X-Men: The Last Stand (2006)
Slutet börjar bra...
Var är Bryan Singer när man behöver honom? I en annan serievärld, en som jag inte tror blir hälften så intressant som det han gjort med "X-men". Men kanske får jag äta upp mina ord när "Superman Returns" har premiär, och gärna det isåfall.
Brett Ratner (som lustigt nog omnämndes som tänkbar "Superman"-regissör ett tag) har istället återigen fått ett förtroende som inte känns motiverat. Han kan göra bra film. Inte bra hela filmer, såvitt jag märkt, men delar av filmer som fungerar riktigt fint. Frågan är om han själv inte vet när han tappar greppet eller om andra krafter kommer in och styr skutan på fel kurs och han helt enkelt inte har pondus nog att säga emot, så länge han åter får sätta sin favoritskådis Ken Leung i en biroll.
En ganska lång stund känns det ändå som om han förvaltar Singers arv riktigt stabilt när han berättar vidare om en värld där mutanter med fantastiska krafter lever i bräckligt samförstånd med vanliga, tråkiga och inte sällan fientliga människor. Karaktärernas interna relationer och konflikter används effektivt, för att inte tala om mutanternas egenheter, vare sig man kallar dem en gåva eller en förbannelse.
"Sjukdom" är termen som väljs när ett "botemedel" mot mutationer blir tillgängligt, skapat av fadern till en stackars kille som har drabbats av det fruktansvärda syndromet "jättecoola vingar som man kan flyga med". Scenen när vingpojken är ung och med smärtsamma medel försöker dölja sin åkomma är för övrigt riktigt tung.
Plötsligt handlar det inte bara om hur människor ser på mutanter, utan om hur de ser på sig själva. Kan man gå genom väggar eller skapa is eller eld är det nog nära till hands att man väljer att behålla sin mutation, men om man som Rogue inte kan röra vid sin käresta och denne verkar hitta en ny rörbar brud, är det kanske mindre självklart att tacka nej till sprutan som gör en "normal".
Å andra sidan, Magneto (McKellen) kanske inte har helt fel i att regeringen inte har för avsikt att låta alla mutanter själva välja. Med god hjälp från hans sida dras linjerna ånyo upp i sanden och svåra val måste fattas av så gott som alla våra hjältar.
De idéer som skvalpat runt i Singers filmer, om rasism, värdighet och val, försvinner ingalunda. Ibland tas de till och med upp på ett fräscht sätt, och dessutom görs det ett par riktigt begåvade vinkar mot mer samtida fenomen. Magnetos hotfulla tal till människorna är inte alls olikt något anförande av Usama Bin Laden och visas mycket passande på Fox News. Köerna utanför klinikerna, där de som vill "demutanteras" måste passera skanderande, skyltbärande demonstranter har förstås sina motsvarigheter i vår verklighet, där abortkliniker kan drabbas av ungefär samma förstörelse.
Stora offer krävs (verkligen stora, rankmässigt) men oväntade återkomster bjuds det också på. Inte för att jag klagar när Famke får komma tillbaka, men helt problemfritt blir det inte, vare sig narrativt eller när det gäller implikationer för mänsklighetens överlevnad. Mystiques öde är av en mindre dödlig art (och säkert inte ett ovälkommet öde för skönheten Rebecca Romjins beundrare) men Magnetos reaktion på det samma är intressant. Överlevaren från förintelsen har blivit som dem han fruktade och hatade och delar mer än gärna in individer i "vi och dem". Bland de nya hittar vi Kelsey Grammer som blått "monster" tillika politiker och Vinnie Jones som den ostoppbara Juggernaut.
Allt eftersom finalen och den stora sammandrabbningen nalkas blir det hela allt mindre elegant. Det känns nästan som om Ratner plötsligt inte vet om han gör en film för X-men-fansen eller för de hypotetiska tittare som gillade "Fantastic Four". Det blir inte alls lika illa som när exempelvis Mostow gjorde sin "Terminator 3", men det blir obönhörligt allt mindre imponerande. Karaktärerna blir alltmer pedagogiskt skrivna och framförallt Wolverine (Jackman) förlorar på att visa känslor som han tidigare bara buttert låtit ana. Onödiga one-liners, onödiga tal, onödiga spektakuläriteter (behöver du verkligen Golden Gate, Magne?) och framför allt en väldigt onödig implantering om "lagarbete" som skördas på övertydligaste vis är minnet man tar med sig.
Vilket är väldigt synd, för det börjar som sagt inte dumt alls. Det är värt att nämna att tvåan är stark och att filmen inte saknar underhållningsvärde även när den sviktar. Effektmässigt är det alltifrån kompetent till riktigt kul. Men som en final (?) på en så intressant filmserie bektraktad håller den inte måttet.
© Anders Lindahl
2006-05-23
Originaltitel: X-Men: The Last Stand
USA, 2006
Regi: Brett Ratner
Med: Patrick Stewart, Hugh Jackman, Ian McKellen, Halle Berry, Famke Janssen m fl
Genre: Action, Fantasy, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2006-05-24
Teman: Superhjältar X-men
Ingår i följande teman
