Blogg / Nyhetsarkiv

Andra sommaren med sovjetiska superagenter

2015-08-23, Johan Lindahl

Inte så många ser den, brukar det sägas. Men de som gör det är nästan unisont lyriska. Och varför skulle de inte vara det? Eller, jag menar givetvis: varför skulle vi inte vara det? Berättelsen om en familj i Washington, där föräldrarna är deep-deep undercover i sovjetiska statens tjänst under Reagan-eran, är något av det bästa som erbjuds i serieväg, alla kategorier, just nu.

Den tredje säsongen av "The Americans" visas väl veckovis på någon kanal men möjligen alltför undanskymd i tablån, medan jag själv precis är färdig med den andra via Netflix. Där försöker 'Elizabeth och Philip Jennings' hålla ihop sitt från början utpräglat arrangerade äktenskap samtidigt som de sätter livet på spel, inte minst nattetid, löser omöjliga situationer och ibland ifrågasätter sina överordnades prioriteringar. Parallellt är deras granne, FBI-agent Beeman djupt insyltad i en affär med en kvinnlig sovjetisk ambassadsekreterare som snart inte är säker på vems ärenden hon går. Alla spionerar på alla. Och inget är svart eller vitt.

Nyligen läste jag en analys av en så kallad Washington-insider vid namn David Rothkopf som för Foreign Policy rankade olika dramaserier förlagda till den amerikanska huvudstaden och med politiska intriger som röd tråd, ur trovärdighetssynpunkt och vad gäller dramatiska förtjänster. "The Americans" blev tvåa på listan, slagen endast av - just det - den av mig alltför lite sedda "Veep". Men före bland andra "Homeland", "House of Cards" och "Scandal". Säger det något?

Spännande är det i alla fall. Och förmodligen fortfarande förtjänt av en större publik. Om inte en radikal försämring skett i den senaste säsongen. Men det har jag väldigt svårt att tro.

Relaterad film: Americans - The Complete First Season

Storpolitisk satir på schemat i "The Brink"

2015-07-31, Johan Lindahl

Hm. Är det alltså "Homeland - the Comedy" som är den grundläggande tanken? Politisk satir av ett slag vi ser alltför lite av. Särskilt med tanke på världsläget som i sig ofta ser ut som ett elakt skämt. I sommar satsar i alla fall HBO på bröderna Kim och Roberto Benabibs "The Brink" med Tim Robbins, Jack Black och "Daily Show"-medarbetaren Aasif Mandvi i några av de ledande rollerna.

Internationell kris. USA och Pakistan är inblandade. Bland andra. Personer i statens tjänst ställer till det för sig själva. Och för staten. Jag medger att det första avsnittet inte fick mig fullständigt på fall, trots eller tack vare mina ganska högt ställda förväntningar. Del nummer två ökade pulsen, spetsade till situationen och levererade en halvtimme som lovar betydligt mer. Det är så långt jag själv hunnit nu. Men jag ligger efter i schemat så här i semestertider. Associationer väcks till av olika orsaker till allt från Stanley Kubricks "Dr Strangelove", nyare satiriska skapelser med storpolitisk agenda som John Cusacks "War, Inc" liksom, just det, "Homeland".

Tim Robbins är en slug och slipad kabinettsmedlem och rådgivare till presidenten, men lever ett kanske ohälsosamt promiskuöst privatliv som skulle kunna störta honom i djupet, medan Jack Black som lågrankad tjänsteman på amerikanska ambassaden i Islamabad redan i första avsnittet sätter sig rejält i klistret. Pablo Schreiber, känd som korrumperad fångvaktare i "Orange Is the New Black", är här en ofta anlitad stridspilot med ett besvärande beroende av diverse stimulantia som kan skapa besvärande biverkningar när det minst lämpar sig. För att nämna några av de rollfigurer som hittills fått mest utrymme.

Att andra kommer fram mer i ljuset och att serien fortsätter sikta om inte mot stjärnorna så åtminstone solar plexus är min fromma förhoppning framförallt just nu. Som sagt, sylvassa satiriker finns det ständigt behov av. Inte minst nu när Jon Stewart från tidigare nämnda "Daily Show" på Comedy Central är på väg att, tillfälligt eller inte, pensionera sig från den rollen.

