Blogg / Nyhetsarkiv

Hemlös, lärare, terapeut - Robin Williams bästa roller

2014-08-15, Johan Lindahl

Vid det här laget är det allmän kännedom. Och följt av sorgeyttringar en masse världen över. Robin Williams är borta. Och har omedelbart fått personifiera ofta upprepade uppfattningar som att ’de roligaste människorna ofta är de sorgsnaste’. Tyvärr tycks det ofta ligga någonting i det. Tragik, trauman och personliga problem är en drivkraft som kan leda till yttre framgång, men det är sällan svaret på alla behov. Det finns mycket man skulle kunna vidareutveckla om just det, men som kan göras - och kanske redan har gjorts - bättre av andra.

Själv tänkte jag kort koncentrera mig på de Robin Williamska rolltolkningar jag spontant ser tillbaka på om starkast rekommenderar; att se för första gången, eller återvända till. Och det första som kom för mig när jag började leta i minnet, ja nästan utan att leta, var insatsen som psykolog i "Will Hunting" 1997, framförallt på grund av det makalösa samspelet med Matt Damon i rollen som överintelligent men arrogant underbarn. Kommer ni ihåg scenen där Williams tar stryptag på Damon, trycker upp honom mot väggen och i och med den manövern (som troligen inte hämtats från någon officiell psykoterapeutisk manual) drastisk men i sammanhanget faktiskt fullständigt begriplig och konstruktiv, börjar bana vägen framåt för underbarnet att utvecklas och mogna som människa.

Naturligtvis går det inte att passera "Döda poeters sällskap" som regisserades av Peter Weir 1989. Allvarligt talat är det ju knappast den mångsidige Weirs bästa film som helhet, med en del övertydligheter och och teatraliska trick som kunde ha friserats och nyanserats en smula. Men erkänn, det är en film som väcker känslor. Inte minst ilska. Och Williams, i ytterligare en av sina mer utpräglat dramatiska roller, skapade en ikon med den stillsamt upproriske läraren John Keating.

Komik är annars den gren han främst förknippas med. På gott och ont. Och jag ser kunskapsluckorna torna upp sig i form av filmer jag inte ens sett i sin helhet. Till exempel den uppenbarligen polariserande "Patch Adams". Däremot, i oftast oförliknelige Terry Gilliams "The Fisher King" från 1991 är Williams också i stort sett oförliknelig som en hemlös och djupt traumatiserad man, som genom slumpens skördar eller ödet strålar samman med en radiopratare, också han deprimerad efter anklagelser om att ha provocerat fram en massaker på en restaurang. Ett av offren var den nu hemlöse mannens hustru. Filmen är framförallt ett showcase för Jeff Bridges, men Williams briljerar inte oväntat även han, i en svår balansgång mellan tragik och galghumor, samt en dos patenterad Gilliam-surrealism.

Tre tongivande roller. I tre filmer som även fungerar över genomsnittet som helhet. Är det bara Williams hyperintensitet som räcker som rekommendation, så visst, ”Good Morning, Vietnam” är en provkarta på just den egenskapen. Att jag sedan hade svårt att förlika mig med den filmens ytliga behandling av Vietnamkriget i stort, när jag såg den för flera år sedan, är en annan sak.
Men om inte annat visar den just på den för tidigt bortgångne skådespelarens förmåga att lysa upp även i halvdunkla omgivningar. Mörker var antagligen något han förstod innebörden av. Tyvärr.

Relaterad film: Fisher King

Dreadful indeed. På ett bra sätt.

