Stålmannen IV - kampen för freden (1987)

Kampen för kvalitén

Ibland önskar man att fler personer hade den goda smaken att lägga av när de är på toppen. Uppenbarligen var Christopher Reeve inte en av de personerna under 80-talet och ”Stålmannen IV” är ett pinsamt uppenbart exempel på detta.

Alla inblandade skyllde på den nedskurna budgeten när filmen kom ut och blev ett fiasko, men inga pengar i världen kunde ha fått det här manuset att bli bra.

I kapprustningens tider så frågar sig världen varför inte Stålmannen gör något åt detta. Själv är han ju förvisso förbjuden av sin far att blanda sig i mänsklighetens historia men det har ju aldrig hindrat honom tidigare så varför skulle det göra det nu? Mannen med den numer något solkiga slängkappan gör ett bejublat framträdande inför FN och deklarerar att han ska befria världen från massförstörelsevapen (i sann George W. Bush-anda).

När Stålis sedan samlar in alla kärnvapen i ett stort rymdnät och kastar in dem i solen missar han en liten detalj, nämligen att Lex Luthor och hans brorson tagit fram ett embryo till en superskurk i sitt laboratorium och därefter planterat detta embryo i en kärnvapenspets som i kontakt med solen ger skurkembryot solkrafter. Låter det dumt? You've ain't seen nothing yet.

När solpojken, eller “Nuclear Man” som han kallas i filmen, når Jorden blir han Luthors knähund och ger sig av för att ta livet av Stålmannen.

Under tiden är Clark Kent ofrivilligt indragen i en kärlekstriangel (eller snarare kärlekskvadrat, då Stålmannen utgör det fjärde hörnet i denna triangel) med Lois Lane och en snygg 80-talsbrutta som av någon anledning fallit för Kent. I en tafflig scen – som hämtad från närmaste loja förväxlingsfars med Stefan & Krister – hanterar Clark Kent en dubbeldate där han själv utgör hälften av deltagarna, med dessa båda damer.

Det är inte bara handlingen som luktar kalkon, även karaktärsutvecklingen avger en obehaglig bismak. Clark Kent har gått från att vara en blyg och fumlig men ändå genuint trevlig i första filmen, till att bli en babblande osympatisk byfåne som ständigt drattar på ändan, ungefär som Luthors hjälpreda Otis i första filmen. Och Lois Lane har blivit märkligt nedtonad och förlorat det bett som Margot Kidder byggde upp hos karaktären i de första två filmerna.

I skuggan av allt detta känns det inte lika jobbigt att effekterna är så otroligt mycket sämre än i ursprungsfilmen från 1978. De bluescreen-filmade scenerna är ruggigt fula och har inte alls matchats med bakgrunderna. Det känns som om en femåring fått fria händer med en kamera och ett par klippdockor. Alla modeller och matte-målningar ser dessutom ut just som modeller och matte-målningar och blir aldrig levande i filmen. Dessutom återanvänds många klipp flera gånger.

Att Christopher Reeve ställde upp i projektet är märkligt men det är ju ändå han som ligger bakom den skämda storyn. Desto konstigare är Gene Hackmans närvaro; När jag nyligen såg en intervju med honom på extramaterialet till ”Stålmannen” från 1978 så tvekade han att ställa upp i den filmen för att han var rädd att förstöra sin image som ”seriös skådespelare”. Inte kunde han väl ana då att han skulle stå i ett laboratorium nio år senare, framför rykande provrör, och skapa ett superembryo som ska skickas in i solen och skapa en blond superskurk med hockeyfrilla.

Visst är ”Stålmannen IV” det svarta fåret i filmfamiljen om Stålmannen, men redan när Richard Lester gjorde ”Stålmannen III” började man ana en hel del svärta i ullen. Icke desto mindre så är ”kampen för freden” en hög bortkastade filmrullar som bara duger som exempel på hur roligt det kan bli med misslyckade specialeffekter.

© Johan Hultgren
2006-07-29

Originaltitel: Superman IV - The Quest for Peace
USA, 1987
Regi: Sidney J. Furie
Med: Christopher Reeve, Gene Hackman, Margot Kidder, Mariel Hemingway, Jon Cryer, Jackie Cooper

Genre: Action, Äventyr
Teman: Superhjältar

Relaterat: Stålmannen (1978) Stålmannen II (1980) Superman Returns (2006)

Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!

Ingår i följande teman

Sök