Blogg / Nyhetsarkiv

Smattrande säsongstart för “The Newsroom”

2014-11-12, Johan Lindahl

De är tillbaka. Nyhetsredaktionen på den fiktiva kanalen ACN med Jeff Daniels och Emily Mortimer i spetsen. Tredje säsongen startade nu i helgen på HBO med en smäll. Bokstavligen. Som vanligt utgick avsnittet från en intensiv nyhetsdag hämtad ur verkligheten, den här gången bombdådet vid Boston Marathon i april 2013. Fortfarande i återhämtningsfasen efter att ha gått på en rejäl blåsning i föregående säsong, bestämmer sig redaktionsledningen för att hålla huvudet så kallt som möjligt och inte förivra sig, det vill säga gå ut med mer information än som kan bevisas. Försiktighet som norm är svår för taggade nyhetsjägare och det blir inte bättre när konkurrenterna verkar vara flera steg före.

Nu stannar det inte där, utan andra komponenter läggs till i form av ’breaking stories’, nyhetstips av hemligstämplad natur, ekonomirapporter som berör själva den egna kanalens ägarkoncern och annat. Det går undan. Händelseutvecklingen skenar iväg och Aaron Sorkins patenterade höghastighetsdialoger är legio. Allt som allt, har ni följt serien förut så är receptet detsamma. För egen del ser jag det som en del av höstens fortsatta troliga höjdpunkter i TV-tablån. Om man nu ska våga använda sådana gammalmodiga uttryck. Tablå, alltså. Serien kan i sig stämplas som gammalmodig i tider av sociala mediers krav på snabb kommunikation och så kallad medborgarjournalistik. ”The Newsroom” envisas med att dra en lans för professionella journalisters roll i samhället och gör det fortfarande på ett underhållande och förvånansvärt nyanserat sätt.

"The Newsroom"-fakta på IMDb

Relaterad film: Newsroom - säsong 2

WWII-dags igen

2014-11-08, Anders Lindahl

Nästa vecka är det dags igen. Då tar vi en titt på en bunt filmer på temat andra världskriget. Det blir både nytt, halvnytt och ganska gammalt.

I och med denna temavecka kommer också vårt största fasta tema, Andra världskriget, nu över hundragränsen i antal filmer och serier. En stor händelse, med andra ord!

Relaterat tema: Tema: Andra världskrigsveckan 2014

Skarpa skalpeller och rappa repliker - välkommen till "The Knick"

2014-08-16, Johan Lindahl

- Jag hoppas, om inte annat, att det har varit lärorikt för er alla.
Den distingerade publiken har tvingats ta del av ännu ett nederlag. Men kampen är långsiktig. Det blir bättre, trots allt. Nej, det handlar inte om baseball. (Är det vad New York Knicks spelar förresten? Eller det som amerikanerna kallar fotboll?) Här handlar det om hälsovård och djärva pionjärer som oförtrutet fortsätter se döden rakt i ögonen och utmana naturen själv, i en annan tid, ungefär ett sekel tillbaka. "The Knick" har landat i Sverige, på HBO Nordic och C More med skarpslipade skalpeller och lika vass replikföring som vapen.

The Knickerbocker är ett ansett sjukhus. Men för många misslyckanden kan krascha finanserna och hela karusellen. Doktor Thackery; viljestark, framåtblickande men närmast påfrestande realistisk och en smula drogberoende, har jobbet bokstavligen "cut out for him". Clive Owen, med en redan rätt solid CV, har ryktesvis hittat rollen han föddes till att göra. Stämmer det? Fullt möjligt, men ett avsnitt är för tidigt för ett definitivt domslut i frågan.

Kombinationen av förflydda tider och ett pulserande synthesizerimpregnerat soundtrack är möjligen märklig vid första mötet, men film- och TV-musik har ju aldrig direkt varit beroende av total tidsenlighet, särskilt inte när den är icke-diegetisk (alltså ligger utanför själva handlingens värld). Och här ger det hela produkten en akut egen profil. Strikt. Men spännande och suggestiv.

