Decenniets bästa filmer (2000-2009)

russin.nu sammanfattar milleniets tio första filmår

---

Russin.nu:s kvintett av skribenter har recenserat film på webben sedan år 2000. Under den tiden har en hel del minst sagt bra filmer passerat revy framför våra granskande ögon. Nu när millenniets första decennium börjar lida mot sitt slut är det dags att summera. Vad var bäst?


En enda regissör har lyckats få med två filmer på topplistan, vilket bevisar att Steven Spielberg är mycket bättre än belackarna tror. Regissörerna Cameron Crowe, Ang Lee och Alfonso Cuarón har samtliga som synes lyckats konkurrera med sig själva genom att ha flera titlar representerade; vi beundrar dem men har lite olika favoritfilmer. Detta skapar intressanta frågor, såsom:

Om Crowes rockmusiksdramakomedi hade bakats ihop med "Vanilla Sky" hade den kanske legat ännu högre? Liksom en kombo mellan "Crouching Tiger", "Lust, Caution" och "Brokeback Mountain" måhända hade toppat listan? Eller kanske inte ens varit med på den... Bäst chans till supersuccé hade kanske Alfonso haft genom att slå ihop "Children of Men" med sin "Harry Potter"-film.

Vill du kommentera, komplettera, berömma eller fördöma vår lista? Varför inte titta in på vår Facebook-sida?


I juryn / redaktionen som vanligt:

AL: Anders Lindahl
AH: Andreas Hallgren
CL: Christer Lundevall (formerly known as Christer Johansson)
JH: Johan Hultgren
JL: Johan Lindahl

---

1 Sagan om ringen-trilogin (2001-2003)
Decenniets bästa film är en trilogi. Ja, så fick det bli. Det är svårt att plocka en favorit, och ännu mer än de flesta trilogier är Peter Jacksons mästerverk lätt att se som en enda väldigt, väldigt lång film.

AH: Inför den första filmen var farhågorna många, men det enda som infriades var löften. "Peter Jackson lyckades!" var min recensionsrubrik när det begav sig, och den skriver jag fortfarande under på.

AL: Med risk för att upprepa mig en gång för mycket: ja, alla filmerna har sina brister - korta stunder då man vill läxa upp Jackson eller hans medförfattare. Men det här är uppslukande filmmagi med få, om ens några, konkurrenter i modern tid.

CL: Storslaget är bara förnamnet. Perfekt leverans från mästaren Jackson.


2 Pans labyrint (2006)
Att Guillermo del Toros mörka saga skulle hamna här kunde man nästan ana av 2007 års russinlista, där samtliga skribenter gav den sin röst. En ruskig resa i russins smak, minst sagt.

AH: Fantasi och minst lika skrämmande verklighet blandas friskt i Del Toros starka, fantasifulla och väldigt snygga film.

AL: En filmsaga som vågar vara grym. Så som sagor egentligen 'ska' vara, men som de nästan aldrig får vara nuförtiden. Bilder man sent ska glömma, men också karaktärer färgstarka nog att inte försvinna bland Del Toros tavlor.

CL: Grym, vacker och oändligt sorglig vuxensaga som etsar sig fast i hjärtat.


3 Donnie Darko (2001)
Richard Kellys omtalade debut har inte direkt följts av universellt hyllade mästerverk. Det kanske bara gör förstlingen desto mer speciell.

CL: Decenniets elakaste och klurigaste filmkanin är hur störtskön somhelst.

AL: Jag hade lyckats höra precis lagom mycket hajp när jag lånade Donnie på DVD och föreslog för tjejen att den nog var värd en titt. En osedvanligt tät tystnad infann sig i hemmet under tittandet. Efteråt infann sig en osedvanligt invändningslös enighet om att den var fantastisk.

JH: Årtiondets stora WTF-upplevelse. Den mörka sagan om tonåringen Donnie som far och flänger mellan olika tider och dimensioner för att rädda sig själv, sin familj och en störd ful jättekanin, har lockat till sig en oerhört stor skara fans ju fler år som gått sedan premiären. Om jag lever till jag blir 90 kommer jag fortfarande att sitta och fundera på vad Donnie kunnat göra för att slippa flygplansmotorn.


