russin.nu - vi tycker om film

Blogg / Nyhetsarkiv




Nästa 10 >>


Förvirrad final pÄ annars festlig Oscar-gala
[ 2017-02-27, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

- I knew I would screw this show up.
Var det inte nÄgot sÄdant han tvangs klÀcka ur sig som slutklÀm pÄ alltihop, den annars solide toastmastern Jimmy Kimmel, efter en final som trotsade alla förhandstips pÄ ett sÀtt som troligen uppskattades mer av utomstÄende Àn de nÀrvarande i festlokalen och överlag de involverade i branschen som Äterigen föresatt sig att fira sina egna filmiska bedrifter under Äret?

Var det riggat? Var det ryssarna? Var det amerikanske presidenten sjÀlv som genom sina bulvaner fixade dubletter av kuverten för att förvirra prisutdelarna och hela publiken, som en liten demonstration av sin förslagenhet och förmÄga till infiltration, likt en Don Corleone i "Gudfadern"?

Oavsett allt annat som hÀnde i en tÀmligen trivsam men inte alltför upphetsande Oscar-gala frÄn Los Angeles Àr det de sista minuterna som kommer att etsa sig fast mest för de flesta av oss som följde förestÀllningen frÄn början till slut. Vad hÀnde egentligen? Det som först sÄg ut som ett möjligt avslutande gag för att spetsa till anrÀttningen var i sjÀlva verket en genuin förvirring pÄ scen efter att det började gÄ upp för alla att ett litet misstag begÄtts. Den redan tidigare rikligt (men kanske inte riktigt lika rikligt som en del hade tippat) belönade "La La Land" utannonserades som bÀsta film anno 2016 och tacktalen var pÄ vÀg att avrundas nÀr filmens producenter sjÀlva offentliggjorde att de i sjÀlva verket inte alls vunnit den mest eftertraktade utmÀrkelsen. Det hade i stÀllet den extremt kritikerkramade "Moonlight", som tidigare fÄtt tvÄ priser med sig. Förklaringen till den kaotiska situationen var troligen, i alla fall enligt brittiska BBC, att en av de tvÄ utsedda kuvertleverantörerna frÄn ansedda firman PriceWaterhouseCooper rÄkat lÀmna ut en dublett av det kuvert som redan delats ut till Emma Stone strax innan, för hennes huvudrollinsats i - musikalen "La La Land". Men visst Àr det mer stimulerande att grotta ner sig i diverse andra konspirationsteorier, eller hur?

Resten dÄ? Ja, Jimmy Kimmel var som sagt stabil och kanske inte sensationellt skojig men tillrÀckligt vass för att bÄde regelbundet riva av en elegant pik Ät en viss Mr Donald Trump och samtidigt behÄlla en stÀmning av allmÀn uppsluppenhet och uppehÄlla ett drivet tempo.
- Den hÀr galan sÀnds i 225 lÀnder, som nu hatar oss, förklarade han i inledningsmonologen som Àven innehöll uppmaningar om att mÀnniskor borde försöka nÄ ut till varandra och förstÄ andras stÄndpunkter.
Han pÄminde ocksÄ om fjolÄrets diskussion kring bristen pÄ etnisk variation hos de nominerade och fick i förbifarten in Ànnu en gliring till, ja, vem kan det ha varit?
- Kommer ni ihÄg förra Äret, nÀr vi tyckte att Oscars var rasistiskt?
Och nĂ€r svenske Linus Sandgren fick ta emot sin Oscar för "La La Land", skickade Kimmel med ett beklagande om ’det som hĂ€nde i Sverige förra veckan’. Ja, ni vet. Det fanns en del stoff att ta av frĂ„n den senaste tidens hĂ€ndelser i USA och annorstĂ€des. ÄndĂ„ blev galan aldrig sĂ„ explicit politiserad som mĂ„nga hade förutspĂ„tt. FrĂ€msta undantaget frĂ„n försiktigheten var kanske nĂ€r iranske regissören Asghar Farhadi hade skickat över ett uttalande om de nyinförda amerikanska inreserestriktionerna som stötts och blötts i juridiska instanser och alla tĂ€nkbara debattforum i nĂ„gra veckor och var orsaken till att han sjĂ€lv inte var pĂ„ plats. Han kunde ha kommit, men stannade hemma i nĂ„got slags solidaritet, utsagesvis. Farhadis viktoria i klassen bĂ€sta utlĂ€ndsksprĂ„kiga film innebar ocksĂ„ att svenska "En man som heter Ove" fick nöja sig med Ă€ran att ha blivit nominerad som en av de fem kvarvarande kandidaterna.

