ER - The Complete First Series (1994)
Akut sevärd seriestart från förr
- Varför har sjuksköterskor färgade rockar och läkare vita?
- För att läkare är goda och renhjärtade.
- Gäller det mig också?
- Nej.
(En av de mindre medicinskt orienterade trepartsdialogerna på akuten under denna första säsong. Vem som säger vad? Se själv!)
Those were the days...
Har numera tappat alla trådar totalt och i princip är väl ingen kvar alls från originalensemblen - vilket ändå måste anses ganska normalt efter 13 säsonger*. Men de gånger jag tjuvkikat in på veckans affärer i County General i år har jag lite oväntat slagits av... är det verkligen temposänkning? Eller har jag bara råkat se fel avsnitt? Och att slopa den klassiska vinjetten till förmån för en minimalistisk ingång var knappast rätt sorts förnyelse. Är det någon sjuka som går i amerikansk TV? Även den i övrigt utmärkta Aaron Sorkin-skapelsen "Studio 60 on the Sunset Strip" inleds med en intetsägande signatur och anonymt uppradade namn på de medverkande därefter.
Man kunde tro att första säsongen av världens än så länge bästa sjukhusserie skulle se en aning åldrad ut idag, men det känns fortfarande som om de har både puls och personligheter att kunna dela med sig av åt andra mer behövande. Ja, det är klart att det syns att George Clooney, Noah Wyle etc var lite yngre år 1994, men annars är det inte mycket som skvallrar om ett svunnet årtionde. Allt är snyggt inramat och rytmiskt berättat - med de patenterade chockeffekterna av smällande dörrar, följt av inrusande ambulansförare som rabblar ut sig basfakta om de blödande bårburna olycksoffren som lika snabbt skyfflas över på britsar där en hel pluton vita (och färgade!) rockar står beredda.
Sjukhuset som miljö är egentligen ovanligt perfekt (om man kan säga så) för TV-följetonger. Det är - i högre grad än polis, brandkår och militär - en plats där kvinnor och män naturligt sammanstrålar, vilket skapar grogrund för dramatik på flera plan. Och på en akutavdelning kan ju nästan vad som helst hända. När ”Cityakuten” började visas på TV3 för dussinet år sedan hängde jag antagligen på någonstans i mitten av den här säsongen, men blev nog inte stadigt fjättrad vecka efter vecka förrän under andra året. Jag känner igen en del från andra hälften i den här kartongen, men inget alls från de inledande avsnitten. Bra är det i alla fall, nästan helt utan svackor. Många trådar hålls igång i varje avsnitt, vilket blev ett signum. I stället för TV-världens normala två-tre parallella intriger per vecka pågick ofta en handfull olika aktiviteter här, plus blixtbilder med patienter som fick släppa ur sig en mening var innan de själva släpptes helt ur sikte. När producenterna i extramaterialet förklarar att de ville ge intrycket av en "krigszon" med konstant kaos, överdriver de inte nämnvärt.
De kvicka promenaderna genom korridorer med tillhörande smattrande konversationer blev också ett mönster, något som togs över i ”Vita huset" (skapad av delvis samma personer). Chicago som stad är ständigt närvarande utanför knuten; stadens Skyline, dess typiska pendeltåg ”The L" och en speciell air som visst kan jämföras på samma dag med New Yorks och Los Angeles mytologiserade film-ID. Inne på mottagningen kämpar flera personer om fasta tjänster, stipendier och chanser att stiga högre i hierarkin samtidigt som de dagligen ska rädda liv. Camaraderie och konkurrens - men mest det första.
Dr Greene (Anthony Edwards) är den som framförallt ger serien dess själ från scratch. Han har nästan kommit till den punkt han siktat mot i hela sitt yrkesliv, men samtidigt hotar äktenskapet att drabbas av foglossning. Dr Ross (George Clooney) och syster Hathaway (Julianna Margulies) har definitivt ögon för varandra, men hon är ändå på väg att gifta sig med en präktigare, mer pålitlig läkare på bygget, medan Ross roar sig med tillfälliga förbindelser och undrar varför ingen ser honom som en seriös äktenskapskandidat. På jobbet är han engagemanget självt, särskilt när det gäller sjuka barn. Han och kollegan Greene utgör nästan urtypen för ett radarpar i sådana här sammanhang, med regelbundna gemensamma ingripanden och däremellan allvarliga samtal mellan fyra ögon om... ja, kvinnor och hur de ska hanteras.