Huvudpersonen är inte 100 procent progressiv i alla avseenden. I alla fall inte när han känner sig påtvingad en ny assisterande kirurg, som råkar vara mörkare i hyn än läkare i den här tiden och staden i allmänhet är. Kanske går sådant för sig i London eller Paris. Men i New York? Och 'bedside manner', det där med att få patienten att känna sig lugnare och tryggare på operationsbordet? Överskattat. Hålla sig till de vanligaste, mest beprövade metoderna? Äh. Bryt ny mark och rädda liv, även om patienten dör på kuppen. "Cityakuten" Retro, med mer blod, inälvor och förolämpningar. Färre avancerade tekniska hjälpmedel. Givetvis.

Steven Soderbergh (han som pratat om förestående pensionering i flera år) regisserar. Clive Owen orerar och opererar. Det finns en rolig nunna i marginalen. Jag ser fram emot en lång hårresande höst i det här illustra sällskapet.

Basfakta om "The Knick" på IMDb

Hemlös, lärare, terapeut - Robin Williams bästa roller

2014-08-15, Johan Lindahl

Vid det här laget är det allmän kännedom. Och följt av sorgeyttringar en masse världen över. Robin Williams är borta. Och har omedelbart fått personifiera ofta upprepade uppfattningar som att ’de roligaste människorna ofta är de sorgsnaste’. Tyvärr tycks det ofta ligga någonting i det. Tragik, trauman och personliga problem är en drivkraft som kan leda till yttre framgång, men det är sällan svaret på alla behov. Det finns mycket man skulle kunna vidareutveckla om just det, men som kan göras - och kanske redan har gjorts - bättre av andra.

Själv tänkte jag kort koncentrera mig på de Robin Williamska rolltolkningar jag spontant ser tillbaka på om starkast rekommenderar; att se för första gången, eller återvända till. Och det första som kom för mig när jag började leta i minnet, ja nästan utan att leta, var insatsen som psykolog i "Will Hunting" 1997, framförallt på grund av det makalösa samspelet med Matt Damon i rollen som överintelligent men arrogant underbarn. Kommer ni ihåg scenen där Williams tar stryptag på Damon, trycker upp honom mot väggen och i och med den manövern (som troligen inte hämtats från någon officiell psykoterapeutisk manual) drastisk men i sammanhanget faktiskt fullständigt begriplig och konstruktiv, börjar bana vägen framåt för underbarnet att utvecklas och mogna som människa.

Naturligtvis går det inte att passera "Döda poeters sällskap" som regisserades av Peter Weir 1989. Allvarligt talat är det ju knappast den mångsidige Weirs bästa film som helhet, med en del övertydligheter och och teatraliska trick som kunde ha friserats och nyanserats en smula. Men erkänn, det är en film som väcker känslor. Inte minst ilska. Och Williams, i ytterligare en av sina mer utpräglat dramatiska roller, skapade en ikon med den stillsamt upproriske läraren John Keating.

Komik är annars den gren han främst förknippas med. På gott och ont. Och jag ser kunskapsluckorna torna upp sig i form av filmer jag inte ens sett i sin helhet. Till exempel den uppenbarligen polariserande "Patch Adams". Däremot, i oftast oförliknelige Terry Gilliams "The Fisher King" från 1991 är Williams också i stort sett oförliknelig som en hemlös och djupt traumatiserad man, som genom slumpens skördar eller ödet strålar samman med en radiopratare, också han deprimerad efter anklagelser om att ha provocerat fram en massaker på en restaurang. Ett av offren var den nu hemlöse mannens hustru. Filmen är framförallt ett showcase för Jeff Bridges, men Williams briljerar inte oväntat även han, i en svår balansgång mellan tragik och galghumor, samt en dos patenterad Gilliam-surrealism.

Tre tongivande roller. I tre filmer som även fungerar över genomsnittet som helhet. Är det bara Williams hyperintensitet som räcker som rekommendation, så visst, ”Good Morning, Vietnam” är en provkarta på just den egenskapen. Att jag sedan hade svårt att förlika mig med den filmens ytliga behandling av Vietnamkriget i stort, när jag såg den för flera år sedan, är en annan sak.
Men om inte annat visar den just på den för tidigt bortgångne skådespelarens förmåga att lysa upp även i halvdunkla omgivningar. Mörker var antagligen något han förstod innebörden av. Tyvärr.

