Blogg / Nyhetsarkiv

Svarta segel i solstekta nejder

2014-02-09, Johan Lindahl

Pirater! I Karibien! Igen! Lite råare och sexigare än… Ja, just det. Vuxenvarianten av "Pirates in the Caribbean"-konceptet, kanske. Grovt räknat förhåller sig "Black Sails" till den alltmer devalverade trilogin, förlåt kvadrologin som "Game of Thrones" till "Sagan om ringen". Åtminstone att döma av de två första avsnitten som nu finns tillgängliga via HBO:s nordiska filial. Producerad av bland andra Michael Bay för amerikanska kabelkanalen Starz ("Boss" och "Spartacus: Blood and Sand") är det inte så förvånande en till synes färgstark historia med stora svepande gester som prioriteras före subtila antydningar. Omgående introduceras intriger mellan rivaliserande rövarband som är ute efter samma karta, eller snarare utdrag ur en loggbok som hamnat på villovägar och sägs vara nyckeln till århundradets kap. En mycket lukrativ last kommer snart att passera deras farvatten.

Men konflikter uppstår inte bara mellan konkurrerande skutor utan även inom berörda besättningar och i skottlinjen landar även en del landbaserade affärsidkare med dubbelspel, kidnappningar och lönnmord som följd. Det är nog inte strikt realism som eftersträvas. Men det finns en ohyvlad närvarokänsla här, kombinerad med oförblommerade skamlösa underhållningsambitioner. Det ser spontant inte ut som ett spektakel värdigt en kamp med "Game of Thrones" om omedelbar kultstatus och massivt global konversationsstartare. Men Västindien är alltid tacksamt som spelplats. Och några personligheter börjar ta form, främst den beslutsamme kapten Flint (Toby Stephens från "Die Another Day") och den sluga men pressade affärskvinnan Eleanor Guthrie (hittills relativt okända Hannah New).

Attraktivt för många förvuxna pojkar (som det finns många av i världen) kan man anta. Om inte annat. Men var exakt är de där svarta seglen?

Relaterat: Blackout. Eller allmän förvirring. Visst skulle "The Newsroom" varit med på listan över årets bästa TV-serier (se tidigare inlägg). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning slarvades helt bort i sorteringen av mig. Trots en överdos distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-inslag är det högklassig TV-dramatik, som borde ha landat på, säg en sjundeplats i sammanställningen. En tredje säsong ska för övrigt vara på gång. Exakt när verkar dock inte riktigt spikat. Kanske till hösten.

Mer basfakta om Black Sails på IMDb

Go' och gla' Gilliam på Göteborgs filmfestival

2014-02-02, Johan Lindahl

Dystopier. Gör Terry Gilliam alltid sådana? En fråga från publiken siktar in sig på just detta. Hur skulle en framtidsutopi se ut i den egenartade regissörens tappning?
- Ni har ju sett mitt Utopia! Glada människor! Det är bara en man som är olycklig och det är Qohen.
Han syftar på huvudpersonen i "The Zero Theorem", hackaren/programmeraren (eller vad han egentligen bör definieras som) Qohen Leth, spelad av Christoph Waltz. Och det är sant, den mannen grubblar över det mesta medan omgivningen till synes aningslöst och obekymrat prioriterar partyliv. Eller manipulerar andra. Eller… Ja, har vi sett den sanna framtidsvisionen? Terry Gilliam är på plats i Göteborg under årets filmfestival och besvarar med påfallande gott humör frågor efter visningen av hans senaste verk på Chalmers under den första festivalhelgen. Det är oundvikligt att jämförelser med "Brazil" kommer upp, alltså den numera nästan legendariska science fiction-skapelsen han regisserade för snart 30 år sedan.
- ”Brazil” visade min världsbild då. Det här är min världsbild nu. Den är mer hoppfull.

