Blogg / Nyhetsarkiv

Farofylld glesbygd i "Fortitude"

2015-03-01, Johan Lindahl

Snö och is. Och björnar. Det verkar vara de farligaste elementen i och omkring Fortitude, en fiktiv ort någonstans på Nordkalotten, uppenbarligen på norskt territorium och möjligen stand-in för Svalbard. Internationell samling invånare. Alla talar engelska, utom enstaka norska röster i högtalarutrop och dylikt.

Nyfikna forskare, en luttrad läkare, en ung men garvad guvernörska och ärelystna äventyrare är några av dem som huserar här.
- Alla måste ha ett jobb här. Därför finns ingen brottslighet, som någon förklara. Innan motsatsen bevisas av definitivt misstänkta dödsfall.

Brittiska kriminaldramat "Fortitude" startade förra söndagen på SVT och fortsätter i kväll. Atmosfär finns i överflöd. En spännande, smått exotisk miljö (även för de flesta av oss andra skandinaver som inte bor norr om Polcirkeln). Tvetydiga personligheter. Nerv. Och en smula bastubad som bonus - unisexvarianten. Visuellt har man utnyttjat de vita vidderna för att bädda in befolkningen i ett sammanhang där utsattheten är ödesmättande verklig och påträngande.

Det här kan nog bli värt att följa, särskilt efter pilotavsnittets dramatiska denouement.

Mer om "Fortitude" från Sveriges Television

Relaterad film: Fortitude - säsong 1

Oanat ounderbyggda Oscar-tips!

2015-02-22, Johan Lindahl

Borde jag försöka lista ut vilka som kommer att belönas med Oscar-statyetter i natt, med tanke på hur få av de verkligt viktiga filmerna i kväll som jag sett själv ännu? Nej. Tänker jag, mot alla former av bättre vetande, göra det ändå? Ja. Här är förutsägelserna, som jag troligen inte kommer att vilja kännas vid imorgon, inklusive enstaka försök till argument som främst bygger på rykten och andras bättre vetande:

Bästa film: Tja, det blir väl ”Boyhood”. Jag borde se den själv snart. De flesta tips verkar ju luta hitåt.

Bästa manliga huvudroll: Michael Keaton för ”Birdman”. Se motivation ovan.

Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore för ”Still Alice”. Visst har hon Alzheimer i filmen? Kroniska sjukdomar brukar vara ett vinnande koncept. Och hon verkar övertygande i de klipp jag sett.

Regi: Richard Linklater för ”Boyhood”. Bara grejen att de höll på i ett dussin år med filmen borde ge utdelning även här.

Originalmanus: ”Birdman” - något slags tröstpris för att de inte får för bästa film.

Manus efter förlaga: ”The Imitation Game” - de måste helt enkelt får något pris, eller?

Tecknad film: ”How to Train Your Dragon 2”. Jag har egentligen ingen aning om vad jag pratar om här, men något måste jag satsa på.

Utländska film: Ryska ”Leviathan” har väl krossat all opposition i veritabel Putin-stil under året. Vem är jag att motsätta mig detta segertåg?

Filmfoto: ”The Grand Budapest Hotel” förtjänar väl ändå något eller några konstnärliga utmärkelser, vad?

Klippning: Den omdiskuterade amerikanska publiksuccén ”American Sniper” lär nog kamma hem ett par tekniska priser. Om inte annat.

Produktionsdesign: ”Interstellar” har inre precis överösts med nomineringar, men förtjänar också minst ett pris. Eller hur?

Kostym: ”Grand Budapest Hotel”. Jo. Fråga mig inte om konkurrenternas kvalitet i kategorin. Bara Fiennes frack är väl värd en mässa?

Makeup: Steve Carells näsa i ”Foxcatcher” (som jag inte heller sett i sin helhet) fäller väl avgörandet?

Musik: ”The Theory of Everything” är en dark horse i år och kanske landar med någon liten gubbe i alla fall.

Originalsång: ”Selma” hamnar också i skymundan, men verkar lovande i trailers och annat förhandsmaterial. De kan få ett låtpris åtminstone.

Ljudmixning: ”American Sniper” har väl skottsalvor så det går att gödsla med. Sådant kan imponera på juryn.

Ljudklippning: ”Interstellar” lyckas möjligen få ännu ett tröstpris.

Visuella effekter: ”Dawn of the Planet of the Apes”. Aporna var ju tjusiga i alla fall.

Dokumentär: ”Citizenfour” om Edward Snowden. Om juryn vågar.

