ER - The Complete Fifteenth Season (2008)

Värdigt avslut utan verklig nerv

Som av en händelse har nu de första säsongerna av serien kommit ut i svenska upplagor, samtidigt som jag nu avslutar mitt lilla hobbyprojekt att recensera allt som hände därifrån och framåt, utifrån de importupplagor som funnits tillgängliga en längre tid. Nåja, ett par omgångar hoppade jag över av ren lättja, men här är i alla fall - The Very End.

De lämnade oss i sticket, mitt i en smäll senast det begav sig, vilket inte varit helt ovanligt för den här - i verklig mening - långköraren de sista åren. Nu handlar det verkligen om det sista året. Och en av de läkare vi sett figurera under flera år och intagit en alltmer ledande position har drabbats av inre skador som visar sig allvarligare än de först förefaller. Där hamnar fokus i det första avsnittet av den sista säsongen. En omgång som jag nu hoppas ska kunna lyfta helhetsintrycket av, ska vi säga, 'andra halvlek' till något nästan i klass med de tidiga årens intensitet och rollfigurer värda att engagera sig i. Lyckas det?

Karantänskorridor? Ja, det tror jag inte jag sett förut på TV. En sådan upprättas på avdelningen efter att en patient fört med sig giftiga ämnen in på akuten och orsakat stort pådrag i säsongens andra avsnitt, där även Angela Bassett gör entré som nya chefen Dr Banfield och stirrar ner omgivningen efter bästa förmåga. Hon får de flesta föregångare att framstå som veritabla ståuppkomiker. Utfasning pågår med olika medel i det som är början till slutet. En trotjänare - OK: Abby Lockhart, inte mycket att hymla med - filosoferar över livet och universum medan hon försöker ta sig igenom sin sista dag efter tio år på stället, utan att berätta för någon om sin förestående sorti. Det lyckas givetvis inte. Det här ska också vara återseendenas årgång med tillfälliga besök av sådana vi sett förr. Som Ray (Shane West) grabben som hade svårt att välja mellan musiken och medicinen, liksom att bestämma sig för om han och Neela skulle bli mer än vänner, innan han i berusat tillstånd klev ut i gatan framför en buss och blev två ben kortare. Men protestekniken har gått framåt, visar det sig här i avsnittet ”Haunted”.

Och i ”Heal Thyself” får vi inte bara en introduktion där Eriq La Salle lyser fridens minne över seriens skapare Michael Crichton som avlidit, utan återseenden av framförallt Anthony Edwards som Dr Greene, i flashbacks med akuta kopplingar till ett aktuellt trauma. Här börjar vi också på allvar nysta i mysteriet Dr Banfield och varför hennes yta är så hård som den är. Ett avsnitt i klassisk stil, ”ER” från sin bästa sida. Doktor Brenner (David Lyons), The Man from Down Under som gled in i slutet av förra säsongen och välte brudar över ända i rask takt samtidigt som han etablerade ett välförtjänt rykte som... ja, ganska dryg helt enkelt, han börjar också få mer komplicerade konturer. Dels blir han mer än ytligt intresserad av Neela, och sedan har även han sitt 'bekänna ett livslångt trauma'-ögonblick.

Ett ”Groundhog Day” möter ”The Butterfly Effect”-liknande koncept löper genom det mer experimentella avsnittet ”Dream Runner” med fokus på Neela Rasgotra som försöker lappa ihop såväl patienter som sitt liv och rätta till saker som gick snett, i varierande versioner av samma utgångsläge. Tears For Fears ”Mad World” används som motif och Alex Kingston gör tillfällig comeback som Dr Liz Corday. Intressant, intellektuellt utmanande men också en smula självmedvetet - och vad hände egentligen? Aningen experimentellt kan man väl med lite god vilja kalla även ”A Long, Strange Trip” där en förvirrad gammal man stapplar in på akuten, ser allt i 60-talsskimmer och visar sig ha starka band med sjukhuset från förr. I sammanhanget återser vi även en tidigare chef på kliniken, från de första säsongerna: Dr Morgenstern (William H. Macy).

Och så en bra bit in, i avsnittet ”The Beginning of the End” kommer en till synes tröttkörd John Carter (Noah Wyle) in på akuten, där det inte flödar över av bekanta ansikten, utan snarare motfrågor som 'hmmm...var det du som gjorde en sköterska på smällen och flyttade till Seattle?'. Det ger en del vid det laget välbehövliga vibrationer från seriens verkliga storhetstid när mitt eget akuta engagemang var större, vilket kanske har att göra med de naturliga cyklerna av repetitioner som uppstått längs vägen och försvagat effekten av även de mest intensiva inslagen under de sista säsongerna.

Men kan det här vara starten på en extra spännande slutsträcka? Vad som följer ger i alla fall föraningar om det, som i ”What We Do” med sina parallellt pågående dokumentärprojekt om livet på sjukan, den ena mer professionellt producerad än den andra, samtidigt som flera av säsongens nyckelrelationer ställs på hårda prov eller inför avgörande vägskäl. Och Carters comeback tillför energi, trots att han själv har en vacklande hälsa efter åren i Darfur.

”Old Times” - bara titeln skvallrar väl om nostalgi? Men det är faktiskt inga flashbacks inbakade den här gången. Däremot återkommer tillfälligtvis såväl George Clooney och Julianna Margulies vars rollfigurer numera hör hemma i Seattle och vars arbetsplats kopplas ihop med Chicago i ett transplantationsärende. Återkommer gör också Eriq La Salle som Dr Benton och dessutom har man slängt in Susan Sarandon och Ernest Borgnine i viktiga småroller. Ett av de mer stjärnspäckade avsnitten i senare tids TV-historia, och inte minst ett av säsongens bästa.

Finalen är också värdig. Ännu fler återseenden, när det dagliga livräddandet paras med resultatet av John Carters sidoprojekt; att göra av med den rika släktens resurser på något som ligger honom varmt om hjärtat. Helheten är annars ingen av de allra bästa säsongerna, men kanske den bästa av de senaste... Även om jag saknar en del av den forna nerven, så uppskattar jag att en serie som egentligen framför allt var en 1990-talsskapelse och då bräckte barriärer, testade nya grepp och satte nya standarder, överlevt så väl så långt in på det nya millenniet. Nu är den förmodligen frånkörd i flera avseenden av konkurrenter som ”Grey's Anatomy” (som jag själv sett försvinnande lite av, men verkar vara en stor favorit inte minst för en kvinnlig publik). Men ingen av dessa konkurrenter i sjukhusdramagenren hade nog haft samma breda bana upplöjd för sig utan det jobb som ”ER” lagt ner långt tidigare. Rest in Peace. Eller i dessa tider, kanske snarare ”Replay in Peace”.

© Johan Lindahl
2011-06-19

Dela |