Blogg / Nyhetsarkiv

Stimulerande "Sommar" av "Sugarman"-regissör

2013-07-30, Johan Lindahl

Rodriguez. Sixto Rodriguez. Den mer eller mindre bortglömde singer-songwritern från Detroit blev ett världsnamn efter den omtalade dokumentären "Searching for Sugar Man". Filmen är udda, spännande på sina premisser och belönades med Oscar för bästa dokumentär i vintras. Men vägen dit var inte precis rak och smidig. Tvärtom höll projektet på att kollapsa flera gånger på grund av fallerande finanser, diverse praktiska problem och en huvudperson som egentligen inte alls var intresserad av att intervjuas eftersom han ansåg sig kommunicera genom ljud och inte bildmedier. En del tursamma tillfälligheter hjälpte dock till att slutligen förverkliga drömmen och presentera en färdig film. Eller om den verkligen blev helt färdig… Svenske regissören Malik Bendjelloul beskrev processen i dagens "Sommar" i P1 och hann dessutom med att introducera en sydafrikansk djurvän som bland annat räddade flera förvillade djur från Bagdads zoo i röran efter den amerikanska invasionen 2003. Ett engagerande program som absolut är värt att lägga halvannan timme av sitt liv på. Precis som filmen.

"Sommar" med Malik Benjelloul på Sveriges Radios hemsida

Relaterad film: Searching for Sugar Man

Den vilda jakten på - vem?

2013-07-17, Johan Lindahl

Hon har blivit förrådd och sedan försvunnit ett tag, för att sedan dyka upp igen på kontoret och erbjuda sina fortsatta tjänster. Om inte annat vill hon gärna ha reda på den skyldige. Är det någon av de egna medarbetarna? Eller medbrottslingarna… Det handlar visserligen om ett resursstarkt företag som spanar och spionerar på uppdrag av privata uppdragsgivare, men agerar de helt enligt lagen? Med tanke på vilka metoder de tar till är frågan befogad.

Fjärde avsnittet av brittiska thrillerserien "Hunted" visades i måndags kväll och det borde betyda att hälften återstår. Det operativa arbetslaget på Byzantium ser ut att agera med livet som insats dagligen och det blir inte lättare när det är uppenbart att någon läcker information och personalstyrkan ganska omgående reduceras i samband med ett nytt uppdrag där ett familjeföretag ska infiltreras under budgivningen inför ett väldigt, väldigt viktigt och lönande kontrakt. Norrmän är inblandade! Och maffialiknande magnater med dysfunktionell klandynamik och färska familjetrauman i bagaget släpper in den själv nyligen traumatiserade spionen Sam (Melissa George) i sitt hem, även de borde ana oråd och kanske inte heller fullkomligt köper hennes alias.

"Hunted" är troligen inte världshistoriens mest trovärdiga eller narrativt originella serie i sitt slag. Men den är lagom obehaglig och med en lätt distanserad brittisk attityd mitt i blodtörsten. Så här långt fungerar det i alla fall som effektiv sommarparanoia för stunden. Och jag får återigen chansen att öva på stavningen till Adewale Akinnuoye-Agbaje. Ni vet Mr Eko från "Lost" och den möjligen hårdaste av de hårda fångarna i "Oz". Rollen han tilldelats här är något mer tillbakadragen och återhållen i jämförelse med flera av de andra inblandade. Men den som lever får se var hans roll och resten egentligen tar vägen. Själv är jag i alla fall fast på allvar, om inte annat efter den explicita cliffhanger-avslutningen senast. Kan de inte bara göra som ett visst framgångsrikt streamingföretag och lägga ut resten av serien på en gång?

Basfakta om serien från IMDb

En fantastisk historielektion?