Kort dokumentär: ”Crisis Hotline”. Verkar ha något med veteraner att göra. Är de krigsveteraner så är väl skåpet sålt.

Tecknad kortfilm: ”Feast”. Jag har verkligen ingen susning om vad jag sysslar med här.

Otecknad kortfilm: ”The Phone Call”. Och om möjligt ännu mindre här.

Var det alla? Lycka till - mig då. Om jag orkar vara uppe och se galan beror på hur troligt det är att morgondagens arbete kan skötas på ett anständigt sätt med några få sömntimmar under natten. Tyvärr, troligen, blir det bara brottstycken eller mindre i direktsändning. Men sändningen ska tydligen hållas tillgänglig på SVT Flow i efterhand under veckan också. Den som lever får se.

Samtliga nominerade, från IMDb

15 festivalfavoriter från förr

2015-01-31, Johan Lindahl

Filmfestival i Göteborg. Det har blivit några vändor dit ner genom åren. Just i år har jag på grund av arbete och en del andra orsaker inte hunnit med att se något alls hittills. Möjligen, med lite tur, kan det bli någon enstaka visning under den sista helgen som inletts nu, men ibland går inte allt som man planerat. Däremot inser jag att det finns en hel del att se tillbaka på från åren kring millennieskiftet och framåt. Och vad har varit mest minnesvärt?

Jag gör ett försök att ringa in mina högst personliga festivalfavoriter och begränsa dem till 15 stycken. De flesta finns recenserade här på russin. Produktionsår respektive festivalvisningsår visas inom parentes. Några av dem kan vara aningen utmanande att få tag i, men kanske just därför värda att påminna om. Fler fantastiska filmer har premiärvisats här och sedan gått vidare till andra forum, men här har jag begränsat mig till filmer jag själv sett just på Göteborgs internationella filmfestival och ingen annanstans - presenterade i alfabetisk ordning:

Across the Universe (2007, GIFF 2008)
Modern musikal! Byggd på Beatles bästa bitar, och ett blixtrande bildspråk av regissören Julie Taymor som brukar imponera på det visuella området när hon med ojämna mellanrum ger sig på filmskapande.

Bowling for Columbine (2002, GIFF 2003)
Michael Moores miljonpubliksamlande dokumentär behöver kanske ingen närmare presentation. Att se den på en fullsatt Draken i Göteborg bidrog dock till en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Chaos and Desire (2002, GIFF 2002)
En eventuellt faroframkallande flodvåg kan vara på väg mot den kanadensiska kusten i den här lågmälda men laddade dramathriller. Seismologer, sömngångarbarn och skrattsaliga nunnor i ledande roller.

The Descendants (2011, GIFF 2012)
Trubbel i paradiset med en medelålderskrisande George Clooney på Hawaii. Träffsäker tragikomedi av Alexander Payne.

Dreamgirls (2006, GIFF 2007)
Jomen, ännu en modern musikal ska väl kunna få plats också? Den sanna, osminkade historien om The Supremes karriärkurva, eller inte alls, beroende på vem man frågar. Ungefär. Vi lämnar det ämnet tillsvidare. Det svänger i alla fall.

Frost/Nixon (2008, GIFF 2009)
Avgången president intervjuas av påstådd lättviktare i politisk-journalistiska sammanhang. Det har hänt i verkligheten. Rejält kostymraffel av Ron Howard.

How Harry Became a Tree (2001, GIFF 2002)
Irländsk skröna späckad av svart humor om en man besatt av tanken på skaffa sig en rejäl fiende i hembyn. Alltid pålitlige Colm Meaney i huvudrollen borgar för att konceptet inte direkt kraschlandar i praktiken.

Inside Job (2010, GIFF 2010)
Vad orsakade den Stora Finanskrisen 2008, vilka var mest ansvariga och varför tycks ingen av dem behöva bestraffas för det? Några av nyckelfrågorna i Charles Fergusons distinkta dokumentär med Matt Damon som sammanlänkande berättare mellan de avslöjande intervjuerna.

Låt den rätte komma in (2008, GIFF 2008)
Tomas Alfredsons vampyrthriller efter roman av John Ajvide Lindqvist premiärvisades på festivalen, för att sedan dröja med sin ’riktiga’ premiär i ett obegripligt antal månader. Följt av internationellt segertåg och en amerikansk nyversion. Jag borde ha använt rubriken ”Blod och eld” i min recension, men efterklokheten är som vanligt svårslagen av förklokheten.

