The White Queen (2013)

Sevärd men ojämn orgie i sex, makt och trolldom

Lancaster och York. Rivers och Stanley och en del franska familjer. Samt, inte att förglömma, en ambitiös Tudor-klan lurande i marginalen. Det sena 1400-talets England är en röra av tronpretendenter och dödlig rivalitet, skiftande lojaliteter, opportunism och bedrägerier. Enligt den här historieskrivningen har en smula trolldom med händelseutvecklingen att göra också. Hur dokumenterat det sistnämnda är vet jag inte, men bakom serien står en trilogi romaner av Philippa Gregory, presenterad som historiker och författare åtminstone på den egna hemsidan. Nej, jag har inte läst dem. Borde jag?

Överhuvudtaget är min kunskap om det som populärt kallas Rosornas krig hittills begränsad till snabbscanning av Wikipedia och andra genvägar till översiktligt allmänvetande, eller illusionen av detsamma. Naturligtvis är det oundvikligt att jämföra med ”The Tudors” som siktar in sig på seklet efter. Där hamnar ”The White Queen” på en någotsånär hedrande andraplats av två möjliga. Det är ganska mycket såpa över det här. Men såpa med livet som insats.

Serien är ojämn. Det finns stunder när frustrationen över att hålla reda på alla Richard, Henry, Edward, Elizabeth och några till av de absolut vanligaste namnen i sammanhanget försvårar nöjet. Det förefaller finnas åtminstone en handfull av varje. Riktiga rojala namn som Herman Lindqvist skulle godkänna? Det finns också tillfällen när alla inblandade framstår som så genuint genomruttna att jag tröttnar på att söka efter någon att sympatisera med.

När det är som bäst utkämpas passionerade strider om makten, med en del erotiska eskapader som motvikt till de yttre fältslagen - eller integrerad beståndsdel i den allmänna jakten mot toppen. Men allt har ett pris. Och lyckan varar ofta inte så länge.

Personligheterna. Några lyser starkare än andra och får showen att gnistra till i perioder, men under seriens gång hinner av naturliga skäl många av dem utraderas ur handlingen och just det gör att vissa avsnitt känns nästan kemiskt befriade från intressanta karaktärer, eller så har de kvarvarande fastnat i alltför förvirrande intriger och förslagna konspirationer utan riktig emotionell resonans. Som sagt, ojämnt. Men i stort sett ändå mödan värt att följa.

Hur väl stämmer den här bilden av ett hov som både byter invånare och atmosfär så ofta, ibland är sprudlande festglatt mitt i krutröken och sedan ödsligt, genomsyrat av misär och isolerade glädjelösa härskare? Att hänga med i den exakta kronologin får man nästan lägga därhän - och takten med vilken individerna åldras känns inte 100-procentigt konsekvent. Makeup-avdelningen kan förefalla selektiv i sina omsorger.

De stora slagen ser ofta ganska små ut, kanske av budgetskäl, och koncentrerar sig på en handfull huvudmotståndare som svingar svärd i snötäckta skogar eller på snålblåsta stäpper. Men det uppstår trots allt en del raffel i rustning och symboliskt avgörande scener där rivaler gör upp om tronen och möter varann med mord i blicken eller stoiskt accepterande sitt nederlag efter manlig och morsk maktkamp.

Dock. Det bör betonas att serien framhäver kvinnornas intrigerande och inflytande i lobbyverksamheten - liksom hur just de ofta är de mest passionerade planläggarna medan männen framstår som mer krassa och kallt kalkylerande. Eller är det egentligen tvärtom? Och vem har den verkliga makten?

© Johan Lindahl
2013-11-16

Originaltitel: The White Queen
Storbritannien/USA, 2013
Regi: James Kent Jamie Payne Colin Teague
Med: Aneurin Barnard, Rebecca Ferguson, Amanda Hale, Faye Marsay, Max Irons, Ben Lamb, Tom McKay, Juliet Aubrey, David Oakes, Eleanor Tomlinson, Caroline Goodall, Janet McTeer, James Frain, Rupert Graves

Genre: Drama, Historia, Politik, Romantik, TV-serie
Teman: Medeltiden

Relaterat ur russinbloggen
2013-08-19: En vit drottnings vedermödor - del 1

Ingår i följande teman

Sök