Relaterad artikel: En doktor och flera explosioner

Saul från Scratch - slirig men svåremotståndlig

2015-06-06, Johan Lindahl

För vänner av "Breaking Bad" är han bekant. Sluge, slirige och uppenbart korrupte men svåremotståndligt småleende och ständigt kreative lagvrängaren Saul. Som inte hette Saul från scratch. Hur det började? Nu har spin off-serien pågått en tid på Netflix. Och för "Breaking Bad"-beundrare är det faktiskt fortsatt fascinerande att följa hans vidare öden och äventyr. Eller snarare få veta vad som formade hans bana.

Humor och hotfullhet varvas i lika doser. Huvudpersonen är än så länge känd som Jimmy McGill och kämpar ibland till synes mot hela världen. Och med att hjälpa sin bror, tidigare framgångsrik advokat själv men enligt egen utsago drabbad av elöverkänslighet och därför isolerad från det mesta i samhället. I cameo-roller, återkommande inhopp kan skönjas tidigare (eller senare) bekanta från, ja den där andra serien, ni vet. Åtminstone en, så långt som vi sett hemma, det vill säga fem, sex avnitt. Så dags är det om inte annat klart att "Better Call Saul" är betydligt mer än ett enkelt sätt att sola sig i glansen från en av 2000-talets mest hyllade TV-serier alla kategorier.

Vi har inte världens mest heroiske huvudperson att hålla i handen. Men Saul/Jimmy tråcklar sig fram på sitt eget högst personliga sätt i juridikens djungel. Och Bob Odenkirk har lyckats hitta ett eget språk, en utkarvad personlighet som inte liknar någon annan omedelbart identifierbar TV-karaktär och som ständigt visar en förmåga att överraska oss. På gott och ont. Frågan är vilket av de två alternativen som är mest underhållande.

Basfakta om

Relaterad film: Breaking Bad - säsong 5

Dödlig statistik inför efterlängtad säsongstart

2015-04-07, Johan Lindahl

Snart börjar det om igen. Kärlek, hat, allsköns intriger och ond bråd skatteindrivning. Och död. "Game of Thrones" är nu framme vid femte säsongen som i Sverige sänds först av HBO och C More. Den av många efterlängtade seriestarten har föregåtts av ett antal trailrar, dokumentärer om inspelningsförhållanden och spekulationer av de båda lägren som utgör kärnpubliken. Med andra ord: de som läst böckerna och jämför alla detaljer i händelseutvecklingen med den Heliga skriften av George "inte den gamle Beatles-producenten utan med initialerna RR emellan" Martin, samt de av oss som inte alls läst särskilt mycket av samma böcker och inte vill veta allting i förväg. Nu ryktas det visserligen att serien officiellt kommer att ta andra vägar i avgörande skeden än vad romanserien gjort. Och till och med, huvaligen, kanske ta död på rollfigurer som fått leva väldigt länge i de böcker där annars dödligheten är erkänt hög.

Apropå det sistnämnda så finns det naturligtvis folk som för statistik över sådant också. I detalj. Namn, rank och avlivnings-/avlidningsmetod. Inte minst på ansedda Washington Post, där medarbetarna Shelly Tan och Alberto Cuadra roat sig med att sammanställa samtliga dödsfall som skett i bild, från säsong ett och framåt. Sammanlagt ska det vara 456 människoöden som kommit till ett mer eller mindre abrupt slut och kilat vidare till andra dimensioner. Givetvis innebär det här saftiga så kallade spoilers för dem som inte följt alla de fyra första säsongerna, men längre än så sträcker sig inte statistiken, mer än att artikelförfattarna garanterar att det blir mer av samma vara. Något annat vore ju sensationellt. Och ingen plats eller något sammanhang är en frizon där säkerheten är en dygd och hämndlystnaden bannlyst.

