Blogg / Nyhetsarkiv

Seth sätter de döda i rörelse - värt en film?

2012-09-08, Johan Lindahl

Tydligen ligger han bakom idén till den halvaktuella filmen "Abraham Lincoln - Vampire Hunter" också. Seth Grahame-Smith som först vann ryktbarhet när han gav sig på engelska nationalklenoden Jane Austen. Nyligen avslutade jag läsningen av "Stolthet och fördom och zombier" där han stulit hela stommen fullt öppet från superklassikern "Stolthet och fördom" och lagt till en del. Titeln avslöjar det viktigaste. De odöda färdas längs vägarna i det brittiska 1800-talslandskapet. De attackerar folk och fä och förhindrar att det sedvanliga societetslivet flyter friktionsfritt. Som om det skulle göra det annars heller.

Förutom de förväntade verbala kamperna adderas därmed ett lager skräck och ultravåld, men helheten är ändå svår att inte se i (och antagligen menad att ses i) ett komiskt skimmer. Som när en traditionell bal med de vanliga intrigerna avbryts av ovälkommet intrång från The Walking Dead och "några av gästerna som hade oturen att befinna sig alltför nära fönstren festades upp omedelbart". En som inte tappar fattningen är givetvis patriarken i det Bennetska hushållet som ger snabba instruktioner till döttrarna, vilka i sin tur tar fram dolkar, ställer upp i en österländskt designad stridsformation och återställer ordningen: "Från rummets mitt började de så att unisont röra sig utåt, alla stötte en rakbladsvass dolk med ena handen medan den andra handen anspråkslöst vilade på höften".

Ja, det riskerar att bli repetitivt, men Grahame-Smith gör vad han kan för att variera konceptet. Slänger in ninjor mitt i allt, låter japansktränade aristokrater racka ner på dem som likt systrarna Bennet drillats i Kina. Och det känns som om mycket av dialogen fortfarande är Austens. Jag säger "känns" eftersom jag inte läst originalet. Däremot jämför jag obönhörligt med minnesbilderna av de två filmversioner jag tagit del av; dels en med Keira Knightley och så "Kärlek och fördom", en friare Bollywood-variant med undersköna Aishwarya Rai. Den här nytolkningen bjuder på flera tvära kast mellan de konservativa konventionerna i ett klassamhälle (som samtidigt är så jämlikt att både män och kvinnor alltså är kapabla att dela ut dödande sparkar och slag och kapa osaliga huvuden) och slapstick med en stor dos bloddrypande inslag.

Så kommer det här också till en filmduk nära oss inom en snar framtid? Och med vilka i rollerna i så fall? Knightley igen? Emily Blunt? Daniel Craig som Darcy och Helen Mirren som den snobbiga Catherine de Bourgh? Aaaahhh… visionen av den sista möjligheten fick mig verkligen att ana potentialen och känna en i sammanhanget behaglig blodsmak i munnen. Den som lever (eller åtminstone uppnått odöd status) får se.

Relaterat tema: Tema: Zombies

Farväl till en hyperskicklig hantverkare

2012-08-20, Johan Lindahl

En av världens mest välkända och erfarna filmregissörer har hittats död i Los Angeles. Enligt amerikanska Entertainment Weekly och engelska tidningen The Guardian återfanns Tony Scott nedanför en bro i Long Beach och polisen ska ha funnit ett självmordsbrev på hans kontor. Varför? Det är det givetvis många som frågar sig idag och inte minst flera kolleger i filmbranschen har uttryckt sorg och bestörtning på twitter.

68-årige Scott föddes i Storbritannien men har länge arbetat i Hollywood och bodde i Beverly Hills. Liksom sin äldre bror Ridley hade han en bakgrund inom reklamfilm, men även skolning i målerikonsten. Som långfilmsregissör debuterade han 1983 med vampyrthrillern "Blodshunger" men fick sitt verkliga kommersiella genombrott med "Top Gun" tre år senare. Efter det följde ett flertal samarbeten med stora namn i stora produktioner, som Bruce Willis i "Den siste scouten", Will Smith i "Enemy of the State", Brad Pitt och Robert Redford i "Spy Game". Men den skådespelare han främst förknippas med borde vara Denzel Washington, som tagit Scotts regi i bland annat "Man on Fire" och "Rött hav". Tillsammans med Ridley producerade han också flera filmer och TV-produktioner genom bolaget Scott Free Productions.