2013-07-07, Johan Lindahl

Sakta, sakta men säkert säkert har även jag hamnat där. I Westeros. I fantasins förgyllda landskap bland tomtar och troll, vättar och ädla kungar som behärskar ohöljd ondska med sin egen integritet intakt. If only. Det handlar ju om fantasy för fullvuxna, kan vi inbilla oss själva i alla fall - eller är det bara självbedrägeri? Det kanske egentligen bara är en moraliskt nedbrytande upplevelse som talar till våra lägsta instinkter. Men jag intalar mig envist att man blir visare och mer upplyst av "Game of Thrones", precis som av annat högkvalitets-TV-drama á la "The Wire", "The Shield" eller, jodå, "Lost".

I grunden handlar ju det mesta av dramatik här i världen om tre saker som vi alla på något sätt är ute efter, kan uttryckas som pengar, sex och makt. Våldet kommer in där i smeten som en naturlig ingrediens. Nu har jag precis avslutat en alltför intensiv sejour med HBO:s programbibliotek och klarat av tredje säsongen. Den första såg jag igenom under lite oordnade förhållanden och utspritt under en längre tid, vilket gjorde att jag inte riktigt ingick i det heliga förbund med serien som de verkliga fansen omedelbart gjorde. Men det är klart att jag såg tjusningen. Även så i den andra vändan via SVT. Jag håller dock med majoriteten av publiken om att den inte nådde samma höjder hela vägen.

Parallellt har jag lyssnat i varierande grad på ett par av alla podcaster som producerats av entusiaster om seriens utveckling. Framförallt "A Cast of Kings" med ciceronerna David Chen och Joanna Robinson, som inleder varje sändning med ett "jag har inte läst någon av böckerna i George R. R. Martins serie" respektive "jag har läst alla böckerna". Jag har det senaste året kommit in mer i podcastvärlden och uppskattar dem som inte faller i de vanligaste fällorna, som att föra diskussioner via Skype, vilket oftast hörs alldeles för väl ljudkvalitetsmässigt. Eller vara alltför okritiska och enkelt uttryckt 'grabbiga', vilket lätt blir följden av exempelvis tre eller fyra stadiga manliga medlemmar som känner varandra utan och innan. Därav kommer ofta också en viss oförmåga att sålla i bråten och hålla sig till ämnet. Chen & Robinson har lyckats med dynamiken och oftast även koncentrationen, utan att utesluta humor och spontanitet. Deras olika utgångspunkter bäddar även för sakliga konfrontationer och skiftande perspektiv som gör innehållet mer spänstigt och spännande än genomsnittet av det jag hört i denna speciella genre av entusiaster som i princip skapar sina egna program och varumärken, eventuellt med hjälp av spridda sponsorer och mikrolånsmentalitet.

Jag har i perioder fångats av historiska serier som "The Tudors" och där har vi en självklar referenspunkt till "Game of Thrones". Historia som dokumenterats och sedan fiktionaliserats, förmodligen med avsevärt tilltagen konstnärlig frihet, äger stora likheter med den typ av fantasy som Martins värld representerar. I det avseendet finns en intressant essä av historikern Tom Holland som lägger ut texten i engelska The Guardian att tillgå. Att följa en dramatisering av ett historiskt skeende kan vara spännande, trots att vi vet hur det slutar, konstaterar Holland. Men att inte veta vad som kommer att hända bär med sig en extra tjusning. Och karaktärer som den sluge maktspelaren Lord Baelish (Aidan Gillen) är på många sätt jämförbar med Henry VIII:s rådgivare Thomas Cromwell (skildrad i just "The Tudors"). Överhuvudtaget ser Holland många beröringspunkter med 1400-talets England i "Game of Thrones". Men det är inte allt. Författaren George R.R. Martin plockar uppenbarligen inspiration från alla möjliga epoker och miljöer; vikingatiden, romarimperiet, mongolerna under Djingis Khan och så vidare.

Det kunde ha blivit en riktig röra, men i stället får vi "a perfect cocktail" tycker Tom Holland. Och den verkliga storheten ligger inte i att världen är så fantastisk eller övernaturlig utan relaterbart realistisk. Som i brutalt realistisk. Inte minst vad gäller konsekvenserna för undersåtarna i riken som styrs av rivaliserande regentpretendenter.

