Hellboy (2004)
Inte helt utan charm
Hela världens öde står på spel när Rasputin (japp, DEN rasputinen) envisas med att försöka påkalla ragnarök med hjälp av Lovecraftska kaosgudar från rymden.
Hellboy, filmens huvudperson, kommer till jorden när Rasputin försöker hjälpa nazisterna att vända krigslyckan med ockulta medel. Amerikanska trupper intervenerar i sista stund och helvetespojken som slunkit igenom hålet till andra sidan uppfostras av en godhjärtad forskare i en topphemlig lokal av den sort vi känner igen från "Men in Black". "Red", som han kallas av sina vänner på grund av sin klarröda hudfärg, är ett cigarrökande muskelberg som slipar ner sina horn i en fåfäng önskan att se någorlunda normal ut. Sin potential till ondska till trots hjälper han i vår tid till att bekämpa allsköns demoner. Till sin hjälp har han en civiliserad, synsk semifisk, medan den eldstartande flicka han är kär i för tillfället har lämnat arbetsplatsen i hopp om att kunna leva ett vanligt liv, om än på anstalt. Nyligen anländ är John Myers som ska bli hans nya barnvakt och finner sig mycket snabbt i att världen är bra mycket märkligare än han tror.
Rasputin, senkommet återupplivad av sin älskarinna, återupplivar i sin tur det avbrutna "förstör världen"-projektet och släpper som en ouvertyr ut farliga demonhundar som ställer till problem i tunnelbanan. Han är för övrigt inte den ende historiske person som tydligen levt längre än man trott. "Did he, now...?" svarar den åldrade forskaren med ett leende fyllt av bättre vetande när Myers påpekar att Hitler dog 1945. 1958, ska det tydligen vara.
Den här sortens film finns det mycket av nu. "Hellboys" existensberättigande kan möjligen vara att den har mer charm än till exempel snarlika "The League". Filmen känns, effektlustan och bombasteriet till trots, inte lika överspänd som många av sina kollegor i genren. Ron Perlman, som ju är en riktig skådespelare även om han sällan får spela vanlig människa, levererar sina one-liners med en sardonisk känsla och lyckas nyansera sin catch-fras "oh, crap" rätt fint. John Hurt och Selma Blair adderar ytterligare mänsklighet.
Scenografin är som väntat galen och ambitiös, och åtminstone till en början rätt rolig att se, och bilderna har den där rätta seriematinékänslan vare sig vi ser vindpinade bergspass eller hemliga statliga lokaler under jorden.
Som de flesta filmer i genren är "Hellboy" eklektisk så det förslår, och utöver alla de filmer som jag inte orkar nämna påminns jag också om vissa dataspel. Inledningen bär klara drag av "Return to Castle Wolfenstein" medan hejduken Kroenen verkar ha lånat mundering och kroppsspråk av "Soul Calibur"-karaktären Voldo.
Trots den sympati jag till min förvåning känner för Del Toros drömprojekt måste jag dock tyvärr konstatera att det inte håller vägen ut. Mindre skärmytslingar med demonhundar och alltmer avgörande konfrontationer med tentakelförsedda väsen upptar alltmer plats och det blir slut lite väl tröttsamt, lite väl bekant. Fantasin som bitvis lyser upp det hela får stå tillbaka och till slut letar man förgäves efter någonting som gör att man inte kommer blanda ihop den här filmen med tio andra om en månad. Del Toros återkommande katolska inslag är alldeles för lättviktiga för att fylla den funktionen, likaså det lilla svartsjukedramat som på sin höjd genererar comic relief.
Det vore förstås naivt att vänta sig originalitet och riktig kreativitet av en sådan här film, men det skulle inte skada. Två relativt starka russin, konstaterar jag, varken besviken eller imponerad.
© Anders Lindahl
2004-08-17
Originaltitel: Hellboy
USA, 2004
Regi: Guillermo del Toro
Med: Ron Perlman, Selma Blair, Doug Jones, John Hurt, m.fl.
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2004-08-18
Teman: Superhjältar
Relaterat: Hellboy II: The Golden Army (2008)
Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
Ingår i följande teman
