Alla var där! Smith and Jones (utan alias) i huvudrollerna, Barry Sonnenfeld i registolen, Bill Pope bakom kameran, Rick Baker som makeup-mäster och Danny Elfman som kompositör.
Men inledningsvis känns det inte som den uppryckning vissa kallade det efter den ostyriga men någorlunda underhållande tvåan. I "Flight of the Conchords" är Jemaine Clement aprolig, men som intergalaktiske skurken Boris (med eller utan stående epitetet "the Animal") är han mest äcklig. Och äckel är vad man har lagt pengarna på i början av filmen. Tekniskt välgjorda visualiseringar av en mångbent insektsliknande grej som tar sig in och ut ur en hand är inte likställt med komik; de har snarare lyckats skapa något som bara är illamåendeframkallande att se. Det var inte därför jag kom hit. Övrigt inledande äckel är mest småäckligt och i bästa fall småkul.
När vi far till 1969 - apropå Boris dödande av "K" i det förflutna - och Josh Brolin med bravur spelar Tommy Lee Jones som ung så tar ändå skeppet en behövlig sväng åt rätt håll. Tidsresefilmer kan vara roande, bara man inte analyserar dem alltför mycket, och den här funkar helt okej. Michael Stuhlbargs stackars Archanon som ser multipla potentiella framtider hela tiden hör till glädjeämnena, tillsammans med en intressant och häftig skådeplats för finalen. Lite av lekfullheten och idérikedomen är tillbaka och Smith har inte förlorat sin komiska tajming under sina seriösa roller.
Men, med risk för att dra igång ett eller två klichéalarm, ettan är fortfarande bäst.