Här på russin har vi hittills recenserat sex av hans filmer, med varierande värderingar av resultaten. Scott var känd framförallt för actionfilmer och thrillers med estetiska kännetecken som väckte reaktioner både för och emot. Intensitet och händelserikedom var nästan garanterat med honom i registolen, men det kunde bli överdrivet stiliserat och hyperaktivt. Den oerhörda kompetensen rent filmtekniskt är det dock få som ifrågasätter. Många anger spontant "True Romance" som hans bästa film. Själv lutar jag mest åt redan nämnda "Enemy of the State", som i ett högt uppskruvat tempo (vad annars?) varnar för följderna av ett alltför effektivt övervakningssamhälle. Annars var djuplodande samhällsanalys nog inte hans starkaste sida, men kritikern Roger Ebert fångar möjligen det viktigaste i en tweet idag: "He was an inspired craftsman".

Tony Scott pratar om processen att göra film i en intervju med Guardian 2009

Maffialiknande poliser fängslar fortfarande efter fem säsonger

2012-08-10, Johan Lindahl

Han har mycket på sitt samvete. Om han har äger ett sådant? Jo, det gör han nog, men det är mycket selektivt. Hans fyra man starka specialenhet på en utsatt och härjad polisstation i Los Angeles bedrivs i princip som en egen liten maffia, eller en familj med återkommande interna slitningar i en redan dysfunktionell omgivning. Många har varit dem på spåren, misstänkt dem för både begångna brott och allmänt irreverent inställning till överheten. I stort sett stämmer alla misstankar. Men eftersom Vic Mackey et al även får en del gjort på gatorna i positiv bemärkelse, har de hittills klarat sig ur alla knipor. I fjärde säsongen var det nytillsatta stationschefen Monica Rawling (gästspelad av Glenn Close) som vägde för- och nackdelar med att ha Mackey under sina vingar. I den femte säsong jag och min fru nyss avslutat är en närmast hyperventilerande hängiven internutredare (en magnifik Forest Whitaker) ute efter blod. Nästan bokstavligen. Helst Vics huvud på ett fat. Det blir en hetsig och hänsynslös tvekamp, ackompanjerad av alla de komplexiteter och labila lojaliteter som serien alltid visat upp. ”The Shield” alltså. Den har hunnit få några år på nacken och de avsnitt vi nu betat av är från 2006, men känns absolut inte obsoleta eller otidsenliga.

Kanske är femman den mest explosiva rundan så långt, vilket inte vill säga lite utan ganska mycket. Estetiskt och dramatiskt har stilen i stort sett varit densamma sedan starten. I princip ingen musik som inte härrör från miljön (med ett annat ord: diegetisk). Grovkornigt foto, rastlöst rörliga kameror, många närbilder - särskilt i utdragna dialogscener med tvetydiga meningsutbyten, de som knyter ihop narrativet mellan de lika frekvent förekommande våldsamma drabbningarna. Runt den moraliskt minst sagt tvivelaktige men karismatiske och skickligt intrigerande huvudpersonen finns fortfarande ett uppbåd färgstarka figurer med varierande grad av hederlighet och vars viljor ofta krockar med varandra. Vid sidan av "The Wire" är "The Shield" ganska troligt den mest välskrivna och organiska polisserien sedan millennieskiftet, men kom inte ihåg var ni läste det först om ni tror att det var här. Det är ingen särskilt originell åsikt - och det finns orsaker till det.

Och ja, om det fortfarande verkar svårt att tro så är det fortfarande likafullt sant. Mackey spelas av samme man som en gång var den mest rättrådige, minst moraliskt anfrätte TV-polis världen skådat, kommissarie Scali - alltså Michael Chiklis. Som rollfigur är Tony Scali naturligtvis mer sympatisk än Mackey, men som serie var Stephen Cannells skapelse alltid svår att ta på allvar (om det nu var meningen). Bakom "The Shield" står Shawn Ryan, som uppenbarligen gillar att ta populära koncept en smula längre än vad konventionerna kräver. Nu har vårt lilla hushåll två säsonger á la 11-12 avsnitt kvar att beta av. Det är frestande att fortsätta så fort som möjligt...

Mer om serien från Wikipedia

Relaterad film: Shield - säsong 1

Eastbound and Down - den tredje säsongen

2012-07-13, Anders Lindahl

Det var med viss förvåning som jag insåg att det blev en säsong till av Eastbound and Down, serien om basebollföredettingen Kenny Powers väg tillbaka från glömskan, via en serie missöden och misstag. Kenny saknar nästan all form av självinsikt och social smidighet men klarar sig ändå hyfsat. Han är en fantastisk karaktär och faktiskt en äkta skådisbragd av Danny McBride.

