Hemlös, lärare, terapeut - Robin Williams bästa roller
[ 2014-08-15 , Johan Lindahl]
Vid det här laget är det allmän kännedom. Och följt av sorgeyttringar en masse världen över. Robin Williams är borta. Och har omedelbart fått personifiera ofta upprepade uppfattningar som att ’de roligaste människorna ofta är de sorgsnaste’. Tyvärr tycks det ofta ligga någonting i det. Tragik, trauman och personliga problem är en drivkraft som kan leda till yttre framgång, men det är sällan svaret på alla behov. Det finns mycket man skulle kunna vidareutveckla om just det, men som kan göras - och kanske redan har gjorts - bättre av andra.
Själv tänkte jag kort koncentrera mig på de Robin Williamska rolltolkningar jag spontant ser tillbaka på om starkast rekommenderar; att se för första gången, eller återvända till. Och det första som kom för mig när jag började leta i minnet, ja nästan utan att leta, var insatsen som psykolog i "Will Hunting" 1997, framförallt på grund av det makalösa samspelet med Matt Damon i rollen som överintelligent men arrogant underbarn. Kommer ni ihåg scenen där Williams tar stryptag på Damon, trycker upp honom mot väggen och i och med den manövern (som troligen inte hämtats från någon officiell psykoterapeutisk manual) drastisk men i sammanhanget faktiskt fullständigt begriplig och konstruktiv, börjar bana vägen framåt för underbarnet att utvecklas och mogna som människa.
Naturligtvis går det inte att passera "Döda poeters sällskap" som regisserades av Peter Weir 1989. Allvarligt talat är det ju knappast den mångsidige Weirs bästa film som helhet, med en del övertydligheter och och teatraliska trick som kunde ha friserats och nyanserats en smula. Men erkänn, det är en film som väcker känslor. Inte minst ilska. Och Williams, i ytterligare en av sina mer utpräglat dramatiska roller, skapade en ikon med den stillsamt upproriske läraren John Keating.
Komik är annars den gren han främst förknippas med. På gott och ont. Och jag ser kunskapsluckorna torna upp sig i form av filmer jag inte ens sett i sin helhet. Till exempel den uppenbarligen polariserande "Patch Adams". Däremot, i oftast oförliknelige Terry Gilliams "The Fisher King" från 1991 är Williams också i stort sett oförliknelig som en hemlös och djupt traumatiserad man, som genom slumpens skördar eller ödet strålar samman med en radiopratare, också han deprimerad efter anklagelser om att ha provocerat fram en massaker på en restaurang. Ett av offren var den nu hemlöse mannens hustru. Filmen är framförallt ett showcase för Jeff Bridges, men Williams briljerar inte oväntat även han, i en svår balansgång mellan tragik och galghumor, samt en dos patenterad Gilliam-surrealism.
Tre tongivande roller. I tre filmer som även fungerar över genomsnittet som helhet. Är det bara Williams hyperintensitet som räcker som rekommendation, så visst, ”Good Morning, Vietnam” är en provkarta på just den egenskapen. Att jag sedan hade svårt att förlika mig med den filmens ytliga behandling av Vietnamkriget i stort, när jag såg den för flera år sedan, är en annan sak.
Men om inte annat visar den just på den för tidigt bortgångne skådespelarens förmåga att lysa upp även i halvdunkla omgivningar. Mörker var antagligen något han förstod innebörden av. Tyvärr.
