Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

Fartfylld och förvirrande flykt i ”Fugitiva”

2018-11-27, Johan Lindahl

De sparar ingen tid på att kasta sig (och oss) in i hetluften. En kidnappning kommer ganska omgående, med efterföljande komplikationer. Exakt vad är det som har hänt egentligen? ”Fugitiva - På flykt” alternerar mellan Spanien och Mexiko i ett halsbrytande och smått desorienterande tempo. Framgångsrik affärsmans hustru och tre barn är i någon annans våld - men vems? Och varför? Det här tycks kunna sluta lite var som helst. Hur som helst. Lätt att bli fångad av, men också med snabba skiften i tonläge och kanske en överdos melodrama. Efter två avsnitt vågar jag inte spekulera i hur formkurvan kommer att utvecklas, men hittills har det hänt tillräckligt mycket för att hålla intresset uppe. Med Paz Vega i en ledande roll, för övrigt, bekant från filmer som ”Spanglish”, ”Sex och Lucía” och… tro det eller ej, tydligen involverad i en kommande ”Rambo”-rulle. Jodå. Men, som sagt, här och nu på Netflix är det en olycklig miljonärshustru med bortskämda barn som utsätts för allehanda prövningar i ett drama som satsar på att leverera nya överraskningar i en strid ström. Trovärdigt eller inte? Värt att följa i längden? Jag ber att få återkomma i ärendet.

Lite mer om ”Fugitiva” från IMDb


Brittisk artighet brottas med brutal verklighet i ”Bodyguard”

2018-11-27, Johan Lindahl

Ja, den inledningen var inte att leka med. Ledig polis på ett Londontåg blir indragen i ett bombhotsdrama av den nervigare sorten. Mycket publicitet har redan förärats ”Bodyguard” som finns ute på Netflix sedan någon månad. Kombinationen britter och spänning med politiska förtecken har firat artistiska triumfer förut och förhandsrapporterna här var lovande. Det handlar alltså inte om den där föregivet romantiska filmsuccén som aldrig tycktes ta slut, med Kevin Costner och Whitney Houston i huvudrollerna. Den möjligen okonventionellt opererande polismannen från inledningens tågdrama är dock - överraskande nog - egentligen inskriven i livvaktsdivisionen och får som sitt nästa uppdrag att skydda en kvinnlig minister han inte har så höga tankar om. Vart ska det leda?

Pilotavsnittets påträngande första sträcka och den påföljande kluvenheten imponerar om inte annat. Fler komplikationer tillstöter i det andra, och det är så långt jag hittills har sett. Lojalitet mot vem? En av nyckelfrågorna för den synbart krigstraumatiserade livvakten vars anletsdrag kan verka bekanta från ”Game of Thrones” tidiga säsonger, fram till ett beryktat bröllop… Richard Madden gjorde sig alltså på allvar ett namn som unge 'kungen i nord' Robb Stark när det begav sig. Här heter han David Budd och har lärt sig vad genuin brittisk artighet betyder, samtidigt som det pyr under ytan av oförlösta inre stridigheter efter allt vad han tidigare varit med om. De respektive rollfigurerna är till sina essenser inte helt väsensskilda, även om vi rör oss i olika epoker och det här utgår från en möjligen igenkännbar verklighet och inte ett visionärt fantasyland (som dock i sig påminner otäckt mycket om vår egen värld och tid). I alla händelser, fortsätter ”Bodyguard” som det har börjat kan det här vara en av årets starkaste serier överhuvudtaget. Kan vara.

”Bodyguard” enligt IMDb


”The Deuce” - tillbaka efter en tidsresa

2018-10-27, Johan Lindahl

Det var visserligen bara något år sedan vi lämnade dem i sticket. Men det känns som mindre. I seriens egen värld har dock uppenbarligen flera år passerat och scenen har bokstavligen förändrats drastiskt. Eller kanske inte så mycket egentligen. De som tidigare gick på gatan är nu i flera fall inblandade i den växande industrin som specialiserar sig på pornografiska filmer. Från tidigt 1970-tal är vi nu framme i mitten av detsamma. De flesta ansiktena är bekanta sedan sist. Inklusive James Francos två tvillingbröder som vi nu måste lära oss att skilja på igen. Vem är slarvern och vem är den något mer välorganiserade?

