Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

"Fargo" fumlar vidare med fascinerande resultat

2017-05-13, Johan Lindahl

Första säsongen var bra. Till och med mycket bra. Den andra, den var mer eller mindre helt fantastisk på ett sätt som kan vara svårt att helt förklara. Och nu är den här. Tredje vändan. Om filmen där allting startade, utspelades på 1990-talet och första säsongen av serien flyttade fram handlingen till 2000-talet, så vred den där fantastiska förra säsongen klockan tillbaka ända till det gyllene 1970-talet. Nu forslas vi framåt igen, till nutiden, ungefär. Vad kommer det att innebära?

Att döma av det första avsnittet finns i alla fall den där speciella touchen kvar; de där små intrikata vändningarna, de ibland osannolikt korkade men även på sitt eget lilla vis gatsmarta filurerna med sina stora planer. Planer som ska förändra livet för dem och oftast gör just det, men inte riktigt som det var tänkt. Det kan nog bli något av det här också. Om första halvan av det här första avsnittet till synes trevar sig fram för att etablera scenen och spelarna, så inträffar sedan ett typiskt Fargo-iskt flöde av händelser där allting går snett och samtidigt ibland osannolikt väl för folk som inte riktigt förtjänar det. Medan det för andra invånare i detta universum där summan av alla konstanter är noll, det följaktligen måste sluta illa, abrupt och obarmhärtigt. Utgångspunkten här är det dysfunktionella förhållandet mellan två bröder som inte direkt högaktar varandra, men ändå tvingas interagera ibland. Händelsevis råkar båda spelas av Ewan McGregor. Man kan ana en kommande tvekamp dem emellan, eller tvingas de samarbeta mot gemensamma fiender? Omöjligt att säga efter ett avsnitt. Det här är inte de mest förutsägbara utvecklingarnas universum.

(Visas som tidigare i Sverige på HBO Nordic.)


Relaterad film: Fargo - säsong 2


Ny layout på russin.nu

2017-05-07


Jo, det var väl dags nu ... Att släpa en av Sveriges äldsta filmsajter in i den nya tiden, åtminstone rent visuellt. Så nu är det responsivt, Bootstrap-baserat och förhoppningsvis trevligt att titta på.

Recensionerna skrivs fortfarande av samma gamla stofiler, var inte oroliga.


Förvirrad final på annars festlig Oscar-gala

2017-02-27, Johan Lindahl

- I knew I would screw this show up.
Var det inte något sådant han tvangs kläcka ur sig som slutkläm på alltihop, den annars solide toastmastern Jimmy Kimmel, efter en final som trotsade alla förhandstips på ett sätt som troligen uppskattades mer av utomstående än de närvarande i festlokalen och överlag de involverade i branschen som återigen föresatt sig att fira sina egna filmiska bedrifter under året?

Var det riggat? Var det ryssarna? Var det amerikanske presidenten själv som genom sina bulvaner fixade dubletter av kuverten för att förvirra prisutdelarna och hela publiken, som en liten demonstration av sin förslagenhet och förmåga till infiltration, likt en Don Corleone i "Gudfadern"?

Oavsett allt annat som hände i en tämligen trivsam men inte alltför upphetsande Oscar-gala från Los Angeles är det de sista minuterna som kommer att etsa sig fast mest för de flesta av oss som följde föreställningen från början till slut. Vad hände egentligen? Det som först såg ut som ett möjligt avslutande gag för att spetsa till anrättningen var i själva verket en genuin förvirring på scen efter att det började gå upp för alla att ett litet misstag begåtts. Den redan tidigare rikligt (men kanske inte riktigt lika rikligt som en del hade tippat) belönade "La La Land" utannonserades som bästa film anno 2016 och tacktalen var på väg att avrundas när filmens producenter själva offentliggjorde att de i själva verket inte alls vunnit den mest eftertraktade utmärkelsen. Det hade i stället den extremt kritikerkramade "Moonlight", som tidigare fått två priser med sig. Förklaringen till den kaotiska situationen var troligen, i alla fall enligt brittiska BBC, att en av de två utsedda kuvertleverantörerna från ansedda firman PriceWaterhouseCooper råkat lämna ut en dublett av det kuvert som redan delats ut till Emma Stone strax innan, för hennes huvudrollinsats i - musikalen "La La Land". Men visst är det mer stimulerande att grotta ner sig i diverse andra konspirationsteorier, eller hur?