Relaterad film: Fisher King

Dreadful indeed. På ett bra sätt.

2014-07-30, Johan Lindahl

Båda har bakgrund i James Bonds värld, bland annat. Nu jagar Eva Green och Timothy Dalton om möjligt ännu mer morbida motståndare än något 007 råkat ut för, i den ofta makabra och bloddrypande, men imponerande iscensatta, lika ofta störtsnyggt förpackade serien "Penny Dreadful", i Sverige visad via HBO. Efter fyra avsnitt, om jag räknar rätt, är jag djupt insyltad och återkommer så snart som möjligt med en mer grundlig analys av hela den första vändan på åtta avsnitt. Serien, skapad av personer med namn som John Logan och Sam Mendes (också de med Bond-meriter, bland mycket annat) ger sig i kast med mörka skuggor och mystiska varelser i Londons (ofta bokstavligen) undre värld under en era vi redan tror oss känna till ganska väl numera, eller hur? Den viktorianska. Klassamhället visar sig ofta brutalt obarmhärtigt och i svängrummet mellan slott och koja i storstaden syns en ocean av ojämlikheter. Liksom en rejäl dos övernaturliga inslag, kombinerat med rollfigurer som redan etablerats av andra berättare men kanske aldrig går ur tiden. Bra är det. Hur bra, exakt? Jag återkommer om det. Snart, som jag sade.

Kurs i konsten att knycka ett liv och ta sig levande ur det

2014-07-27, Johan Lindahl

Den har lovordats på många håll. Själv har jag åtminstone precis nu sett piloten. Och den lovar mer. Visserligen kan man spontant undra över huvudpersonens reaktioner och omedelbara aktioner direkt efter att hon bevittnat sin dubbelgångare, möjliga tvilling eller - ja, vilka fler möjligheter kan finnas? - ta livet av sig rakt framför ögonen på henne. Men vi dras raskt in i handlingen och introduceras för en ung kvinna med en del uppenbara problem i bagaget, hennes närmaste bekantskapskrets och andra som påverkas av de inte helt genomtänkta handlingar hon begår i efterdyningarna av den dramatiska händelsen på en tågstation, en mörk afton i en mörk storstad. Det handlar, som en del kanske redan räknat ut, om scifi-thriller-serien "Orphan Black" som i skrivande stund finns tillgänglig på åtminstone ställen; HBO Nordic och Netflix. Förresten ska jag kanske vara försiktig med genrebestämningen efter bara ett avsnitt, men det är det det ser ut som; raffel med lätt futuristiska drag, även om miljöerna i stort sett ser samtida ut. Så här långt.

Det som sätter hjulen i rullning för Sarah Manning (Tatiana Maslany) är beslutet att överta den döda kvinnans identitet och fylla hennes kostym, tillfälligtvis, i jakt med några snabba stålar och chansen att starta om med ett nytt liv, någon annanstans. Problem? Flera. Inte minst att den döda dubbelgångaren var polis, medan Sarah ser ut att ha tillbringat mer tid på andra sidan lagen. En polis som uppenbart hade egna bryderier och en del saker att förklara för sina kolleger och sin pojkvän. Vad? Varför? Hur slingra sig ur situationen? Där är grundförutsättningarna. Var det sedan tar vägen är en spännande fråga, men att döma av andras omdömen och avslutningen av de första 45 minuterna, blir det inte direkt mindre komplicerat. Och definitivt inte mindre intressant. Förhoppningsvis stämmer det.

Orphan Black i ett nötskal enligt IMDb

Hello Goodbye Sherlock

2014-03-09, Johan Lindahl

Är det redan slut - igen? Tre av tre delar. 90 minuter var. En sällsynt kombination av underhållande och intelligent TV-dramatik. Framförallt humorn, den verbala sparringen mellan Holmes och Watson och så de visuella infallen som grädde på moussén, gör den uppdaterade "Sherlock" till en extravaganza i utbudet. Ja, det har hunnit gå några veckor sedan de nya avsnitten revs av, men bättre sent än aldrig. Det finns anledningar till seriens starka internationella following.