Överhuvudtaget kan man få anstränga sig lite för att känna igen delar av ensemblen i ”The Deuce”. Några år har som sagt passerat. Punkscenen verkar också ha nått New York, vilket är en fingervisning om ungefär var i tiden befinner oss. Om nu inte en visuell tidsmarkör i början aviserade 1977 rakt ut, om jag minns rätt. Men discon har också kopplat visst grepp om publiken på klubbarna i kvarteren där det händer. Så värst mycket mer glamouröst har det väl inte blivit i de här miljöerna, men folk försöker i alla fall ha kul. I en serie vars första vända jag hade vissa invändningar mot, men som ändå verkar värd att fortsätta intressera sig för. Om inte annat för personligheterna som bar serien igenom vissa narrativa kringelkrokar i fjol. Och kanske får chansen att göra det igen…

...Och om jag glömde nämna det, så är det fortfarande HBO Nordic som utgör distributionskanal för David Simons senaste seriebaby.





Relaterad film: Deuce - säsong 1


Underhållande förvecklingar kring mexikansk blomsterbutik

2018-10-27, Johan Lindahl

Den här familjen alltså. Komplicerade klaner är en stapelvara i serievärlden. Och detta är inget undantag. I mexikanska dramedin ”La casa de las flores” på Netflix möter vi en till synes ganska välbeställd släkt, som dock inte oväntat huserar ett antal hemligheter. Nu studsar dessa upp till ytan en efter en efter en… När patriarkens hemliga älskarinna hängt sig i det allra heligaste (blomsterbutiken) mitt under en storstilad sammankomst börjar dominobrickorna falla i rask takt.

Ingredienserna doftar såpa, men det gör egentligen det mesta vi ser. Serieskaparen Manolo Caro demonstrerar märkbart högre pretentioner och produktionsvalörer än så. I behändiga halvtimmesavsnitt avhandlas den ena komplikationen efter den andra, mestadels till komisk effekt. Dottern som kommer hem från USA med sin afroamerikanska fästman och väcker förvånade reaktioner i sin på ytan traditionellt orienterade överklassfamilj. Sonen som försöker förklara för föräldrarna att han vill göra slut med sin fästmö och officiellt bilda par med en annan man. Den lojalaste av döttrarna som alltid ställt upp för farsan, men börjar känna att hennes ansträngningar inte mottas av omgivningen med den tacksamhet som sig bör. Hemhjälpen som har svårt att hålla tyst med alla hemligheter hon får höra. Den bedragna matriarken som både odlar egna intriger och en del inofficiella grödor i sina växthus. Och så vidare. De 13 avsnitten i den första säsong som hittills levererats, levererar i sig stadigt nya överraskningar och bitterljuva betraktelser över hur svårt det är att få livet att bli så perfekt som man skulle vilja att det vore.

Perfekt i sig? Njae, så är det väl sällan. Men definitivt förtjänt av att inte totalt försvinna i, ja - den prunkande floran av nyproducerade serier som finns på marknaden just nu och inte verkar avta i publiceringstakt inom överskådlig tid.

Imdb-information om ”La casa de las flores”


En titt på extramaterialet till The Walking Dead, säsong 8.

2018-09-26

© AMC
Ännu en säsong, ännu en Blu-ray-box.

Eftersom säsong åtta av den enda zombieserien värd namnet lämnade mig mer skeptisk än någon av de tidigare kan det ju vara extra intressant att kika på extramaterialet. Hur tänkte de egentligen? Men om man förväntar sig någon självrannsakan i bakomfilmerna blir man förstås gruvligt besviken. Det här är självberömmets medium.

