Blogg / Nyhetsarkiv

Eastbound and Down - den tredje säsongen

2012-07-13, Anders Lindahl

Det var med viss förvåning som jag insåg att det blev en säsong till av Eastbound and Down, serien om basebollföredettingen Kenny Powers väg tillbaka från glömskan, via en serie missöden och misstag. Kenny saknar nästan all form av självinsikt och social smidighet men klarar sig ändå hyfsat. Han är en fantastisk karaktär och faktiskt en äkta skådisbragd av Danny McBride.

Den här gången blir han ensamstående far till det barn som aviserades i slutet på säsong två, vilket stör honom i hans semi-comeback i Myrtle Beach. Hans ständige Sancho Pancha, Stevie Janowski (Steve Little) kallas in som barnvakt, tillsammans med frun Maria. I vägen för Kennys framgång står också en kaxig ryss. Och han själv, förstås. Frestelser florerar. Kenny transporterar sin son i en ryggsäck som han stuckit hål i. Will Ferrell kallar Kia för en "far superior vehicle" jämfört med BMW.

Även för att husera på HBO tänjer serien på gränserna, men slipper undan med det genom sitt avväpnande vanvett. Med rodnad och fasa har säkert mången tittare åsett och åhört Will Ferrell och Matthew McConaughey säga saker du knappt trodde var lagligt på amerikansk TV. Bredvid deras grövsta monologer och repliker känns huvudpersonens ständiga övertramp nästan milda. Lily Tomlin och Don Johnson hör till andra som försöker få publiken att sätta kaffet i vrångstrupen. "Eastbound and Down" framstår helt enkelt som en laglös värld på en laglös kanal.

Det är vansinnigt roligt, kanske jag borde tillägga. Inte bara för att de ständigt går för långt, utan på grund av den tvättäkta komiska skicklighet med vilken de gör det. Och på något vrickat sätt fungerar det som drama också.

Att det sägs bli en fjärde säsong av "Eastbound and Down" är sålunda stoff för fröjdelse och glädjedans. Vem vill inte höra fler repliker i nivå med:

"I think his body is rejecting the Pepsi..."

Relaterad film: Eastbound & Down - Säsong 4

Play it again boys, play the Golden Dragon...

2012-05-01, Johan Lindahl

Årets Gyllene Drake har utdelats av Göteborg International Film Festival för 19: e gången. Och pristagaren i år är inte bara en person utan en hel ensemble, närmare bestämt de unga skådespelarna i filmen "Play", regisserad av Ruben Östlund. Filmen har prisats av många (bland annat här på russin) men även skapat kontroverser. Själv har jag tyvärr inte sett den än, men det ska bli av någon gång innan året är slut... "Play" hade sin världspremiär förra våren på filmfestivalen i Cannes. De åtta killarna som filmen kretsar kring spelas av personer som i stort sett saknar all tidigare erfarenhet av skådespelande.

Samtliga nominerade till årets Gyllene drake

Relaterad film: Play

Har Lasse lyckats med laxfilmen?

2012-04-14, Johan Lindahl

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Det handlar om "Laxfiske i Jemen". För några år sedan, under min egen ettåriga sejour i Jemen, läste jag boken och slogs inte minst av författaren Paul Tordays narrativa teknik. Händelseutvecklingen återges regelmässigt genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, politiska utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett synbart nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla kort på bordet förrän i finalen. Torday är för övrigt påfallande satirisk och inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper.

Om filmens kvaliteteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som hävdar att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik Sahlin på SVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; "...nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys..." medan Expressens Bernt Eklund kallar det regissörens "roligaste film på länge". Lite oroväckande rapporter i stort, men själv ser givetvis ändå fram emot filmen. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som den fiktive fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla...