Magdalenasystrarna (2002, GIFF 2003)
En av de ilsknaste filmer jag tror mig ha sett, betydelsen bakomliggande indignation mot ett system som förekom på Irland under flera decennier, eller mer. Så kallade vanartiga flickor spärras in i kloster under överinseende av abbedissan från underjorden.

Revolutionary Road (2008, GIFF 2009)
Ångestladdat äktenskapsdrama med firma Kate & Leo som ni kanske kommer ihåg från den där stora båten som sjönk i en helt annan film. Tungt? Mycket. Bra? Mycket.

Slumdog Millionaire (2008, GIFF 2009)
"Monsunbröllop” möter ”Guds stad” i en fragmenterad men likafullt dynamisk och uppskruvad saga om en akut osannolik TV-stjärna" skrev jag för sex år sedan. Och snackar vi om segertåg över världen, så är väl det här ett hyfsat adekvat exempel.

Utlämnad (2007, GIFF 2008)
Man av mellanösternursprung misstänks för samröre med terroristceller och lämnas av amerikanska myndigheter över till en allierad arabstat som inte drar sig för hårda bandage. Vilket ju inte heller nämnda amerikanska myndigheter gjort under åren sedan 9/11. Meryl Streep är sitt mest iskalla jag i en av birollerna.

Waltz With Bashir (2008, GIFF 2009)
"Dramadokumentär med drömsekvenser och animation med terapeutisk funktion". Så försökte jag sammanfatta upplevelsen av Ari Folmans originella skildring av hur israeliska soldater hanterar minnen från en invasion av Libanon på 1980-talet.

Zero Dark Thirty (2012, GIFF 2013)
Hur hittades (och dödades) egentligen Usama bin Ladin? Svaren här har tolkats på flera sätt och skapat kontroverser, främst genom skildringen av tortyr som metod i CIA:s så kallade ’black sites’. "Smutsigt, svårsmält och spännande" tyckte jag för två år sedan. Och skulle jag antagligen tycka idag också.

Några hedersomnämnanden ur högen av allt som skulle kunna hedersomnämnas, ibland inte minst för bedriften att filmerna överhuvudtaget blivit till: "PVC-1", oerhört nervig colombiansk thriller, inspelad i en enda tagning. Åksjuka och konstant nervpärs kan i princip utlovas."Russian Ark": En enda tagning, ja. Imponerande, om inte annat. "Cairo 678", ett rafflande drama om sexuella trakasserier i Egypten och utsatta kvinnor som slår tillbaka. "The Mill and the Cross", en film om tillkomsten av en tavla, närmare bestämt en fresk av flamländaren Peter Bruegel på 1500-talet. Låter det spännande? Det är speciellt, väldigt speciellt. "Sin dejar huella" (a k a "Without a Trace"), mexikansk roadmovie som jag skrev några rader om i artikeln "Spanska spår" för 14 år sedan. Jag har inte sett om den på flera år, men har väldigt positiva minnesbilder av åkturen. "Ten Canoes", stämningsladdad men lite svårfångad inblick i det australiska aboriginsamhället, någon gång i ett obestämt förflutet.

Ryssen slog Ruben

2015-01-12, Johan Lindahl

Nej, det blev inget pris för bästa film på utrikiskt språkmål för svenska fjälltraumadramat "Turist" regisserat av Ruben Östlund (som för övrigt kunde ses i "Skavlan" i fredags kväll). Ryska "Leviathan" av Andrey Zvyagintsev smällde högre när Golden Globe-galan hölls i natt. Och det är klart, med den titeln lär man skrämma vilken jury som helst till underkastelse. Allvarligt talat, den verkar intressant. Annars hade tydligen Richard Linklater en hyfsad kväll och belönades med bland annat bästa drama och bästa regi för "Boyhood". Patricia Arquette fick pris för bästa kvinnliga biroll i samma historia, som tagit tolv år att färdigställa. Lång och trogen tjänst kan löna sig ibland.

Bästa komedi blev "The Grand Budapest Hotel" som nu alltså inte bara kan ståta med utmärkelsen som 2014 års bästa film enligt russin-redaktionen. Det går bättre och bättre varje dag för Wes Anderson, med andra ord.

Notera förresten att idén med verkliga människoöden som bas brukar vara ett smart drag i sådana här sammanhang. Fyra av de fem nominerade filmerna i klassen bästa drama har något slags verklighetsbakgrund, om jag inte blandar ihop korten. Dock inte vinnaren "Boyhood", vad jag vet. (Följ länken nedan för att se samtliga nominerade och prisbelönade verk och personer.)

