Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

En titt på extramaterialet till The Walking Dead, säsong 8.

2018-09-26

© AMC
Ännu en säsong, ännu en Blu-ray-box.

Eftersom säsong åtta av den enda zombieserien värd namnet lämnade mig mer skeptisk än någon av de tidigare kan det ju vara extra intressant att kika på extramaterialet. Hur tänkte de egentligen? Men om man förväntar sig någon självrannsakan i bakomfilmerna blir man förstås gruvligt besviken. Det här är självberömmets medium.

Några nedslag:


Disc 1 bjuder på ett kommentarsspår för avsnitt tre, där två manusförfattare lite lojt, lättsamt och ofokuserat pratar om vad vi ser. Det är snålt med aha-upplevelserna men själva banaliteten ger väl lite insikt i vad serien förlorat. Det finns en ytlig, en-dag-på-jobbet-känsla över alltihop.

Ytterligare ett par kommentarsspår, utströdda över olika discar, leder fram till extramaterialsbonanzan på sista skivan. I vanlig ordning har de slagit ihop kortfeaturettes för varje avsnitt till långa sjok.

”Inside”-filmerna består av klipp från varje avsnitt och tankar från de inblandade. Det erbjuds även här begränsat med djupare insikter men det är onekligen mysigt att se huvudrollsinnehavarna ge sin syn på händelserna. Och alltid roligt att höra ’Rick Grimes’ med flera tala brittisk engelska. Men det är rent ut sagt jobbigt att se Gale Ann Hurds ”jag-är-inte-gammal”-look.

”Making of”-svepet går igenom alla avsnitten igen med fokus på produktionen. Inspelningsplatser snarare än prat-soffor. Recept på ’köttslamsor’ och specialbyggda kamerariggar. Fantastiska fakta om ’Lucille’. Roligare, helt enkelt.

”In memoriam”, tar en titt på alla (de viktigaste, i alla fall) som drabbats av ’the curse of the Walking Dead’, alltså att deras karaktärer tas av daga.

Samtliga tjänar förstås som en bra sammanfattning inför kommande säsong. Som jag förstås ser fram emot, mina invändningar mot säsong 8 till trots.

Relaterad film: Walking Dead, säsong 8


Pressad presidentänka fortsätter fighten i ”Oregerlig”

2018-09-16, Johan Lindahl

Den slutade våldsamt. Första säsongen av mexikanska politiskt laddade dramaserien ”Oregerlig” (”Ingobernable”). Våldet var i och för sig en regelbundet återkommande ingrediens, ända sedan introduktionen där presidenten mördas och hans egen hustru - rikets första dam! - blir akut misstänkt för dådet. Vi har sett henne på flykt undan myndigheterna, inte minst militären, och i processen har ett antal exempel på grav korruption och maktmissbruk uppdagats.

Nu finns andra säsongen ute på Netflix. Och inledningen visar inte direkt några indikationer på att sänka det uppskruvade tonläget. Den här serien tar inga fångar, eller jo, bokstavligen gör den det. En hel nationalstat ser ut att vara i upplösning och frågan är vem som egentligen styr? Mitt i allt fortsätter presidentänkan Emilia Urquiza (en sällan avslappnad Kate del Castillo) orientera sig under ytterst pressade omständigheter. Det här kan ta vägen lite vart som helst och själv är jag spänd på att ta reda på exakt i vilken riktning allt ska röra sig. En sak är säker: någon skönmålning av Mexikos elit och maktstruktur är det inte som serveras. Frågan är vad sensmoralen kommer att vara när allt är slut. Och hur långt det är kvar fram till dess.

Basinformation om ”Oregerlig” från Internet Movie Database

Relaterad film: Oregerlig


Spännande men splittrat om ett svunnet slagfält i ”The Last Post”

2018-09-16, Johan Lindahl

Den sista utposten. Jo, med facit i hand vet vi att den här koloniala perioden var på väg mot sitt slut. När vi kommer in i handlingen i mitten av 1960-talet finns britterna fortfarande kvar på den arabiska halvön, närmare bestämt Sydjemen (numera en del av Jemen). Med Aden som centrum följer vi i första hand livet på en brittisk militärpostering där de interna konflikterna och spänningarna (vilket även inkluderar soldatfruarna) genererar nästan lika mycket drama som den omgivande situationen, i denna sex avsnitt långa miniserie som nyligen visats på SVT.