En delvis annan slutsats drar författaren Jonathan Ryan i en krönika för Christianity Today. Martin har skickligt byggt upp sin egen värld, men är alltför mörk och obarmhärtig i sin syn på mänskligheten i sin bokserie, där hjältar av typen vi ser i "Sagan om ringen" saknas. Martin ser inte ljus i mörkret på samma sätt som J. R. R. Tolkien. Det gör honom alltför enögd och förhärdad i sin grundläggande filosofi enligt Ryan. Tja, det är en fullt giltig synpunkt, eller hur? Frågan är hur jag själv kommer att se på slutresultatet, om det nu finns ett sant slut bortom horisonten. Alla böckerna (av vilka jag hittills inte läst någon) är ju inte ens skrivna, säger de som är mer insatta i den litterära förlageprocessen. För tillfället är jag i alla fall djupt fascinerad.

Historiker Holland hyllar HBO-serien alla talar om...

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones

James Gandolfini ur tiden

2013-06-20, Johan Lindahl

Som maffialedaren Tony Soprano var döden i diverse dramatiska former en ständig del av tillvaron för skådespelaren James Gandolfini. Igår avled han, troligtvis av en hjärtattack under semester i Italien, enligt de rapporter som lämnats av representanter för skådespelaren och TV-bolaget HBO där han hade sin stora, karriärdefinierande roll som hårdhudat och handlingskraftigt, men samtidigt flerdimensionellt överhuvud för ett brottssyndikat i New Jersey. Den stilbildande serien som ofta hävdas ha förändrat TV-dramatiken i grunden, sändes från 1999 till 2007.

Innan dess hade Gandolfini (som för övrigt själv föddes i New Jersey 1961) spelat en del andra respektingivande eller skräckinjagande typer som i "Super 8", "True Romance" och "The Mexican". På senare år har han dykt upp i exempelvis "Killing Them Softly" och "Zero Dark Thirty".
- Han var ett geni. Alla som sett honom även i någon av hans minsta rollprestationer vet det, kommenterar David Chase (som skapade "The Sopranos" och alltså kan sägas ha stor del i Gandolfinis numera nästan ikoniska status) enligt websajten Hitfix.
De två har för övrigt nyligen samarbetat i filmen "Not Fade Away", snart DVD-aktuell på svensk mark. I samma artikel förmedlas också ett uttalande från HBO som uttrycker chock och sorg över att ha förlorat en "familjemedlem" som kommer att 'saknas djupt'.

Numera markerar ju tweet-tätheten tyngden av händelser som kända personers frånfällen och bland kortkommentarerna på twitter märks bland annat "du skapade en ikon - och försvann alldeles för snabbt" (producenten Damon "Lost" Lindelof, fritt översatt av mig - hur överför man bäst "cut to black" till svenska egentligen?). Jeff Daniels kallar honom en riktig vän, Ewan McGregor menar att världen just förlorat en av sina bästa skådespelare och New Jerseys guvernör Chris Christie är chockad över förlusten av en "sann Jersey-kille". Dokumentärmakaren Michael Moore understryker att Gandolfini var en aktiv understödjare av även den genren och celebritetslejonet (eller vad?) Paris Hilton poängterar att han var för ung för att gå bort redan nu. Andra som skickar hälsningar till den avlidne är Colin Hanks, Rosario Dawson, Zachary Quinto och… ja, listan fortsätter och blir förmodligen längre under dagen.

Entertainment Weekly har hunnit samlat ihop en del favoritcitat från "Sopranos" och några av dem kan väl tjäna som slutpunkt för tillfället:
- Ett felbeslut är bättre än obeslutsamhet.
- Om du kan citera reglerna, kan du lyda dem.
Och så gamle Tonys syn på internet:
- Logga ut. Den där 'cookies'-skiten gör mig nervös.

