Almost Famous (2000)

"Just make us look cool"

USA 1973. 15-årige William drömmer. Men han skriver också. Han vill bli musikmurvel, inte bara ett aningslöst fan utan en finlirare vid skrivmaskinen som ägnar sig åt det han brinner för. Han får kontakt med skribenten Lester Bangs (spelad av Philip Seymour Hoffman, ständigt närvarande i alla viktiga amerikanska filmer numera, verkar det) och får goda råd från en luttrad men levande själ i ett Quasimodo-skal.

- Snygga människor har ingen ryggrad. Deras konst är inte varaktig, mässar Bangs.

William lyckas till slut nästla sig in hos en stigande storhet, bandet Stillwater och deras följe av unga beundrarinnor, ledda av den mystiska Penny Lane som vill hålla sitt riktiga namn för sig själv. Med mammas motvilliga tillstånd och stränga förmaning "Don't take drugs!" ringande i öronen åker han ut på turné. Bandet har bara ett krav:

- Just make us look cool!

William har nämligen en uppdragsgivare, tidningen Rolling Stone som läst en av hans texter, men inte har en aning om hans ringa ålder. Det finns mycket att skriva om, men hur mycket ska man censurera? Och hur mycket kompis med bandet får man bli? Konflikter uppstår, liksom knarkrykten och elchocker på scen klichéer i musikfilmsgenren, men likaledes en del av verkligheten.

Med jämna mellanrum måste William lyfta telefonluren och rapportera hem. Och monstermorsan tar gärna tillfället i akt att förmana fler när hon ändå har ångan uppe.

- It's not too late for you to be a person of substance, väser hon i luren till Stillwaters gitarrist Russel efter en längre föreläsning om hans ansvar med så unga följeslagare.

Det här är bara en i en rad repliker som inte låter sig översättas med den snits de förtjänar. Filmen osar av ordkonst.

- Vi är inga groupies. Ingen ska få utnyttja våra kroppar. Bara avsugningar och inget mer! lovar Penny Lane och hennes "band aides" allvarligt.

Den osar också av musik. Som epoken inbjuder är soundtracket späckat med Joni Mitchell, Elton John, Stevie Wonder, Led Zeppelin och mycket mer som en naturlig del av miljöskildringen. Filmen för en närmare musikälskarens mekka än "High Fidelity" (som var bra, men inte alls lika hysteriskt rolig som boken). Det är som en "Spinal Tap" utan den utstuderade parodin. Samma detaljer annat språk. Detta sagt finns en scen i slutskedet som tänjer på gränserna till det trovärdiga, men ändå gör något fräscht av den filmiska stapelvaran "alla hemligheter kommer fram vid en nära-döden-upplevelse".

Kärlek till musik är en förutsättning för att åstadkomma en film som "Almost Famous". Och till människor. Den är poetisk, avväpnande, attraktiv och så där svårbeskrivligt sentimental utan att vara det, som en del sällsynta filmer lyckas med. Den bara flyter fram och går rakt in. Cameron Crowe, senaste aktuell med "Vanilla Sky", gjorde något liknande redan i "Jerry Maguire", en svårslagen sportfilm. "Almost Famous" är en svårslagen musikfilm i samma anda.

Det är helt enkelt en bra berättelse (med något slags självbiografisk bakgrund för Crowe) där man efter två timmar engagerat sig i både William, hans bekymrade ensamstående, överbeskyddande men överintelligenta mamma, den vankelmodige gitarristen Russel och sist men inte minst Penny Lane som drömmer om den stora kärleken men har svårt med verkligheten.

Frances MacDormand gör utan åthävor något väldigt speciellt av rollen som Williams mamma.

- Barndomen är ett reklampåhitt, säger hon vid ett tillfälle på sitt oefterhärmligt uttryckslösa men ändå övertygande sätt.

Och Penny Lane i Kate Hudsons skepnad skulle man som 15-åring tveklöst velat rädda från stora stygga pojkar med hyperegon. Patrick Fugit i rollen som William är oskuldsfull och naiv men samtidigt målmedveten. Han vet att dårskap är en del av vägen mot det man verkligen vill. Han passar inte in i den värld han hamnar i, men överlever fallgroparna och verkar se verkligheten klarare än alla andra.

För dem som våndats över skrivande, sökande efter rätt material och rätt ord, självcensur och vinkelväljande ger det en extra dimension. Det kan vara svårt att berätta bildmässigt, men "Almost Famous" och "Wonderboys" är bevis för att det går. I och för sig är rockbranschen med sina sena nätter, wild life, fester och fri sex tacksamt filmstoff, men Crowe är förbluffande sparsmakad med sensationslystnaden. "Almost Famous" är en film om levande människor i en kaotisk, underbar, förvirrande, farlig och utvecklande tid och miljö. Den vänder kanske inte världen upp och ner, men får den att snurra fortare. Åtminstone tillfälligt.

© Johan Lindahl
2002-03-26

Originaltitel: Almost Famous
USA, 2000
Regi: Cameron Crowe
Med: Patrick Fugit, Kate Hudson, Billy Crudup, Frances McDormand, Phillip Seymour Hoffman, Anna Paquin, Fairuza Balk, Zooey Deschanel, Jason Lee

Genre: Drama, Komedi, Musikfilm
Hemmabio: 2021-07-19
Teman: Journalister

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer (2000-2009)

Ingår i följande teman

Sök