4 Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)
Ang Lee gjorde allting rätt i en film som har allt.

AL: Ang Lees ljuvliga hyllning till världens härligaste filmgenre släpptes tidigt i decenniet och millenniet, men gjorde ett långt segervarv över världen innan den fann för gott att visa sig här i Sverige. Det var värt väntan. Om Zhang Yimou och andra kanske har gjort ännu snyggare filmer sedan dess så är det ändå svårt att klå "Crouching" när det gäller kombinationen av hjärta, smärta, vackra landskap och än vackrare kamper. En pärla!

CL: Snyggt, snyggt, snyggt.

AH: Kanske egentligen inte så nyskapande och originell, men tigern och draken gjorde trots allt asiatisk slåssfantasy mer tillgänglig för västerländska ögon.


5 Amelie från Montmartre (2001)
Jean-Pierre Jeunet klarade sig alldeles utmärkt utan vapendragaren Marc Caro, visade det sig. Med charm, glimten i ögat och idéer nog för tio vanliga filmer – och Audrey Tautou förstås! – gjorde han fransk filmmagi.

AH: Feelgood har aldrig känts bättre än i Jean-Pierre Jeunet och Audrey Tautous tappning.

CL: 100% finurlighet och glädje förpackat i en vansinnigt snygg fransk förpackning.


6 Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)
Michel Gondry lyckades med konststycket att skapa en kritiker- och russinhyllad film med Jim Carrey i huvudrollen.

JH: Jag kommer alltid minnas Eternal Sunshine of the Spotless Mind som filmen som lyckades sätta fingret på vad kärlek egentligen är. Kaufmanns manus är fortfarande enastående och Gondry har aldrig lyckats överträffa denna regifullträff i sina senare filmer. Winslet och Carrey är pricken över i:et.

AH: En film jag egentligen hade behövt se om på nytt innan den får sin placering här, men jag går på magkänslan och förväntar mig att tycka riktigt bra tankar även nästa gång jag ser den. Drömfilm är kul när det funkar och Carrey är extra kul när han inte försöker vara det.


7 Memento (2000)
Christopher Nolan är väl för många synonym med Batman numera, men det här var genombrottet. Var det verkligen bara tio år sedan?

CL: Det har gjorts förr, men förmodligen inte lika raffinerat och välgjort.

JH: Den här typen av mindfuck-filmer kändes väldigt vanliga under tidigt 2000-tal. ”Memento” kändes trots det som en frisk fläkt med ett härligt tilltrasslat baklängesmanus och styvt spel av Guy Pierce, som ger den närminnesglömska Leonard drag av både offer, hjälte och skurk på samma gång.

AL: Christopher Nolan påminde (no pun intended) en hel filmvärld om att det fortfarande går att göra något nytt. För det (och inte för "The Dark Knight", om du nu trodde det!) ska han ha en plats på decennielistan.


8 Almost Famous (2000)
Cameron Crowes halvt självbiografiska film om att vara ung rockjournalist var en charmör som kunde få till och med den kärva crowden på en pressvisning att slappna av och må riktigt bra, om Anders minns rätt.

CL: Kärleksfull skildring som rockar fett.

JL: Vissa filmer ska helt enkelt ses fler gånger än en - och växer av det. Relativt ”feelgood”-orienterad, men den saknar banne mig inte djup och allvarliga existentiella frågeställningar parallellt med berättelsen om kärlek, musik, uppväxt och kärleken till musik som får oss att växa.


9 Spirited Away (2001)
Denna japanska "Alice i Underlandet" var filmen som fick 'resten av världen' att upptäcka Studio Ghibli och dess meste och äldste regissör Hayao Miyazaki.

AH: Studio Ghibli med Hayao Miyazaki i spetsen har varit en strålande stjärna på animationshimlen under bra många år. Med "Spirited Away" intog de välförtjänt sin plats i hjärtat hos den lite bredare publiken också.

AL: Ett av de bästa exemplen på vrickad, charmig, spännande och vacker animationsmagi från Japan. Det råkar också vara en jättebra film som känns helt unik - hur ofta har man förmånen att säga något sådant?