2014-07-30, Johan Lindahl

Båda har bakgrund i James Bonds värld, bland annat. Nu jagar Eva Green och Timothy Dalton om möjligt ännu mer morbida motståndare än något 007 råkat ut för, i den ofta makabra och bloddrypande, men imponerande iscensatta, lika ofta störtsnyggt förpackade serien "Penny Dreadful", i Sverige visad via HBO. Efter fyra avsnitt, om jag räknar rätt, är jag djupt insyltad och återkommer så snart som möjligt med en mer grundlig analys av hela den första vändan på åtta avsnitt. Serien, skapad av personer med namn som John Logan och Sam Mendes (också de med Bond-meriter, bland mycket annat) ger sig i kast med mörka skuggor och mystiska varelser i Londons (ofta bokstavligen) undre värld under en era vi redan tror oss känna till ganska väl numera, eller hur? Den viktorianska. Klassamhället visar sig ofta brutalt obarmhärtigt och i svängrummet mellan slott och koja i storstaden syns en ocean av ojämlikheter. Liksom en rejäl dos övernaturliga inslag, kombinerat med rollfigurer som redan etablerats av andra berättare men kanske aldrig går ur tiden. Bra är det. Hur bra, exakt? Jag återkommer om det. Snart, som jag sade.

Kurs i konsten att knycka ett liv och ta sig levande ur det

2014-07-27, Johan Lindahl

Den har lovordats på många håll. Själv har jag åtminstone precis nu sett piloten. Och den lovar mer. Visserligen kan man spontant undra över huvudpersonens reaktioner och omedelbara aktioner direkt efter att hon bevittnat sin dubbelgångare, möjliga tvilling eller - ja, vilka fler möjligheter kan finnas? - ta livet av sig rakt framför ögonen på henne. Men vi dras raskt in i handlingen och introduceras för en ung kvinna med en del uppenbara problem i bagaget, hennes närmaste bekantskapskrets och andra som påverkas av de inte helt genomtänkta handlingar hon begår i efterdyningarna av den dramatiska händelsen på en tågstation, en mörk afton i en mörk storstad. Det handlar, som en del kanske redan räknat ut, om scifi-thriller-serien "Orphan Black" som i skrivande stund finns tillgänglig på åtminstone ställen; HBO Nordic och Netflix. Förresten ska jag kanske vara försiktig med genrebestämningen efter bara ett avsnitt, men det är det det ser ut som; raffel med lätt futuristiska drag, även om miljöerna i stort sett ser samtida ut. Så här långt.

Det som sätter hjulen i rullning för Sarah Manning (Tatiana Maslany) är beslutet att överta den döda kvinnans identitet och fylla hennes kostym, tillfälligtvis, i jakt med några snabba stålar och chansen att starta om med ett nytt liv, någon annanstans. Problem? Flera. Inte minst att den döda dubbelgångaren var polis, medan Sarah ser ut att ha tillbringat mer tid på andra sidan lagen. En polis som uppenbart hade egna bryderier och en del saker att förklara för sina kolleger och sin pojkvän. Vad? Varför? Hur slingra sig ur situationen? Där är grundförutsättningarna. Var det sedan tar vägen är en spännande fråga, men att döma av andras omdömen och avslutningen av de första 45 minuterna, blir det inte direkt mindre komplicerat. Och definitivt inte mindre intressant. Förhoppningsvis stämmer det.

Orphan Black i ett nötskal enligt IMDb

Hello Goodbye Sherlock

2014-03-09, Johan Lindahl

Är det redan slut - igen? Tre av tre delar. 90 minuter var. En sällsynt kombination av underhållande och intelligent TV-dramatik. Framförallt humorn, den verbala sparringen mellan Holmes och Watson och så de visuella infallen som grädde på moussén, gör den uppdaterade "Sherlock" till en extravaganza i utbudet. Ja, det har hunnit gå några veckor sedan de nya avsnitten revs av, men bättre sent än aldrig. Det finns anledningar till seriens starka internationella following.

Den kräver koncentration. Och kan dra iväg ut i till synes ovidkommande parenteser. Men dessa brukar obevekligt leda tillbaka in i centrum igen efter att ha fullgjort sitt syfte. Jag har läst några av Conan Doyles förlagor, men långtifrån alla. Kan inte hela kanon. Möjligtvis skulle det här vara ännu mer fascinerande om jag hade varit ännu mer bevandrad. Men firma Cumberbatch & Freeman matchar absolut konkurrenterna Downey & Law i de senaste bioversionerna av samma sägenomspunna duos öden och äventyr.