Dr Carter (Noah Wyle) är ute på sin första praktik, under överinseende av den bistre Dr Benton (Eriq La Salle) som i sin tur siktar på specialisering i kirurgi och inte svämmar över av spontan värme mot sina medmänniskor. Och så Dr Susan Lewis (Sherry Stringfield) som tvärtom verkar vänast på hela bygget, men inte anses ta för sig tillräckligt när meningarna går isär om diagnoser, och dessutom har en strulig syster att hålla ordning på. Det här är järngänget, men utöver dem ses flera färgstarka inhopp av folk som William H. Macy, Ving ”Pulp Fiction” Rhames, CCH ”Bagdad Café” Pounder, Michael Ironside (främst känd som hårding i science fiction-sammanhang) och Gloria Reuben, senare ordinarie i staben och därmed serien. För regin svarar ofta Mimi Leder, som sedan gick vidare med långfilmer (”Deep Impact" kanske mest känd).
Enskilda episoder värda en extra puff? Piloten innehåller bland annat ett självmordsförsök som skakar personalen. Eftersom personen ifråga finns med på omslaget kan även de som inte sett serien förr räkna ut hur det går. Under alla hjärtans dag kommer galningarna fram, varnar en av läkarna. Och resten av dagen bevisar tesen i "Make of Two Hearts”. I ”Blizzard” slår en snöstorm till och fyller mottagningen med skadade. Mest omskakande av allt är ”Love's Labor Lost" som kanske inte ska rekommenderas till höggravida tittare (förrän efter nedkomsten i alla fall). Det visar själva definitionen av en dramatisk förlossning. Bradley Whitford (Josh Lyman i ”Vita huset") spelar maken till en gravid kvinna med trängande behov, mer trängande än vad man först kan ana.
Efter det avsnittet är jag alldeles matt. Schack matt. Och kanske i behov av den avspänningskomik som förekommer i nästan alla andra avsnitt. I "Motherhood" skildras en annan förlossning, med en väldigt egen version av Beatles ”Blackbird” som stämningshöjare. Där heter regissören för övrigt Quentin Tarantino, och man kan väl inbilla sig se något av hans touch i enstaka ögonblick. Vid ett annat tillfälle ska Dr Lewis kolla den psykiska hälsan hos en äldre dam, som visar sig vara väl beväpnad, för ”gatorna är ju inte säkra nuförtiden”.
Eftersom det verkar svårt att hitta DVD-utgåvor med svensk textning, kan det vara värt att skaffa sig ett lexikon över anglosaxisk medicinsk terminologi. Annars får man, som jag, gissa sig fram. Vanliga uttryck är central line, crash cart, cross-table C-spine, OB, OR, ER, residents, attending, sinus rhythm och inte minst BP crashing! Finns det för övrigt något avsnitt där de INTE använder just en "crash cart", det vill säga defibrillatorer som sätter fart på sackande blodpumpar?
- Jag kommer tillbaka i höst.
Det lovar en av karaktärerna under de sista självande sekunderna av säsongen. Och så blev det. Slutet för serien som helhet har vi alltså inte sett än. Men om det är bra eller inte kan man alltså grubbla över...
*Jag ljög lite där, faktiskt. Ett par av sjuksköterskorna som slänger in stickrepliker och assisterar vid operationsborden har varit med hela tiden, tro det eller ej.
© Johan Lindahl
2007-12-04
DVD / Blu-ray
Warner Bros brittiska upplaga innehåller en hel del extramaterial, utspritt på de olika discarna. Kommentarer till några episoder, bland annat ”Love's Labor Lost" som de uppenbarligen är mycket nöjda med själva. Intervjuer och bakgrundsreportage sparas det inte heller på. Michael Crichton berättar att det tog 20 år för hans idé att förverkligas. George Clooney blev snabbt och effektivt castad, avslöjas det, liksom att han satte i system att skriva ner komplicerade monologer på bårar och lakan som användes i scenerna. Han håller ju påfallande ofta blicken i backen när han diagnostiserar... Dessutom lyckades han elchocka sig själv med utrustningen åtminstone en gång. Sherry Stringfield plockades upp på väg ut från "NYPD Blue”, medan Margulies räddades från något slags bikini-bravader när hon fick fast anställning, trots nära-döden-upplevelsen i pilotavsnittet. Edwards övertalades av sin fru att ta rollen och verkar inte ledsen för det. Och så vidare.Intressant är också att NBC matchade "Cityakuten" mot "Chicago Hope" samma kväll och klockslag, innan konkurrenten CBS gav upp och flyttade på sitt sjukhusdrama. Frasen "det här hade aldrig gjorts förut" upprepas lite väl ofta, men under omständigheterna är jag beredd att förlåta entusiasmen. Några enstaka oanvända scener kan hoppas över, men outtakes med bland annat ett ruggigt practical joke av Edwards, är värt en bläng.
Originaltitel: ER - The Complete First Series
USA, 1994
Regi: Mimi Leder Rod Holcomb Charles Haid mfl
Med: Anthony Edwards, George Clooney, Sherry Stringfield, Noah Wyle, Eriq La Salle, Julianna Margulies, Yvette Freeman, William H. Macy m fl
Genre: Drama, TV-serie
Relaterat: ER - The Complete Second Season (1995) ER - The Complete Third Season (1996)