Den här gången blir han ensamstående far till det barn som aviserades i slutet på säsong två, vilket stör honom i hans semi-comeback i Myrtle Beach. Hans ständige Sancho Pancha, Stevie Janowski (Steve Little) kallas in som barnvakt, tillsammans med frun Maria. I vägen för Kennys framgång står också en kaxig ryss. Och han själv, förstås. Frestelser florerar. Kenny transporterar sin son i en ryggsäck som han stuckit hål i. Will Ferrell kallar Kia för en "far superior vehicle" jämfört med BMW.

Även för att husera på HBO tänjer serien på gränserna, men slipper undan med det genom sitt avväpnande vanvett. Med rodnad och fasa har säkert mången tittare åsett och åhört Will Ferrell och Matthew McConaughey säga saker du knappt trodde var lagligt på amerikansk TV. Bredvid deras grövsta monologer och repliker känns huvudpersonens ständiga övertramp nästan milda. Lily Tomlin och Don Johnson hör till andra som försöker få publiken att sätta kaffet i vrångstrupen. "Eastbound and Down" framstår helt enkelt som en laglös värld på en laglös kanal.

Det är vansinnigt roligt, kanske jag borde tillägga. Inte bara för att de ständigt går för långt, utan på grund av den tvättäkta komiska skicklighet med vilken de gör det. Och på något vrickat sätt fungerar det som drama också.

Att det sägs bli en fjärde säsong av "Eastbound and Down" är sålunda stoff för fröjdelse och glädjedans. Vem vill inte höra fler repliker i nivå med:

"I think his body is rejecting the Pepsi..."

Relaterad film: Eastbound & Down - Säsong 4

Play it again boys, play the Golden Dragon...

2012-05-01, Johan Lindahl

Årets Gyllene Drake har utdelats av Göteborg International Film Festival för 19: e gången. Och pristagaren i år är inte bara en person utan en hel ensemble, närmare bestämt de unga skådespelarna i filmen "Play", regisserad av Ruben Östlund. Filmen har prisats av många (bland annat här på russin) men även skapat kontroverser. Själv har jag tyvärr inte sett den än, men det ska bli av någon gång innan året är slut... "Play" hade sin världspremiär förra våren på filmfestivalen i Cannes. De åtta killarna som filmen kretsar kring spelas av personer som i stort sett saknar all tidigare erfarenhet av skådespelande.

Samtliga nominerade till årets Gyllene drake

Relaterad film: Play

Har Lasse lyckats med laxfilmen?

2012-04-14, Johan Lindahl

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Det handlar om "Laxfiske i Jemen". För några år sedan, under min egen ettåriga sejour i Jemen, läste jag boken och slogs inte minst av författaren Paul Tordays narrativa teknik. Händelseutvecklingen återges regelmässigt genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, politiska utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett synbart nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla kort på bordet förrän i finalen. Torday är för övrigt påfallande satirisk och inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper.

Om filmens kvaliteteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som hävdar att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik Sahlin på SVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; "...nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys..." medan Expressens Bernt Eklund kallar det regissörens "roligaste film på länge". Lite oroväckande rapporter i stort, men själv ser givetvis ändå fram emot filmen. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som den fiktive fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla...

Roger Ebert recenserar "Laxfiske i Jemen"

David Simon ser tillbaka på hyllad skapelse

2012-04-14, Johan Lindahl

Stora succéer kan vara tunga att bära. Även sådana som främst handlar om kritikers och en skara entusiasters hängivenhet inför det du en gång gjorde, även om det inte direkt handlar om århundradets mest lönsamma produkt i sitt slag. "The Wire" är en serie som satt spår i minnet hos många mediekonsumenter - inklusive mig. Skaparen David Simon, en gång i tiden kriminalreporter i Baltimore, verkar ha ett kluvet förhållande till alla hyllningar serien får nu. När den sändes under fem säsonger drogs den hela tiden med risken för nedläggning på grund av låga tittarsiffror.
- Den säljer mer på DVD nu än när den sändes på TV, konstaterar författaren i en intervju med New York Times.
Han vill också betona helheten, att det för honom handlade om att bygga upp en längre historia från början till slut i en värld där allt dramatiskt berättande bedöms av bloggare, kritiker och publik med snabb respons medan det fortfarande pågår och ingen vet vad verket egentligen ska visa sig vara till slut.
- Om du vill att TV ska handla om seriöst historieberättande, kämpar du emot en mängd mänsklig dynamik som ställs upp emot dig.