Resten då? Ja, Jimmy Kimmel var som sagt stabil och kanske inte sensationellt skojig men tillräckligt vass för att både regelbundet riva av en elegant pik åt en viss Mr Donald Trump och samtidigt behålla en stämning av allmän uppsluppenhet och uppehålla ett drivet tempo.
- Den här galan sänds i 225 länder, som nu hatar oss, förklarade han i inledningsmonologen som även innehöll uppmaningar om att människor borde försöka nå ut till varandra och förstå andras ståndpunkter.
Han påminde också om fjolårets diskussion kring bristen på etnisk variation hos de nominerade och fick i förbifarten in ännu en gliring till, ja, vem kan det ha varit?
- Kommer ni ihåg förra året, när vi tyckte att Oscars var rasistiskt?
Och när svenske Linus Sandgren fick ta emot sin Oscar för "La La Land", skickade Kimmel med ett beklagande om ’det som hände i Sverige förra veckan’. Ja, ni vet. Det fanns en del stoff att ta av från den senaste tidens händelser i USA och annorstädes. Ändå blev galan aldrig så explicit politiserad som många hade förutspått. Främsta undantaget från försiktigheten var kanske när iranske regissören Asghar Farhadi hade skickat över ett uttalande om de nyinförda amerikanska inreserestriktionerna som stötts och blötts i juridiska instanser och alla tänkbara debattforum i några veckor och var orsaken till att han själv inte var på plats. Han kunde ha kommit, men stannade hemma i något slags solidaritet, utsagesvis. Farhadis viktoria i klassen bästa utländskspråkiga film innebar också att svenska "En man som heter Ove" fick nöja sig med äran att ha blivit nominerad som en av de fem kvarvarande kandidaterna.

Om fjolårets gala gav upphov till hashtaggen #OscarsSoWhite, så blev den kort sagt inte lika blek i hyn i år. Trenden slogs an med Mahershala Alis manliga birollsstatyett för "Moonlight", medan Viola Davis fick ta emot den kvinnliga motsvarigheten för filmade pjäsen "Fences", i konkurrens med bland andra Naomie Harris och Octavia Spencer. Däremot fick titanen Denzel Washington ("Fences") vika sig för den relativa uppkomlingen Casey Affleck i "Manchester by the Sea". Och som sagt, Emma Stone fick verkligen priset som bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare. Såvida ingen appellationsdomstol upptäcker något mer fuffens i faggorna.

Strödda teknik- och designpriser delades ut till exempelvis Mel Gibsons krigsepos "Hacksaw Ridge", nyversionen av "Djungelboken", "Arrival", "Fantastic Beasts" och - vilket var svårsmält eller åtminstone föda för lustigheter på sina håll - den kollektivt utskällda superhjältefloppen "Suicide Squad".

För egen del handlar det framförallt om att ta skadan igen i eftertankens kranka blekhet. Nej, jag vill helst inte erkänna exakt hur många, eller rättare sagt, få av de berörda filmerna jag kommit åt att se hittills. Men det finns väl tid att beta av dem i ett eller annat forum under det kommande året. Och galan i stort var sevärd och ’In Memoriam’-segmentet påminde om några av alla kulturpersonligheter som gått ur tiden det senaste året (Gene Wilder, John Hurt, Carrie Fisher, Prince med flera).