Just på den aktuella militärpolisbasen (om det nu är exakt rätt terminologi) verkar de flesta vara hyvens killar (eller farbröder) på sina egna villkor. Men omständigheterna omkring dem är inte enkla. Slutsträckan av en historisk era skildras från ett väldigt brittiskt perspektiv, visserligen diskret postmodernt efterklokt med facit i hand, men den jemenitiska rösten i sammanhanget är relativt svag. I alla fall med tanke på temat där terrorister, eller från ett annat perspektiv, självständighetsivrare sätter press på de stationerade storbrittiska soldaterna.

Det blir något bättre balans efterhand, men i första hand är det här skildringen av hur en mindre skara plikttrogna rekryter av varierande åldrar och erfarenhet klarar av den spända situationen och hur de handskas med relationen till varandra. Lite melodramatiskt och traditionellt berättat, inte så lite heller förresten, men snyggt filmat med en tilltagen dos vidunderliga landskap och rakt av ganska spännande på ett klassiskt sätt. Det går att engagera sig i de enskilda ödena och personligheterna som tillåts vara komplexa med olika styrkor och svagheter. Att de själva efterhand mer och mer visar sig vara brickor i ett spel där andra krafter styr är kanske ingen överraskning. Det finns en tydlig politisk överbyggnad här. Något som vore oundvikligt att ta med när den här tiden och regionen skildras med historieboken i hand. Vilket man kan anta att de haft.


Mer om ”The Last Post” från IMDb


”Mayans” - mäktigare än ”Sons of Anarchy”?

2018-09-15, Johan Lindahl

Fortfarande, efter alla år, har jag sett oförskämt lite av hyllade hojåkarserien ”Sons of Anarchy”. Jag gick aldrig riktigt igång på den och har fastnat någonstans redan i första säsongen, tror jag. Kanske tar jag tag i det projektet någon gång igen. Kanske inte.

Kusinen/uppföljaren/avgreningen ”Mayans M.C.” borde följdriktigt inte husera högst på min lista över ’måste se’-serier i höst. Men något med pilotavsnittet som finns ute på HBO Nordic ger i alla fall mersmak. Vad som först verkar vara lite ordinär ’livet utanför lagen’-skildring utvecklar sig under en timme till något mer komplicerat och mångfacetterat. Vad den här mycket maskulina motorcykelklubben i gränsområdet kring Kalifornien och Mexiko egentligen har som högsta mål och vems ärenden de i grunden går är inte riktigt självklart. De sköter värdetransporter för en mäktig kartellboss, men någonting slår slint under ett sådant uppdrag och en våldsam process sätts i rullning - inte helt oväntat i sammanhanget.

Men det kanske finns ett djupare syfte här, och man kan i alla fall ana konturerna av karaktärer det går att engagera sig i. Just sådant som jag av någon anledning hade svårt att hitta i ”Sons of Anarchy”. Jag kan ha fel i båda fallen. ”SOA” kan vara ett av mig missförstått mästerstycke och ”Mayans” kanske tappar tigern i tanken på vägen längre fram. Återkommer möjligen senare om det i så fall. Tills vidare: Det här verkar inte helt dödfött. Och Edward James Olmos har en liten biroll. Bara en sådan sak.

Mer Mayan-fakta från IMDb

Relaterad film: Sons of Anarchy - Säsong 7


"Dels Silver Surfer, dels en matador”: en titt på BD-utgåvan av The Shape of Water

2018-07-09, Anders Lindahl

©Fox Searchlight Pictures
En tämligen traditionell Hollywood-film är mitt personliga intryck av Del Toros crowd pleaser. Lite för angelägen att behaga, lite för okreativ för att verkligen fängsla. Skönheten och odjuret goes Jeunet och Caro. Enkel och elegant. En film som med självsäkra steg och ett vinnande leende travar upp till juryn och säger ”Hej, jag är här för att hämta min Oscar”, varpå de kollar sina listor och nickar bekräftande. Det mest överraskande är de ibland ganska ’vuxna’ inslagen. Det minst imponerande är hur traditionell och beprövad den trots allt känns, med sin totala brist på gråskalor och sin allt mindre påhittiga story. Vad som än sägs i extramaterialet har vi varit ungefär precis här många gånger förut.

Men snygg är den och teman tar den upp ...

30-minutersdokumentären på BD-skivan följer den mall jag tror att vi alla börjat tröttna på lite, där skådisarna som öppningsnummer höjer regissören och hans vision till skyarna på mer eller mindre kreativa sätt (”Han är en alkemist...”). Här framgår dock också att detta är med hans och branschens mått mätt en mindre film (från Fox Searchlight, ju). Del Toro själv levererar en snygg sammanfattning i form av ”en Skönheten och Odjuret-film där odjuret aldrig förändras”. Och ”vatten och kärlek är de mest kraftfulla och formbara ämnena i universum”, typ.