Om fjolÄrets gala gav upphov till hashtaggen #OscarsSoWhite, sÄ blev den kort sagt inte lika blek i hyn i Är. Trenden slogs an med Mahershala Alis manliga birollsstatyett för "Moonlight", medan Viola Davis fick ta emot den kvinnliga motsvarigheten för filmade pjÀsen "Fences", i konkurrens med bland andra Naomie Harris och Octavia Spencer. DÀremot fick titanen Denzel Washington ("Fences") vika sig för den relativa uppkomlingen Casey Affleck i "Manchester by the Sea". Och som sagt, Emma Stone fick verkligen priset som bÀsta kvinnliga huvudrollsinnehavare. SÄvida ingen appellationsdomstol upptÀcker nÄgot mer fuffens i faggorna.

Strödda teknik- och designpriser delades ut till exempelvis Mel Gibsons krigsepos "Hacksaw Ridge", nyversionen av "Djungelboken", "Arrival", "Fantastic Beasts" och - vilket var svÄrsmÀlt eller Ätminstone föda för lustigheter pÄ sina hÄll - den kollektivt utskÀllda superhjÀltefloppen "Suicide Squad".

För egen del handlar det framförallt om att ta skadan igen i eftertankens kranka blekhet. Nej, jag vill helst inte erkĂ€nna exakt hur mĂ„nga, eller rĂ€ttare sagt, fĂ„ av de berörda filmerna jag kommit Ă„t att se hittills. Men det finns vĂ€l tid att beta av dem i ett eller annat forum under det kommande Ă„ret. Och galan i stort var sevĂ€rd och ’In Memoriam’-segmentet pĂ„minde om nĂ„gra av alla kulturpersonligheter som gĂ„tt ur tiden det senaste Ă„ret (Gene Wilder, John Hurt, Carrie Fisher, Prince med flera).

Slutscenerna kommer vÀl att fortsÀtta nagelfaras, provocera fram putslustigheter och potentiella punchlines om hollywoodska alternativfakta liksom troligtvis lÀgga sordin pÄ eftermÀlet, men om 2016 var ett Är som skakade om mÄnga vÀrldsmedborgare, sÄ kanske det hÀr spektaklet gav en föraning om ett Ànnu mer tumultartat Är, anno domini 2017. NÄgot att se fram emot med skrÀckfylld spÀnning eller sardonisk syrlighet, alternativt smÄleende stoicism och eventuellt ogrundad men möjligen mer vÀlgörande optimism? Som ett led i de sistnÀmnda strÀvandena hoppas jag hinna se Martin Scorseses senaste storverk "Silence" nÀr den ganska snart nÄr vÄra kuster och dessutom kunna verifiera att det verkligen Àr ett storverk som borde fÄtt fler nomineringar Àn bara den enda som var fallet hÀr.

Samtliga pristagare och övriga nominerade, pÄ Internet Movie Database


SoldrÀnkt slakthus i "Santa Clarita Diet"
[ 2017-02-26, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

I en till synes allt absurdare vÀrld behöver vi naturligtvis alltmer absurda TV-serier. Om det nu gÄr att hitta nÄgot mer vridet eller skruvat Àn vad som redan finns pÄ marknaden nÄgonstans i detta outtömliga hav av nya seriella skapelser.

Men i hÄrd konkurrens Àr i alla fall "Santa Clarita Diet" en av de bokstavligen soligaste och samtidigt rÄrivet roligaste serier som slÀppts pÄ senare tid (beroende pÄ ens egen acceptans för en vilt svingande blandning av förrÀdiskt idyllisk förortsskildring och plötsliga utbrott av kannibalism). Efter att ha sett en dryg handfull avsnitt sÄ hÀr lÄngt, hÄlls i alla fall den anslagna tonen tillrÀckligt konsekvent med tillrÀckligt mÄnga satiriska punchlines för att vi ska fortsÀtta följa paret Hammonds öden och Àventyr hemmavid.