Slutscenerna kommer väl att fortsätta nagelfaras, provocera fram putslustigheter och potentiella punchlines om hollywoodska alternativfakta liksom troligtvis lägga sordin på eftermälet, men om 2016 var ett år som skakade om många världsmedborgare, så kanske det här spektaklet gav en föraning om ett ännu mer tumultartat år, anno domini 2017. Något att se fram emot med skräckfylld spänning eller sardonisk syrlighet, alternativt småleende stoicism och eventuellt ogrundad men möjligen mer välgörande optimism? Som ett led i de sistnämnda strävandena hoppas jag hinna se Martin Scorseses senaste storverk "Silence" när den ganska snart når våra kuster och dessutom kunna verifiera att det verkligen är ett storverk som borde fått fler nomineringar än bara den enda som var fallet här.

Samtliga pristagare och övriga nominerade, på Internet Movie Database


Soldränkt slakthus i "Santa Clarita Diet"

2017-02-26, Johan Lindahl

I en till synes allt absurdare värld behöver vi naturligtvis alltmer absurda TV-serier. Om det nu går att hitta något mer vridet eller skruvat än vad som redan finns på marknaden någonstans i detta outtömliga hav av nya seriella skapelser.

Men i hård konkurrens är i alla fall "Santa Clarita Diet" en av de bokstavligen soligaste och samtidigt rårivet roligaste serier som släppts på senare tid (beroende på ens egen acceptans för en vilt svingande blandning av förrädiskt idyllisk förortsskildring och plötsliga utbrott av kannibalism). Efter att ha sett en dryg handfull avsnitt så här långt, hålls i alla fall den anslagna tonen tillräckligt konsekvent med tillräckligt många satiriska punchlines för att vi ska fortsätta följa paret Hammonds öden och äventyr hemmavid.

Utgångspunkten i all enkelhet: den lite småtråkiga mäklarhustrun Sheila Hammond - hon och maken är mäklare båda två för att vara noggrann - spelad av Drew Barrymore, vaknar en dag upp och en del personliga egenskaper har genomgått en revision. Avsaknaden av hjärtslag, till exempel. Nyvunnen faiblesse för rått kött och en del andra häftiga fysiska reaktioner inleder en ny era i hennes och familjens liv. Sade jag att det är en komedi? Mestadels i alla fall. Men en inte oblodig sådan. Samt en liten grundkurs i hur man håller ihop ett hushåll under drastiska nya omständigheter. Vad finns att inte gilla? Tja, en och annan svaghet går det för all del att hitta. Men än så länge är det en av de mest lovande nya följetongerna på repertoaren i detta nu, under inledningen av ett år som på en global skala kan sluta precis hur som helst. Tack Netflix i alla fall, för den här respiten.


Basfakta om "Santa Clarita Diet" från IMDb


Träd in i ”Westworld” med bävan och beundran


2016-10-09, Johan Lindahl

Det har hittills inte blivit av att jag sett den gamla halvklassiska eller åtminstone kultförklarade scifi-westernfilmen "Westworld" från anno 1970-kallt. Tydligen hade den flitige författaren Michael Crichton sin hand med i den, men här finns även scener som påminner om en annan Crichton-skapelse: thrillern "Koma" från samma, lite lätt paranoida era. Det är inte det enda i sitt slag man kan förledas tänka på under det första avsnittet av HBO:s nya flaggskepp, om det är vad det här är tänkt att vara.

"Edge of Tomorrow" med Tom Cruise är ett exempel. Eller allting som på något vis blandar in artificiell intelligens, liksom blandningar av reella världar och konstruerade. Med teman som manipulation, konsumtion av upplevelser in extremis, eller överhuvudtaget diskussioner kring vad vår verklighet egentligen består i. Det finns ju ganska mycket av den varan i film- och TV-serieväg. Särskilt inom science fiction. Så vad ska den här versionen av "Westworld" kunna tillföra? Förhoppningsvis en hel del. Castingen är lovande. Anthony Hopkins, Ed Harris, Thandie Newton, Jeffrey Wright med flera tungviktare är engagerade. Och inte att förglömma finns ett koncept som borde kunna leverera. En vilda västern-miljö som verkar skapad som en attraktion, en nöjestripp utöver det vanliga för välbemedlade besökare. Men det är ett ingenjöriskt underverk som dras med sina små problem bakom kulisserna.

