Men in Black 2 (2002)
En film att gilla och glömma
MIB2 inleds med ett avsnitt ur en påhittad gammal tv-serie om mysterier. Peter Graves träder in och ger oss expositionen, all information om männen och kvinnorna i svarta kostymer vi behöver veta för att kunna följa handlingen även om man inte sett ettan. Detta program har förstås urusla effekter, mest för att vi ska imponeras av den provkarta på olika sätt att spränga sönder planeter som sedan följer.
"Men in Black 2" är som "Men in Black", fast en tvåa. Den är inte en fortsättning där man tar konceptet längre, utan mer av samma sak. Den har exakt samma avspända ton, läckra scenografi och extrema effekter och lyckas lika väl med att smälta samman elementen. Tommy Lee Jones dyker efter ett tag, mycket välbehövligt, upp i handlingen, han återfår med viss möda sina raderade minnen och allt är precis som det ska vara. Kanske lite för mycket. Första filmen kändes, tyckte jag, riktigt fräsch och pigg. Här blir det ett trevligt återbesök i den mysko värld de byggt upp. Hade man väntat sig mer? Kanske inte. Borde de ha siktat lite högre? Varför inte? De kunde exempelvis ha utvecklat myten, istället för att bara påminna oss om den.
Sonnenfelds filmer har en tendens att bli ganska stökiga. Ettan var mer sammanhållen, tvåan är lite mer lik "Wild Wild West". Det blir inte alls lika illa som i exempelvis Reitmans skräniga "Evolution", en komedi med liknande premisser, men det känns väldigt, väldigt lättviktigt. Det är svårt att känna den minsta oro inför världens möjliga snara undergång när inte ens agenterna själva riktigt verkar kunna ta det på allvar eller prioritera inför deadlinen. En mycket liten kärlekshistoria finns inbakad, till föga eller ingen gagn för handlingen.
Will Smith och Tommy Lee Jones är klockrena i sina roller, veteraner som de är. Jag tycker fortfarande deras samspel är väldigt kul. Bland nykomlingarna ser det inte lika lyckat ut. Lara Flynn Boyle är en rymdvarelse med tusentals tentakler förklädd till jättesnygg tjej. Vare sig det mest beror på att hon faktiskt inte är jättesnygg eller på att hon inte har någon större komisk talang (undantaget möjligen "Wayne's World") undrar jag lite över skådespelarvalet. Johnny Knoxville har en biroll som tvåhövdad underhuggare, men faktum är att han här aldrig kommer i närheten av den underhållningsgrad som det kaotiska MTV-programmet "Jackass" ändå erbjuder. Rosario Dawsons karaktär, eller kanske hon själv, är ganska intetsägande.
Där var invändningarna. Annars är allt faktiskt som det ska vara. Avslappnat men i ett högt tempo, ganska smart, snyggt och smidigt. De lyckade komiska scenerna är många om än lättglömda. Den bästa sammanfattningen är kanske att jag garvade högt många gånger och annars smålog nästan hela tiden. Det är snudd på omöjligt att inte skratta åt den pratande och sjungande hunden Frank. Ännu skojsammare - särskilt i en film så fylld med dyra effekter - är i mitt tycke en scen när Will Smith försöker gå över en hög med tjocka slangar men ramlar omkring på bästa slapstickmanér.
MIB2 är mycket kompetent ihopbyggd underhållning. Absolut inget som helst mer. Faktum är att den lämnar nästan lika få minnen som agenternas fantastiska minnesraderare. "Blink! Du har sett en skön film, gå nu och ta en kopp kaffe och fundera inte mer över den." "Okej."
© Anders Lindahl
2002-07-30
Originaltitel: Men in Black II
USA, 2002
Regi: Barry Sonnenfeld
Med: Will Smith, Tommy Lee Jones, Lara Flynn Boyle, Rip Torn, Johnny Knoxville, Rosario Dawson, Patrick Warburton, Tony Shalhoub
Genre: Komedi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2002-07-31
Relaterat: Men in Black (1997) Men in Black 3 (2012)
Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
Relaterat ur russinbloggen
2002-07-06: Vill du se en stjärna?