Så - spoilervarning för dem som inte sett de nya avsnitten alls - doktor Watson har gift sig men behåller sitt speciella band till den självbekännande sociopaten Sherlock Holmes. Bröllopet liknar inte alla andra. Bomber hotar London. Och en dansk magnat med koll på allt och alla hotar hela världsordningen. I grova drag. Men det är i detaljerna det verkligen bränner till.

Och att döma av upplösningen kan nya äventyr vara att vänta. De är välkomna.

Mer om "Sherlock". Från IMDb.

Terrorism kontra totalitär korporativism - tema för "Continuum"

2014-03-02, Johan Lindahl

Hmmm. Svårfångad science fiction. Ojämna ytor och flackande djup. Men med något speciellt som trots allt skapade en attraktion. Jag och min fru började följa kanadensiska ”Continuum” lite på vinst och förlust via HBO någon gång förra året. Nu är TV6 på väg att börja sända serien från scratch. Och en tredje säsong är på gång annorstädes, men exakt när den blir tillgänglig i Sverige vågar jag inte svara på - än.

Värt att hoppa på tåget? Jo, om premissen verkar lovande så ge det gärna en chans. Och den är följande: Ledarna för en terrororganisation i ett framtida högteknologiskt samhälle, anno 2077, är på väg att avrättas med någon typ av strålningsmetod jag inte är i stånd att beskriva mer intelligent. I stället skickas de tillbaka 65 år, till vår tid ungefär nu. På köpet kommer även säkerhetspolisen Kiera Cameron som var ett av vittnena på plats i exekutionskammaren. Terroristerna i gruppen Liber8 har inte oväntat en plan för att förändra den förväntade framtiden, medan den högst överraskade Kiera inser att hon har ett ansvar för att stoppa dem.

Ett sådant uppslag kan landa lite var som helst och serien verkade framförallt under första säsongen en smula vilsen i sina ambitioner. Snutklyschor och en del stelt agerande i ena stunden mötte plötsligt stimulerande och lagom provocerande tankestoff. Vad är farligast - terrorattentat eller totalitär korporativism? Vad var hela sanningen bakom komplotten? Var det en slump att Liber8-medlemmarna och agenten Kiera sändes iväg samtidigt? Kvalitetskurvan pendlade upp och ner. Efter att ha sett de två första säsongerna kan jag i alla fall konstatera att allt blir mer komplicerat, med flera oväntade omkastningar, roliga rockader och en betoning på alla inbyggda paradoxer. Där det inledningsvis kändes som om flera intressanta idéer kvävdes i sin linda och stannade halvvägs har en klar utveckling skett, mot mer oförutsägbara och ibland svårtolkade konsekvenser för alla inblandade.

Om inte annat finns redan från början ett underhållningsvärde och handlingen rullar på utan alltför många döda punkter. Och Kiera (Rachel Nichols) är trots en viss tillknäppthet ganska tilltalande som välutrustad, artificiellt extrakompetent fisk i fel vattendrag.

Relaterad intervju från TV Addict, med bland annat serieskaparen Simon Barry

"Gravity" - given herre på Oscar-täppan i natt?

2014-03-02, Johan Lindahl

OK. Jag har bara sett en handfull - högst - av de filmer det kommer att handla om i natt. Men bara för att det går att göra det ändå; här kommer några mindre kvalificerade förutsägelser om vilka som kommer vinna. Eller ta hem statyetter i de tyngsta kategorierna. I nattens Oscar-gala från Los Angeles, vilken jag troligen inte kommer att hålla mig uppe och se. Det är trots allt arbetsdag imorgon - även om jag önskar att jag hade tagit ut en dags semester för ändamålet.

Ganska många priser handlar ju om tekniska färdigheter, specialeffekter, klippning och kostymer. Ett inte särskilt kontroversiellt tips är väl att "Gravity" (som jag fortfarande inte sett, men snart är DVD-aktuell i Sverige) sopar hem flera av dessa. Men kanske inte alla.