Temat med konstgjorda existenser som inte önskar lyda sina herrar är alltså knappast en nyhet, om det nu är det som detta i första hand handlar om. Att människan leker Gud eller vill förbättra evolutionen - inte heller nytt. Men det är ändå så mycket i den här atmosfären och detaljrikedomen och inte minst agerandet som borde göra det här till en av höstens mes angelägna serier att följa.

Och så är det de där små pikanta detaljerna som man nästan inte tänker på. Vad är det för melodislingor som plötsligt hörs i bakgrunden i helt andra tolkningar än vi är vana vid? Soundgardens "Black Hole Sun" tycker jag mig känna igen, liksom The Rolling Stones "Paint It Black". Det förstärker den där känslan av en blandning av gammalt och nytt och kanske en påtagligt självmedveten postmodern inställning, men det glider ändå in i den sammantagna väven på ett friktionsfritt sätt.



Mer kött på de berömda benen om "Westworld" från, ni vet, IMDb...


Kiefer får ny utmaning i "Designated Survivor"

2016-09-29, Johan Lindahl

- Det är inte som på filmerna.
Festlig replik där, i ett pilotavsnitt där de allra flesta beter sig mer i linje med hur folk brukar göra på film (eller TV-serier) snarare än vad man kan anta att de skulle göra i verkligheten, under omständigheterna. Som är ganska grava. Jack Bauer, förlåt, Mr Tom Kirkman - personifierad av en herr Kiefer Sutherland, har hastigt och mindre lustigt blivit USA:s president, commander-in-chief, ledare för den fria världen - ni vet hur det brukar låta. Detta efter en rejäl smäll i kongressbyggnaden Capitolium mitt under den valde presidentens årliga State of the Union-anförande, varvid i stort sett hela makteliten eliminerats. Utom då den lågt rankade bostadsutvecklingsministern Kirkman som vistats på hemlig plats, något som tydligen är en rutinsak i händelse av något sådant här. Hängslen och livrem, ni vet.

Uppslaget med en regeringsmedlem långt ner i hierarkin som plötsligt tvingas axla ansvaret att leda folket i kris, kan kännas igen från bland annat "Battlestar Galactica" där (vill jag minnas) utbildningsministern spelad av Mary McDonnell fick ta över . Men då handlade det om en hel civilisation på väg att utplånas och överlevarna flyende genom världsalltet i en armada av mer eller mindre kördugliga rymdfarkoster. I "Designated Survivor" håller man sig på jorden, åtminstone rent fysiskt. Hur verklighetstroget det är kan däremot diskuteras, men helt hopplöst ur underhållningssynpunkt verkar det inte vara så här långt. Och då dömer jag efter det enda avsnitt som hittills lagts ut av Netflix, som uppenbarligen producerar serien i samarbete med, eller har ett speciellt avtal med, amerikanska ABC.

Hvad månde blifva af detta? Piloten visar alltså viss potential. Tillräckligt lättflytande och på något sätt ändå tankestimulerande för att jag ska vilja se fortsättningen på händelseutvecklingen. Förutom gamle Kiefer syns Natascha McElhone som hans hustru (och henne har vi väl sett alldeles för lite av på senare år, eller har jag bara letat på fel ställen?). Så även Maggie Q som en ambitiös agent inblandad i utredningen av attentatet, en typ av roll som demonstrerar både handlingskraft och förmånen att få uttala potentiellt profetiska utsagor som att 'det här är bara början'. Kal Penn syns som en trulig talskrivare och en av flera initiala tvivlare på den nye ledarens kapacitet att klara av det oväntade ansvaret. Ska Mr Kirkman slå dem alla med häpnad, med eller utan järnrör? Den som lever får se.

Mer om "Designated Survivor" från IMDb


Fear the Walking dead: vad är poängen?