Det framstår som den mytiska ”alltid velat göra”-film som filmskapare tenderar att få producera när de nått en viss framgång. Dessa filmer har inte alltid nått upp till det löftesrika i detta ("Femte elementet", någon?). Det här är mycket bättre än så, men alltså en liten besvikelse i mina ögon.

Hur som helst: roligt att höra Sally Hawkins prata brittisk engelska (jag blir alltid lika glatt förvånad av skådisars förmåga att byta dialekt, och här försiggår ju en rolig twist på det fenomenet - när karaktären bara använder teckenspråk).

När hyllningssektionen med sina nötta repliker är över ger de sig in på smink och annat mer konkret. Här får Doug Jones, från bland annat ”Pans labyrint”, mer utrymme. Instruktionerna inkluderade beskrivningen ”Du är dels Silver Surfer, dels en matador”. Extramaterialet utforskar dock till min förvåning inte alls likheterna och skillnaderna mellan vattenmannen här och Abe Sapien i Del Toro-filmade "Hellboy". Som alltså också spelades av Jones.

Art design och arbetet med att fånga tidsandan, berättande med färger, sådant är alltid intressant att höra om även när det inte är så subtilt (röda skor!). Du är förresten ursäktad om du inte noterade den där japanska målningen med vågen halvt dold på Elisas lägenhetsvägg. Mycket möda för ingenting eller ett mycket elegant påskägg, bedöm själv. Sist lite om den fina musiken, komponerad av den produktive Alexandre Desplat.

I kortare dokumentärer plockas ett par specifika scener itu och presenteras konstnären till en alternativ filmposter. Ja, det där sista var ju lite kreativt!

Avslutningsvis några nedslag från en föreläsning kring filmen inför initierad publik, en så kallad Master Class. Intressant.

Relaterad film: Shape of Water


Wakanda forever: en titt på BD-utgåvan av "Black Panther"

2018-06-25, Anders Lindahl

De featurettes som inleder extramaterialet på skivan lägger ett tydligt fokus, knappast oväntat, på filmens unika roll i den vanligen opolitiska Marvel-världen, med sina glasklara inslag av rasfrågor och självsäkra vinkling på dem. Figuren Black Panther tillkom tydligen redan på 60-talet, mitt under medborgarrättsrörelsen, och var nog ett ganska vågat drag.

Mer: Ryan Cooglers researchresa till Afrika för att samla visuella idéer och symboler till det fiktiva Wakanda. Här har de kombinerat inslag från hela kontinenten. Språket som huvudsakligen talas är Xhosa, lär vi som inte själva lyckades höra detta. Mer featurette-typiskt är skapandet av elitstyrkan med ’Michonne’ i spetsen. Det blir förstås en del prat om vibranium också, metallen med serievärldens fånigaste namn.

Gag-reelen är småkul men mer matnyttig än både denna och featuretterna är ett tjugominuters samtal mellan filmskaparna och ett knippe serieförfattare, bland dessa gamle Don McGregor som tillför bakgrund och genuin entusiasm över filmen. I det här partiet kommer historiken och sammanhanget som de bara snuddar vid i det andra extramaterialet, och en spännande känsla av att den här filmen betyder mer än man kanske först uppfattar.

En sammanfattning av de första tio MCU-åren (snabba klipp, kommentarer från skådisar och Kevin Feige) är avslutningsvis den perfekta uppladdningen inför ”Infinity War”.

[Skivan släpps 2018-06-29]

Relaterad film: Black Panther


Nervigt ända in i kaklet i ”La casa de papel”

2018-05-30, Johan Lindahl

Perfekt planerad stöt. Dubbelspel och bedrägerier. Hjärnornas krig mellan rånare och lagens långa arm. Och så ett stycke Stockholmssyndrom.

Sammandrag efter vad som åtminstone i Netflix-versionen varit 22 avsnitt - om jag räknar rätt i hastigheten. Informationen kring den i två sjok levererade spanska thrillerserien ”La casa de papel” (rakast översatt som ”Pappershuset”) har varit lite motstridig ibland. Är det slut nu? Nej, det ska vara en tredje säsong utlovad till 2019. Frågan är vad den ska rikta in sig på. För, utan att avslöja för mycket, ett slags avslut har man nått efter de avsnitt som nu finns och utgör en sammanhängande story.