Mer om Gandolfini från Hitfix

Game of Thrones och problemet med det episka

2013-04-20, Anders Lindahl

Missförstå mig rätt; jag kommer följa hela tredje säsongen av Game of Thrones, precis som alla andra. Nu när det dessutom finns olika Lagliga Sätt att hålla sig ajour med händelserna nästan lika snabbt som amerikanska HBO-tittare så blir drivkraften starkare att se serien på gammalmodigt vis, ett avsnitt i veckan. Både HBO Nordic och C More är tidiga ute med varje episod, med den ökade risken för slarvig svensktextning som oönskad bonus.

Men ett par avsnitt in i tredje säsongen börjar jag verkligen ifrågasätta det hyper-episka upplägget, med tanke på hur många människor som ska slåss om skärmtiden. Första säsongen av "Game of Thrones" var ett skolexempel i påkostad eskapism med hjärta, hjärna och grav underhållningsgrad. På något sätt lyckades man jonglera alla de färgstarka karaktärerna. Andra säsongen höll baneret föredömligt högt, men hade inte samma dramatiska kurva. Det kändes i alla fall inte så. När alla personerna väl presenterats så skickligt så fungerar det inte lika bra med deras sporadiska uppdykanden. Har vi verkligen sett den där snubben förut? När blev de två så såta vänner? w000t?

Hade man kunnat tänka sig en struktur där vi följer bara några enstaka personer i varje avsnitt? En kronologisk loop som börjar om i början av varje avsnitt med nya huvudpersoner, och där de sista avsnitten ägnar sig åt dramatisk korsklippning mellan allihop i den säkerligen spännande finalen? Just a thought ...

Hur som helst, lite ojämnt är det allt också. Några riktigt fina dialoger och monologer har redan fått trängas med ett par scener som känns rent tillgjorda. Gillar Tyrions konfrontationer med farsan men tyckte inte att hans ömma dialog med kärestan fungerade alls, för att använda bästa karaktären som exempel.

Men det blir nog bra till slut, alltihop. Ciarán Hinds är ju med nu!

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones

Sorkins senaste skapelse - nu på SVT

2013-04-19, Johan Lindahl

- USA är inte världens bästa land längre.
Nyhetsuppläsaren Will får ett utbrott av sanningskärlek under en paneldebatt på ett universitet. Visst var det ett universitet? Nåja, var det inte också med en liknande offentlig eruption som Aaron Sorkin lät inleda sin tyvärr kortlivade serie "Studio 60 on the Sunset Strip" för några år sedan? Och inte helt olikt några tidiga scener i pilotavsnittet av hans genombrottsskapelse "Vita huset" om jag minns rätt. De inblandade går även ofta omkring i korridorer och diskuterar samtidigt intensivt. Som de brukar göra i Sorkin-serier. Nu har "The Newsroom" hittat till Sveriges Television, som hittills hunnit med två avsnitt.

- Du är en smart kille som inte är särskilt trevlig.
Will får höra ett och annat på arbetsplatsen i samband med omstruktureringar där. Dessutom får han en nygammal kvinnlig producent på halsen och har invändningar. Varför framgår efterhand. Det handlar inte i första hand om brist på kompetens i alla fall. Hon har just återvänt från fältrapporterande i Afghanistan och allsköns andra intressanta områden. Mitt i den personliga turbulensen på TV-stationen, slår verkligheten till med en explosion på en oljerigg i mexikanska golfen. Kommer ni ihåg den? Deepwater Horizon, BP-anläggningen som orsakade ett av de värsta oljeläckagen i historien, 20 april 2010. "The Newsroom" etablerar snabbt idén att koppla ihop sina storylines med händelser ur verkligheten, som i andra avsnittets diskussioner kring Arizonas immigrationspolitik och där seriens TV-redaktion har en riktigt dålig dag där allting tycks gå snett.