Den kräver koncentration. Och kan dra iväg ut i till synes ovidkommande parenteser. Men dessa brukar obevekligt leda tillbaka in i centrum igen efter att ha fullgjort sitt syfte. Jag har läst några av Conan Doyles förlagor, men långtifrån alla. Kan inte hela kanon. Möjligtvis skulle det här vara ännu mer fascinerande om jag hade varit ännu mer bevandrad. Men firma Cumberbatch & Freeman matchar absolut konkurrenterna Downey & Law i de senaste bioversionerna av samma sägenomspunna duos öden och äventyr.

Så - spoilervarning för dem som inte sett de nya avsnitten alls - doktor Watson har gift sig men behåller sitt speciella band till den självbekännande sociopaten Sherlock Holmes. Bröllopet liknar inte alla andra. Bomber hotar London. Och en dansk magnat med koll på allt och alla hotar hela världsordningen. I grova drag. Men det är i detaljerna det verkligen bränner till.

Och att döma av upplösningen kan nya äventyr vara att vänta. De är välkomna.

Mer om "Sherlock". Från IMDb.

Terrorism kontra totalitär korporativism - tema för "Continuum"

2014-03-02, Johan Lindahl

Hmmm. Svårfångad science fiction. Ojämna ytor och flackande djup. Men med något speciellt som trots allt skapade en attraktion. Jag och min fru började följa kanadensiska ”Continuum” lite på vinst och förlust via HBO någon gång förra året. Nu är TV6 på väg att börja sända serien från scratch. Och en tredje säsong är på gång annorstädes, men exakt när den blir tillgänglig i Sverige vågar jag inte svara på - än.

Värt att hoppa på tåget? Jo, om premissen verkar lovande så ge det gärna en chans. Och den är följande: Ledarna för en terrororganisation i ett framtida högteknologiskt samhälle, anno 2077, är på väg att avrättas med någon typ av strålningsmetod jag inte är i stånd att beskriva mer intelligent. I stället skickas de tillbaka 65 år, till vår tid ungefär nu. På köpet kommer även säkerhetspolisen Kiera Cameron som var ett av vittnena på plats i exekutionskammaren. Terroristerna i gruppen Liber8 har inte oväntat en plan för att förändra den förväntade framtiden, medan den högst överraskade Kiera inser att hon har ett ansvar för att stoppa dem.

Ett sådant uppslag kan landa lite var som helst och serien verkade framförallt under första säsongen en smula vilsen i sina ambitioner. Snutklyschor och en del stelt agerande i ena stunden mötte plötsligt stimulerande och lagom provocerande tankestoff. Vad är farligast - terrorattentat eller totalitär korporativism? Vad var hela sanningen bakom komplotten? Var det en slump att Liber8-medlemmarna och agenten Kiera sändes iväg samtidigt? Kvalitetskurvan pendlade upp och ner. Efter att ha sett de två första säsongerna kan jag i alla fall konstatera att allt blir mer komplicerat, med flera oväntade omkastningar, roliga rockader och en betoning på alla inbyggda paradoxer. Där det inledningsvis kändes som om flera intressanta idéer kvävdes i sin linda och stannade halvvägs har en klar utveckling skett, mot mer oförutsägbara och ibland svårtolkade konsekvenser för alla inblandade.

Om inte annat finns redan från början ett underhållningsvärde och handlingen rullar på utan alltför många döda punkter. Och Kiera (Rachel Nichols) är trots en viss tillknäppthet ganska tilltalande som välutrustad, artificiellt extrakompetent fisk i fel vattendrag.

Relaterad intervju från TV Addict, med bland annat serieskaparen Simon Barry

"Gravity" - given herre på Oscar-täppan i natt?

2014-03-02, Johan Lindahl

OK. Jag har bara sett en handfull - högst - av de filmer det kommer att handla om i natt. Men bara för att det går att göra det ändå; här kommer några mindre kvalificerade förutsägelser om vilka som kommer vinna. Eller ta hem statyetter i de tyngsta kategorierna. I nattens Oscar-gala från Los Angeles, vilken jag troligen inte kommer att hålla mig uppe och se. Det är trots allt arbetsdag imorgon - även om jag önskar att jag hade tagit ut en dags semester för ändamålet.