10 A.I. Artificiell intelligens (2001)
Steven Spielbergs hantering av Kubricks arv är omtvistad men hittade sina ihärdiga beundrare, bland annat ett par russin-skribenter.

JH: A.I. hade något fullständigt magiskt över sig. Den var överhopad av förväntningar då det var Kubricks sista film from beyond the grave. Ingen hade väl några förhoppningar på att Spielberg, som skulle försöka förmedla Kubricks vision, skulle göra något annat än en ny ”E.T.”. Och många trodde det var just det de fick. Men de hade fel. A.I. är en utsökt vacker och rörande historia om vad det innebär att vara människa och jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat bara jag tänker på den.

AL: A.I. är inte bara en underskattad och missförstådd film, den har också en fantastisk stämning. Jag tycker väldigt mycket om den, nu ännu mer än efter premiären, och tror att Stanley Kubrick skulle ha hållit med. That's right, I said it!


11 Children of Men (2006)
Alfonso Cuarón har vägrat fastna i en viss genre, men imponerar oftast vad han än tar sig för - både tekniskt och i sin förmåga att berätta en historia.

JL: Apokalyptisk action som känns obehagligt möjlig och nära förestående. Förhoppningsvis blir inte framtiden redan inom några decennier så här, men filmen levererar indirekt många osmickrande sanningar om sakernas tillstånd redan idag. Och med vilken stil den gör det! Sällan har ett så skrämmande slitet samhälle samtidigt sett så snyggt ut på film. Och den sista kvarten - kan man avsluta en film starkare än så här?


12 Lost in Translation (2003)
Sofia Coppola är lika egensinnig som far sin och lyckas ibland kombinera det med ett universellt tilltal, även om det som här handlar om svårigheter i att kommunicera.

CL: Subtil komik blir inte bättre än så här... Någonsin.

JH: Redan den första minuten när Bill Murray glider runt i Tokyo till tonerna av Death in Vegas så cementeras en stämning som är så blytungt unik för just den här filmen. Sophia Coppola lyckades verkligen förmedla två människors totala distans till allt runtomkring dem förutom till varandra. Kärlek á la 2000-talet - kargt, opassande men alltid drabbande och ofrånkomligt.


13 De ofrivilliga (2008)
Den högsta svenska listplaceringen kommer faktiskt inte från Roy Anderson. Plattform och Ruben Östlund får nämligen personregi och pyrande mikrokonflikter att kännas häftigare till och med än Sveriges snyggaste mise-en-scène.

AH: En sen upptäckt för min del, men redan vid första anblicken ett klockrent tillägg på den här listan. Ruben Östlunds film känns så äkta att den skulle kunna definiera begreppet på wikipedia om den ville det, och äkthet i svensk film är något nästan lika sällsynt som vampyrer. Roande, oroande och definitivt berörande.


14 München (2005)
Terrorismrelaterade filmer har vi sett en del sedan elfte september 2001, många av dem sevärda, men få träffar så hårt och skärskådar så modigt som Steven Spielbergs historiska dramathriller.

JL: Genom sin karriär har Spielberg prövat på i stort sett alla genrer och visat sig behärska dem. Ändå överraskades jag av hur genuint genomträngande, dubbeltydig och djärv ”München” var när den kom. Och kanske är det inte så här majoriteten av mänskligheten vill ha sin Steven, för filmen har väl inte riktigt fått universell bekräftelse som en av hans största bedrifter - vilket den är.


15 Moulin Rouge! (2001)
Baz Luhrmann lyckades göra en musikal som man kunde falla för vara sig man älskar eller hatar musikaler. En hyfsad bedrift.

AH: Tralligt trevligt, extravagant elegant och alldeles förbålt camp-igt, men utan att tappa närhet och känsla. "Moulin Rouge!" är något så sällsynt som en lyckad musikalfilmatisering.


16 Serenity (2005)
Vi är många som saknar TV-serien "Firefly". I "Serenity" fick i alla fall Joss Whedon chansen att ge sina karaktärer lite 'closure'. Kanske lite för mycket 'closure' i vissa fall, tyckte nog några tårögda fans.