Predikande. Har sagts om serien en och annan gång. Inte alltid i positiv mening. Men visst har den puls. Och predikande behöver inte vara heltigenom negativt i min bok. Undrar förresten om det är första gången den vanligtvis välskräddade (det är han väl här också) och väluppfostrade Sam Waterston får säga "fucking" i TV, eller på film för den delen? Det är trots allt HBO som ligger bakom det här, så någonstans måste de ju markera sitt handlingsutrymme. Generösa doser av sex och våld har däremot lyst i sin frånvaro i de två första episoderna. I vilket fall som helst ser jag fram emot fortsättningen.

Mer om serien på IMDb

Relaterat tema: Tema: Journalister

Persbrandt blir tysk medborgare

2013-04-01, Anders Lindahl

Nu är det klart. Mikael Persbrandt tänker inte bara flytta till det land där han betraktas som en gud, utan också byta medborgarskap.

- Ich habe redan der Sprach gelernt, säger han i en intervju med Berliner Zeitung.

Han förnekar i samma intervju att han låtit sig inspireras av Gerard Depardieus byte av hemland under uppmärksammade former förra året, och hävdar också att Sveriges skattenivåer inte har något med beslutet att göra. Skälet är enklare än så:

- Es ist nur eine spass Dinge zu tun!

(Detta var, för att vara riktigt tydlig, ett aprilskämt från russin.nu)

Tempostarkt och turbulent testamente - på gott och ont

2013-03-29, Johan Lindahl

Specialeffekterna har de i alla fall inte sparat in på. Den nya dramatiserade bibelserien producerad för History Channel av Mark Burnett och Roma "Änglavakt" Downey kämpar annars med viss turbulens och kan väl inte kallas heltigenom konsekvent strukturerat drama - att döma av det första avsnittet som visades på SVT igår kväll. Men den får ändå de gamla, för många av oss kända, bibelberättelserna att leva upp igen.

Till att börja med kastas vi ut på öppet hav med Noa som återger höjdpunkterna i världshistorien fram till dess med hjälp av förbifladdrande flashbacks; från Edens lustgård fram till starten på syndafloden. Det där med Adam och Eva och deras brist på proper påpälsning plägar annars ofta vara ett dilemma för inte minst fromma filmmakare, men nu kan de klara av incidenten med den förbjudna frukten snabbt och smidigt i ett par sekundsnabba klipp och sedan susa vidare till annat mer uppbyggligt stoff i stället. Som slaveri, svartsjuka och slakt på meningsmotståndare. En stor del av Gamla Testamentet är ju till sin natur i princip barnförbjudet material, men också fascinerande berättelser som säger en del om konsten att vara människa och som tolkats om och om igen av generation efter generation i snart sagt hela världen.

Fokus hamnar den här gången först på Abraham och Lot, inklusive Sodoms fall, här med ninja-krigande dödsänglar som bonus. (Vid en dubbelkoll med Första Mosebokens 19:e kapitel framgår att serieskaparna tillåtit sig viss konstnärlig frihet och begåvat änglarna med några extra karaktärsdrag. Surprise!). Abrahams egen ångest över att splittra familjen som fader till två söner med två olika mödrar, skildras ganska inlevelsefullt - men avslutas för bryskt och otillfredsställande. Dramat kring bröderna Isak och Ismael rymmer mer, som gett resonans in i våra dagar. Sedan är det i alla fall dags för Mose att ta över rodret.

Här ligger lejonparten av högdramatiken och mest klimaktiska sekvenserna i det första avsnittet. Delningen av Röda havet under israeliternas flykt från Egypten är strategiskt inlagd i slutet av detta 90-minuterspass, strax före påannonseringen av kommande attraktioner som Saul och David, Simson och en viss Jesus. Budgeten ser ut att vara på godtagbar nivå och produktionskvaliteterna överlag övertygar. Agerandet är mer ojämnt, med några mer auktoritativa och imponerande insatser som utmärker sig i en ensemble inte direkt överbefolkad av välkända namn.