UtgÄngspunkten i all enkelhet: den lite smÄtrÄkiga mÀklarhustrun Sheila Hammond - hon och maken Àr mÀklare bÄda tvÄ för att vara noggrann - spelad av Drew Barrymore, vaknar en dag upp och en del personliga egenskaper har genomgÄtt en revision. Avsaknaden av hjÀrtslag, till exempel. Nyvunnen faiblesse för rÄtt kött och en del andra hÀftiga fysiska reaktioner inleder en ny era i hennes och familjens liv. Sade jag att det Àr en komedi? Mestadels i alla fall. Men en inte oblodig sÄdan. Samt en liten grundkurs i hur man hÄller ihop ett hushÄll under drastiska nya omstÀndigheter. Vad finns att inte gilla? Tja, en och annan svaghet gÄr det för all del att hitta. Men Àn sÄ lÀnge Àr det en av de mest lovande nya följetongerna pÄ repertoaren i detta nu, under inledningen av ett Är som pÄ en global skala kan sluta precis hur som helst. Tack Netflix i alla fall, för den hÀr respiten.


Basfakta om "Santa Clarita Diet" frÄn IMDb


TrĂ€d in i ”Westworld” med bĂ€van och beundran

[ 2016-10-09, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Det har hittills inte blivit av att jag sett den gamla halvklassiska eller Ätminstone kultförklarade scifi-westernfilmen "Westworld" frÄn anno 1970-kallt. Tydligen hade den flitige författaren Michael Crichton sin hand med i den, men hÀr finns Àven scener som pÄminner om en annan Crichton-skapelse: thrillern "Koma" frÄn samma, lite lÀtt paranoida era. Det Àr inte det enda i sitt slag man kan förledas tÀnka pÄ under det första avsnittet av HBO:s nya flaggskepp, om det Àr vad det hÀr Àr tÀnkt att vara.

"Edge of Tomorrow" med Tom Cruise Àr ett exempel. Eller allting som pÄ nÄgot vis blandar in artificiell intelligens, liksom blandningar av reella vÀrldar och konstruerade. Med teman som manipulation, konsumtion av upplevelser in extremis, eller överhuvudtaget diskussioner kring vad vÄr verklighet egentligen bestÄr i. Det finns ju ganska mycket av den varan i film- och TV-serievÀg. SÀrskilt inom science fiction. SÄ vad ska den hÀr versionen av "Westworld" kunna tillföra? Förhoppningsvis en hel del. Castingen Àr lovande. Anthony Hopkins, Ed Harris, Thandie Newton, Jeffrey Wright med flera tungviktare Àr engagerade. Och inte att förglömma finns ett koncept som borde kunna leverera. En vilda vÀstern-miljö som verkar skapad som en attraktion, en nöjestripp utöver det vanliga för vÀlbemedlade besökare. Men det Àr ett ingenjöriskt underverk som dras med sina smÄ problem bakom kulisserna.

Temat med konstgjorda existenser som inte önskar lyda sina herrar Àr alltsÄ knappast en nyhet, om det nu Àr det som detta i första hand handlar om. Att mÀnniskan leker Gud eller vill förbÀttra evolutionen - inte heller nytt. Men det Àr ÀndÄ sÄ mycket i den hÀr atmosfÀren och detaljrikedomen och inte minst agerandet som borde göra det hÀr till en av höstens mes angelÀgna serier att följa.

Och sÄ Àr det de dÀr smÄ pikanta detaljerna som man nÀstan inte tÀnker pÄ. Vad Àr det för melodislingor som plötsligt hörs i bakgrunden i helt andra tolkningar Àn vi Àr vana vid? Soundgardens "Black Hole Sun" tycker jag mig kÀnna igen, liksom The Rolling Stones "Paint It Black". Det förstÀrker den dÀr kÀnslan av en blandning av gammalt och nytt och kanske en pÄtagligt sjÀlvmedveten postmodern instÀllning, men det glider ÀndÄ in i den sammantagna vÀven pÄ ett friktionsfritt sÀtt.



Mer kött pÄ de berömda benen om "Westworld" frÄn, ni vet, IMDb...


Kiefer fÄr ny utmaning i "Designated Survivor"
[ 2016-09-29, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

- Det Àr inte som pÄ filmerna.
Festlig replik dÀr, i ett pilotavsnitt dÀr de allra flesta beter sig mer i linje med hur folk brukar göra pÄ film (eller TV-serier) snarare Àn vad man kan anta att de skulle göra i verkligheten, under omstÀndigheterna. Som Àr ganska grava. Jack Bauer, förlÄt, Mr Tom Kirkman - personifierad av en herr Kiefer Sutherland, har hastigt och mindre lustigt blivit USA:s president, commander-in-chief, ledare för den fria vÀrlden - ni vet hur det brukar lÄta. Detta efter en rejÀl smÀll i kongressbyggnaden Capitolium mitt under den valde presidentens Ärliga State of the Union-anförande, varvid i stort sett hela makteliten eliminerats. Utom dÄ den lÄgt rankade bostadsutvecklingsministern Kirkman som vistats pÄ hemlig plats, nÄgot som tydligen Àr en rutinsak i hÀndelse av nÄgot sÄdant hÀr. HÀngslen och livrem, ni vet.