Ja, jämförelsevis, kan man kanske konstatera. Samtidigt är det en förrädisk tillvaro som speglas i filmen, eller kanske redan den vi lever i nu - om jag tolkar Gilliam rätt. Vi verkar ha det bra, men gott och ont är svårt att definiera.
- Vi lever i en värld där ingen är ansvarig för att vara ond, förklarar regissören med ett snett leende.
Så dags i konversationen med publiken på Chalmers har han redan hunnit avslöja att det senaste året varit ganska roligt, sett ur hans eget perspektiv. Och svårförutsägbart. Vissa påbörjade projekt kom av sig och i stället tog han sig an manuset till just "The Zero Theorem" som han fått sig tillsänt redan för några år sedan.
- Det var uppenbart att författaren hade sett varenda film jag någonsin gjort!
Så, Gilliam funderar på om detta är hans egen "Fanny och Alexander", där alla uppslag han haft sammanstrålar i en berättelse. Det verkar vara så han ser på Ingmar Bergmas nämnda epos i alla fall, som ett kompendium. Inspelningen av "Zero" drog igång snabbt när det väl fattats beslut om det, med Bukarest som inspelningsplats och en begränsad budget. Allt går, bara man har vänner som ställer upp och jobbar nästan gratis, förklarar Gilliam och syftar på bland andra Matt Damon, Peter Stormare och Tilda Swinton som alla har småroller i filmen. Damon behövde tydligen inte ens läsa manus för att tacka ja.
- På något sätt har jag fått ett rykte om att vara bra på att handskas med skådespelare.
I huvudrollen syns den på senare år alltmer uppmärksammade Christoph Waltz. Varför han? Gilliam svarar snabbt "he was bankable" med ett skratt. Ett känt namn, som kan dra publik. Men inte bara det:
- Han är en enastående skådespelare.
Och det krävs i sammanhanget.
- Rollfiguren Qohen är ju nästan alltid i bild. Han ÄR filmen.

Gerillafilm. Så ser regissören på arbetsprocessen i stort. Och allt gick inte som en dans på rosor.
- Att se den första klippningen av en film är alltid en besvikelse, men det här var värre än vanligt!
Det gick åt en del omarbetning innan resultatet var värt att visa, menar Terry Gilliam, som alldeles före visningen varnat publiken:
- Om ni överlever så ses vi efteråt. Ni måste ju se hela. Jag har redan sett den hundratals gånger.
En sak han poängterar är sitt eget ointresse av att leverera färdiga svar med sina filmer. Att väcka frågor är mycket mer spännande.

Frågor, ja. Återföreningen har nyligen offentliggjorts. Av Monty Python. Gilliam uttrycker sig ganska kortfattat om det och vill inte höja förväntningarna till orealistiska nivåer, men bekräftar att det blir av. Själv lägger han inte så mycket tankemöda på det projektet, enligt egen utsago, men tror att de kommer att göra bort sig lite lagom och sedan är det inte så mycket mer med det. Framtidsplaner i övrigt? Ja, de finns, men även om dem är han medvetet vag, även om en spansk producent tydligen är inblandad någonstans. Framförallt, i allt man gör i branschen är det dock viktigt att ha tro på det man gör. Kanske inte minst för en veteran som hunnit gå på flera nitar längs vägen och lärt sig att inte allt mynnar ut i det man först tänkte sig.
- Belief is very important.

Fakta om

Relaterat tema: Tema: GIFF2014

Maktspel och manipulation - röd tråd i fjolårets bästa TV-dramer

2014-02-02, Johan Lindahl

TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen.

Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga:

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier och så vidare. Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens.

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att det riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Tyvärr. Han är i alla fall sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande - borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i "House of Cards" att framstå som nästintill småtrevliga upptåg.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande.

7. Strike Back (HBO). Ren "guilty pleasure" tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt.

8. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i "Oz". Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om.

9. Äkta människor (SVT). Svensk scifi - den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som "Battlestar Galactica" och "Dollhouse" (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

10. Continuum (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i 'fel' era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat - än man kunde ana från början.

Bubblare: HBO:s "Banshee" är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades - och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av "Breaking Bad". Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade "Luther" är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. "The Tudors" fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. "Boardwalk Empire" är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong jag fortfarande befinner mig i. "The Walking Dead" började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat "Sons of Anarchy" som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av "The Wire") starkaste kriminaldrama "The Shield"?

2013 års bästa filmer. I nuläget...