Och så till den avgörande frågan: hur ofta kommer Djävulen själv att svepa omkring i bakgrunden, han som enligt en del högröstade kommentarer i blogosfären är misstänkt lik Barack Obama? Visst skymtades han ett par gånger redan igår? Mannen i kaftan, spelad av Mohamen Mehdi Ouazanni, som förekommit i några bibelrelaterade filmer förut och enligt producenterna inte alls är utvald för att föra tankarna till USA:s nuvarande president, oavsett vad spekulanterna säger. Fortsättning följer, alltså…

Seriens officiella sida hos History Channel

Hur sann är "Zero Dark Thirty"?

2013-01-19, Johan Lindahl

- Jag är intresserad av filmer som skapar ett samtal och filmen slutar med en obesvarad fråga, förklarar Jessica Chastain i The Daily Show med Jon Stewart 16 januari. Hon spelar huvudrollen i den snart Sverige-aktuella thrillern "Zero Dark Thirty" och fortsätter med att framhålla filmskaparnas oberoende:
- Bigelow och Mark Boal valde att inte samarbeta med vår regering. Om de hade gjort det skulle de haft tillgång till flygplan och helikoptrar och allting de behövde, men då skulle de ha behövt få manuset godkänt.
Dessutom understryker Chastain att hennes rollfigur bygger på en verklig person, anställd på CIA och inte en kombination av flera individer. "Zero Dark Thirty" har fått mycket beröm. Tidningen Time listar den som en av årets bästa och deras erfarne kritiker Richard Corliss drar till med en serie positiva adjektiv som 'trollbindande' och 'imponerande', 'en gigantisk fresk' med mera. Kollegan Roger Ebert är lite mer behärskad och anmärker på en tungrodd start och en del alltför visuellt förvirrande inslag, men imponeras av Jessica Chastains bredd och förmåga att övertyga.

Nu finns det, som många säkert hört, flera betydligt hårdare omdömen och syrliga synpunkter riktade mot Bigelows Oscars-kandidat, även från själva filmbranschen. Några röster har till och med uppmanat till bojkott av 'ZDF' när förra årets bästa filminsatser ska röstas fram. Till dem hör veteranskådespelarna Martin Sheen ("Apocalypse Now" och "Vita huset") och David Clennon ("The Thing" och Costa-Gavras "Försvunnen").
- Jag kan inte rösta på en film som gör hjältar av amerikaner som begår brottet att utöva tortyr, har Clennon deklarerat.
Efter det har filmbolaget Sony försvarat sin film genom presidenten Amy Pascal som upprörs över att en akademimedlem försöker påverka röstningsprocessen. Hon hävdar också att filmen inte alls förordar tortyr.
Bigelow och Boal kanske inte menade så heller, men resultatet är ändå en tvivelaktig historia, tycker journalisten Dan Froomkin i en krönika på Huffington Post. Bruket av tortyr för att pressa fram information om Usama bin Ladin betonas för mycket i berättelsen för att kunna avfärdas, menar han. Froomkin frågar sig om filmskaparna kände sig tvungna att ta med tortyren för att den inte kunde undvikas och sedan inte heller gärna kunde framställa den som bortkastad tid för CIA-agenterna. Källorna bakom filmens manus ska ju ha kommit just från CIA-folk och där, till skillnad från hos FBI, ansåg många att metoder som waterboarding kunde rättfärdigas för att nå resultat i jakten på de skyldiga bakom 9/11.

Ett försvar i samma forum kommer dock från skribenten G. Roger Denson som i ett nästan löjligt långt debattinlägg bland annat argumenterar för att filmen tar upp känsliga teman som kanske inte alla vill konfronteras med, men ändå är en del av verkligheten och resultatet av politiska beslut under perioden sedan attentaten 2001. Som att de tekniker som inkluderar waterboarding påståtts ha lett till information som lett fram till raiden i Abbottabad, Pakistan där bin Ladin dödades i maj 2011. I centrum står den känsliga frågan om just dessa metoder 'fungerade' eller inte och där råder delade meningar. Liksom i frågan om det någonsin är rätt i en demokrati att använda sig av tortyr. Och om det sedan kan förvandlas till underhållning, om det rätt ord för den typ av film debatten nu handlar om.