Förutsägelser (i flera fall grova chansningar):

Bästa långa dokumentär: "The Act of Killing" (regi Joshua Oppenheimer). Jag har sett brottstycken ur den vid visning på SVT, men inte orkat med att se hela denna tunga studie i - vågar man kalla det 'ondskans banalitet'?

Bästa originalsång: "Ordinary Love" med U2 från filmen "Mandela - vägen till frihet". Jag kanske borde ha lyssnat på någon av konkurrenterna först, men jag kör på i god tro.

Bästa originalmusik: Steven Price för "Gravity"
Bästa filmfoto: Emmanuel Lubezki för "Gravity"
Bästa utländska film: "Jakten" av danske Thomas Vinterberg. Just det. Den har jag inte heller sett än. Men jag ska. Snart.

Bästa manus baserat på annan källa: John Ridley för "12 Years a Slave". Det, mina vänner, är en tung pjäs i alla avseenden.
Bästa originalmanus: Eric Warren Singer och David O. Russell för "American Hustle", i en kategori där jag inte sett någon av kandidaterna. Än.
Bästa regi: Alfonso Cuarón för "Gravity". Segertåget lär väl börja på allvar där, eller?

Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o för "12 Years a Slave". Hon är ung, ny i rampljuset och har en ytterst krävande roll i en krävande film.
Bästa manliga biroll: Jared Leto i "Dallas Buyers Club". Det har sagts så mycket om hans transgendertransformation att han blir svårslagen. Väl?
Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock i "Gravity". Enligt en statistisk undersökning jag snubblade över häromdagen är hon i bild 73 minuter av en speltid på cirka 90 och hörs i sammanlagt 75, vilket omsatt i procent tydligen landar på 87. Och den tidsrymden har uppenbarligen gjort starkt intryck på många människor världen runt.
Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor i "12 Years a Slave". Det skulle väl kunna vara Matthew McConaughey som kan konkurrera med "Dallas Buyers Club" (som jag alltså inte sett själv än). Tunga, svåra roller i tunga, svåra dramer brukar slå förhållandevis lättviktigare insatser i mer rakt av underhållande filmer.

Bästa film: "Nebraska". Nej, jag bara skojade. "Philomena”. Nej, där skojade jag igen. Och även om "Captain Phillips" är en imponerande kraftfull historia, så ock "12 Years a Slave" och "Her" fått mycket uppmuntrande press på sistone, så måste det väl bli "Gravity" här också.

Men jag kanske inte ska glömma bort kategorin korta dokumentärer. Där finns trots allt finska "Pitääkö mun kaikki hoitaa" som rimligtvis måste vara en rejäl global kioskvältare i vardande.

Samtliga kandidater presenterade på IMDb

Relaterad film: Gravity

Shirley Temple (1929-2014)

2014-02-11

Shirley Temple har somnat in och så här sammanfattas hon av vår gästskribent Hazzan Lindström:

Filmikonen med korkskruvslockarna och smilgroparna, den hyllade 30-talsbarnstjärnan Shirley Temple, har avlidit 85 år gammal. Med stor inlevelse och enorm charm blev hon under några år Hollywoods bäst betalda filmstjärna.

Under 1934-1938 hann hon med inte mindre än ett 40-tal filmer, som så gott som alla slog publikrekord och icke minst räddade filmbolaget 20th Century Fox från konkurs.

Tidigt i 20-årsåldern drog hon sig tillbaka från filmen och försökte sig på en karriär som republikansk politiker, dock utan någon större framgång.

1959-61 fick amerikanerna återse henne i TV-serien ”Shirley Temple's Storybook" och senare fick hon en del diplomatuppdrag.

Läs också Hazzan Lindströms artikel.