Skådespelarpriser i olika kategorier tilldelas bekanta namn som Julianne Moore, Michael Keaton, Amy Adams och Kevin Spacey (i det sistnämnda fallet för TV-serien "House of Cards"). Liksom för den kanske mindre kände huvudrollsinnehavaren i "The Theory of Everything", Eddie Redmayne som fått uppdraget att gestalta ingen mindre än universalsnillet Stephen Hawking.

Golden Globe innebär alltså även pris till TV-serier. Pris som den här gången gick till "The Affair", producerat av Showtime och i Sverige tillgängligt via HBO. Jag borde kanske ge den en chans, snart, men har inte inte hunnit - än. Bästa komediserie blev "Transparent" som ju faktiskt är en originalskapelse från Amazon. Bästa miniserie blev "Fargo". Av aktörspriserna i TV-kategorin skulle jag själv vilja framhålla Maggie Gyllenhaal för insatsen i "The Honourable Woman", också klassad som miniserie.

Inte helt oväntat sägs galan (som jag inte såg) ha innehållit ett och annat "Je suis Charlie" och andra referenser till den tragiska händelsen i Paris i veckan, där snart sagt hela redaktionen för satirmagasinet Charlie Hebdo utplånades i en terroristattack.

Samtliga nominerade och belönade, från IMDb

Relaterad film: Grand Budapest Hotel

Smattrande säsongstart för “The Newsroom”

2014-11-12, Johan Lindahl

De är tillbaka. Nyhetsredaktionen på den fiktiva kanalen ACN med Jeff Daniels och Emily Mortimer i spetsen. Tredje säsongen startade nu i helgen på HBO med en smäll. Bokstavligen. Som vanligt utgick avsnittet från en intensiv nyhetsdag hämtad ur verkligheten, den här gången bombdådet vid Boston Marathon i april 2013. Fortfarande i återhämtningsfasen efter att ha gått på en rejäl blåsning i föregående säsong, bestämmer sig redaktionsledningen för att hålla huvudet så kallt som möjligt och inte förivra sig, det vill säga gå ut med mer information än som kan bevisas. Försiktighet som norm är svår för taggade nyhetsjägare och det blir inte bättre när konkurrenterna verkar vara flera steg före.

Nu stannar det inte där, utan andra komponenter läggs till i form av ’breaking stories’, nyhetstips av hemligstämplad natur, ekonomirapporter som berör själva den egna kanalens ägarkoncern och annat. Det går undan. Händelseutvecklingen skenar iväg och Aaron Sorkins patenterade höghastighetsdialoger är legio. Allt som allt, har ni följt serien förut så är receptet detsamma. För egen del ser jag det som en del av höstens fortsatta troliga höjdpunkter i TV-tablån. Om man nu ska våga använda sådana gammalmodiga uttryck. Tablå, alltså. Serien kan i sig stämplas som gammalmodig i tider av sociala mediers krav på snabb kommunikation och så kallad medborgarjournalistik. ”The Newsroom” envisas med att dra en lans för professionella journalisters roll i samhället och gör det fortfarande på ett underhållande och förvånansvärt nyanserat sätt.

"The Newsroom"-fakta på IMDb

Relaterad film: Newsroom - säsong 2

WWII-dags igen

2014-11-08, Anders Lindahl

Nästa vecka är det dags igen. Då tar vi en titt på en bunt filmer på temat andra världskriget. Det blir både nytt, halvnytt och ganska gammalt.

I och med denna temavecka kommer också vårt största fasta tema, Andra världskriget, nu över hundragränsen i antal filmer och serier. En stor händelse, med andra ord!

Relaterat tema: Tema: Andra världskrigsveckan 2014

Skarpa skalpeller och rappa repliker - välkommen till "The Knick"

2014-08-16, Johan Lindahl

- Jag hoppas, om inte annat, att det har varit lärorikt för er alla.
Den distingerade publiken har tvingats ta del av ännu ett nederlag. Men kampen är långsiktig. Det blir bättre, trots allt. Nej, det handlar inte om baseball. (Är det vad New York Knicks spelar förresten? Eller det som amerikanerna kallar fotboll?) Här handlar det om hälsovård och djärva pionjärer som oförtrutet fortsätter se döden rakt i ögonen och utmana naturen själv, i en annan tid, ungefär ett sekel tillbaka. "The Knick" har landat i Sverige, på HBO Nordic och C More med skarpslipade skalpeller och lika vass replikföring som vapen.

