Borra och bråka med Billy Bob
[ 2025-01-25 , Johan Lindahl]
Oljeindustrin, visst vill vi alla veta mer om den? ”Landman” tilldrar sig ute vid fyndigheterna på fälten i Texas och vid beslutsfattares bord i mer fashionabla företagskomplex.
Taylor Sheridan. Visst är han i princip ansvarig för åtminstone 33 procent av originalutbudet på SkyShowtime? Han vet om inte annat hur man fångar uppmärksamheten från scratch. Förhandlare för ett oljebolag har hamnat i en synnerligen utsatt position för att komma överens med en av narkotikakartellerna som opererar kring gränsen. Tommy Norris är en fixare eller mellanhand som får det smutsiga jobbet gjort och spelas av Billy Bob Thornton. Svårt att tänka sig någon mer passande för den här rollen. Man i övre medelåldern, härjad av ett ganska hårt liv och minst ett misslyckat äktenskap bakom sig; en auktoritär uppdragsgivare ovanför och till synes hundratals dagliga praktiska problem att lösa. Lätt alkoholiserad, skuldsatt och medveten om att hans karriär i eget namn nog inte blev vad han en gång drömde om.
Redan första timmen klämmer ”Landman” in så mycket drama med flygplan som träffar in i lastbilar, något liknande kidnappningsdrama och andra explosiva inslag för att säkerställa att du är fast. Vad är det man brukar säga om Sheridan, han producerar kanske inte de absolut bästa eller mest konstnärligt högtstående serierna – hur skulle han kunna göra det med den produktionstakten? Men han vet hur man skapar något vanebildande. Som ”Yellowstone” eller ”Lioness”.
Hans narrativ tenderar att tilldra sig i miljöer med en enkelt uttryckt konservativ prägel, traditionellt amerikansk med tuffa tag och krav på en specifik form av maskulinitet, i vissa fall gränsöverskridande könsroller i takt med tiden, men överlag världar där inte alla står ut eller ens överlever. Frågan är hur konservativ han är själv egentligen, om man utgår från det tjusiga försvarstal för oljeindustrins existensberättigande som Billy Bob håller i ett av avsnitten. Hur mycket är det showrunnerns egen röst som talar genom karaktärerna här och i andra sammanhang och hur mycket handlar det om att skapa en bild och måla upp ett panorama över det ”verkliga” Amerika?
Visuellt gör serien också mycket för att understryka var vi är och vilken livsstil som uppstår i processen. Stora öppna fält och vidder, stekande sol och isolerade platser där oljefyndigheter utvinns. Baracker med enkla byggnader där oljearbetare bor, i alla fall om de inte har egna familjer. Drive in-kaffe, serveringar med brudar i bikini som levererar morgonens elixir innan solen gått upp till de passerande arbetarna i typiska Texastruckar. Parallellt stadsmiljöer där ledningen håller till och de stora besluten fattas liksom givetvis gigantiska villor för de mest välbemedlade.
Så, är det här en ”Dallas” för 2020-talet? Råare, rivigare, mer jordnära och än mer barnförbjuden, men kanske mest av allt en lite grovkornigare såpa? Det är som sagt lätt att fastna här, men en sak måste man ändå säga att ”Dallas” hade till sin fördel: signaturmelodin fastnar och har satt sitt avtryck i signaturmusikhistorien. Det är väldigt tveksamt om den här vinjettkompositionen kommer att göra detsamma.
