Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)
Bra, på gränsen till bättre
Mitt i filmen är det verkligen magi. Jag sitter och ler för mig själv, kroppen är uppfylld av ett lyckorus. Mina pojkdrömmar får nytt liv, och i perfekt synk med 3D-bildrutorna på den stora duken ser jag seriealbumets rutor dyka upp en efter en. Sen får Spielberg storhetsvansinne, fullt fläsk på alla kanaler, och förtrollningen bryts.
Jag gissar att Tintin inte behöver någon ingående presentation. Den unge journalisten med det speciella håret har nog de flesta tagit del av under sin uppväxt, åtminstone den del av befolkningen som är manlig och 30 plus. I 'Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet' har man framförallt mixat tre olika album; 'Enhörningens hemlighet', 'Rackham den rödes skatt', samt 'Krabban med guldklorna'. Dessutom tillkommer figurer som figurerar i andra album. Hädelse? Nja, det känns inte helt rätt men inte heller helt dunderfel. Filmen funkar hyfsat OK rent manusmässigt.
Som gammalt fan av Peter Jackson (producent), Steven Spielberg (regi) och Tintin känns den här filmen som något av en dreamteam-produktion. Att Hergé dessutom sålde Tintin-rättigheterna till Spielberg innan sin död och gav sin välsignelse till Spielbergs vision känns helt rätt. Varför blir det då inte bättre är en fyra i betyg?
Jag inbillar mig att om Jackson regisserat så hade det blivit mer fokus på karaktärerna och lite mindre helgalen 'Indiana Jones'-action. Mot slutet blir det bara för mycket av precis allting, och det går stick i stäv mot vad Tintin-albumen stod för, i alla fall för undertecknad. Men lik förbaskat är det här en riktigt bra rulle, och jag längtar till uppföljaren- som, om man ska tro på allt man läser på nätet, ska regisseras av Jackson!
(Rent 3D-mässigt var det inget speciellt med rullen, hade nog varit lika käckt att se den i vanlig 2D. Kan dessutom tillägga att jag såg den med engelskt tal, men störde mig inte nämnvärt på att Milou kallades för Snowy...)
© Christer Johansson2012-01-06