2016-09-17, Anders Lindahl

"Fear the Walking Dead" jobbar nu hårt i mitt Facebookflöde på att locka tittare genom att undra vilken av seriens Typer man skulle vara i händelse av en zombieapokalyps. Ingen av dem, tänker jag, och undrar faktiskt om jag ens kommer fortsätta titta nu efter halvtidsvilan. Kanske blir det ingen recension (gulp!), bara denna bloggpost.

Det är sannerligen ingen lätt serie att älska. Och andra säsongen gör inledningsvis inte mycket för att råda bot på det problemet. Vissa stunder undrar jag om de aktivt anstränger sig för att vara ointressanta.

En båt med några överlevare som lyckats lämna ett brinnande Los Angeles. En hemlighetsfull värd och räddare med benhårda regler om att inte rädda fler. Det borde kännas mer som original-TWD än det gör. FTWD kan förvisso vara lika skoningslös och snöplig men den är svårare att ta till sig. När nya potentiella karaktärer presenteras verkar det mest vara för att snart dödas eller överges.

Kvar har vi den inte överdrivet karismatiska skaran på den fantastiskt fina båten Abigail, på väg mot okänd destination under en sur och till synes misantropisk ägares ledning (och då är ändå Strand den bästa karaktären). Det tvistas mycket om att hjälpa andra men i slutändan är det kaptenen som bestämmer. Tydligen förstår de inte att de är fler än han.

I avsnitt fyra börjar det ändå vakna till. En Lost-artad presentationstillbakablick kortklipps med temat som moderserien alltmer fokuserar på: klanbildningen under ledartyper och kampen mot andra människor. Och havsmiljön tillför faktiskt något lite annorlunda i genren.

Chris oroande personlighetsdrag avslöjar sig alltmer. Nick visar sig nyttig i den nya världen. Alicias radiopratande för att få lite mänsklig kontakt i en plötsligt omänsklig värld får drastiska konsekvenser. Strands mål och motiv klarnar också till slut, men även destinationen och de människor vi möter där misslyckas med att väcka någon starkare reaktion. Serien envisas med att vara så wow-lös att man nästan tror att man missar något. Och titeln är fortfarande förfärlig.

Det är egentligen inte uselt, om man tar hänsyn till den gissningsvis skrala budgeten. Det är bara svårt att förklara för någon, inklusive sig själv, varför man ska fortsätta följa det. Det känns som nyversionen av "V". What's the point, liksom ...

Relaterat tema: Tema: The Walking Dead


Suggestiv och spännande start för "Quarry"

2016-09-15, Johan Lindahl

Två relativt unga, ytligt sett inte heltigenom förstörda Vietnamveteraner återvänder hem, omgivna av envisa rykten om att de ska ha deltagit i en massaker. Att hitta ett nytt kneg i hemstaden Memphis visar sig vara lättare sagt än gjort. De har familj respektive flickvän att försörja. Åtminstone är deras egna uppfattningar om sina roller att det ligger på dem att "bring home the bacon", liksom. Och de öppningar som erbjuds på arbetsmarknaden tycks tära på deras tålamod och självbilder. Mitt i misären kommer ett erbjudande. Ett som det bär emot att acceptera men som ändå kan vara svårt att säga nej till. Mer än så kanske inte borde sägas om upprinnelsen till dramat "Quarry" som producerats av amerikanska Cinemax, men i Sverige visas av HBO Nordic. Vad som i alla fall bör sägas omgående att här finns en snabbt etablerad tät och hotfull atmosfär. En hel del tilltalande soul- och bluesmusik dessutom. Och några människoöden som det kan bli väldigt intressant att följa.

Inledningen utlovar knappast något direkt uppbyggligt, men den sugande spänning som genomsyrar pilotavsnittet ger mersmak. Regissören till detta och flera kommande avsnitt är Greg Yaitanes, som bland mycket annat rodde stora delar av "Banshee" i land. Någonting i stämningen, scenografin och bilden av tvetydiga människor i svåra situationer, verkar också bekant därifrån. Spontant associerar jag också till Netflix moderna familjesaga "Bloodline" av någon obestämd orsak. Kanske den här ofrånkomliga känslan av att det här handlar om människor som drivs till att göra saker de egentligen inte alls tänkt sig eller tror sig vara kapabla till. Eller har de i själva verket alltid vetat att de är det?



