Barbarella (1968)
Skön kult-komedi-erotik-sf-film
Det gäller på något sätt att vara i rätt stämning när man slår sig ner och ska titta på Barbarella. På något sätt lyckas filmen klara av sin extrema självironi på ett ganska lysande sätt, men på ett sätt som också kan verka påfrestande för vissa filmbeskådare.
Under Dino De Laurentiis stöd har mången konstig film producerats och att Roger Vadim fick uppbackning för att göra Barbarella verkar inte det minsta konstigt. Vadim, som annars gjort sig känd på att göra filmer med sköna damer, med lite kläder, i konstiga situationer nådde väl aldrig några större höjder efter Barbarella.
Filmen börjar med en av filmhistoriens bästa, snyggaste och coolaste inledningar någonsin. Barbarella simmar runt i tyngdlöshet i sitt pälsklädda rymdskepp och klär av sig till en av det geniala soundtrackets bästa låtar av Bob Crewe Generation och Charles Fox. 60-talsmentaliteten, om man nu kan tala om något sådant, gör sig hela tiden påmind i text, ljud, färg och stil.
Efter en fantastisk inledning kan det ju bara gå neråt och så gör det också i Barbarella. Filmen är riktigt seg emellanåt men är ändå sådär skönt bisarr att man inte kan göra annat än att njuta och flyta med i den härliga stämning som efter en stund känns som en riktig drogtripp.
Man kan klaga på massor med saker med filmen men det känns inte riktigt som om jag har hjärta att göra det. De otäcka dockorna som klöser folk, den håriga älskaren på isplaneten, den vingklädda Pygar som liknar något ur en tysk reklamfilm från 1939-45, tillsammans med väna Jane Fonda kan inte bli något annat är totalt förtjusande och blir man inte charmad av den här filmen har jag svårt att tro att man någonsin kan bli charmad överhuvudtaget.
Det är ingen bra film på det sättet att den inte har något direkt budskap. Den fungerar snarare som en barnfilm för vuxna. Trots allt så kan man inte klaga på fotot som faktiskt är riktigt stiligt, kostymer och scenografi likaså. På något sätt blir en slutsummering på denna grymt ostrukturerade recension omöjlig. Hela filmen är ett skämt men den funkar, trots slapp regi och en längd som är den övermäktig. Jag rekommenderar dock alla att offra ett par timmar och se 60-talet, på det sätt vi vill minnas det, tillsammans med Barbarella.
© Johan Hultgren
2001-01-21
Originaltitel: Barbarella
USA, 1968
Regi: Roger Vadim
Med: Jane Fonda, John Phillip Law, Marcel Marceau
Genre: Sci-fi, Äventyr
Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