JL: Det är lätt att bli fånigt förälskad i den kortlivade TV-serien ”Firefly”. Och filmen som knyter ihop de lösa trådarna därifrån, med hjälp av rytande rymdkannibaler och regeringsanställda råskinn, har en oidentifierad men påtaglig antidepressiv komponent inbyggd, vilket kan vara en anledning till att jag sett den en handfull gånger nu. Räcker det som motivering eller ska jag briljera med stavningen till stjärnskottet Chiwetel Ejiofor (som även syns i ”Children of Men”)?

Redaktörernas personliga favoriter i övrigt

De här filmerna hade behövt en röst eller 'bubbling' till för att ta sig upp till topplistan. Här får de olika skribenterna förklara varför de borde ha fått just det.

Anders Lindahl

Undergången - Hitler och tredje rikets fall
Oliver Hirschbiegel, 2004
Decenniets tyngsta och bästa film utspelar sig till allra största delen i en stor bunker där Hitler och de sista mer eller mindre lojala anhängarna klamrar sig fast vid hoppet och sina hemska idéer medans ryssen närmar sig genom ett sönderkrigat Berlin. Bruno Ganz gör den mest trovärdiga Adolf man sett på film, och lyckas skapa ett porträtt av en hatisk och farlig man som ändå också är mänsklig. På sitt sätt...

Old Boy - hämnden
Chan-wook Park, 2003
Chan-wook Parks mellanfilm i 'hämnartrilogin' är störande genialisk, brilliant gjord och med sina bitvis sjuka idéer helt oförglömlig. Choi Min-siks svårdefinierbara skådisbragd ligger inte direkt filmen i fatet heller. Om du undrar varför cineaster tjatar om Sydkorea har du en stor del av svaret just här.

Johan Hultgren

Mulholland Drive
David Lynch, 2001
Årtiondets bästa film kom tidigt i decenniet. Jag var förberedd på något extra när jag kröp in i biomörkret på biografen Zita i Stockholm för att kolla in senaste Lynch-rullen. Men något så fasligt otäckt och kittlande spännande som ”Mulholland Drive” var inte mina nerver redo för. En bisarr upplevelse som setts om många gånger sedan dess och som kommer att ses om ännu fler gånger i framtiden.

Little Miss Sunshine (2006)
Valerie Faris och Jonathan Dayton, 2006
Årtiondets bästa feelgood-film. Den knasiga familjen Hoovers roadtrip i en gammal folkabuss är oförglömlig. När jag klev ut från Stockholms filmfestivals biograf 2006, efter en av de första svenska visningarna, visste jag att jag sett något alldeles speciellt.

A Tale of Two Sisters
Kim Ji-Woon, 2003
Årtiondets bästa skräckfilm kommer från Sydkorea och fick till slut den uppmärksamhet den förtjänade, såsom en svensk biopremiär och tyvärr också en amerikansk remake i ”The Uninvited”. Då den asiatiska skräckvågen avtog tvärt någon gång vid 2003, så känns det som att de två systrarna utgör kulmen på just denna våg som drog igång med ”Ringu” 1998. Vansinnigt rysligt och makalöst vackert berättat.

Vanilla Sky
Cameron Crowe, 2001
Det var inte många som gick i gång på ”Vanilla Sky”. På sin höjd fick man höra ”Njaaa, originalet var bättre”, men jag tyckte Cameron Crowe gjorde något alldeles eget och faktiskt bättre av den spanska ”Abre les Ojos”. Några corny ögonblick här och var tar inte udden av den fullständigt oförglömliga slutscenen där Tom Cruise står redo att lämna sitt gamla liv och hoppa från taket och ut ur sin ”lucid dream”- en av de bästa filmscenerna från de senaste tio åren. Ett härligt soundtrack och skönt snirkligt manus gjorde inte saken sämre.