Rent numerärt var tydligen första vändan den minst blodtörstiga, medan senaste omgången varit värst hittills i avdagetagandehänseende. Det hävdar i alla fall Washington Post i sin illustrerade guide till fenomenet. Läs på egen risk. Den uppvällande saknaden efter svunna hjältar (och karismatiska ärkeskurkar) kan vara svår - och just din nuvarande favorit kan stå näst i tur.

Valar Morghulis! Dödslistan i Game of Thrones enligt Washington Post

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones

Trevor Noah tar över "The Daily Show"

2015-03-30, Johan Lindahl

Första gången jag hörde talas om Trevor Noah var inte alls länge sedan. Såvitt jag minns någon gång i höstas, på mitt nuvarande jobb som enkelt uttryckt handlar om vuxenutbildning på gymnasienivå och däromkring. En kursdeltagare uppväxt i Sydafrika tipsade om Trevor, som tycks ha skaffat sig en bred publik i sitt hemland, så splittrat mellan olika folkgrupper av historiska skäl och våldsamt varierande levnadsförhållanden inom sina gränser.

Han verkade rätt rolig. Noah. I vintras debuterade han som bidragande ’reporter’ till det inte helt seriösa, men ändå ofta skrämmande sanningsenliga amerikanska senkvällsprogrammet "The Daily Show" med Jon Stewart som ciceron sedan drygt 15-talet år, inhyst på Comedy Central och tillgängligt även i Sverige för dem som har kanalen i sitt utbud. Nyligen annonserade Stewart sin avgång, vilket ska inträffa någon gång innan året är slut. Många bekymrade pannor rynkades världen över, även om det är begripligt att den humoristiske häxmästaren kanske tycker sig ha gett sitt bästa och vill gå vidare med något annat i livet.

"The Daily Show" är känt för att ha fostrat fram färgstarka TV-personligheter som sedan själva fiskats upp av andra intressenter och fått egna program att leda. Stephen Colbert fick som kanske bekant sin egen show "The Colbert Report" för flera år sedan, ett hyllat satirprogram i egen rätt (som dock misshandlats och gjorts nästan omöjligt att se av Comedy Centrals svenska filial på senare tid). Nu är Colbert på väg att ta över efter en verklig långkörare i amerikansk TV-talkshow-historia, David Letterman. En annan tänkbar kandidat till att ta över tronen efter Jon Stewart belönades också med ett eget program förra året. Då menar jag den überenergiske engelsmannen John Oliver som numera kör sitt vitala veckomagasin "Last Week Tonight" på HBO (som ju kan ses även i Sverige) och gör ett lysande jobb där. Samantha Bee tillhör liksom de ovanstående den långvariga staben i programmet, men ska också hon ha tilldelats ett eget forum på annat håll nyligen. Andra aktuella medarbetares namn har lyfts och droppats, exempelvis Jessica Williams, som dock själv förklarat sig icke kvalificerad för uppgiften. Än så länge.

Nu verkar producenterna för "TDS" ha hittat sin tronföljare trots allt. Och det handlar enligt uppgifter i bland annat The Guardian och New York Times om Trevor Noah. Spännande! Säger jag spontant. Exakt när är inte klart än, men den som lever får se.
- Han är en enorm komiker och en talang som jag älskat att jobba med, säger Jon Stewart apropå utnämningen enligt New York Times.
Den avgående värden säger sig också överväga att medverka som reporter i fortsättningen, men hur allvarligt menat det är lär väl också visa sig.

New York Times rapporterar om utnämningen

"Jordskott" – inte helt åt skogen

2015-03-27, Johan Lindahl

Det tog ett tag att komma till, ja, skott. Nu har vi hemmavid hunnit se ett par avsnitt på SVT Play och jag inser att det fortfarande går att skapa svensk TV-dramatik med kriminella inslag och ändå inte fastna i alla tänkbara klichéer. Här är visserligen oroväckande många av huvudpersonerna poliser till yrket, men de kämpar mot krafter utöver de vanliga naturliga. I vissa fall har de även själva en historia av att gå utanför ramarna och kan bära på insikter om tillvarons mysterier mer än vad som brukar vara fallet i vanliga hederliga detektivdramer.