2014-01-04, Johan Lindahl

Som vanligt är det alldeles för många, förmodligen fina, filmer som gått mig förbi tillsammans med allt det jag antagligen inte borde sörja över att ha missat. Men… "Gravity". Av förutsättningarna och andra rapporter att döma kan det mycket väl vara årets bästa film alla kategorier. Men jag har helt enkelt inte kommit iväg och sett den än. Under rådande omständigheter och efter moget övervägande vill jag framförallt framhålla de här fem filmerna med svensk premiär under året som passerade, med en lika moget övervägd rangordning (som genomgått några rockader innan den slutligen fixerades i nedanstående tillstånd):

1. "Cloud Atlas": Flera historier mer eller mindre sammanlänkade på ett spännande, originellt sätt som stimulerar fantasin som få andra filmer det senaste året.
2. "Zero Dark Thirty": Kontroversiell och ofta svårsmält, verklighetsbaserad (men hur mycket?) och faktiskt väldigt engagerande om jakten om Usama bin Ladin, trots att slutet är känt i förväg.
3. "Captain Phillips": Stilistiskt hyperrealistisk återgivning av kapningsdrama på en båt i världens kanske osäkraste farvatten mellan Östra Afrika och Arabiska halvön.
4. "12 Years a Slave": Behärskad men ändå brutal och lyckas lägga till något nytt till historien av filmer om slaveriet i Nordamerika i synnerhet och världen i allmänhet.
5. "Den ovillige fundamentalisten": Vem är han? Vad vill han? Vet han det själv? Om en man som inte vet var han egentligen hör hemma och vars livsval speglar denna ambivalens. Och är han rent farlig eller bara rättmätigt frustrerad över världens tillstånd? Se den själv och ta reda på det.

Nära: Vemodiga vampyrdramat "Byzantium", halvapokalyptiska "Beasts of the Southern Wild" och senaste musikalversionen av "Les Misérables".

Extra hedersomnämnanden till två filmer där man först kan beundra det faktum att de finns till, men sedan även hitta insikter in i kulturer som inte så ofta på fullt allvar exponeras på film:
"Den gröna cykeln" - inspelad och utspelad i Saudiarabien, av en kvinnlig regissör med en ung huvudrollsinnehaverska på jakt efter en, just det, grön cykel. Liksom "Frihet bakom galler" - dokumentär om kvinnor i afghanskt fängelse. Varför har de hamnat där? Och varför kan livet därinne förefalla friare än utanför murarna?

Överraskande intriger i orange

2014-01-04, Johan Lindahl

Kvinnofängelser. På film och i seriesammanhang. Vi vet vad som väntar. Och visst finns det där även här; intrigerna, korruptionen, samkönade kärleksrelationer och våldsutbrott. Men ändå påfallande nedtonat eller åtminstone inte exploaterande och lättvindigt utportionerat för att hålla publiken vaken. Nej, det är mer nyanserat - och ofta mer överraskande - än så.

"Orange Is the New Black" har blivit en av det senaste årets mer omtalade nya serieskapelser. Inte minst som en av streamingtjänsten Netflix egna originalproduktioner och därmed ett ansikte utåt för deras expanderande ambitioner, ihop med inte minst "House of Cards". Efter att ha tagit oss igenom större delen av den första (och enda?) säsongen med sammanlagt 13 avsnitt, har vi i vårt hushåll i alla fall haft utbyte av denna fängelseskildring med kvinnor i huvudrollerna. Skaparna har rafsat ihop inte bara en eller två utan ett drygt dussintal spännande personligheter att utforska och följa bakom fängelsemurarna, där det mesta av handlingen tilldrar sig. Sidospåret med nyinlåsta Pipers pojkväns privata grubblerier är just ett sidospår och tilldelas inte lika mycket uppmärksamhet.

