The Fisher King (1991)

"Thank God noone looks up in this town"

En berättelse om skuld, ansvar, ångest och konsten att bli medlem i en videoklubb - någonting sådant stod det på affischerna som skulle sälja "The Fisher King" till den svenska biopubliken ett decennium tillbaka. Kopplingar till Terry Gilliams forna kolleger i Monty Python var uppenbara redan där. "Erik Viking" (1989) i regi av Terry Jones sades innehålla våldtäkt, mord, plundring och vackra naturbilder och "En fisk som heter Wanda" (1988) med John Cleese och Michael Palin presenterades ungefär som en berättelse om stöld, begär och havets läckerheter.

Filmen då? Ja, Regissören Gilliam blandar stilar och stämningslägen friskt och fräckt, även om det här förmodligen är hans mest "normala" film - om vi med normal menar Hollywoods dramaturgiska regelverk. Jack Lucas (Bridges), är en arrogant, snabbkäftad radioröst i New York, vars hela tankeverksamhet kretsar kring hans tilltänkta kliv uppåt på karriärstegen. En kväll slår hans tillspetsade eterjargong snett och triggar den psykotiske lyssnaren Edwin att gå in på en exklusiv bar och meja ner flera av gästerna med maskingevär.

Jack tappar tron på sig själv och hans förhållande med flickvännen Anne är mer än trassligt. På väg att avsluta pinan träffar han den sinnesförvirrade luffaren Parry - vars fru visar sig ha varit ett av Edwins offer i baren. Parry har två mål i livet; att hämta den berömda heliga graalen - som ska finnas hemma hos en miljardär i New York - och att få kontakt med drömkvinnan Lydia (Plummer), som han spanat in under en längre tid. Jack känner sig skyldig att hjälpa Parry och sedan...

"The Fisher King" kan ses som en modern saga, full av mytologi och referenser till gamla historier och legender. Varje gång Lydia sveper in i bild framför Parrys längtande blick antar musiken skira, romantiska drag och linsen softas. Lydia är en enstöring och ingen påfallande skönhet men blir för Parry en änglalik drömvarelse. När de till slut får kontakt med varann inser både Jack, Anne och vi i publiken deras inneboende personkemi. Jack dras mer och mer in i Parrys värld och hamnar i ett spänningsfält mellan den 'galne' Parry och sin envisa, rationella flickvän Anne (temperamentsfullt personifierad av Mercedes Ruehl som fick en birolls-Oscar för bedriften).

Hela filmen beskriver en kamp mellan den hårda, statiska verkligheten i en modern storstad och rätten att få skapa en oas för sina egna drömmar. Parry är narren, eller dåren, som trots alla sina förträngda minnen ofta verkar förnuftigare än omgivningens karriärslavar.

Det finns flera uttalade hälsningar till klassiska Hollywoodfilmer från 1940- och 50-talen. Annat får man lägga till själv. När Gilliam kryssklipper mellan de två uppsluppna paren på väg hem från kinarestaurangen genom mörka, ogästvänliga gator, tänker i allafall jag på Gene Kelly i "Singin' in the rain" - även om det inte regnar.

Jack ska hämta 'graalen' i miljardärens borgliknande residens klädd som en något moderniserad Robin Hood, och klättrar i nattmörkret uppför stenväggarna med rep och andra klassiska hjälpmedel. "Thank God no one looks up in this town!" utbrister han dinglande högt ovanför marken och fångar den misstänksamma, självcentrerade miljonstadsmentaliteten i en mening. Nutiden är närvarande även när Gilliam nystar upp nostalgiska trådar.

Gilliams sätt att hantera kameran skiftar med stämningsläget. I början får vi en stark dos rörlig, ryckig handkamera som tränger sig inpå rollfigurerna som en nyfiken hundvalp - till exempel när Jack raglar omkring i slummen. Det är flera in- och utåkningar och tvära kast mellan grod- och fågelperspektiv. Drömsekvenser och surrealistiska scener är estetiskt genomarbetade. Vi behöver inte heller gå tillbaka till drömfabrikens glansdagar för att hitta lån från eller anspelningar på andra filmer. Nattmörkret och de många förvridna kameravinklarna i flera scener kan härledas tillbaka till expressionismen, men också till senare science fiction som "Terminator".

Huvudspåret i storyn, legenden om den heliga graalen, har Gilliam tidigare själv varit med om att behandla ganska omilt i den vildsinta farsen "Monty Python and the Holy Grail". "The Fisher King" dribblar med gränsen mellan dröm och verklighet, och i viss mån med begreppen tid och rum, dock inte lika flitigt som Gilliams tidigare filmer. Vi kan själva välja vad vi vill tolka in i berättelsen, som både ger sig in på djupdykningar i det mänskliga psykets mörka vrår - och samtidigt starkt bejakar barnet inom människan. I mina ögon lyckas Gilliam med sin film säga mycket om vår tid samtidigt som han öppet visar sitt beroende av filmhistorien - och världshistorien i övrigt.

Det här är en film om nutiden, för nutidsmänniskan men uppenbart förankrad i myternas värld.

© Johan Lindahl
2000-04-25

Originaltitel: The Fisher King
USA, 1991
Regi: Terry Gilliam
Med: Jeff Bridges, Robin Williams, Mercedes Ruehl, Amanda Plummer

Genre: Drama, Komedi

Relaterat ur russinbloggen
2009-02-09: Terry...fic!
2014-08-15: Hemlös, lärare, terapeut - Robin Williams bästa roller

Sök