ER - The Complete Fourteenth Season (2007)

Näst sista ronden med gänget

Efter en kompetent men inte längre öronbedövande angelägen säsong följer ännu en, den som skulle visa sig vara den näst sista i en av TV-världens verkliga överlevare (inte i jämförelse med engelska evighetssåpor eller andra lågbudgeterade låååååångkörare, men i den seriösa dramavärlden är ”ER/Cityakuten” av ett slående seglivat slag). Visst är det kul att de lyckats hålla igång det så länge och med så genomgående godtagbar standard. Och den 14:e omgången är sevärd även den, men jag överger inte min käpphäst att det var bäst alldeles i början, riktigt pålitligt övergenomsnittligt bra fram till ungefär Dr Greenes frånfälle, för att sedan inta mer instabila feberkurvor och pendla mellan omskakande utflykter till Afrika och alltför lättsmälta klämkäcka manövrer på en arena där konceptet kanske blivit akterseglat av ”Grey's Anatomy”. Jag har visserligen bara sett allra första säsongen av den konkurrenten, men är det någon sjukhusserie det talas vitt och brett om numera - framförallt av kvinnor - så är det väl den. Och så den där kufiska skapelsen fylld av psykotiska nymfer och narcissister kallad ”Nip/Tuck” som jag försökt överleva ett par avsnitt av, utan att bli särskilt upplyft i vare sig ande, själ eller lekamen.

Här kretsar händelseförloppet kring bland annat dessa knutpunkter: En ny chef för akutavdelningen försöker sätta sin prägel på rutinerna, men den inte översociale perfektionisten Dr Moretti (den i alla sammanhang pålitlige karaktärsskådisen Stanley Tucci) har svårt att bli älskad av alla, inte minst Dr Pratt (Mekhi Phifer) som tycker att nu är det egentligen hans tur att bli befordrad till den posten. Detta på grund av Dr Kovacs avhopp och resa till hemlandet Kroatien för att hälsa på familjen och inte minst den sjuklige fadern. Kovacs frånvaro sätter i sin tur mer press på frun och läkarkollegan Abby Lockhart (Maura Tierney) som inte klarar av att vara både ensam mamma, läkare och allas bästa väninna. Hon börjar se för djupt i glaset igen efter en lång tids nykterhet - och var ska det sluta? Det är en av de aspekter som berättas riktigt väl och påträngande i sig, men också är ganska enerverande i sin obönhörliga väg mot en avgrund eller avgörande vändpunkt. Neela Rasgotra (Parminder Nagra) fortsätter vidare med att inta kirurgterritoriet och får en ny, ung men brådmogen praktikant att lära upp. Dessutom ska hon själv invigas i ortopedernas machovärld.

Dr Morris (Scott Grimes) är en figur vi kan fortsätta bli konfunderade av. Han har gått från till synes hopplöst fall med vissa försonande administrativa egenskaper till en potentiellt framstående medicinare med ett i grunden gott hjärta - men ofta får han återfall i gamla infantila banor. Och attitydstinne kvinnokarlen Gates (John Stamos) försöker fylla ut George Clooneys sedan länge efterlämnade mantel genom att ständigt gå sin egen väg, ha svårt med auktoriteter på jobbet och lika svårt med stadiga förhållanden vid sidan av. Nu träffar han den nyanställda kvinnliga kaplanen (en fritänkande sådan, spelad av Reiko Aylesworth) och ni får väl se hur det går...

Minnesvärda intriger inkluderar Gates möte med en överbegåvad pojke som diagnostiserar sin egen allvarliga sjukdom men inte vet hur han ska förklara den för sin mor. Så ock Gloria Reubens gästspel som Jeannie Boulet (stapelvara under de tidiga åren) vars adopterade son tas in på sjukhuset för symtom som inte heller är så uppmuntrande. Eller den pensionerade fängelseläkaren som ägnar sin tid åt botgöring för alla dödliga doser han delade ut i tjänsten, men inser att tiden börjar rinna ut och Gud kanske inte kan förlåta honom. Jo, här finns som vanligt en hel del att ryckas med av åtminstone för stunden, men det riktiga, oomstridda ”det” saknas numera. Personligheterna i stort har inte riktigt samma resonans för mig som i fornstora dagar och avdelningen tarvar en tydlig gravitationspunkt.

Privata problem tornar upp sig för alla och akuten liknar nog mer än någonsin en förhållandeförmedling likaväl som vårdinrättning. Men nu är det nästan tragikomiskt hur knepigt alla har att få ihop det stadigt med någon och kunna koncentrera sig på att rädda liv. Och så är det rätt uppenbart att vissa långvariga trotjänare håller på att fasas ut. Generellt sett har avsnitten under sista tredjedelen mer tyngd, som i ”Owner of a Broken Heart” (någon mer än jag som anar en parafras på Yes dunderhit ”Owner of a Lonely Heart” från 1983?) och ”Under Pressure” (en annan titel som väcker associationer till tidig 80-talspop, men faktiskt inte använder sig av Queens och David Bowies duett som ackompanjemang i bakgrunden). Även om jag drabbas av dejá vú-upplevelser i parti och minut.

Övriga kortare gästspel värda att nämna: Hal Holbrook som döende pensionär, Aida Turturro från ”Sopranos” som positivt tänkande flerbarnsmamma i behov av operation, och den oftast oförliknelige Steve Buscemi vars blotta närvaro skapar säkerhetsrisker. Adriana Barraza (från ”Babel”) är med som livräddande men även anklagad patient i ett drama där etniska motsättningar, eller snarare fördomar, kommer upp till ytan. Och så introduceras en stöddig import från Australien i form av Dr Brenner (David Lyons) i de avslutande avsnitten. Den sista säsongen har jag hittills bara sett enstaka episoder av via TV3 (däribland den allra sista) och jag ser ändå fram emot att ta itu med den så småningom, om så bara för alla utannonserade cameos från veteranfacket.

För övrigt: jag har ingenting emot cliffhangers i princip, men ”Cityakuten”-författarnas fallenhet för att avsluta varje säsong med en krasch, kidnappning eller annat kriminellt ofog med osäker utgång har på senare år antagit nästan tvångsmässiga proportioner. Och den här gången är slutscenerna verkligen inget att leka med...

© Johan Lindahl
2010-02-09

DVD / Blu-ray

Det mest intressanta extrainslaget den här gången är en paneldiskussion inför publik i samband med det 300:e avsnittet sedan starten. Producenten John Wells som varit med hela vägen drar lite historik medan aktuella aktörer i rutan förklarar hur de hamnade i smeten. Det framkommer vilka av dem som varit fans innan de kom med (särskilt Parminder Nagra) och vilka som inte följt den så noga och därför drabbas av diverse välmenande pikar (Linda Cardellini). Scott Grimes var en av dem vars rollfigur egentligen bara skulle vara med ett par avsnitt och sedan eventuellt avlivas eller avskedas, men utvecklades till en stadig spelare. Noterbart är producenternas samförstånd kring att de tidigare säsongerna idag ser tamare ut än de en gång gjorde, medan nutidens TV-publik kräver mer action per minut. Och jag som ofta upplever motsatsen just när det gäller ”ER”. Händelserikedom är nog en subjektiv bedömning.

Dela |