Uppslaget med en regeringsmedlem lÄngt ner i hierarkin som plötsligt tvingas axla ansvaret att leda folket i kris, kan kÀnnas igen frÄn bland annat "Battlestar Galactica" dÀr (vill jag minnas) utbildningsministern spelad av Mary McDonnell fick ta över . Men dÄ handlade det om en hel civilisation pÄ vÀg att utplÄnas och överlevarna flyende genom vÀrldsalltet i en armada av mer eller mindre kördugliga rymdfarkoster. I "Designated Survivor" hÄller man sig pÄ jorden, Ätminstone rent fysiskt. Hur verklighetstroget det Àr kan dÀremot diskuteras, men helt hopplöst ur underhÄllningssynpunkt verkar det inte vara sÄ hÀr lÄngt. Och dÄ dömer jag efter det enda avsnitt som hittills lagts ut av Netflix, som uppenbarligen producerar serien i samarbete med, eller har ett speciellt avtal med, amerikanska ABC.

Hvad mÄnde blifva af detta? Piloten visar alltsÄ viss potential. TillrÀckligt lÀttflytande och pÄ nÄgot sÀtt ÀndÄ tankestimulerande för att jag ska vilja se fortsÀttningen pÄ hÀndelseutvecklingen. Förutom gamle Kiefer syns Natascha McElhone som hans hustru (och henne har vi vÀl sett alldeles för lite av pÄ senare Är, eller har jag bara letat pÄ fel stÀllen?). SÄ Àven Maggie Q som en ambitiös agent inblandad i utredningen av attentatet, en typ av roll som demonstrerar bÄde handlingskraft och förmÄnen att fÄ uttala potentiellt profetiska utsagor som att 'det hÀr Àr bara början'. Kal Penn syns som en trulig talskrivare och en av flera initiala tvivlare pÄ den nye ledarens kapacitet att klara av det ovÀntade ansvaret. Ska Mr Kirkman slÄ dem alla med hÀpnad, med eller utan jÀrnrör? Den som lever fÄr se.

Mer om "Designated Survivor" frÄn IMDb


Fear the Walking dead: vad Àr poÀngen?
[ 2016-09-17, Anders Lindahl ] [ Kommentarer ]

"Fear the Walking Dead" jobbar nu hÄrt i mitt Facebookflöde pÄ att locka tittare genom att undra vilken av seriens Typer man skulle vara i hÀndelse av en zombieapokalyps. Ingen av dem, tÀnker jag, och undrar faktiskt om jag ens kommer fortsÀtta titta nu efter halvtidsvilan. Kanske blir det ingen recension (gulp!), bara denna bloggpost.

Det Àr sannerligen ingen lÀtt serie att Àlska. Och andra sÀsongen gör inledningsvis inte mycket för att rÄda bot pÄ det problemet. Vissa stunder undrar jag om de aktivt anstrÀnger sig för att vara ointressanta.

En bÄt med nÄgra överlevare som lyckats lÀmna ett brinnande Los Angeles. En hemlighetsfull vÀrd och rÀddare med benhÄrda regler om att inte rÀdda fler. Det borde kÀnnas mer som original-TWD Àn det gör. FTWD kan förvisso vara lika skoningslös och snöplig men den Àr svÄrare att ta till sig. NÀr nya potentiella karaktÀrer presenteras verkar det mest vara för att snart dödas eller överges.

Kvar har vi den inte överdrivet karismatiska skaran pÄ den fantastiskt fina bÄten Abigail, pÄ vÀg mot okÀnd destination under en sur och till synes misantropisk Àgares ledning (och dÄ Àr ÀndÄ Strand den bÀsta karaktÀren). Det tvistas mycket om att hjÀlpa andra men i slutÀndan Àr det kaptenen som bestÀmmer. Tydligen förstÄr de inte att de Àr fler Àn han.

I avsnitt fyra börjar det ÀndÄ vakna till. En Lost-artad presentationstillbakablick kortklipps med temat som moderserien alltmer fokuserar pÄ: klanbildningen under ledartyper och kampen mot andra mÀnniskor. Och havsmiljön tillför faktiskt nÄgot lite annorlunda i genren.