Utgångspunkten är, för de oinvigda, att 30-something-Piper som etablerat ett till synes fungerande medelklassliv med sambon Larry, hemsöks av sitt förflutna och måste avtjäna ett relativt kort men ändå villaidyllsavbrytande frihetsberövningsstraff på grund av ett smuggeluppdrag hon begick flera år tidigare på uppdrag av sin dåvarande flickvän. Jo, det har hänt en del i Pipers liv som inte alltid går ihop med omgivningens nuvarande bild av henne. Nu byts den invanda sociala omgivningen ut mot andra kvinnor som alla gjort något för att låsas in under varierande tidsrymder. Det är framförallt deras inbördes förehavanden det fokuseras på. Och som skaparen Jenji Kohan med flera lyckas göra något originellt och faktiskt ofta inspirerande av. Här har alla okända sidor att exponera när situationen kräver det. Och att miljön i sig påverkar personligheten och hur internerna utvecklas är ganska uppenbart. Det gäller även Piper… Exakt hur allt nu avrundas vet jag av naturliga skäl inte än, men förhoppningsvis håller serien stilen säsongen ut. Fortsättning följer?

Mer kött på benen om "Orange.." på IMDb

Film, framtidsfrågor och fotboll i sista intervjun av framlidne Frost

2013-10-12, Johan Lindahl

Den legendariske intervjuaren David Frost avled den 31 augusti i år i en ålder av 74 år. Under sin drygt 50-åriga karriär arbetade han först i hemlandet Storbritannien innan en karriär på amerikansk mark, som bland annat resulterade i de berömda mötena med ex-presidenten Richard Nixon 1977. Dessa inspirerade sedan till en pjäs av Peter Morgan och i förlängningen även en film av Ron Howard för några år sedan. De sista åren av sitt liv gjorde han "Frost Over the World" för den internationella TV-kanalen Al Jazeera English. Det var också för dem han genomförde sin sista intervju, som nu finns tillgänglig.

Sist att grillas blev därmed Gael García Bernal, den mexikanske skådespelaren som slog igenom på allvar med filmerna "Amores Perros" (i Sverige även känd som "Älskade hundar") och "Din morsa också", vilka senare följts av exempelvis "Dagbok från en motorcykel" i rollen som Che Guevara, chilenska "No" och även en hel del producerande ("Sin nombre" är ett exempel). Bernals karriär började förresten tidigt, med en roll som Jesus redan som treåring och i en TV-såpa som elvaåring. Om film, inte minst mexikansk sådan, politik och sociala förhållanden diskuteras det öppenhjärtigt i denna absolut sevärda intervju som pågår i ungefär trekvart. Ja, så mycket grillning är det inte fråga om. Frost och Bernal verkar komma bra överens om det mesta, till och med fotboll. Trots att mexikanen har Tottenham som sitt engelska favoritlag, medan Frost har (eller hade) sitt hjärta hos de arga Londonrivalerna Arsenal.

Kanske det mest intressanta är reflektionerna kring relationerna mellan USA och Latinamerika, det drogrelaterade våldet i Mexiko och flyktingströmmarna genom landet. Vem var det förresten som verkligen lanserade "kriget mot narkotikan" från amerikanskt håll några årtionden tillbaka? Jo, en viss Richard Nixon. Om sitt hemland säger Bernal också att han, trots alla pågående konflikter, faktiskt är mer optimist än pessimist om framtiden.

Hela intervjun med Gael García Bernal av David Frost på Al Jazeera English

Relaterad film: Frost/Nixon

Förvrängda filmtitlar trend på twitter

2013-10-05, Johan Lindahl

"Pulp Fiction Workshop". "Cat Fight Club". "Far from the Madding Crowd Source". "The Wicker Chair Man". "George Bush of the Jungle". Ja, det är några resultat av aningen justerade filmtitlar den senaste tiden, under ett gemensamt paraply i form av en så kallad hashtag på det världsomspännande sociala mediefenomenet twitter: #addawordruinamovie. Många har känt sig kallade att bidra med idéer till hur en existerande och i bästa fall attraktiv filmtitel kan förändras och förstöra hela marknadsföringen. Eller kanske bli fröet till ännu bättre uppslag, vem vet? Jag menar, vem kan egentligen motstå "Cat Food on a Hot Tin Roof" om någon skulle vilja snappa upp temat och börja skriva ett manus. Eller "Gone with the Breaking Wind", ett av flera förslag från den relativt välkände karaktärsskådespelaren Clark Gregg. Ja, det är inte alla i filmbranschen som håller sig för goda för att blanda sig i diskussionen, alltså. Personligen tycker jag även att "The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe Malfunction" låter som embryot till en fullt fungerande fantasy-komedi placerad under en pågående Oscar-gala, med den oslagbara kombinationen av maktkamp mellan sagoväsen och celebriteter som glömt knäppa några viktiga knappar under förberedelserna inför kvällens festligheter. Nu gäller det bara att sätta igång med skrivandet innan någon annan kommer på samma tanke…

Filmerna du hittills inte sett - här är hela listan hittills...

