Play (2011)
"Hoppas du har lärt dig något av det här."
"Play" handlar om ett gäng svarta killar som lurar huvudsakligen vita killar.
'Den där telefonen är väldigt lik den som min kompis brorsa blev rånad på förra veckan...' Ungefär så inleds ett raffinerat spel som går ut på att råna utan att råna. Två vita grabbar och en asiatisk kille med synbart täta föräldrar leds med på en vindlande mardrömstur, med inslag av både skräck och något enstaka skratt. De fem har en utstuderad plan och använder skickligt psykologiska härskartekniker som skulle imponera på vilken ärrad lurendrejare som helst, i kombination med klassiska polisknep. Vänlighet och indirekta hot, olika roller spelas vant. De är unga proffs på att skaffa sig saker som inte är deras, och verkar ha väldigt roligt på vägen.
Provocerande? Straffsparksläge för Sverigedemokraterna? Nja, när man ser filmen känns det inte så. Trots att Östlund inte pliktskyldigt korsklipper till 'rekorderliga invandrarkids' som hjälper gamla tanter över gatan eller på annat sätt förvissar sig om att ingen tittare ska tro att det här är rasistpropaganda. De har större förtroende för tittaren än så, och även om jag inte håller med dem som avfärdar "Play" som rent diskussionsmaterial så hade den nog förlorat mycket av det värdet (som helt klart också finns där) med överdriven pedagogik.
På liknande sätt slipper vi skedmatas med de där 'sådana äro svenskarna'-scenerna som är så vanliga i svensk film; ni vet, den där kostymklädde mannen som demonstrativt tittar upp i himlen medan han ignorerar något han borde engagera sig i och liknande arketyper*. De vuxna som antingen passerar eller agerar känns som riktiga människor; de kan vara både klassiskt undvikande och mer modiga men kan inte avfärdas som typer. Kvinnorna på fiket i början av filmen är bara en försmak av en ny rad imponerande biroller.
Hur mycket av den irrande färden genom Göteborg och dess utkanter som ingår i planen framgår inte riktigt, men helt klart händer det saker som de inte räknat med. Som att en tjej och tre väldigt arga män plötsligt ger sig på gänget (på en spårvagn, förstås). Den här händelsen ändrar tonläget och situationen, men leder inte till någon sann förbrödning. Allt mer utmattade drivs trion till resignation och smärre psykologiska ärr. Att de fem (som i en annan oväntad och obehaglig episod reduceras till fyra) är ungar som inte riktigt fattar konsekvenserna av sina handlingar, det framgår dock i några effektiva scener mot slutet.
"Play" är till skillnad från "Gitarrmongot" och "De ofrivilliga" en film med 'bara' en handling. Även de till synes fristående klippen till den allt mer frustrerade tågpersonal som försöker reda ut ett problem med en vagga har med huvudspåret att göra. Utan nämnvärt mycket faktiskt våld lyckas man hålla spänningen uppe i nästan två timmar. "Play" känns lika ofta som en thriller i Hanekes anda som en perfekt utförd ungdomsfilm. Även avtoningarna innehåller konflikt och kontrovers, med en klockren grälscen vuxna främlingar emellan som kunde varit en pendang till "De ofrivilliga", följd av en liten musikföreställning där ironimätaren går i taket.
Skådespeleriet glömde jag nästan nämna, eftersom man blivit bortskämd och räknar kallt med att Östlunds amatörer övertygar totalt, från de vuxna birollsinnehavarna till kidsen. Men givetvis måste det påpekas att samma mirakulösa sak händer även här.
Location-spotting för göteborgare blir det förstås många tillfällen till, en sport som görs extra svår av det som vanligt huvudsakligen statiska (och välförtjänt Guldvagge-vinnande) fotot. Eventuellt gick jag förbi Esperantoplatsen när en av de avrundande scenerna spelades in. Hade jag bara förstått att det var Plattform som var i farten hade jag väl dröjt kvar och tjuvkikat för att få en skymt av hur det går till när man gör Sveriges äktaste filmer.
* Jo, jag inser ironin i att jag i samma mening säger 'sådana äro de svenska filmskaparna'.
© Anders Lindahl
2012-03-11
Tack till SF Video för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
I en tjugominuters bakom-film träffar vi de unga huvudrollsinnehavarna i en samling oftast muntra klipp. Extramaterial som kort och gott känns som ett värdefullt komplement till filmen, snarare än glammig insäljning.
Ingen Östlund-film vore komplett utan en serie buss- och spårvagnsscener.
Originaltitel: Play
Sverige, 2011
Regi: Ruben Östlund
Med: Anas Abdirahman, Sebastian Blyckert, Yannick Diakité, Sebastian Hegmar, Abdiaziz Hilowle, Nana Manu, m.fl.
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2011-11-11
Hemmabio: 2012-03-14
Relaterat ur russinbloggen
2012-05-01: Play it again boys, play the Golden Dragon...