Man skulle kunna frestas att göra det här till ett exempel på hur serieproduktionen ser ut idag och problematisera lite. Vad har seriemakarna för ambitioner, vad är värt att emotionellt ’investera i’ och när ska vi förvänta oss ett avslut, ett mål eller åtminstone ett reellt delmål? Eller så kan vi koncentrera oss på innehållet. Och konstatera att det här är rakt av något av det mest konstant spännande som släppts det senaste året i TV-sammanhang.

På gott och ont, kanske. Även om nu handlingen tilldrar sig under en knapp vecka och formatet skulle inbjuda till ’bingewatching’, att beta av i ett svep, vilket är en konkret möjlighet för dem som skulle sätta igång från scratch i dag. Ändå rekommenderar jag nog att man inte umgås med det här så intensivt under en kort tid. ”La casa de papel” släpper sällan greppet. Det händer alltid något. Mellan det som pågår i berättelsens nu-plan på det kungliga spanska Myntverket eller nu terminologin lyder, och tillbakablickar på hur denna lite osannolikt sammansatta grupp förbrytare planerar sitt tilltag, är det en grundkurs i hur människor manipulerar varandra och hur vi som publik manipuleras av en snårig intrig.

Flera färgstarka personligheter har passerat revy. Den till synes tillbakadragne, ytterst intelligente men socialt obekväme professorn som planerat alltihop från början. Hans ostyriga gäng utförare av olika åldrar och högst olika personlighetstyper. Gisslan, som börjar splittras och några sympatiserar mer med rånarna än andra. Raquel, polisens förhandlare och ledare av operationen för att lösa situationen. Berättaren, en ung kvinna som tillhör rånarna och liksom flera av dessa haft en ostadig uppväxt och tidiga tragedier bakom sig. Listan kan göras lång. Agerandet är i stort sett fläckfritt.

Det här har nerv. Ibland kanske till överdrift. Jo, det är sant. För att hålla dramat igång drabbas serien av en släng ”24”-syndrom; man gör sig beroende av ibland ologiska handlingar, irrationella beslut och mindre sannolika konsekvenser av uppkomna situationer. Säger det mer om hur människor verkligen är och agerar under press eller om författarnas behov av att hålla ångan uppe? För det gör de. Sällan några döda punkter här. Och så den där känslan av att inte veta vilken sida vi själva ska välja. Det finns många tvivelaktigheter i brottslingarnas beteenden och åtminstone en av dem kan klassificeras som en intelligent och ofta övertygande, men dock - psykopat.

Visserligen är det tänkt att kuppen ska vara oblodig och egentligen inte ha några offer. Men ger man sig in i leken med sådana här insatser och så många vapen inblandade, lär en del saker ändå gå snett. De psykologiska förutsättningarna förändras under press och situationen är ständigt labil. Samtidigt pågår ett drama utanför myntverket där personer som rimligtvis inte borde närma sig varandra ändå gör det. Är det en del av planen eller tillfälligheter? Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…

Basfakta om ”La casa de papel” från IMDb


”Westworld” vänder blad mot en osäker framtid

2018-04-29, Johan Lindahl

Det är tätt med seriestarter - och inte minst omstarter - just nu. Svårt att hänga med? Jo, så är det för många av oss. Och nu har en av mastodonterna precis sjösatt sin nya säsong på HBO efter nästan två års uppehåll. Med den inkluderade bonusen för oss här i norr att två svenskar är med i omstartselvan; Gustaf Skarsgård och Fares Fares. Båda introduceras tämligen omgående efter en liten prolog, i samband med den upprensningsaktion som är av nöden tvungen. Första säsongen, om ni kommer ihåg, slutade med en ganska drastisk ommöblering i ensemblen. Och en förändring större modell större i den exklusiva nöjespark med artificiella existenser där serien utspelas.

Ett fullskaligt uppror vars konsekvenser nu börjar förtydligas i ett kaotiskt och knappast maximalpacifistiskt första avsnitt av den nya söndagen. Rollerna är ombytta. Och de skapade värdarna, humanoiderna, slår tillbaka. Men vad ska nu storföretagets reaktion på det bli? Är det ett krig som har inletts, en variant av civilisationernas kamp? Här tvinnas också vidare på flera olika trådar sedan sist. Individuella uppdrag, självpåtagna eller beordrade. I det stora hela anas en berättelse om vad som kan hända när man radikalt bryter sig ur invanda mönster och uppgjorda regler. En form av evolution. Kanske en revolution. Den timslånga återintroduktionen är nästan ständigt suggestiv, osande av ond bråd död och osäkerhet. Vem har kontrollen? Och vart är allt på väg?