Roger Ebert recenserar "Laxfiske i Jemen"

David Simon ser tillbaka på hyllad skapelse

2012-04-14, Johan Lindahl

Stora succéer kan vara tunga att bära. Även sådana som främst handlar om kritikers och en skara entusiasters hängivenhet inför det du en gång gjorde, även om det inte direkt handlar om århundradets mest lönsamma produkt i sitt slag. "The Wire" är en serie som satt spår i minnet hos många mediekonsumenter - inklusive mig. Skaparen David Simon, en gång i tiden kriminalreporter i Baltimore, verkar ha ett kluvet förhållande till alla hyllningar serien får nu. När den sändes under fem säsonger drogs den hela tiden med risken för nedläggning på grund av låga tittarsiffror.
- Den säljer mer på DVD nu än när den sändes på TV, konstaterar författaren i en intervju med New York Times.
Han vill också betona helheten, att det för honom handlade om att bygga upp en längre historia från början till slut i en värld där allt dramatiskt berättande bedöms av bloggare, kritiker och publik med snabb respons medan det fortfarande pågår och ingen vet vad verket egentligen ska visa sig vara till slut.
- Om du vill att TV ska handla om seriöst historieberättande, kämpar du emot en mängd mänsklig dynamik som ställs upp emot dig.

David Simon konstaterar också att det kan vara svårt att kombinera den typen av grovkorniga, realistiska samhällsskildringar med utpräglat kommersiell TV. "The Wire" gjordes ju ursprungligen för HBO och här i Sverige visades den på likaledes reklamfria SVT.
- Jag tror att reklam skapar problem för en komplex historia, menar Simon men tillägger att 1990-talsserierna "På spaning i New York" och "Uppdrag mord" (som han själv var inblandad i) lyckades ganska bra trots att de sändes i reklambaserade kanaler.

Själv kan jag erkänna att det tog ett bra tag för mig att upptäcka "The Wire" (även känd som "I narkotikans spår"), men kanske kan skylla på att den började visas under en period när jag bodde i Sydamerika och i stort sett inte såg några sammanhängande TV-serier alls. Men det skulle kunna fungera som definitionen av ett epos som tar sin tid att komma in i, men efterhand blir extremt vanebildande. Och alltså inte försvinner ur minnet så lätt, när så mycket annat gör just det.

David Simon talar ut i New York Times

Relaterad film: Wire - säsong 1

Hunger Games i verkligheten

2012-04-01, Anders Lindahl

Den lilla önationen Tibiileh, tidigare mest känd för sin sakrala hissmusik och det faktum att de vägrat sälja sin toppdomän, har nu skaffat sig ett annat claim to fame. Som första stat avser de att införa verkliga hungerspel, där ungdomar slåss på liv och död för att roa befolkningen. Inför premiären i sommar arbetar man för fullt på att förbereda tv-nätet för 3D, för en "mer uppslukande tittarupplevelse."

Regeringens presstalesman är dock noga med att understryka att man inte plagierar den nyss filmade boken av Suzanne Collins, eller någon av dess uppföljare. Influenserna är istället, hävdar han, hämtade från 20-talsnovellen The Most Dangerous Game, japanska boken / filmen Battle Royale samt Stephen Kings bägge pseudonym-publicerade kortromaner The Long Walk och The Running Man.

"Så det är ingen idé att försöka stämma oss!" konstaterar han.

Ps: Fann du denna nyhet upprörande, eller för den delen oerhört fascinerande, kan det vara värt att veta att det var ett så kallat aprilskämt.

Tintin och enhörningen och Blu-rayutgåvan

2012-03-20, Anders Lindahl

När Steven Spielberg och Peter Jackson - vars smala inkarnation i runt-i-kring-materialet jag fortfarande har lite svårt att förlika mig med - anammar motion capture (eller performance capture som det visst ska kallas), så gör de det med samma entusiasm som pionjären Robert Zemeckis. De tar verkligen tillfället i akt till långa "tagningar" där det händer så mycket att man vill backa och spela om det hela igen i slow-motion. Men här finns ju stämning också!

Med stort nöje och häpnad har nu till och med jag sett "Enhörningens hemlighet" (på den snart i handeln tillgängliga helt vanliga platt-BD:n) och även kikat på det mysiga extramaterialet. Visste ni att Tintin varken är eller har varit självklar barndomsläsning i USA? Spielberg upptäckte den unga journalisten när en fransk recension av "Indiana Jones" envetet upprepade hans namn.

Enhörningen uppnådde visst inte den rätta nivån av magi för en del lojala fans av Hergés seriealbum, men för egen del klagar jag inte. Hade jag lyckats pallra mig iväg att se den på bio förra året hade en årslisteplacering inte varit otänkbar.

Relaterad film: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Att veta är stort. Att chansa kan också fungera.