Några nedslag:


Disc 1 bjuder på ett kommentarsspår för avsnitt tre, där två manusförfattare lite lojt, lättsamt och ofokuserat pratar om vad vi ser. Det är snålt med aha-upplevelserna men själva banaliteten ger väl lite insikt i vad serien förlorat. Det finns en ytlig, en-dag-på-jobbet-känsla över alltihop.

Ytterligare ett par kommentarsspår, utströdda över olika discar, leder fram till extramaterialsbonanzan på sista skivan. I vanlig ordning har de slagit ihop kortfeaturettes för varje avsnitt till långa sjok.

”Inside”-filmerna består av klipp från varje avsnitt och tankar från de inblandade. Det erbjuds även här begränsat med djupare insikter men det är onekligen mysigt att se huvudrollsinnehavarna ge sin syn på händelserna. Och alltid roligt att höra ’Rick Grimes’ med flera tala brittisk engelska. Men det är rent ut sagt jobbigt att se Gale Ann Hurds ”jag-är-inte-gammal”-look.

”Making of”-svepet går igenom alla avsnitten igen med fokus på produktionen. Inspelningsplatser snarare än prat-soffor. Recept på ’köttslamsor’ och specialbyggda kamerariggar. Fantastiska fakta om ’Lucille’. Roligare, helt enkelt.

”In memoriam”, tar en titt på alla (de viktigaste, i alla fall) som drabbats av ’the curse of the Walking Dead’, alltså att deras karaktärer tas av daga.

Samtliga tjänar förstås som en bra sammanfattning inför kommande säsong. Som jag förstås ser fram emot, mina invändningar mot säsong 8 till trots.

Relaterad film: Walking Dead, säsong 8


Pressad presidentänka fortsätter fighten i ”Oregerlig”

2018-09-16, Johan Lindahl

Den slutade våldsamt. Första säsongen av mexikanska politiskt laddade dramaserien ”Oregerlig” (”Ingobernable”). Våldet var i och för sig en regelbundet återkommande ingrediens, ända sedan introduktionen där presidenten mördas och hans egen hustru - rikets första dam! - blir akut misstänkt för dådet. Vi har sett henne på flykt undan myndigheterna, inte minst militären, och i processen har ett antal exempel på grav korruption och maktmissbruk uppdagats.

Nu finns andra säsongen ute på Netflix. Och inledningen visar inte direkt några indikationer på att sänka det uppskruvade tonläget. Den här serien tar inga fångar, eller jo, bokstavligen gör den det. En hel nationalstat ser ut att vara i upplösning och frågan är vem som egentligen styr? Mitt i allt fortsätter presidentänkan Emilia Urquiza (en sällan avslappnad Kate del Castillo) orientera sig under ytterst pressade omständigheter. Det här kan ta vägen lite vart som helst och själv är jag spänd på att ta reda på exakt i vilken riktning allt ska röra sig. En sak är säker: någon skönmålning av Mexikos elit och maktstruktur är det inte som serveras. Frågan är vad sensmoralen kommer att vara när allt är slut. Och hur långt det är kvar fram till dess.

Basinformation om ”Oregerlig” från Internet Movie Database

Relaterad film: Oregerlig


Spännande men splittrat om ett svunnet slagfält i ”The Last Post”

2018-09-16, Johan Lindahl

Den sista utposten. Jo, med facit i hand vet vi att den här koloniala perioden var på väg mot sitt slut. När vi kommer in i handlingen i mitten av 1960-talet finns britterna fortfarande kvar på den arabiska halvön, närmare bestämt Sydjemen (numera en del av Jemen). Med Aden som centrum följer vi i första hand livet på en brittisk militärpostering där de interna konflikterna och spänningarna (vilket även inkluderar soldatfruarna) genererar nästan lika mycket drama som den omgivande situationen, i denna sex avsnitt långa miniserie som nyligen visats på SVT.

Just på den aktuella militärpolisbasen (om det nu är exakt rätt terminologi) verkar de flesta vara hyvens killar (eller farbröder) på sina egna villkor. Men omständigheterna omkring dem är inte enkla. Slutsträckan av en historisk era skildras från ett väldigt brittiskt perspektiv, visserligen diskret postmodernt efterklokt med facit i hand, men den jemenitiska rösten i sammanhanget är relativt svag. I alla fall med tanke på temat där terrorister, eller från ett annat perspektiv, självständighetsivrare sätter press på de stationerade storbrittiska soldaterna.