I Bergslagsorten (jag tror det i alla fall) Silverhöjd ruvar skogen på hemligheter. Folk försvinner. De kanske kommer tillbaka. En som verkligen kommer tillbaka är en kvinnlig polis, i samband med faderns bortgång efter en tids sjukdom som i sig innehåller många oklarheter. Till detta läggs hennes eget långvariga trauma över en dotter som plötsligt rycktes bort, alltså försvann, för flera år sedan. Hon har aldrig accepterat den officiella förklaringen och tar nu chansen att följa sina egna instinkter, samtidigt som hon dras in i utredningen av ett aktuellt försvinnande i bygden.

Det är en uppsjö osannolikheter och för handlingen passande sammanträffanden som bör accepteras av oss som publik, liksom att vad som bör kallas naturliga reaktioner på till synes väldigt onaturliga händelser får betraktas med ett flexibelt och öppet sinne. "Jordskott" varvar polisutredningsnärstudier med skräckinfluenser och naturmystik på ett ofta oväntat framgångsrikt sätt. Serien har nerv. Och det brukar göra en viss skillnad. Vart kommer den att leda? Facit saknas än så länge. Men tillsvidare är det här en av de mest lovande svenska dramaserier jag tycker mig ha stött på under de senaste åren.

Mer om serien från SVTs egen sida

Farofylld glesbygd i "Fortitude"

2015-03-01, Johan Lindahl

Snö och is. Och björnar. Det verkar vara de farligaste elementen i och omkring Fortitude, en fiktiv ort någonstans på Nordkalotten, uppenbarligen på norskt territorium och möjligen stand-in för Svalbard. Internationell samling invånare. Alla talar engelska, utom enstaka norska röster i högtalarutrop och dylikt.

Nyfikna forskare, en luttrad läkare, en ung men garvad guvernörska och ärelystna äventyrare är några av dem som huserar här.
- Alla måste ha ett jobb här. Därför finns ingen brottslighet, som någon förklara. Innan motsatsen bevisas av definitivt misstänkta dödsfall.

Brittiska kriminaldramat "Fortitude" startade förra söndagen på SVT och fortsätter i kväll. Atmosfär finns i överflöd. En spännande, smått exotisk miljö (även för de flesta av oss andra skandinaver som inte bor norr om Polcirkeln). Tvetydiga personligheter. Nerv. Och en smula bastubad som bonus - unisexvarianten. Visuellt har man utnyttjat de vita vidderna för att bädda in befolkningen i ett sammanhang där utsattheten är ödesmättande verklig och påträngande.

Det här kan nog bli värt att följa, särskilt efter pilotavsnittets dramatiska denouement.

Mer om "Fortitude" från Sveriges Television

Relaterad film: Fortitude - säsong 1

Oanat ounderbyggda Oscar-tips!

2015-02-22, Johan Lindahl

Borde jag försöka lista ut vilka som kommer att belönas med Oscar-statyetter i natt, med tanke på hur få av de verkligt viktiga filmerna i kväll som jag sett själv ännu? Nej. Tänker jag, mot alla former av bättre vetande, göra det ändå? Ja. Här är förutsägelserna, som jag troligen inte kommer att vilja kännas vid imorgon, inklusive enstaka försök till argument som främst bygger på rykten och andras bättre vetande:

Bästa film: Tja, det blir väl ”Boyhood”. Jag borde se den själv snart. De flesta tips verkar ju luta hitåt.

Bästa manliga huvudroll: Michael Keaton för ”Birdman”. Se motivation ovan.

Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore för ”Still Alice”. Visst har hon Alzheimer i filmen? Kroniska sjukdomar brukar vara ett vinnande koncept. Och hon verkar övertygande i de klipp jag sett.

Regi: Richard Linklater för ”Boyhood”. Bara grejen att de höll på i ett dussin år med filmen borde ge utdelning även här.

Originalmanus: ”Birdman” - något slags tröstpris för att de inte får för bästa film.

Manus efter förlaga: ”The Imitation Game” - de måste helt enkelt får något pris, eller?