The Knickerbocker är ett ansett sjukhus. Men för många misslyckanden kan krascha finanserna och hela karusellen. Doktor Thackery; viljestark, framåtblickande men närmast påfrestande realistisk och en smula drogberoende, har jobbet bokstavligen "cut out for him". Clive Owen, med en redan rätt solid CV, har ryktesvis hittat rollen han föddes till att göra. Stämmer det? Fullt möjligt, men ett avsnitt är för tidigt för ett definitivt domslut i frågan.

Kombinationen av förflydda tider och ett pulserande synthesizerimpregnerat soundtrack är möjligen märklig vid första mötet, men film- och TV-musik har ju aldrig direkt varit beroende av total tidsenlighet, särskilt inte när den är icke-diegetisk (alltså ligger utanför själva handlingens värld). Och här ger det hela produkten en akut egen profil. Strikt. Men spännande och suggestiv.

Huvudpersonen är inte 100 procent progressiv i alla avseenden. I alla fall inte när han känner sig påtvingad en ny assisterande kirurg, som råkar vara mörkare i hyn än läkare i den här tiden och staden i allmänhet är. Kanske går sådant för sig i London eller Paris. Men i New York? Och 'bedside manner', det där med att få patienten att känna sig lugnare och tryggare på operationsbordet? Överskattat. Hålla sig till de vanligaste, mest beprövade metoderna? Äh. Bryt ny mark och rädda liv, även om patienten dör på kuppen. "Cityakuten" Retro, med mer blod, inälvor och förolämpningar. Färre avancerade tekniska hjälpmedel. Givetvis.

Steven Soderbergh (han som pratat om förestående pensionering i flera år) regisserar. Clive Owen orerar och opererar. Det finns en rolig nunna i marginalen. Jag ser fram emot en lång hårresande höst i det här illustra sällskapet.

Basfakta om "The Knick" på IMDb

Hemlös, lärare, terapeut - Robin Williams bästa roller

2014-08-15, Johan Lindahl

Vid det här laget är det allmän kännedom. Och följt av sorgeyttringar en masse världen över. Robin Williams är borta. Och har omedelbart fått personifiera ofta upprepade uppfattningar som att ’de roligaste människorna ofta är de sorgsnaste’. Tyvärr tycks det ofta ligga någonting i det. Tragik, trauman och personliga problem är en drivkraft som kan leda till yttre framgång, men det är sällan svaret på alla behov. Det finns mycket man skulle kunna vidareutveckla om just det, men som kan göras - och kanske redan har gjorts - bättre av andra.

Själv tänkte jag kort koncentrera mig på de Robin Williamska rolltolkningar jag spontant ser tillbaka på om starkast rekommenderar; att se för första gången, eller återvända till. Och det första som kom för mig när jag började leta i minnet, ja nästan utan att leta, var insatsen som psykolog i "Will Hunting" 1997, framförallt på grund av det makalösa samspelet med Matt Damon i rollen som överintelligent men arrogant underbarn. Kommer ni ihåg scenen där Williams tar stryptag på Damon, trycker upp honom mot väggen och i och med den manövern (som troligen inte hämtats från någon officiell psykoterapeutisk manual) drastisk men i sammanhanget faktiskt fullständigt begriplig och konstruktiv, börjar bana vägen framåt för underbarnet att utvecklas och mogna som människa.

Naturligtvis går det inte att passera "Döda poeters sällskap" som regisserades av Peter Weir 1989. Allvarligt talat är det ju knappast den mångsidige Weirs bästa film som helhet, med en del övertydligheter och och teatraliska trick som kunde ha friserats och nyanserats en smula. Men erkänn, det är en film som väcker känslor. Inte minst ilska. Och Williams, i ytterligare en av sina mer utpräglat dramatiska roller, skapade en ikon med den stillsamt upproriske läraren John Keating.

Komik är annars den gren han främst förknippas med. På gott och ont. Och jag ser kunskapsluckorna torna upp sig i form av filmer jag inte ens sett i sin helhet. Till exempel den uppenbarligen polariserande "Patch Adams". Däremot, i oftast oförliknelige Terry Gilliams "The Fisher King" från 1991 är Williams också i stort sett oförliknelig som en hemlös och djupt traumatiserad man, som genom slumpens skördar eller ödet strålar samman med en radiopratare, också han deprimerad efter anklagelser om att ha provocerat fram en massaker på en restaurang. Ett av offren var den nu hemlöse mannens hustru. Filmen är framförallt ett showcase för Jeff Bridges, men Williams briljerar inte oväntat även han, i en svår balansgång mellan tragik och galghumor, samt en dos patenterad Gilliam-surrealism.