"Quarry"-fakta från IMDb


"Mr. Robot" - existentialism för IT-åldern

2016-08-14, Johan Lindahl

Har jag något att tillägga om det här egentligen? Många med mer avancerade digitala programmerings- och penetreringskunskaper kan säkert verifiera hur trovärdig serien är på just det området. Vad jag i alla fall kan göra är att erkänna hur vanebildande serien "Mr. Robot" kan bli när man väl kommer in i dess universum. Nu visas andra säsongen på SVT och en hel del av förutsättningarna har förändrats ganska dramatiskt efter den första omgången i fjol.

Ytligt sett handlar det om hackare. De som tar sig in i andras digitala ekosystem och ställer till oreda. Men på andra plan handlar det ganska explicit om de inblandade individernas psykologiska tillstånd, deras illustra inre världar, om kommunikation och interaktion mellan människor överhuvudtaget. Egentligen är det vanskligt att exakt genrebestämma detta. Grundstämningen är thrillerartad, men den ambitiösa existentialismen adderar fler dimensioner.

"Mr. Robot" är en av de där serierna där man kan känna sig aningen vilsen bland terminalerna, men där det inte alltid är fullständigt avgörande att förstå precis vad som pågår. Det är en färgstark skapelse som kastar sig mellan olika miljöer även om allt i stort sett utspelas i samma moderna metropol. En miljonstad som visar upp både sina mest fashionabla, kommersiella kvarter och den slummigare sidan. Stora företag och koncerner visar sig sårbara för en grupp mycket målmedvetna datainträngare, men vem som är uttryckligt ond eller god är inte glasklart. Det handlar ofta om vägval i karriären och livet. Det dominerande perspektivet är från en åtminstone tidigare mycket skicklig hackare, som omprövar sitt liv och inte vet vad han egentligen vill. Särskilt inte på grund av den där envisa rösten i huvudet, hans alternativa personlighet, den okonventionella fadersgestalten (Christian Slater) som pockar på uppmärksamhet. Huvudrollsinnehavaren Rami Malek har en sällsynt intensivt stirrande blick och kan förmedla den närmast ohälsosamma fixeringsförmågan hos en personlighet med ett väldigt aktivt inre men som har svårt att kommunicera utåt.

Men huvudpersonen Elliot är inte ensam om den här närgångenheten. Framförallt är det den intelligenta men tvehågsna Angela (Portia Doubleday) som skärskådas närmare. Persongalleriet är överlag välfyllt med excentriker och eldfängda karaktärer. I en serie som ofta lyckas vara väldigt suggestiv men också rent kontemplativ i långa stycken. Det är ofta väldigt svårt att veta vart den tänker ta vägen härnäst. Den kräver en del av tittaren men ger också tillbaka mycket, om man är tillräckligt koncentrerad. Visst rekommenderar jag den. Inte till alla, men för dem som vill ha en utmaning och ett drama som hela tiden tycks vilja öppna nya dörrar och säga någonting om vår samtid som vi kanske inte är säkra på att vi verkligen vill veta.



Mer om "Mr. Robot" från IMDb


"Hannibal" i serieversion: en sedelärande skräcksaga?

2016-08-14, Johan Lindahl

Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt - ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta "Hannibal" som den tillsammans med "Penny Dreadful" mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.

De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av "När lammen tystnar" ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om "Röd drake" (även känd som "Manhunter" i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen "Hannibal" betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen "Hannibal Rising", där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.

Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.

Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat "Will Graham" istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.

Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just "När lammen tystnar" så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom - som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.

Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.



Hannibal-fakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Kannibalism


Nästa 10 >>





     

Dela |