Skuld och skandaler i andra säsongen av "The Tudors"
[ 2012-02-18 , Johan Lindahl]
- Men jag är ju den enda som är skyldig!
Han reagerar inte riktigt som alla andra skulle göra, mannen som klarat sig ifrån skarprättarens bila i en av kungens utrensningar under en omskakande tid för England (och Europa i stort). Andra säsongen av "The Tudors", producerad 2008 och nyss avklarad för min del på DVD, tar vid där den första slutade. Och nu handlar det mycket om Henry VIII:s stormiga relation med sin andra fru, Anne Boleyn. Den pendlar mellan mycket het och passionerad, till avståndstagande och... ja, kan ni historien känner ni till upplösningen. Annars kan jag låta den vara osagd. Spännande fortsätter det att vara, även om man ibland kan tycka att epoken granskas i överdriven detalj och vissa oundvikliga händelser låter vänta på sig mer än man tror att de ska behöva göra i dramatisk form.
Seriemakarna har säkerligen tagit sig en hel del dramaturgiska friheter med de verkliga händelseförloppen, men spekulationerna betalar sig mestadels på det kreativa planet. Och framförallt fascinerar just utvecklingen mellan kungen och fru Boleyn, liksom den övertygat katolske rådgivaren Thomas Mores frivilliga avtåg från kabinettet och ödesdigra ifrågasättande av Henrys upphöjning av sig själv till inte bara landets utan även kyrkans överhuvud. I en liten roll ser vi för övrigt Peter O'Toole som påve, den högsta representanten för den katolska allmänna kyrka som den Henry VIII såg till att bryta med. Det svåraste med seriens upplägg är väl att bestämma vem man ska sympatisera med, om någon. Ingen är fullkomlig i det här illustra sammanhanget, men de flesta går att förstå utifrån deras egna perspektiv. Även om deras modeller för konfliktlösningar och karriärförbättringar givetvis vore helt otidsenliga idag i våra demokratiska samhällsbyggen. Eeh... Eller kanske inte. Alltid. Människan förändrar sig inte så mycket i grunden.