Tecknad film: ”How to Train Your Dragon 2”. Jag har egentligen ingen aning om vad jag pratar om här, men något måste jag satsa på.

Utländska film: Ryska ”Leviathan” har väl krossat all opposition i veritabel Putin-stil under året. Vem är jag att motsätta mig detta segertåg?

Filmfoto: ”The Grand Budapest Hotel” förtjänar väl ändå något eller några konstnärliga utmärkelser, vad?

Klippning: Den omdiskuterade amerikanska publiksuccén ”American Sniper” lär nog kamma hem ett par tekniska priser. Om inte annat.

Produktionsdesign: ”Interstellar” har inre precis överösts med nomineringar, men förtjänar också minst ett pris. Eller hur?

Kostym: ”Grand Budapest Hotel”. Jo. Fråga mig inte om konkurrenternas kvalitet i kategorin. Bara Fiennes frack är väl värd en mässa?

Makeup: Steve Carells näsa i ”Foxcatcher” (som jag inte heller sett i sin helhet) fäller väl avgörandet?

Musik: ”The Theory of Everything” är en dark horse i år och kanske landar med någon liten gubbe i alla fall.

Originalsång: ”Selma” hamnar också i skymundan, men verkar lovande i trailers och annat förhandsmaterial. De kan få ett låtpris åtminstone.

Ljudmixning: ”American Sniper” har väl skottsalvor så det går att gödsla med. Sådant kan imponera på juryn.

Ljudklippning: ”Interstellar” lyckas möjligen få ännu ett tröstpris.

Visuella effekter: ”Dawn of the Planet of the Apes”. Aporna var ju tjusiga i alla fall.

Dokumentär: ”Citizenfour” om Edward Snowden. Om juryn vågar.

Kort dokumentär: ”Crisis Hotline”. Verkar ha något med veteraner att göra. Är de krigsveteraner så är väl skåpet sålt.

Tecknad kortfilm: ”Feast”. Jag har verkligen ingen susning om vad jag sysslar med här.

Otecknad kortfilm: ”The Phone Call”. Och om möjligt ännu mindre här.

Var det alla? Lycka till - mig då. Om jag orkar vara uppe och se galan beror på hur troligt det är att morgondagens arbete kan skötas på ett anständigt sätt med några få sömntimmar under natten. Tyvärr, troligen, blir det bara brottstycken eller mindre i direktsändning. Men sändningen ska tydligen hållas tillgänglig på SVT Flow i efterhand under veckan också. Den som lever får se.

Samtliga nominerade, från IMDb

15 festivalfavoriter från förr

2015-01-31, Johan Lindahl

Filmfestival i Göteborg. Det har blivit några vändor dit ner genom åren. Just i år har jag på grund av arbete och en del andra orsaker inte hunnit med att se något alls hittills. Möjligen, med lite tur, kan det bli någon enstaka visning under den sista helgen som inletts nu, men ibland går inte allt som man planerat. Däremot inser jag att det finns en hel del att se tillbaka på från åren kring millennieskiftet och framåt. Och vad har varit mest minnesvärt?

Jag gör ett försök att ringa in mina högst personliga festivalfavoriter och begränsa dem till 15 stycken. De flesta finns recenserade här på russin. Produktionsår respektive festivalvisningsår visas inom parentes. Några av dem kan vara aningen utmanande att få tag i, men kanske just därför värda att påminna om. Fler fantastiska filmer har premiärvisats här och sedan gått vidare till andra forum, men här har jag begränsat mig till filmer jag själv sett just på Göteborgs internationella filmfestival och ingen annanstans - presenterade i alfabetisk ordning:

Across the Universe (2007, GIFF 2008)
Modern musikal! Byggd på Beatles bästa bitar, och ett blixtrande bildspråk av regissören Julie Taymor som brukar imponera på det visuella området när hon med ojämna mellanrum ger sig på filmskapande.