Brokeback Mountain
Ang Lee, 2005
Jag är en sucker för romantik och i synnerhet olycklig kärlek, och det har inte varit många filmer senaste decenniet i denna genre som varit i närheten av att klå Brokeback Mountain. Heath Ledger och Jake Gyllenhaals äventyr i Wyomings vackra landskap och de konsekvenser detta får i årtionden framåt rörde mig till små tårar då. Och filmen är fortfarande, fem år senare, en vansinnigt stark film. Ang Lees hittills bästa film och given på denna lista.

Christer (Johansson-mannen) Lundevall

O Brother, Where Art Thou?
Joel Coen, 2000
Daktylisk hexameter har aldrig varit mer medryckande, rolig och svängig.

Eden lake
James Watkins, 2008
Kan inte rekommenderas, men måste ses.

Andreas Hallgren

Låt den rätte komma in
Tomas Alfredson, 2008
Välgjord svensk film är ovanligt nog. Välgjord svensk vampyrfilm nästintill unikt. Och med sådana kvaliteter som "Låt den rätte komma in" har är den given på decennielistan.

Harry Potter och fången från Azkaban
Alfonso Cuarón, 2004
Harry har ju mutat in nästan varje år av decenniet med sina filmer. Alltid med publikframgång, och ibland även med en riktigt bra film. Som ungefär mitt i decenniet med "Fången från Azkaban". Mörkare, mognare och till och med lite modigt.

Johan Lindahl

21 gram
Alejandro González Iñárritu, 2003
Iñarritu är inte precis överproduktiv, men han har så här långt inte gått på pumpen heller... I hård konkurrens är "21 gram" hans höjdpunkt - hittills. En tung och tärande dissektion av människan du kanske inte längtar efter att se om gång efter annan, men borde ses minst en gång av ungefär alla som äger en själ.

The Constant Gardener
Fernando Meirelles, 2005
En helt fantastisk flerdimensionell thriller av John Le Carré blev en film gjord på så egna villkor att det tog en stund att hämta sig och ta in den i egen kraft. Men där står den stolt på stadsmuren och visar att romantik, personlig sorg och storpolitik kan bakas in i samma paket och påminna om storheten i att överhuvudtaget existera.

Monster's Ball
Marc Forster. 2002
Människor kan bete sig monstruöst, utan att vara monster. Särskilt när livet inte är en bal på rosor. Snarare en till synes evig melankolisk Mississippi Blues. Men de kan också förändras - som i den här atmosfäriska, ypperligt avvägda magpumparen.

The Passion of the Christ
Mel Gibson, 2004
Mycket kan sägas om gamle Gibson och hans oberäkneliga personliga utsvävningar, men som regissör är han pålitligt kraftfull och kreativ. Även de som snedtänder på hans visioner borde i alla fall erkänna att han åtminstone har några. ”The Passion” ber inte om ursäkt för sin existens - och det är en av de 2000-talsfilmer som verkligen, jag menar verkligen, känns i märg, ben och mjukdelar.

Black Book
Paul Verhoeven, 2006
Verhoeven - driven och skicklig men ofta distanserat kylig... Inte här. Holländarens återkomst till hemlandet skapade en andravärldskrigsfilm som har i stort sett allt man kan begära av en sådan; komplexitet, oförutsägbarhet, isande spänning och en djärv, oförvägen hjältinna bakom fiendens linjer.

Monsunbröllop
Mira Nair, 2001
En myllrande människoklan samlas för ett bröllop i New Delhi. Svårslagen partystämning men även komplikationer. Effektiv och energisk ensemblefilm med en livslust som väger upp den dominerande domedagsatmosfären på listan i stort.

Och slutligen...

Här är de som bara bubblade.

Guds Stad
Gladiator
Försoning
Walk the line
Hitta Nemo
The life aquatic with Steve Zissou
The Descent
Million Dollar Baby
Trolösa
The Royal Tenenbaums
Berätta inte för någon
Slumdog Millionaire
Shaun of the Dead
The Departed
No Country for Old Men
Lust, Caution

---

Vi hoppas ni instämmer i att den här sammanställningen är den mest korrekta i sitt slag och att ni funnit nöje i att påminnas om vilket bra decennium det faktiskt varit för oss cineaster. Annars finns som sagt möjligheten att klaga av sig via Facebook.

© Anders Lindahl
2009-12-02

Sök