Det blir något bättre balans efterhand, men i första hand är det här skildringen av hur en mindre skara plikttrogna rekryter av varierande åldrar och erfarenhet klarar av den spända situationen och hur de handskas med relationen till varandra. Lite melodramatiskt och traditionellt berättat, inte så lite heller förresten, men snyggt filmat med en tilltagen dos vidunderliga landskap och rakt av ganska spännande på ett klassiskt sätt. Det går att engagera sig i de enskilda ödena och personligheterna som tillåts vara komplexa med olika styrkor och svagheter. Att de själva efterhand mer och mer visar sig vara brickor i ett spel där andra krafter styr är kanske ingen överraskning. Det finns en tydlig politisk överbyggnad här. Något som vore oundvikligt att ta med när den här tiden och regionen skildras med historieboken i hand. Vilket man kan anta att de haft.


Mer om ”The Last Post” från IMDb


”Mayans” - mäktigare än ”Sons of Anarchy”?

2018-09-15, Johan Lindahl

Fortfarande, efter alla år, har jag sett oförskämt lite av hyllade hojåkarserien ”Sons of Anarchy”. Jag gick aldrig riktigt igång på den och har fastnat någonstans redan i första säsongen, tror jag. Kanske tar jag tag i det projektet någon gång igen. Kanske inte.

Kusinen/uppföljaren/avgreningen ”Mayans M.C.” borde följdriktigt inte husera högst på min lista över ’måste se’-serier i höst. Men något med pilotavsnittet som finns ute på HBO Nordic ger i alla fall mersmak. Vad som först verkar vara lite ordinär ’livet utanför lagen’-skildring utvecklar sig under en timme till något mer komplicerat och mångfacetterat. Vad den här mycket maskulina motorcykelklubben i gränsområdet kring Kalifornien och Mexiko egentligen har som högsta mål och vems ärenden de i grunden går är inte riktigt självklart. De sköter värdetransporter för en mäktig kartellboss, men någonting slår slint under ett sådant uppdrag och en våldsam process sätts i rullning - inte helt oväntat i sammanhanget.

Men det kanske finns ett djupare syfte här, och man kan i alla fall ana konturerna av karaktärer det går att engagera sig i. Just sådant som jag av någon anledning hade svårt att hitta i ”Sons of Anarchy”. Jag kan ha fel i båda fallen. ”SOA” kan vara ett av mig missförstått mästerstycke och ”Mayans” kanske tappar tigern i tanken på vägen längre fram. Återkommer möjligen senare om det i så fall. Tills vidare: Det här verkar inte helt dödfött. Och Edward James Olmos har en liten biroll. Bara en sådan sak.

Mer Mayan-fakta från IMDb

Relaterad film: Sons of Anarchy - Säsong 7


"Dels Silver Surfer, dels en matador”: en titt på BD-utgåvan av The Shape of Water

2018-07-09, Anders Lindahl

©Fox Searchlight Pictures
En tämligen traditionell Hollywood-film är mitt personliga intryck av Del Toros crowd pleaser. Lite för angelägen att behaga, lite för okreativ för att verkligen fängsla. Skönheten och odjuret goes Jeunet och Caro. Enkel och elegant. En film som med självsäkra steg och ett vinnande leende travar upp till juryn och säger ”Hej, jag är här för att hämta min Oscar”, varpå de kollar sina listor och nickar bekräftande. Det mest överraskande är de ibland ganska ’vuxna’ inslagen. Det minst imponerande är hur traditionell och beprövad den trots allt känns, med sin totala brist på gråskalor och sin allt mindre påhittiga story. Vad som än sägs i extramaterialet har vi varit ungefär precis här många gånger förut.

Men snygg är den och teman tar den upp ...