2012-03-09, Johan Lindahl

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s "Vem vet mest?". Nu har jag själv varit med. Igår sändes det, men programmet spelades in en lördag tidigare i vintras när stormen ven och Göteborg klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i studion där programmet spelas in. Men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med klimatmetaforerna). Och så långt gick det bra. Till slut även bättre än jag vågat hoppas på, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark. "När dog Hitler?" Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med 'men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?'. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag sedan inspelningen hunnit se ett par avsnitt av komediserien "Big Bang Theory" och lärt mig att huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Som av en händelse kryssade jag efter gårdagens ”Vem vet mest?” planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkade vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen...

SVT:s hemsida för "Vem vet mest?"

Open letter to BBC apropos Frozen Planet:

2012-02-28, Anders Lindahl

Another month, another awe-inspiring BBC show about our beloved Earth hits the domestic shelves. What's not to like? Well, depends on what you're into, I guess ... and in whose company you are watching.

Yes, we get it: life is struggle. Now please let us see at least one little critter who is not running for his life or being torn to pieces. Because life, as you brilliantly but all too briefly showcase, can also be more than struggle. The scenery in Frozen Planet is even more stunning than in your previous Earth productions, impossible as it may sound. I especially enjoyed those azur-blue pools of water in Greenland.

But for every animal you show who has the temerity to grace these lovely vistas, you just have to show its worst enemy in action.
'Oh, such lovely penguins! But wait, what's that shadow in the water?'
'Oh, just look at the seals! Yeah, and check out those orcas!'
'A herd of bison! And - lo and behold - a pack of wolves ...'
'Well, at least polar bears have no natural enemies... Except for each-fricking-other!'

Here's a novel thought. Put all this delightful carnage as bonus material.

Or make use of the Blu-ray technology to provide a "gore-less viewing mode".

That way I won't have to fast-forward through... well, most of an episode in order not to traumatise my nature-loving four-year-old for life.

Sincerely
/Anders, russin.nu

Nytt hem, ny look

2012-02-26, Anders Lindahl

Ser russin.nu lite konstig ut? Så bra isåfall. Vi har nämligen flyttat och passade på att leka lite med layouten när vi ändå var igång. Vi hoppas att du fortfarande ska känna dig hemma. Om inte, är du nog lite väl reaktionär.

Skuld och skandaler i andra säsongen av "The Tudors"

2012-02-18, Johan Lindahl

- Men jag är ju den enda som är skyldig!
Han reagerar inte riktigt som alla andra skulle göra, mannen som klarat sig ifrån skarprättarens bila i en av kungens utrensningar under en omskakande tid för England (och Europa i stort). Andra säsongen av "The Tudors", producerad 2008 och nyss avklarad för min del på DVD, tar vid där den första slutade. Och nu handlar det mycket om Henry VIII:s stormiga relation med sin andra fru, Anne Boleyn. Den pendlar mellan mycket het och passionerad, till avståndstagande och... ja, kan ni historien känner ni till upplösningen. Annars kan jag låta den vara osagd. Spännande fortsätter det att vara, även om man ibland kan tycka att epoken granskas i överdriven detalj och vissa oundvikliga händelser låter vänta på sig mer än man tror att de ska behöva göra i dramatisk form.

Seriemakarna har säkerligen tagit sig en hel del dramaturgiska friheter med de verkliga händelseförloppen, men spekulationerna betalar sig mestadels på det kreativa planet. Och framförallt fascinerar just utvecklingen mellan kungen och fru Boleyn, liksom den övertygat katolske rådgivaren Thomas Mores frivilliga avtåg från kabinettet och ödesdigra ifrågasättande av Henrys upphöjning av sig själv till inte bara landets utan även kyrkans överhuvud. I en liten roll ser vi för övrigt Peter O'Toole som påve, den högsta representanten för den katolska allmänna kyrka som den Henry VIII såg till att bryta med. Det svåraste med seriens upplägg är väl att bestämma vem man ska sympatisera med, om någon. Ingen är fullkomlig i det här illustra sammanhanget, men de flesta går att förstå utifrån deras egna perspektiv. Även om deras modeller för konfliktlösningar och karriärförbättringar givetvis vore helt otidsenliga idag i våra demokratiska samhällsbyggen. Eeh... Eller kanske inte. Alltid. Människan förändrar sig inte så mycket i grunden.

Mer om The Tudors på IMDb

Relaterad film: Tudors - säsong 1

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>