Chris oroande personlighetsdrag avslöjar sig alltmer. Nick visar sig nyttig i den nya vÀrlden. Alicias radiopratande för att fÄ lite mÀnsklig kontakt i en plötsligt omÀnsklig vÀrld fÄr drastiska konsekvenser. Strands mÄl och motiv klarnar ocksÄ till slut, men Àven destinationen och de mÀnniskor vi möter dÀr misslyckas med att vÀcka nÄgon starkare reaktion. Serien envisas med att vara sÄ wow-lös att man nÀstan tror att man missar nÄgot. Och titeln Àr fortfarande förfÀrlig.

Det Àr egentligen inte uselt, om man tar hÀnsyn till den gissningsvis skrala budgeten. Det Àr bara svÄrt att förklara för nÄgon, inklusive sig sjÀlv, varför man ska fortsÀtta följa det. Det kÀnns som nyversionen av "V". What's the point, liksom ...

Relaterat tema: Tema: The Walking Dead


Suggestiv och spÀnnande start för "Quarry"
[ 2016-09-15, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

TvĂ„ relativt unga, ytligt sett inte heltigenom förstörda Vietnamveteraner Ă„tervĂ€nder hem, omgivna av envisa rykten om att de ska ha deltagit i en massaker. Att hitta ett nytt kneg i hemstaden Memphis visar sig vara lĂ€ttare sagt Ă€n gjort. De har familj respektive flickvĂ€n att försörja. Åtminstone Ă€r deras egna uppfattningar om sina roller att det ligger pĂ„ dem att "bring home the bacon", liksom. Och de öppningar som erbjuds pĂ„ arbetsmarknaden tycks tĂ€ra pĂ„ deras tĂ„lamod och sjĂ€lvbilder. Mitt i misĂ€ren kommer ett erbjudande. Ett som det bĂ€r emot att acceptera men som Ă€ndĂ„ kan vara svĂ„rt att sĂ€ga nej till. Mer Ă€n sĂ„ kanske inte borde sĂ€gas om upprinnelsen till dramat "Quarry" som producerats av amerikanska Cinemax, men i Sverige visas av HBO Nordic. Vad som i alla fall bör sĂ€gas omgĂ„ende att hĂ€r finns en snabbt etablerad tĂ€t och hotfull atmosfĂ€r. En hel del tilltalande soul- och bluesmusik dessutom. Och nĂ„gra mĂ€nniskoöden som det kan bli vĂ€ldigt intressant att följa.

Inledningen utlovar knappast nÄgot direkt uppbyggligt, men den sugande spÀnning som genomsyrar pilotavsnittet ger mersmak. Regissören till detta och flera kommande avsnitt Àr Greg Yaitanes, som bland mycket annat rodde stora delar av "Banshee" i land. NÄgonting i stÀmningen, scenografin och bilden av tvetydiga mÀnniskor i svÄra situationer, verkar ocksÄ bekant dÀrifrÄn. Spontant associerar jag ocksÄ till Netflix moderna familjesaga "Bloodline" av nÄgon obestÀmd orsak. Kanske den hÀr ofrÄnkomliga kÀnslan av att det hÀr handlar om mÀnniskor som drivs till att göra saker de egentligen inte alls tÀnkt sig eller tror sig vara kapabla till. Eller har de i sjÀlva verket alltid vetat att de Àr det?



"Quarry"-fakta frÄn IMDb


"Mr. Robot" - existentialism för IT-Äldern
[ 2016-08-14, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Har jag nÄgot att tillÀgga om det hÀr egentligen? MÄnga med mer avancerade digitala programmerings- och penetreringskunskaper kan sÀkert verifiera hur trovÀrdig serien Àr pÄ just det omrÄdet. Vad jag i alla fall kan göra Àr att erkÀnna hur vanebildande serien "Mr. Robot" kan bli nÀr man vÀl kommer in i dess universum. Nu visas andra sÀsongen pÄ SVT och en hel del av förutsÀttningarna har förÀndrats ganska dramatiskt efter den första omgÄngen i fjol.

Ytligt sett handlar det om hackare. De som tar sig in i andras digitala ekosystem och stÀller till oreda. Men pÄ andra plan handlar det ganska explicit om de inblandade individernas psykologiska tillstÄnd, deras illustra inre vÀrldar, om kommunikation och interaktion mellan mÀnniskor överhuvudtaget. Egentligen Àr det vanskligt att exakt genrebestÀmma detta. GrundstÀmningen Àr thrillerartad, men den ambitiösa existentialismen adderar fler dimensioner.

