X-men (2000)
Join the evolution!
Filmer om superhjältar har faktiskt ofta egenheten att vara ganska bra. Den första "Stålmannen"-filmen från 1978 med Christopher Reeve är en riktig höjdare och likaså var uppföljaren också riktigt underhållande. Den första "Batman"-filmen av Tim Burton förmedlade också något nytt genom att utgå från seriens kärna: Den ensamme, besatte mannen som är ute efter hämnd.
"X-men" har redan blivit en succé i hemlandet och har gått riktigt bra även här. Filmen har fått bra kritik därför att den, enligt kritikerna, visar upp en sida av utanförskap hos mutanterna i filmen och på det sättet gör den djup och samhällskritisk. Klart är dock att inte särskilt många läst serien som filmen bygger på och sanningen är att de aspekter av filmen som kritiker hyllar, redan finns i serien och porträtteras där mycket bättre.
"X-men" handlar om ett gäng mutanter - en speciell sorts människor vars gener blivit muterade och begåvats med superkrafter. Speciellt fokuserar filmen på Wolverine, en outsider med ett skelett av metall och långa rakbladsvassa klor. Han slår följe med en ung flicka som heter Rouge, som absorberar alla krafter hos den person hon rör vid, vilket innebär att ingen person kan röra hennes hud utan att få men för livet. Rouges krafter ger upphov till en outgrundlig källa till dramatik och tragedi med tanke på att ingen kan nudda henne. Denna tragik har serietidningen ofta tagit vara på, men filmen drar inte alls nytta av detta uppenbara, på silverfat, serverade guldkorn. De båda hamnar så småningom hos professor Xavier (Patrick Stewart) som driver en fristad för mutanter. Snart får de vetskap om den onda mutanten Magneto (Ian McKellen) som har själviska planer för mänskligheten och X-men måste givetvis stoppa honom.
Filmens problem är att den vill för mycket. Karaktärsutvecklingen är faktiskt ganska hyfsad med tanke på hur lite tid som faktiskt ägnas åt varje karaktär, men sanningen är att Singer inte hinner bygga upp sex-sju trovärdiga karaktärer och samtidigt få till ett bra berättarflyt i filmen på de timmar som filmen håller på. Just när filmen kommit igång, tar den slut. Man kan ju förstås tycka att det är bra att filmen inte drar över sina två timmar men sanningen att säga är "X-men" en historia som behöver mer tid. Man kan ana att manuset blivit omskrivet väldigt många gånger för många vitala karaktärer från serien saknas och man märker att historien vill mer än den hinner med.
Visst, filmen är underhållande, men i jämförelse med andra superhjälte-filmer tillför den inget till serien som den har som ursprung. Den dramatiska expositionen är inget vidare och det hinner aldrig bli riktigt spännande. Replikerna är inte jättetöntiga, men det är inte precis Shakespeare heller. Wolverine är coolast i filmen men är ändå mer nedtonad och politiskt korrekt än i serien. Sedan kan man också undra varför superskurkarna är de med de tråkigaste och mest oanvändbara krafterna.
Det hedrar Bryan Singer att han tagit åt sig det här projektet, men trots sin imponerande meritlista, och hans uppenbara intresse för serien blir det inte alls så häftigt som det kunde ha blivit. Förhoppningsvis kommer detta framgångsrika projekt bana väg för fler Marvel-superhjältefilmer, men låt oss då hoppas att respektive regissör inser begräsningarna inom den kommersiella filmen.
© Johan Hultgren
2000-08-20
Originaltitel: X-men
USA, 2000
Regi: Bryan Singer
Med: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen
Genre: Action
Teman: Superhjältar X-men
Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
Ingår i följande teman