Tre tongivande roller. I tre filmer som även fungerar över genomsnittet som helhet. Är det bara Williams hyperintensitet som räcker som rekommendation, så visst, ”Good Morning, Vietnam” är en provkarta på just den egenskapen. Att jag sedan hade svårt att förlika mig med den filmens ytliga behandling av Vietnamkriget i stort, när jag såg den för flera år sedan, är en annan sak.
Men om inte annat visar den just på den för tidigt bortgångne skådespelarens förmåga att lysa upp även i halvdunkla omgivningar. Mörker var antagligen något han förstod innebörden av. Tyvärr.

Relaterad film: Fisher King

Dreadful indeed. På ett bra sätt.

2014-07-30, Johan Lindahl

Båda har bakgrund i James Bonds värld, bland annat. Nu jagar Eva Green och Timothy Dalton om möjligt ännu mer morbida motståndare än något 007 råkat ut för, i den ofta makabra och bloddrypande, men imponerande iscensatta, lika ofta störtsnyggt förpackade serien "Penny Dreadful", i Sverige visad via HBO. Efter fyra avsnitt, om jag räknar rätt, är jag djupt insyltad och återkommer så snart som möjligt med en mer grundlig analys av hela den första vändan på åtta avsnitt. Serien, skapad av personer med namn som John Logan och Sam Mendes (också de med Bond-meriter, bland mycket annat) ger sig i kast med mörka skuggor och mystiska varelser i Londons (ofta bokstavligen) undre värld under en era vi redan tror oss känna till ganska väl numera, eller hur? Den viktorianska. Klassamhället visar sig ofta brutalt obarmhärtigt och i svängrummet mellan slott och koja i storstaden syns en ocean av ojämlikheter. Liksom en rejäl dos övernaturliga inslag, kombinerat med rollfigurer som redan etablerats av andra berättare men kanske aldrig går ur tiden. Bra är det. Hur bra, exakt? Jag återkommer om det. Snart, som jag sade.

Kurs i konsten att knycka ett liv och ta sig levande ur det

2014-07-27, Johan Lindahl

Den har lovordats på många håll. Själv har jag åtminstone precis nu sett piloten. Och den lovar mer. Visserligen kan man spontant undra över huvudpersonens reaktioner och omedelbara aktioner direkt efter att hon bevittnat sin dubbelgångare, möjliga tvilling eller - ja, vilka fler möjligheter kan finnas? - ta livet av sig rakt framför ögonen på henne. Men vi dras raskt in i handlingen och introduceras för en ung kvinna med en del uppenbara problem i bagaget, hennes närmaste bekantskapskrets och andra som påverkas av de inte helt genomtänkta handlingar hon begår i efterdyningarna av den dramatiska händelsen på en tågstation, en mörk afton i en mörk storstad. Det handlar, som en del kanske redan räknat ut, om scifi-thriller-serien "Orphan Black" som i skrivande stund finns tillgänglig på åtminstone ställen; HBO Nordic och Netflix. Förresten ska jag kanske vara försiktig med genrebestämningen efter bara ett avsnitt, men det är det det ser ut som; raffel med lätt futuristiska drag, även om miljöerna i stort sett ser samtida ut. Så här långt.

Det som sätter hjulen i rullning för Sarah Manning (Tatiana Maslany) är beslutet att överta den döda kvinnans identitet och fylla hennes kostym, tillfälligtvis, i jakt med några snabba stålar och chansen att starta om med ett nytt liv, någon annanstans. Problem? Flera. Inte minst att den döda dubbelgångaren var polis, medan Sarah ser ut att ha tillbringat mer tid på andra sidan lagen. En polis som uppenbart hade egna bryderier och en del saker att förklara för sina kolleger och sin pojkvän. Vad? Varför? Hur slingra sig ur situationen? Där är grundförutsättningarna. Var det sedan tar vägen är en spännande fråga, men att döma av andras omdömen och avslutningen av de första 45 minuterna, blir det inte direkt mindre komplicerat. Och definitivt inte mindre intressant. Förhoppningsvis stämmer det.

Orphan Black i ett nötskal enligt IMDb

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>