"Mr. Robot" Àr en av de dÀr serierna dÀr man kan kÀnna sig aningen vilsen bland terminalerna, men dÀr det inte alltid Àr fullstÀndigt avgörande att förstÄ precis vad som pÄgÄr. Det Àr en fÀrgstark skapelse som kastar sig mellan olika miljöer Àven om allt i stort sett utspelas i samma moderna metropol. En miljonstad som visar upp bÄde sina mest fashionabla, kommersiella kvarter och den slummigare sidan. Stora företag och koncerner visar sig sÄrbara för en grupp mycket mÄlmedvetna dataintrÀngare, men vem som Àr uttryckligt ond eller god Àr inte glasklart. Det handlar ofta om vÀgval i karriÀren och livet. Det dominerande perspektivet Àr frÄn en Ätminstone tidigare mycket skicklig hackare, som omprövar sitt liv och inte vet vad han egentligen vill. SÀrskilt inte pÄ grund av den dÀr envisa rösten i huvudet, hans alternativa personlighet, den okonventionella fadersgestalten (Christian Slater) som pockar pÄ uppmÀrksamhet. Huvudrollsinnehavaren Rami Malek har en sÀllsynt intensivt stirrande blick och kan förmedla den nÀrmast ohÀlsosamma fixeringsförmÄgan hos en personlighet med ett vÀldigt aktivt inre men som har svÄrt att kommunicera utÄt.

Men huvudpersonen Elliot Àr inte ensam om den hÀr nÀrgÄngenheten. Framförallt Àr det den intelligenta men tvehÄgsna Angela (Portia Doubleday) som skÀrskÄdas nÀrmare. Persongalleriet Àr överlag vÀlfyllt med excentriker och eldfÀngda karaktÀrer. I en serie som ofta lyckas vara vÀldigt suggestiv men ocksÄ rent kontemplativ i lÄnga stycken. Det Àr ofta vÀldigt svÄrt att veta vart den tÀnker ta vÀgen hÀrnÀst. Den krÀver en del av tittaren men ger ocksÄ tillbaka mycket, om man Àr tillrÀckligt koncentrerad. Visst rekommenderar jag den. Inte till alla, men för dem som vill ha en utmaning och ett drama som hela tiden tycks vilja öppna nya dörrar och sÀga nÄgonting om vÄr samtid som vi kanske inte Àr sÀkra pÄ att vi verkligen vill veta.



Mer om "Mr. Robot" frÄn IMDb


"Hannibal" i serieversion: en sedelÀrande skrÀcksaga?
[ 2016-08-14, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Jaha. Är det slut nu alltsĂ„? Efter tre sĂ€songer som jag sjĂ€lv följt pĂ„ Netflix med blandade kĂ€nslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgĂ„r frĂ„n vad den hĂ€r serien försökt Ă„stadkomma, som jag uppfattar det. LĂ€ttsmĂ€lt? LĂ€ttolkat? StĂ€ndigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt - ja, definitivt. Spontant har jag de senaste Ă„ren kommit att uppfatta "Hannibal" som den tillsammans med "Penny Dreadful" mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jĂ€mna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska vĂ„ldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet nĂ„got sekel tillbaka i tiden. Jag bara slĂ€nger in det hĂ€r, om inte annat som ett slags kulturreferens att stĂ„ta med i brist pĂ„ bĂ€ttre.

De hÄller ju inte igen pÄ nÄgot sÀtt. Det har varit en sÀllsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en sÄ medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har vÀl inte varit seriens frÀmsta signum. Det Àr ju trots allt inte sÄ uppskruvat parodiskt att man inte kan ta nÄgot av tankegodset pÄ allvar. Hannibal har letat sig in i mÀnniskans mörkaste skrymslen och vÀnt ut och in inte bara pÄ inÀlvor utan Àven hjÀrnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig dÀr inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, Àr det relevant? Medan filmversionen av "NÀr lammen tystnar" ÀndÄ var grundad i en sÄdan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svÄrt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man Àven kan sÀga om "Röd drake" (Àven kÀnd som "Manhunter" i Michael Manns Ättiotalsversion) sÄ Àr avslutande filmen "Hannibal" betydligt mer tvetydig. SÄ ock upprinnelseskildringen "Hannibal Rising", dÀr en ung Hannibal Lecter snarast förvÀntas fÄ vÄra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring pÄ denna jord. Min relation till de hÀr rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men Àven de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.