Själv menar regissör Bigelow att det är inte samma sak att skildra och att stödja handlingar som dem i filmen. Det skulle vara orimligt för konstnärer av alla slag att följa en sådan regel. Hon beskriver också de personer som jagade bin Ladin som 'vanliga, hårt arbetande amerikaner som ibland korsade moraliska gränser'. Hennes kommenterar finns bland annat på Los Angeles Times websajt, där hon personligen faktiskt även definierar sig som "livslång pacifist".

Så är det filmen som visar en sann och ärlig men obehaglig bild av verkliga förhållanden, medan dess kritiker från både filmvärlden och den politiska sfären hycklar, eller är det tvärtom? Snart har en svensk publik chansen att skaffa sig en egen uppfattning när "Zero Dark Thirty" visas på Göteborgs filmfestival.

Kathryn Bigelow försvarar sig i Los Angeles Times

Relaterat tema: Tema: 11:e september och därefter

"Lincoln" och "Life of Pi" leder ligan i årets Oscar-race

2013-01-10, Johan Lindahl

Nio - är det ett magiskt nummer numera? Åtminstone verkar Academy Awards-juryn har fastnat för det talet när det gäller nomineringar till bästa film. Bland de som har chansen i år finns inte oväntat en del tunga titlar representerade. Tunga inte minst på grund av meritlistan hos de inblandade, men även på grund av innehållet. Kathryn Bigelows "Zero Dark Thirty" handlar om jakten på Osama Bin Ladin och har tidigt väckt en debatt om dess skildring av hårdhänta förhörsmetoder och deras eventuella effektivitet. Ben Afflecks "Argo" utgår från en räddningsoperation under revolutionen i Iran för drygt 30 år sedan. Quentin Tarantino tar sig an temat slaveri i Amerika under 1800-talet och har på detta byggt, vad som enligt rapporterna framgår vara, en ganska typiskt tarantinsk film; våldsam, underhållande och kontroversiell kallad "Django Unchained". Sedan finns även Ang Lees "Life of Pi" och Steven Spielbergs "Lincoln" med på den troligen mest eftertraktade listan. Bland andra. Det här kan faktiskt bli en av de mer ovissa Oscar-omröstningarna i modern tid.

I klassen bästa manliga huvudroll tävlar Daniel Day-Lewis från "Lincoln" mot såväl Hugh Jackman ("Les Miserables") och Denzel Washington ("Flight"). Jessica Chastain, Jennifer Lawrence och Naomi Watts konkurrerar om den kvinnliga motsvarigheten. Det är lika imponerande namn, om inte än mer bekanta i birollskategorierna (Robert De Niro, Tommy Lee Jones, Sally Field och Helen Hunt för att nämna några). För svenskar är det värt att lägga märke till nomineringen för "Searching for Sugar Man" i dokumentärklassen. Vi har ingen representant i bästa utländska film-kategorin, men det har däremot Norge med "Kon-Tiki". Avdelningen bästa sång brukar ofta vara förvånande underväldigande, men nu finns i alla fall Adéles mäktigt melankoliska monsterballad "Skyfall" från senaste Bond-filmen med i spelet. Konkurrenterna där kan jag än så länge inte uttala mig om.

Totalt har dock redan nämnda "Lincoln" ledningen med tolv nomineringar, följd av "Life of Pi" med elva. Är det en fingervisning om vilka som i första hand gör upp om de tyngsta titlarna? Nej, det vågar jag inte spekulera om än, framförallt för att jag själv sett så få av de berörda filmerna överhuvudtaget. Galan arrangeras i år den 24 februari.

Hela nomineringslistan hos Entertainment Weekly

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>