David Simon ser tillbaka på hyllad skapelse
[ 2012-04-14 , Johan Lindahl]
Stora succéer kan vara tunga att bära. Även sådana som främst handlar om kritikers och en skara entusiasters hängivenhet inför det du en gång gjorde, även om det inte direkt handlar om århundradets mest lönsamma produkt i sitt slag. "The Wire" är en serie som satt spår i minnet hos många mediekonsumenter - inklusive mig. Skaparen David Simon, en gång i tiden kriminalreporter i Baltimore, verkar ha ett kluvet förhållande till alla hyllningar serien får nu. När den sändes under fem säsonger drogs den hela tiden med risken för nedläggning på grund av låga tittarsiffror.
- Den säljer mer på DVD nu än när den sändes på TV, konstaterar författaren i en intervju med New York Times.
Han vill också betona helheten, att det för honom handlade om att bygga upp en längre historia från början till slut i en värld där allt dramatiskt berättande bedöms av bloggare, kritiker och publik med snabb respons medan det fortfarande pågår och ingen vet vad verket egentligen ska visa sig vara till slut.
- Om du vill att TV ska handla om seriöst historieberättande, kämpar du emot en mängd mänsklig dynamik som ställs upp emot dig.
David Simon konstaterar också att det kan vara svårt att kombinera den typen av grovkorniga, realistiska samhällsskildringar med utpräglat kommersiell TV. "The Wire" gjordes ju ursprungligen för HBO och här i Sverige visades den på likaledes reklamfria SVT.
- Jag tror att reklam skapar problem för en komplex historia, menar Simon men tillägger att 1990-talsserierna "På spaning i New York" och "Uppdrag mord" (som han själv var inblandad i) lyckades ganska bra trots att de sändes i reklambaserade kanaler.
Själv kan jag erkänna att det tog ett bra tag för mig att upptäcka "The Wire" (även känd som "I narkotikans spår"), men kanske kan skylla på att den började visas under en period när jag bodde i Sydamerika och i stort sett inte såg några sammanhängande TV-serier alls. Men det skulle kunna fungera som definitionen av ett epos som tar sin tid att komma in i, men efterhand blir extremt vanebildande. Och alltså inte försvinner ur minnet så lätt, när så mycket annat gör just det.