30-minutersdokumentären på BD-skivan följer den mall jag tror att vi alla börjat tröttna på lite, där skådisarna som öppningsnummer höjer regissören och hans vision till skyarna på mer eller mindre kreativa sätt (”Han är en alkemist...”). Här framgår dock också att detta är med hans och branschens mått mätt en mindre film (från Fox Searchlight, ju). Del Toro själv levererar en snygg sammanfattning i form av ”en Skönheten och Odjuret-film där odjuret aldrig förändras”. Och ”vatten och kärlek är de mest kraftfulla och formbara ämnena i universum”, typ.

Det framstår som den mytiska ”alltid velat göra”-film som filmskapare tenderar att få producera när de nått en viss framgång. Dessa filmer har inte alltid nått upp till det löftesrika i detta ("Femte elementet", någon?). Det här är mycket bättre än så, men alltså en liten besvikelse i mina ögon.

Hur som helst: roligt att höra Sally Hawkins prata brittisk engelska (jag blir alltid lika glatt förvånad av skådisars förmåga att byta dialekt, och här försiggår ju en rolig twist på det fenomenet - när karaktären bara använder teckenspråk).

När hyllningssektionen med sina nötta repliker är över ger de sig in på smink och annat mer konkret. Här får Doug Jones, från bland annat ”Pans labyrint”, mer utrymme. Instruktionerna inkluderade beskrivningen ”Du är dels Silver Surfer, dels en matador”. Extramaterialet utforskar dock till min förvåning inte alls likheterna och skillnaderna mellan vattenmannen här och Abe Sapien i Del Toro-filmade "Hellboy". Som alltså också spelades av Jones.

Art design och arbetet med att fånga tidsandan, berättande med färger, sådant är alltid intressant att höra om även när det inte är så subtilt (röda skor!). Du är förresten ursäktad om du inte noterade den där japanska målningen med vågen halvt dold på Elisas lägenhetsvägg. Mycket möda för ingenting eller ett mycket elegant påskägg, bedöm själv. Sist lite om den fina musiken, komponerad av den produktive Alexandre Desplat.

I kortare dokumentärer plockas ett par specifika scener itu och presenteras konstnären till en alternativ filmposter. Ja, det där sista var ju lite kreativt!

Avslutningsvis några nedslag från en föreläsning kring filmen inför initierad publik, en så kallad Master Class. Intressant.

Relaterad film: Shape of Water


Wakanda forever: en titt på BD-utgåvan av "Black Panther"

2018-06-25, Anders Lindahl

De featurettes som inleder extramaterialet på skivan lägger ett tydligt fokus, knappast oväntat, på filmens unika roll i den vanligen opolitiska Marvel-världen, med sina glasklara inslag av rasfrågor och självsäkra vinkling på dem. Figuren Black Panther tillkom tydligen redan på 60-talet, mitt under medborgarrättsrörelsen, och var nog ett ganska vågat drag.

Mer: Ryan Cooglers researchresa till Afrika för att samla visuella idéer och symboler till det fiktiva Wakanda. Här har de kombinerat inslag från hela kontinenten. Språket som huvudsakligen talas är Xhosa, lär vi som inte själva lyckades höra detta. Mer featurette-typiskt är skapandet av elitstyrkan med ’Michonne’ i spetsen. Det blir förstås en del prat om vibranium också, metallen med serievärldens fånigaste namn.

Gag-reelen är småkul men mer matnyttig än både denna och featuretterna är ett tjugominuters samtal mellan filmskaparna och ett knippe serieförfattare, bland dessa gamle Don McGregor som tillför bakgrund och genuin entusiasm över filmen. I det här partiet kommer historiken och sammanhanget som de bara snuddar vid i det andra extramaterialet, och en spännande känsla av att den här filmen betyder mer än man kanske först uppfattar.

En sammanfattning av de första tio MCU-åren (snabba klipp, kommentarer från skådisar och Kevin Feige) är avslutningsvis den perfekta uppladdningen inför ”Infinity War”.

[Skivan släpps 2018-06-29]

Relaterad film: Black Panther


Nästa 10 >>





     

Dela |