Relaterad artikel: Hazzans Hollywood: Shirley Temple

Svarta segel i solstekta nejder

2014-02-09, Johan Lindahl

Pirater! I Karibien! Igen! Lite råare och sexigare än… Ja, just det. Vuxenvarianten av "Pirates in the Caribbean"-konceptet, kanske. Grovt räknat förhåller sig "Black Sails" till den alltmer devalverade trilogin, förlåt kvadrologin som "Game of Thrones" till "Sagan om ringen". Åtminstone att döma av de två första avsnitten som nu finns tillgängliga via HBO:s nordiska filial. Producerad av bland andra Michael Bay för amerikanska kabelkanalen Starz ("Boss" och "Spartacus: Blood and Sand") är det inte så förvånande en till synes färgstark historia med stora svepande gester som prioriteras före subtila antydningar. Omgående introduceras intriger mellan rivaliserande rövarband som är ute efter samma karta, eller snarare utdrag ur en loggbok som hamnat på villovägar och sägs vara nyckeln till århundradets kap. En mycket lukrativ last kommer snart att passera deras farvatten.

Men konflikter uppstår inte bara mellan konkurrerande skutor utan även inom berörda besättningar och i skottlinjen landar även en del landbaserade affärsidkare med dubbelspel, kidnappningar och lönnmord som följd. Det är nog inte strikt realism som eftersträvas. Men det finns en ohyvlad närvarokänsla här, kombinerad med oförblommerade skamlösa underhållningsambitioner. Det ser spontant inte ut som ett spektakel värdigt en kamp med "Game of Thrones" om omedelbar kultstatus och massivt global konversationsstartare. Men Västindien är alltid tacksamt som spelplats. Och några personligheter börjar ta form, främst den beslutsamme kapten Flint (Toby Stephens från "Die Another Day") och den sluga men pressade affärskvinnan Eleanor Guthrie (hittills relativt okända Hannah New).

Attraktivt för många förvuxna pojkar (som det finns många av i världen) kan man anta. Om inte annat. Men var exakt är de där svarta seglen?

Relaterat: Blackout. Eller allmän förvirring. Visst skulle "The Newsroom" varit med på listan över årets bästa TV-serier (se tidigare inlägg). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning slarvades helt bort i sorteringen av mig. Trots en överdos distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-inslag är det högklassig TV-dramatik, som borde ha landat på, säg en sjundeplats i sammanställningen. En tredje säsong ska för övrigt vara på gång. Exakt när verkar dock inte riktigt spikat. Kanske till hösten.

Mer basfakta om Black Sails på IMDb

Go' och gla' Gilliam på Göteborgs filmfestival

2014-02-02, Johan Lindahl

Dystopier. Gör Terry Gilliam alltid sådana? En fråga från publiken siktar in sig på just detta. Hur skulle en framtidsutopi se ut i den egenartade regissörens tappning?
- Ni har ju sett mitt Utopia! Glada människor! Det är bara en man som är olycklig och det är Qohen.
Han syftar på huvudpersonen i "The Zero Theorem", hackaren/programmeraren (eller vad han egentligen bör definieras som) Qohen Leth, spelad av Christoph Waltz. Och det är sant, den mannen grubblar över det mesta medan omgivningen till synes aningslöst och obekymrat prioriterar partyliv. Eller manipulerar andra. Eller… Ja, har vi sett den sanna framtidsvisionen? Terry Gilliam är på plats i Göteborg under årets filmfestival och besvarar med påfallande gott humör frågor efter visningen av hans senaste verk på Chalmers under den första festivalhelgen. Det är oundvikligt att jämförelser med "Brazil" kommer upp, alltså den numera nästan legendariska science fiction-skapelsen han regisserade för snart 30 år sedan.
- ”Brazil” visade min världsbild då. Det här är min världsbild nu. Den är mer hoppfull.

