakvänt i att så stor del av tiden i en film som ändå vill föreställa en komedi, ägnas åt kollektivt missnöje, emotionell misär och en stadigt nedåtgående trend. Inte så att det helt saknas fyndiga idéer eller goda intentioner här. Men det känns som en överdrivet lång resa fram till förlösningen. Verkshöjdsfaktor: 2,5 av 5. Progressiv budskapsfaktor: 3. Julstämningsfaktor: 1,5.
Mer om ”Jul varje dag” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Nästa 10 >>