David Simon konstaterar också att det kan vara svårt att kombinera den typen av grovkorniga, realistiska samhällsskildringar med utpräglat kommersiell TV. "The Wire" gjordes ju ursprungligen för HBO och här i Sverige visades den på likaledes reklamfria SVT.
- Jag tror att reklam skapar problem för en komplex historia, menar Simon men tillägger att 1990-talsserierna "På spaning i New York" och "Uppdrag mord" (som han själv var inblandad i) lyckades ganska bra trots att de sändes i reklambaserade kanaler.

Själv kan jag erkänna att det tog ett bra tag för mig att upptäcka "The Wire" (även känd som "I narkotikans spår"), men kanske kan skylla på att den började visas under en period när jag bodde i Sydamerika och i stort sett inte såg några sammanhängande TV-serier alls. Men det skulle kunna fungera som definitionen av ett epos som tar sin tid att komma in i, men efterhand blir extremt vanebildande. Och alltså inte försvinner ur minnet så lätt, när så mycket annat gör just det.

David Simon talar ut i New York Times

Relaterad film: Wire - säsong 1

Hunger Games i verkligheten

2012-04-01, Anders Lindahl

Den lilla önationen Tibiileh, tidigare mest känd för sin sakrala hissmusik och det faktum att de vägrat sälja sin toppdomän, har nu skaffat sig ett annat claim to fame. Som första stat avser de att införa verkliga hungerspel, där ungdomar slåss på liv och död för att roa befolkningen. Inför premiären i sommar arbetar man för fullt på att förbereda tv-nätet för 3D, för en "mer uppslukande tittarupplevelse."

Regeringens presstalesman är dock noga med att understryka att man inte plagierar den nyss filmade boken av Suzanne Collins, eller någon av dess uppföljare. Influenserna är istället, hävdar han, hämtade från 20-talsnovellen The Most Dangerous Game, japanska boken / filmen Battle Royale samt Stephen Kings bägge pseudonym-publicerade kortromaner The Long Walk och The Running Man.

"Så det är ingen idé att försöka stämma oss!" konstaterar han.

Ps: Fann du denna nyhet upprörande, eller för den delen oerhört fascinerande, kan det vara värt att veta att det var ett så kallat aprilskämt.

Tintin och enhörningen och Blu-rayutgåvan

2012-03-20, Anders Lindahl

När Steven Spielberg och Peter Jackson - vars smala inkarnation i runt-i-kring-materialet jag fortfarande har lite svårt att förlika mig med - anammar motion capture (eller performance capture som det visst ska kallas), så gör de det med samma entusiasm som pionjären Robert Zemeckis. De tar verkligen tillfället i akt till långa "tagningar" där det händer så mycket att man vill backa och spela om det hela igen i slow-motion. Men här finns ju stämning också!

Med stort nöje och häpnad har nu till och med jag sett "Enhörningens hemlighet" (på den snart i handeln tillgängliga helt vanliga platt-BD:n) och även kikat på det mysiga extramaterialet. Visste ni att Tintin varken är eller har varit självklar barndomsläsning i USA? Spielberg upptäckte den unga journalisten när en fransk recension av "Indiana Jones" envetet upprepade hans namn.

Enhörningen uppnådde visst inte den rätta nivån av magi för en del lojala fans av Hergés seriealbum, men för egen del klagar jag inte. Hade jag lyckats pallra mig iväg att se den på bio förra året hade en årslisteplacering inte varit otänkbar.

Relaterad film: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Att veta är stort. Att chansa kan också fungera.

2012-03-09, Johan Lindahl

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s "Vem vet mest?". Nu har jag själv varit med. Igår sändes det, men programmet spelades in en lördag tidigare i vintras när stormen ven och Göteborg klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i studion där programmet spelas in. Men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med klimatmetaforerna). Och så långt gick det bra. Till slut även bättre än jag vågat hoppas på, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark. "När dog Hitler?" Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med 'men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?'. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag sedan inspelningen hunnit se ett par avsnitt av komediserien "Big Bang Theory" och lärt mig att huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Som av en händelse kryssade jag efter gårdagens ”Vem vet mest?” planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkade vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen...

SVT:s hemsida för "Vem vet mest?"

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>