Filmerna Pinochet förbjöd

2013-09-21, Johan Lindahl

Nyligen uppmärksammades 40-årsminnet av militärkuppen i Chile, genomförd 11 september 1973 under ledning av general Augusto Pinochet. Denne fortsatte sedan styra landet fram till slutet av 1980-talet då han avgick efter en folkomröstning men fortsatte som senator och inflytelserik medborgare i största allmänhet. Under hans tid vid makten förbjöds ett försvarligt antal filmer - något han förmodligen delar med ganska många despoter i världshistorien under den tid filmer funnits som medium. Både tidigare och senare har ju exempelvis även bokbränningar varit ett sätt att begränsa yttrandefriheten i auktoritärt styrda samhällen.

Vad var det för verk som väckte chilenska juntans ogillande då? The Clinic Online (chilensk, spanskspråkig sida) tog fram några exempel i samband med den nämnda 40-årsdagen. Ett mönster är att filmer med vad som ansågs vara olämpligt mycket sex eller våld eller subversiva idéer (eller allt på en gång) svartlistades av landets biografbyrå, vars beslut gällde fram till år 2000. Vissa bannlysningar är dock mer uppseendeväckande och nämnvärda än andra, tycker redaktörerna på The Clinic och nämner sådant som "The Punk Rock Movie", en dokumentär om den brittiska punkscenen från 1978 liksom en annan musikdokumentär om Rolling Stones från samma 70-tal. Eller den även på andra håll skandalstämplade "Sista tangon i Paris" med Marlon Brando. Och en italiensk film om Che Guevara från 1968, vilket kanske inte borde förvåna, även om den stoppades först 1990 när någon försökte få den igenom censuren.

Komedier - kan de vara farliga? Ja, i alla fall om de heter "Allt du skulle vilja veta om sex", regisserats av Woody Allen och innehåller scener där en man förälskar sig i ett får. Eller Monty Pythons "Life of Brian" som ju inte heller föll i god jord hos den norska filmcensuren på sin tid, efter vad jag hört. På samma tema stoppades Scorseses "Kristi sista frestelse" när den kom, vilket var sent 1980-tal. Flera skräckfilmer fastnade i den chilenska motsvarigheten under diktaturen, ett par av Dario Argento liksom den även i Sverige mycket kontroversiella "Cannibal Holocaust". Erkända regissörer som Fellini och Godard liksom lika erkända författare vars verk filmatiserats stötte också på patrull från den chilenska köttmuren under de här decennierna; Norman Mailer, Dostojevskij, John Irving och Mario Vargas Llosa var några av dem.

För övrigt ryktas det att militären genomsökte den uppburne vänster-inriktade poeten Pablo Nerudas personliga bibliotek i jakt på marxistisk litteratur och hittade ett antal verk om kubismen, vilka man konfiskerade och satte fyr på i tron att de handlade om den kubanska revolutionen. The Clinic vågar dock inte garantera sanningshalten i just den anekdoten.

40 förbjudna filmer under chilenska diktaturen, sammanställda av The Clinic Online

Relaterad film: No

Hyllade "Homeland" aktuell både på TV och DVD

2013-09-13, Johan Lindahl

- You're the smartest and the dumbest fucking person I've ever known.
(Saul Berenson till sin protegée Carrie Mathison)

I våras visades andra säsongen på SVT - en av de mest explicit post-9/11-impregnerade dramaserier som skapats hittills. Flera gånger har den lyckats lägga sig nära en trolig verklighet, tänkbart scenario för att sedan ta en sväng ut i åkern och visa att det trots allt i första hand är en form av underhållning. Nu är den DVD-aktuell. Ja, det handlar om "Homeland".