Om inte annat - välkomna tillbaka. Vi är några som väntat på svaren. Eller ännu fler frågor…

Relaterad film: Westworld - säsong 1


Dråplig dödsdans i ”Killing Eve”

2018-04-28, Johan Lindahl

De är populära nu. Yrkesmördare. I det här fallet en kvinnlig sådan som åtar sig delikata våta jobb runtom i Europa och vars vägar korsas med likaledes kvinnlig representant för en av säkerhetstjänsterna i Storbritannien. En som delvis är av likartat excentrisk och lite udda formatering som den förrädiskt oskuldsfullhetsutstrålande dödsängeln Villanelle (Jodie Comer). Agenten Eve (Sandra Oh) är en smula socialt obekväm, ibland impulsiv och med aningen oförutsägbara reaktionsmönster - men också utrustad med goda instinkter som kan vara till hjälp i jakten på någon som skickligt men lite för demonstrativt avlivar inflytelserika individer på beställning av - ja, vem exakt? Hon börjar se ett mönster i morden som inte alla andra gör och rekryteras till en oglamouröst inhyst men ambitiös insatsgrupp i ärendet.

Thrillerserie med absurda inslag eller en sotsvart men frekvent fyndig fars? Vad är ”Killing Eve” i första hand? Är inte riktigt säker. Något i den här kombinationen av kufiska karaktärer på väg in i dödlig (?) tvekamp med varandra är i alla fall infernaliskt inbjudande. De två första avsnitten på HBO Nordic lever i första hand på sina pikanta personligheter och dråpliga dialoger, dock regelbundet avbrutna av lite lagom bestialiska blodsutgjutelser, avhandlade med något slags distanserad men inte komplett kallhamrad insikt om livets bräcklighet. Kanske handlar det framförallt om hur allmänt absurda människor i grunden egentligen är, manifesterat genom några i olika avseenden spetskompetenta systrar ur släktet som i nuläget dominerar denna planet. Lovande!


Just det, basfakta om ”Killing Eve” från IMDb

Relaterad film: Killing Eve - säsong 1


”Barry” - komediserie kantad av kulhål

2018-04-06, Johan Lindahl

Barry Block. Det är inte hans fullständigt riktiga namn, men något ska man hitta på om man försöker sig på en ny karriär. Om det är det han försöker göra. Den melankoliske mordmästaren från mellanvästern. Livet saknar lyster, men han är fortfarande duktig på en detalj han lärt sig i det militära. Att ta kål på folk på beställning. Men nu är han i Änglarnas stad och kommer i kontakt med några unga skådespelarpretendenter. Nya idéer uppstår, vilket inte rimmar med hans vanliga knäck.

Företaget att försöka se det mänskliga och inneboende komiska hos folk som har yrket att ta död på andra är inte helt nytt. Så frågan är vad HBOs nya giv ”Barry” kan tillföra. Nu är stundtals snedleende stenansiktet från ”Saturday Night Live”, Bill Hader vid rodret och han är på sitt sätt idealisk för rollen som han uppenbarligen gett sig själv. De två första avsnitten som visats lovar faktiskt en del. Inte minst huvudpersonens infernaliska interaktioner med en tjetjensk maffiaklan. Just det, sådant där som är svårt att göra utan att vada i klyschor men ändå på något sätt kan förlåtas om man hittar en tillräckligt skevt underhållande vinkel på det.

Naturligtvis är det kontrasterna man vill åt här också, mellan de oskuldsfulla aktörsaspiranterna med sin excentriske mentor (veteranen Henry Winkler) och Barrys bakgrund som han försöker komma ifrån utan att vara helt framgångsrik. Den bakgrunden föder också en väntad oförmåga att ledigt och obehindrat konversera med de nya kompisarna på kursen. Kommer serien att treva sig fram till en idealisk tonträff? Fortfarande är det för tidigt att säga hur konceptet slår ut i längden. Och hur mycket det tillför en redan omfångsrik kanon av satir och svart komik som slår mynt av osannolika omständigheter och oväntade möten, samt inte minst mörka hemligheter som förr eller senare måste vädras, med följder vi i det här fallet än så länge får försöka gissa oss till.

Basfakta om ”Barry” à la IMDb

Relaterad film: Barry - säsong 1


Nästa 10 >>





     

Dela |