Det Àr ocksÄ dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska anvÀndas och vÀllustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insÄg nÄgon gÄng under den första sÀsongen att det var bÀst att försöka frikoppla sig frÄn tidigare uppfattningar om vem som egentligen Àr vem och vad de Àr kapabla till i den hÀr tappningen av det som vi nÀstan kommit att se som en modern legend. Kronologin Àr helt omkastad och mycket av det som hÀnder kan tyckas motsÀga det vi sett i filmversionerna (eller lÀst i romanerna, dÄ). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plÀgar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det Àr sÄ det var tÀnkt frÄn början eller om det bara Àr den allmÀnna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den hÀr berÀttelsen över en lÀngre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmÀnna mÄngtydigheterna, svÄrigheten att veta vem som egentligen kan sÀgas ha ett samvete, har gjort att jag ibland mÄste ta en paus frÄn hela paketet. Men ÀndÄ har det kÀnts ofrÄnkomligt att avsluta det jag pÄbörjat.

Under första sÀsongen funderade jag pÄ om inte serien borde hetat "Will Graham" istÀllet, eftersom den obekvÀmt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framtrÀdande roll som Hannibal sjÀlv. Och det Àr ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de hÀr tre sÀsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gÄtt in i de hÀr minst sagt komplicerade karaktÀrernas inre med liv och lust och snarast nitÀlskan. Deras uttalade svÄrigheter i att vara i nÀrheten av varandra och samtidigt ifrÄn varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap Àr ju vad det Àr frÄn början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen Àr. Men Àven nÀr den sanningen stÄr klar fortsÀtter Graham att ha en typ av hatkÀrleksrelation till Lecter.

Eftersom seriens producenter haft rÀttigheterna till samtliga böcker utom just "NÀr lammen tystnar" sÄ har de flesta viktiga karaktÀrer frÄn boksidorna passerat revy i nÄgon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster pÄ film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, hÀr Àr de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. VulgÀrjournalisten Freddie Lounds, hÀr transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonÀrsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framtrÀdande roll i serien, hÀr kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom - som jag sjÀlv knappt minns frÄn böckerna. Med flera. Jo, jag mÄste ju i sammanhanget nÀmna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mÀngden, hon som fÄr uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan vÀrja sig mot.

SÄ har det hÀr i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelÀrande skrÀcksaga, en följetong dÀr vi kunnat vÀltra oss i mÀnniskors misÀr och svÄrigheter att övervinna den de innerst inne Àr, har det ÀndÄ varit i stort sett lysande. Det kÀnns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgÄngen har vÀl bestÄtt snarare i en hÀngiven mindre publik som ocksÄ gjort att den aldrig kunnat bli riktigt sÄ lÄnglivad som en mer populÀrt anammad produktion hade kunnat. Om det blir nÄgot mer i nÄgon annan form Àr oklart. Men de tre sÀsonger som nu finns Àr vÀrda att se pÄ sina egna villkor. Om du orkar utsÀtta dig för den slipade attacken mot sinnena.



Hannibal-fakta frÄn IMDb

Relaterat tema: Tema: Kannibalism


Storartad start för "The Night Of"
[ 2016-07-29, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Han beter sig verkligen som om han vore skyldig. Men de indicier vi presenterats för - som TV-publik, till skillnad frÄn polisen i New York - pekar pÄ att han kanske inte Àr det. Han verkar helt sakna motiv utan har bara hamnat i sitt livs vÀrsta mardröm. Eller? Hyllningarna har haglat över nya serien "The Night Of" pÄ HBO. Och efter att ha sett tvÄ avsnitt Àr det svÄrt att argumentera emot.

Nasir Khan (Riz Ahmed frĂ„n "Den ofrivillige fundamentalisten" och "Nightcrawler") Ă€r en stĂ€dad student utan nĂ„got brottsligt förflutet, frĂ„n pakistansk familj i Det Stora Äpplet. En tĂ€nkt partyplan gĂ„r om intet och i stĂ€llet knycker han faderns taxi och ger sig ut pĂ„ stan i jakt pĂ„ nĂ„got eget Ă€ventyr. Som uppenbarar sig i form av en ung kvinna som sĂ€tter sig i baksĂ€tet pĂ„ bilen och tar med honom hem. Fel tid och plats, visar det sig. Eller vem begick det brutala brott som 'Naz' nu ohjĂ€lpligt misstĂ€nks för?