Ja, jämförelsevis, kan man kanske konstatera. Samtidigt är det en förrädisk tillvaro som speglas i filmen, eller kanske redan den vi lever i nu - om jag tolkar Gilliam rätt. Vi verkar ha det bra, men gott och ont är svårt att definiera.
- Vi lever i en värld där ingen är ansvarig för att vara ond, förklarar regissören med ett snett leende.
Så dags i konversationen med publiken på Chalmers har han redan hunnit avslöja att det senaste året varit ganska roligt, sett ur hans eget perspektiv. Och svårförutsägbart. Vissa påbörjade projekt kom av sig och i stället tog han sig an manuset till just "The Zero Theorem" som han fått sig tillsänt redan för några år sedan.
- Det var uppenbart att författaren hade sett varenda film jag någonsin gjort!
Så, Gilliam funderar på om detta är hans egen "Fanny och Alexander", där alla uppslag han haft sammanstrålar i en berättelse. Det verkar vara så han ser på Ingmar Bergmas nämnda epos i alla fall, som ett kompendium. Inspelningen av "Zero" drog igång snabbt när det väl fattats beslut om det, med Bukarest som inspelningsplats och en begränsad budget. Allt går, bara man har vänner som ställer upp och jobbar nästan gratis, förklarar Gilliam och syftar på bland andra Matt Damon, Peter Stormare och Tilda Swinton som alla har småroller i filmen. Damon behövde tydligen inte ens läsa manus för att tacka ja.
- På något sätt har jag fått ett rykte om att vara bra på att handskas med skådespelare.
I huvudrollen syns den på senare år alltmer uppmärksammade Christoph Waltz. Varför han? Gilliam svarar snabbt "he was bankable" med ett skratt. Ett känt namn, som kan dra publik. Men inte bara det:
- Han är en enastående skådespelare.
Och det krävs i sammanhanget.
- Rollfiguren Qohen är ju nästan alltid i bild. Han ÄR filmen.

Gerillafilm. Så ser regissören på arbetsprocessen i stort. Och allt gick inte som en dans på rosor.
- Att se den första klippningen av en film är alltid en besvikelse, men det här var värre än vanligt!
Det gick åt en del omarbetning innan resultatet var värt att visa, menar Terry Gilliam, som alldeles före visningen varnat publiken:
- Om ni överlever så ses vi efteråt. Ni måste ju se hela. Jag har redan sett den hundratals gånger.
En sak han poängterar är sitt eget ointresse av att leverera färdiga svar med sina filmer. Att väcka frågor är mycket mer spännande.

Frågor, ja. Återföreningen har nyligen offentliggjorts. Av Monty Python. Gilliam uttrycker sig ganska kortfattat om det och vill inte höja förväntningarna till orealistiska nivåer, men bekräftar att det blir av. Själv lägger han inte så mycket tankemöda på det projektet, enligt egen utsago, men tror att de kommer att göra bort sig lite lagom och sedan är det inte så mycket mer med det. Framtidsplaner i övrigt? Ja, de finns, men även om dem är han medvetet vag, även om en spansk producent tydligen är inblandad någonstans. Framförallt, i allt man gör i branschen är det dock viktigt att ha tro på det man gör. Kanske inte minst för en veteran som hunnit gå på flera nitar längs vägen och lärt sig att inte allt mynnar ut i det man först tänkte sig.
- Belief is very important.

Fakta om

Relaterat tema: Tema: GIFF2014

Maktspel och manipulation - röd tråd i fjolårets bästa TV-dramer

2014-02-02, Johan Lindahl

TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen.

Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga:

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier och så vidare. Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens.

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att det riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Tyvärr. Han är i alla fall sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande - borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i "House of Cards" att framstå som nästintill småtrevliga upptåg.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande.

7. Strike Back (HBO). Ren "guilty pleasure" tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt.

8. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i "Oz". Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om.

9. Äkta människor (SVT). Svensk scifi - den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som "Battlestar Galactica" och "Dollhouse" (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

10. Continuum (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i 'fel' era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat - än man kunde ana från början.

Bubblare: HBO:s "Banshee" är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades - och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av "Breaking Bad". Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade "Luther" är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. "The Tudors" fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. "Boardwalk Empire" är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong jag fortfarande befinner mig i. "The Walking Dead" började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat "Sons of Anarchy" som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av "The Wire") starkaste kriminaldrama "The Shield"?

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>