The Daily Beast presenterade tidigare i år en intervju med en före detta CIA-agent som underströk seriens avvikelser från det brukliga, 'standard operating procedure' och så vidare, men samtidigt tyckte agenten att det som TV-drama ändå fungerade. Väl. Tja, vad är egentligen sannolikt längre? Jag är beredd att köpa ganska mycket om man når en sådan spänningsnivå som här.

Och det hänger givetvis på personligheterna, som inte direkt är dussinmänniskor. Är det meningen att man ska reta sig på den manodepressiva fältarbetaren Carrie (Claire Danes) som ofta har rätt instinkter, men inte alltid kommunicerar dem på ett välplanerat och välformulerat vis. En del ser hennes återkommande odräglighet som en av poängerna. Jag gillar henne trots allt i grunden. Hon är vad man kan kalla en organisk karaktär.

Precis som hennes mentor Saul (Mandy Patinkin) som inte heller kommer överens med alla kollegor och överordnade på 'firman' (alltså det redan nämnda, centralt instiftade underrättelseorganet). Och Brody (Damian Lewis), den före detta krigsfången, politiska stjärnskottet och möjligen omvände terroristkandidaten - allt i ett. Sedan har jag en tidigare etablerad svaghet för hans fru, alltså Morena Baccharin, från "Firefly"-tiden. Och här har hon fått en förvånansvärt vettig roll igen efter en viss brist på sådana.

Sedan är serien väldigt beroende av just sina centrala rollfigurer, vilket kan orsaka en viss förutsägbarhet i trängda lägen. Brody, framförallt, har haft ett flertal nära-döden-upplevelser, men hur skulle de kunna dumpa honom och fortsätta? Det sista avsnittet av säsongen var för övrigt så skenbart lugnt i början att något riktigt stort bara måste inträffa. Något massivt. Och det gjorde det ju. Nu dröjer det faktiskt inte så länge innan den tredje vändan startar heller. 30 september på SVT är det dags igen.

Relaterat tema: Tema: 11:e september och därefter

Kärleksförklaring till celluloid med speciell satsmelodi

2013-08-21, Johan Lindahl

Det sägs ofta att svenskar sjunger när vi pratar. Men troligen inte lika mycket som Mark Cousins. Det vill säga den irländske dokumentärmakaren som berättat om filmens historia nu i sommar på SVT, en serie på väg mot sitt slut. Den där besynnerliga satsmelodin är både hypnotisk och en smula irriterande. Jag antar att han kan ha förlorat tittare redan vid första vinjetten på grund av det. Men, men - trots flera andra invändningar man kan rikta har jag uppskattat resan från 1890-talet och framåt, med utgångspunkt från en epok i taget, sammankopplat med vilken påverkan just den perioden haft på fortsättningen. Eller med vilka föregångare som sått fröna till en särskild scen i en utvald film. Ungefär. Lite förvirrande ibland, men OK. Metodiken ställer vissa krav på publiken, men ciceron Cousins ber knappast om ursäkt för det.

Tempot kan tyckas tålamodsprövande och hans prioriteringar högst personliga, men det händer något hela tiden. Mr Cousins driver på och analyserar på ett sätt som troligen mest tilltalar andra entusiaster, så kallade cineaster - vad det nu innebär egentligen. Och hur många gånger har han lyckats klämma in orden "passion" och "innovation" med vördnadsbjudande tonfall? Nu när odyssén går mot sitt slut kan man i alla fall konstatera att han hunnit med mycket och från många delar av världen, vilket inbegriper sådant som vi kanske aldrig hört talas om förut. Tidiga stumfilmer och slapstick i svartvitt, pionjärer från flera kontinenter, den politiska filmen från 1970- och 80-talet och så vidare. Han skummar över en del kanoniserade verk snabbt och lättvindigt men fördjupar sig i sina speciella favoriter med illa dold eufori över chansen att göra just det; knäppa de stora, i hans ögon, överskattade elefanterna på näsan och lyfta fram exempelvis en minimalistisk iransk arthousefilm som kanske varit på väg att falla i total glömska. Det påminner mig om inte annat om att det alltid finns mycket kvar att upptäcka från svunna tider.

Mer än en renodlad expedition genom filmhistorien är "The Story of Film" en meditation över ett medium och dess möjligheter.

Mer om "The Story of Film" från SVT

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>