Snart slutvarv för snedseglande superhjältar
[ 2025-03-08 , Johan Lindahl]
Visst har de blivit lite softare med åren? Sanerat de mest gruvliga explosionerna av slafs och blodsutgjutelser, tonat ner satiren över nutiden och i allmänhet satsat på att göra alla glada och bekväma till sinnes?
Näe. Snarare har allting skruvats upp några varv för varje säsong av ”The Boys”. Och hittills har vi sett fyra av dem. Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad som är mest adekvat ord i sammanhanget. Övertryck av intryck? Både vad som uttrycks explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt. Men det fortsätter vara stimulerande, ibland chockerande och svårsmält och samtidigt med sina nästan sentimentala stunder av återknutna bekantskaper, återföreningar och försoningar – liksom dess motsats. Hur människor drar sig ifrån varandra av olika skäl. Skam och skuld och ett sammanhang där även de som har något slags samvete och vill förbättra samhället bär sina skavanker.
Det här är ett rätt sorgligt gäng. Eller sorgset. Men det visste ni redan om ni följt serien så här långt. Det är inte många som är genuint lyckliga. Kanske är det själva kärnan av alltihop. Och som serien med sina ständiga dragningar åt det mest extrema egentligen vill åskådliggöra. Det mer finstämda (relativt sett) representeras bland annat i Hughies spända återförening med sin under lång tid försvunna mamma, i samband med att fadern är på sjukhus i kritiskt tillstånd. Allvarligt talat, finns det någon huvudperson här så är det väl ändå Hughie Campbell (Jack Quaid)? Trots denna skruvade skramlande ensemble där kanske ett tiotal illustra figurer tar upp ungefär lika mycket luftrum. Innerst inne är väl han det mest påfallande bultande hjärtat?
I avdelningen långsamt uppbyggande hotfullhet som slutar i något akut svårsmält utmärker sig avsnittet där den svårmodige psykopaten och i princip rikets härskare Homelander (Antony Starr) letar upp sin gamla barnkammare. Eller det forskningslaboratorium där han formades till den han blivit. Vilket förklarar en hel del. Och är genuint omskakande. De ofta inte alltför subtila anspelningarna på samtidens amerikanska debattklimat fortsätter oförtrutet. Och med ett USA som nyligen tågat in i Trump 2.0-tider är det kanske mer tidsenligt än någonsin. Frågan är hur tydliga de referenspunkterna tillåts vara i fortsättningen?
Homelander rekryterar också en kvinna som sägs vara smartast i världen men inte får tillräckligt mycket utrymme att utöva sin extremt övergenomsnittliga intelligens. Vad hade hänt om någon från den inte lika mörka sidan engagerat henne först? Alltmedan Billy Butcher tagit för många ohälsosamma risker och lever på lånad tid. Han har svårt att dra jämnt med de forna kompisarna i grabbgänget (OK, numera består de inte bara av grabbar) som fortsätter försöka välta den nuvarande ordningen över ända. Butcher envisas ofta med att gå sina egna vägar och hans personliga frustrationer kretsar framför allt kring den adoptivson som biologiske fadern Homelander nu lagt beslag på och vill fostra efter sina egna fascistiskt inspirerade föresatser.
Och hur ska vi egentligen läsa av vicepresidenten Victoria Newman, en karismatisk och utåt sett progressiv kvinna som har sina egna hangups, sin egen agenda och – okänt för de flesta – kan spränga andras huvuden vid behov. Hon har en pågående egen storyline som resulterar i något avgörande i slutet av säsongen. En säsong vars slutscener formligen skriker efter en fortsättning – och kanske en avrundning. Just det, den femte rundan ska tydligen också vara den sista, med något ’apokalyptiskt’ utlovat av serieskaparen Eric Kripke. Intressant formulering. Med tanke på vad som hänt hittills…
Till bloggarkivet
Relaterad film: Boys - säsong 3
Förhandsinformation om ”The Boys” säsong 5 enligt Wikipedia