Ganska många priser handlar ju om tekniska färdigheter, specialeffekter, klippning och kostymer. Ett inte särskilt kontroversiellt tips är väl att "Gravity" (som jag fortfarande inte sett, men snart är DVD-aktuell i Sverige) sopar hem flera av dessa. Men kanske inte alla.

Förutsägelser (i flera fall grova chansningar):

Bästa långa dokumentär: "The Act of Killing" (regi Joshua Oppenheimer). Jag har sett brottstycken ur den vid visning på SVT, men inte orkat med att se hela denna tunga studie i - vågar man kalla det 'ondskans banalitet'?

Bästa originalsång: "Ordinary Love" med U2 från filmen "Mandela - vägen till frihet". Jag kanske borde ha lyssnat på någon av konkurrenterna först, men jag kör på i god tro.

Bästa originalmusik: Steven Price för "Gravity"
Bästa filmfoto: Emmanuel Lubezki för "Gravity"
Bästa utländska film: "Jakten" av danske Thomas Vinterberg. Just det. Den har jag inte heller sett än. Men jag ska. Snart.

Bästa manus baserat på annan källa: John Ridley för "12 Years a Slave". Det, mina vänner, är en tung pjäs i alla avseenden.
Bästa originalmanus: Eric Warren Singer och David O. Russell för "American Hustle", i en kategori där jag inte sett någon av kandidaterna. Än.
Bästa regi: Alfonso Cuarón för "Gravity". Segertåget lär väl börja på allvar där, eller?

Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o för "12 Years a Slave". Hon är ung, ny i rampljuset och har en ytterst krävande roll i en krävande film.
Bästa manliga biroll: Jared Leto i "Dallas Buyers Club". Det har sagts så mycket om hans transgendertransformation att han blir svårslagen. Väl?
Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock i "Gravity". Enligt en statistisk undersökning jag snubblade över häromdagen är hon i bild 73 minuter av en speltid på cirka 90 och hörs i sammanlagt 75, vilket omsatt i procent tydligen landar på 87. Och den tidsrymden har uppenbarligen gjort starkt intryck på många människor världen runt.
Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor i "12 Years a Slave". Det skulle väl kunna vara Matthew McConaughey som kan konkurrera med "Dallas Buyers Club" (som jag alltså inte sett själv än). Tunga, svåra roller i tunga, svåra dramer brukar slå förhållandevis lättviktigare insatser i mer rakt av underhållande filmer.

Bästa film: "Nebraska". Nej, jag bara skojade. "Philomena”. Nej, där skojade jag igen. Och även om "Captain Phillips" är en imponerande kraftfull historia, så ock "12 Years a Slave" och "Her" fått mycket uppmuntrande press på sistone, så måste det väl bli "Gravity" här också.

Men jag kanske inte ska glömma bort kategorin korta dokumentärer. Där finns trots allt finska "Pitääkö mun kaikki hoitaa" som rimligtvis måste vara en rejäl global kioskvältare i vardande.

Samtliga kandidater presenterade på IMDb

Relaterad film: Gravity

Shirley Temple (1929-2014)

2014-02-11

Shirley Temple har somnat in och så här sammanfattas hon av vår gästskribent Hazzan Lindström:

Filmikonen med korkskruvslockarna och smilgroparna, den hyllade 30-talsbarnstjärnan Shirley Temple, har avlidit 85 år gammal. Med stor inlevelse och enorm charm blev hon under några år Hollywoods bäst betalda filmstjärna.

Under 1934-1938 hann hon med inte mindre än ett 40-tal filmer, som så gott som alla slog publikrekord och icke minst räddade filmbolaget 20th Century Fox från konkurs.

Tidigt i 20-årsåldern drog hon sig tillbaka från filmen och försökte sig på en karriär som republikansk politiker, dock utan någon större framgång.

1959-61 fick amerikanerna återse henne i TV-serien ”Shirley Temple's Storybook" och senare fick hon en del diplomatuppdrag.

Läs också Hazzan Lindströms artikel.

Relaterad artikel: Hazzans Hollywood: Shirley Temple

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>