Bowling for Columbine (2002, GIFF 2003)
Michael Moores miljonpubliksamlande dokumentär behöver kanske ingen närmare presentation. Att se den på en fullsatt Draken i Göteborg bidrog dock till en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Chaos and Desire (2002, GIFF 2002)
En eventuellt faroframkallande flodvåg kan vara på väg mot den kanadensiska kusten i den här lågmälda men laddade dramathriller. Seismologer, sömngångarbarn och skrattsaliga nunnor i ledande roller.

The Descendants (2011, GIFF 2012)
Trubbel i paradiset med en medelålderskrisande George Clooney på Hawaii. Träffsäker tragikomedi av Alexander Payne.

Dreamgirls (2006, GIFF 2007)
Jomen, ännu en modern musikal ska väl kunna få plats också? Den sanna, osminkade historien om The Supremes karriärkurva, eller inte alls, beroende på vem man frågar. Ungefär. Vi lämnar det ämnet tillsvidare. Det svänger i alla fall.

Frost/Nixon (2008, GIFF 2009)
Avgången president intervjuas av påstådd lättviktare i politisk-journalistiska sammanhang. Det har hänt i verkligheten. Rejält kostymraffel av Ron Howard.

How Harry Became a Tree (2001, GIFF 2002)
Irländsk skröna späckad av svart humor om en man besatt av tanken på skaffa sig en rejäl fiende i hembyn. Alltid pålitlige Colm Meaney i huvudrollen borgar för att konceptet inte direkt kraschlandar i praktiken.

Inside Job (2010, GIFF 2010)
Vad orsakade den Stora Finanskrisen 2008, vilka var mest ansvariga och varför tycks ingen av dem behöva bestraffas för det? Några av nyckelfrågorna i Charles Fergusons distinkta dokumentär med Matt Damon som sammanlänkande berättare mellan de avslöjande intervjuerna.

Låt den rätte komma in (2008, GIFF 2008)
Tomas Alfredsons vampyrthriller efter roman av John Ajvide Lindqvist premiärvisades på festivalen, för att sedan dröja med sin ’riktiga’ premiär i ett obegripligt antal månader. Följt av internationellt segertåg och en amerikansk nyversion. Jag borde ha använt rubriken ”Blod och eld” i min recension, men efterklokheten är som vanligt svårslagen av förklokheten.

Magdalenasystrarna (2002, GIFF 2003)
En av de ilsknaste filmer jag tror mig ha sett, betydelsen bakomliggande indignation mot ett system som förekom på Irland under flera decennier, eller mer. Så kallade vanartiga flickor spärras in i kloster under överinseende av abbedissan från underjorden.

Revolutionary Road (2008, GIFF 2009)
Ångestladdat äktenskapsdrama med firma Kate & Leo som ni kanske kommer ihåg från den där stora båten som sjönk i en helt annan film. Tungt? Mycket. Bra? Mycket.

Slumdog Millionaire (2008, GIFF 2009)
"Monsunbröllop” möter ”Guds stad” i en fragmenterad men likafullt dynamisk och uppskruvad saga om en akut osannolik TV-stjärna" skrev jag för sex år sedan. Och snackar vi om segertåg över världen, så är väl det här ett hyfsat adekvat exempel.

Utlämnad (2007, GIFF 2008)
Man av mellanösternursprung misstänks för samröre med terroristceller och lämnas av amerikanska myndigheter över till en allierad arabstat som inte drar sig för hårda bandage. Vilket ju inte heller nämnda amerikanska myndigheter gjort under åren sedan 9/11. Meryl Streep är sitt mest iskalla jag i en av birollerna.

Waltz With Bashir (2008, GIFF 2009)
"Dramadokumentär med drömsekvenser och animation med terapeutisk funktion". Så försökte jag sammanfatta upplevelsen av Ari Folmans originella skildring av hur israeliska soldater hanterar minnen från en invasion av Libanon på 1980-talet.

Zero Dark Thirty (2012, GIFF 2013)
Hur hittades (och dödades) egentligen Usama bin Ladin? Svaren här har tolkats på flera sätt och skapat kontroverser, främst genom skildringen av tortyr som metod i CIA:s så kallade ’black sites’. "Smutsigt, svårsmält och spännande" tyckte jag för två år sedan. Och skulle jag antagligen tycka idag också.