"The Night Of" lÄter framförallt pilotavsnittet ta sin tid att bygga upp mot den hÀndelse som sedan förmodas vara motorn under de totalt Ätta episoderna (om IMDb:s indikationer Àr korrekta). John Turturro dyker upp som en advokat av ambulansjÀgartyp och med besvÀrande eksemproblem. Vi lÀr tidigt kÀnna en mycket behÀrskad, lÀtt filosofiskt lagd mordutredare med det illustra efternamnet Box (Bill Camp) och inte minst ett par chockade, mycket oförstÄende förÀldrar som undrar hur deras vÀlartade son kan misstÀnkas för nÄgot sÄ vÀsensfrÀmmande som mord. Dessutom skildras den interna jargongen och de för utomstÄende ofta svÄrdechiffrerade sÀtten att kommunicera inom poliskÄren.

Tongivande kraft vid tillkomsten av serien Ă€r uppenbarligen Steven Zaillian, bekant som manusförfattare bakom bland annat "American Gangster", "Gangs of New York" och "Schindler’s List". HĂ€r Ă€r han bĂ„de delaktig som skribent och regissör till flera avsnitt. Och om den hĂ€r starka starten skulle mynna ut i nĂ„got mindre Ă€n storartat Ă€r det knappast bara jag som skulle bli besviken.

Fakta om

Relaterad film: Night Of


"The Path" - ny serie pÄ vÀg mot stordÄd?
[ 2016-04-03, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Sekter. Allt Àr inte svart och vitt. Varför vill nÄgon gÄ med i dem - vad Àr det som drar? Vad vill mÀnniskor fly ifrÄn? Vad fÄr dem att stanna kvar? SÄdana frÄgor verkar angelÀgna för skaparna av "The Path", en ny dramaserie producerad av amerikanska Hulu och importerad till Sverige via HBO Nordic, dÀr de första avsnitten finns ute nu.

Efter att ha sett piloten Ă€r jag definitivt intresserad av mer stigfinneri. Inte bara för att serien stĂ„tar med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy - i detta nu förmodligen mest kĂ€nda för seriala succĂ©er som i tur och ordning "Breaking Bad", "True Detective" och "Hannibal" - i ledande, drivande roller. Det hĂ€r ser inte ut att ha slarvats fram pĂ„ en kafferast. SpĂ€nningen och de inneboende konflikterna lyser igenom frĂ„n början, men Ă€ven stĂ€mningen, den tĂ€ta och tilltalande, som kan frammanas i ett sammanhang dĂ€r ledarna lĂ€gger sig vinn om att fĂ„ alla att dra Ă„t samma hĂ„ll. Att markera vad som skiljer just dem, de utvalda, frĂ„n resten av vĂ€rlden. Att poĂ€ngtera hur mycket misĂ€r det finns dĂ€rute och hur mĂ„nga möjligheter som finns hĂ€r inne. Inne i vĂ€rmen. Att, ja, manipulera med olika medel för att undvika alla former av söndring och tvekan. Det lyckas dock sĂ€llan fullt ut, vilket ”The Path” Ă€ven det framhĂ„ller.

Sekten hÀr kallas The Meyerists och ser ut att ha lÄnat drag frÄn sÄvÀl scientologer och diverse New Age-filosofier som Jim Jones i total tragik utplÄnade rörelse Folkets Tempel (den som slutade i ett kollektivt sjÀlvmord i Guyana 1978). Idén Àr vÀl just den, att presentera en rörelse som kan pÄminna om flera nu och förr existerande motsvarigheter, sÄvÀl de framgÄngsrika och lÄnglivade som dess motsatser. Inledningsvis möter vi nÄgra av dess företrÀdare pÄ plats i en katastrofzon för att erbjuda sin hjÀlp. Sedan slÀpps vi in i deras högkvarter dÀr medlemmarna drillas i positivt tÀnkande och mÄlmedvenhet pÄ vÀg uppför den stege som lÀran beskriver som vÀgen uppÄt och bort frÄn en civilisation pÄ vÀg att gÄ under. Gruppens grundare sÀgs hÄlla till i AmazonasomrÄdet för att översÀtta de sista avgörande heliga dokument som deras teologi/filosofi vilar pÄ. Men han har varit borta ett tag. Och tvivel har börjat sÄs hos Ätminstone nÄgra av anhÀngarna.

Var ska det sluta? Som sagt, den första dryga timmen kÀndes inte alls dryg utan dramatiskt potent och skickligt introducerande nyckelpersonerna i sekten (och handlingen). Det hÀr kÀnns som ett tillfÀlle dÄ det Àr rimligt att ha förhoppningar pÄ att en serie fortsÀtter utforska ett territorium som inte tillrÀckligt utnyttjats av TV-producenter, pÄ ett nyanserat och spÀnnande sÀtt. MÄ de icke komma pÄ skam. Förhoppningarna.

Mer om "The Path" pÄ IMDb


Nästa 10 >>