Några hedersomnämnanden ur högen av allt som skulle kunna hedersomnämnas, ibland inte minst för bedriften att filmerna överhuvudtaget blivit till: "PVC-1", oerhört nervig colombiansk thriller, inspelad i en enda tagning. Åksjuka och konstant nervpärs kan i princip utlovas."Russian Ark": En enda tagning, ja. Imponerande, om inte annat. "Cairo 678", ett rafflande drama om sexuella trakasserier i Egypten och utsatta kvinnor som slår tillbaka. "The Mill and the Cross", en film om tillkomsten av en tavla, närmare bestämt en fresk av flamländaren Peter Bruegel på 1500-talet. Låter det spännande? Det är speciellt, väldigt speciellt. "Sin dejar huella" (a k a "Without a Trace"), mexikansk roadmovie som jag skrev några rader om i artikeln "Spanska spår" för 14 år sedan. Jag har inte sett om den på flera år, men har väldigt positiva minnesbilder av åkturen. "Ten Canoes", stämningsladdad men lite svårfångad inblick i det australiska aboriginsamhället, någon gång i ett obestämt förflutet.

Ryssen slog Ruben

2015-01-12, Johan Lindahl

Nej, det blev inget pris för bästa film på utrikiskt språkmål för svenska fjälltraumadramat "Turist" regisserat av Ruben Östlund (som för övrigt kunde ses i "Skavlan" i fredags kväll). Ryska "Leviathan" av Andrey Zvyagintsev smällde högre när Golden Globe-galan hölls i natt. Och det är klart, med den titeln lär man skrämma vilken jury som helst till underkastelse. Allvarligt talat, den verkar intressant. Annars hade tydligen Richard Linklater en hyfsad kväll och belönades med bland annat bästa drama och bästa regi för "Boyhood". Patricia Arquette fick pris för bästa kvinnliga biroll i samma historia, som tagit tolv år att färdigställa. Lång och trogen tjänst kan löna sig ibland.

Bästa komedi blev "The Grand Budapest Hotel" som nu alltså inte bara kan ståta med utmärkelsen som 2014 års bästa film enligt russin-redaktionen. Det går bättre och bättre varje dag för Wes Anderson, med andra ord.

Notera förresten att idén med verkliga människoöden som bas brukar vara ett smart drag i sådana här sammanhang. Fyra av de fem nominerade filmerna i klassen bästa drama har något slags verklighetsbakgrund, om jag inte blandar ihop korten. Dock inte vinnaren "Boyhood", vad jag vet. (Följ länken nedan för att se samtliga nominerade och prisbelönade verk och personer.)

Skådespelarpriser i olika kategorier tilldelas bekanta namn som Julianne Moore, Michael Keaton, Amy Adams och Kevin Spacey (i det sistnämnda fallet för TV-serien "House of Cards"). Liksom för den kanske mindre kände huvudrollsinnehavaren i "The Theory of Everything", Eddie Redmayne som fått uppdraget att gestalta ingen mindre än universalsnillet Stephen Hawking.

Golden Globe innebär alltså även pris till TV-serier. Pris som den här gången gick till "The Affair", producerat av Showtime och i Sverige tillgängligt via HBO. Jag borde kanske ge den en chans, snart, men har inte inte hunnit - än. Bästa komediserie blev "Transparent" som ju faktiskt är en originalskapelse från Amazon. Bästa miniserie blev "Fargo". Av aktörspriserna i TV-kategorin skulle jag själv vilja framhålla Maggie Gyllenhaal för insatsen i "The Honourable Woman", också klassad som miniserie.

Inte helt oväntat sägs galan (som jag inte såg) ha innehållit ett och annat "Je suis Charlie" och andra referenser till den tragiska händelsen i Paris i veckan, där snart sagt hela redaktionen för satirmagasinet Charlie Hebdo utplånades i en terroristattack.

Samtliga nominerade och belönade, från IMDb

Relaterad film: Grand Budapest Hotel

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>