Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

”Barry” börjar om på ny kula - bokstavligt och bildligt

2019-04-21, Johan Lindahl

Den gick till en del mörka platser, som de skulle säga på svengelska. En svår balansgång mellan absurda situationskomiska inslag och ett inneboende allvar och gnagande olust. Yrkesmördaren som vill satsa på skådespeleri i stället för att eliminera folk på betällning, men inte kan frigöra sig från sitt förflutna. Bill Hader från ”Saturday Night Live” ledde en av fjolårets mest skruvat spännande serier, kanske en smula under radarn, men uppmärksammat av en åtminstone existerande entusiastisk skara skribenter och TV-tyckare. Och efter vad som tilldrog sig i den allt annat än okomplicerat glättiga säsongsfinalen, så fortsätter nu en kämpande skara aktörer utan ledning och en Barry som försöker få igång dem igen, trots eller tack vare att just han är direkt orsak till problemet. Var ska det sluta? Kan det vara värt att få reda på det? Jo, än så länge tror jag det. Och att döma av de två inledande episoderna är det fortfarande inte Hader själv som får ansvaret att vara rakt av roligast, utan snarare Anthony Carrigan som den intensivt intrigerande tjetjenske mafioson NoHo Hank. I en show där det ändå är meningen att de flesta rollfigurer ska ta sig själva på stort allvar oavsett om de har täckning för det eller inte, har den här psykotiske smugglaren ändå en svåremotståndlig glimt i ögat. (Ses på HBO Nordic.)

Relaterad film: Barry - säsong 1


Fuskdokumentär om vampyrer - nu i serieformat

2019-04-19, Johan Lindahl

Filmen kom för några år sedan och tog på plats på Nya Zeeland. Några uråldriga vampyrers öden och äventyr, lakoniskt återberättade i fuskdokumentär stil. Nu har konceptet flyttat över till USA och Staten Island. Kan det fungera? Jo, de inledande intrycken från seriestarten är att de lyckats behålla det behärskat absurda tonläget som vissa av oss gillade med filmen. Och i lagom korta avsnitt, alltså enligt normal komedistandard, så han kan nog den här formen av torr excentrisk humor ha ett längre liv även som serie. Troligen inte lika långt som vampyrerna det handlar om, men det är ju få mediala kreationer som klarar den ribban. Fortsättning följer. Ses på HBO Nordic för den som är... sugen.

Mer seriefakta från IMDb

Relaterad film: What We Do in the Shadows


Stämmer succéstämpeln för ”Störst av allt”?

2019-04-19, Johan Lindahl

- Vår familj tar inte ut soporna. Vi har folk som gör det åt oss.

De säger sådana saker här. Det rör sig om förmögna familjer, till största delen. Enprocentare, åtminstone somliga av dem. Borde de ha några problem överhuvudtaget? Troligen inte. Har de det ändå? Uppenbarligen. I en premiss snarlik den från spanska ”Elitskolan”, aktuell på Netflix ganska nyligen, har nu svenska originalserien ”Störst av allt” (alternativtitel ”Quicksand”) på samma streamingservice fått försvarlig uppmärksamhet, i alla fall i svenska medier. En skolskjutning har inträffat. Men vem har egentligen gjort vad? När bakgrunden rullas upp möter vi alltså hushåll med medelinkomster några kilometer över genomsnittet, men samtidigt ungdomar med påtagligt kantstött självkänsla och lättledda varelser i olika åldrar.

Det går undan. De två första avsnitten i den här miniserien har vi hemmavid betat av på en kväll och ja, det är spännande. Oundvikligt vill man fortsätta få reda på hur allt ledde fram till katastrofen och vad som ruvar under ytan hos personer som är så unga och borde ha alla förutsättningar att lyckas i livet. Liksom chockade föräldrar som verkar ha förskonats från att möta allvarligare samhällsproblem förut. Vilda föräldrafria fester i lyxvillan där drogerna flödar fritt. Svartsjuka och spirande splittring mellan vänner. Här får vi lite av varje av de där användbara och därför ofta använda ingredienserna. Vi har slutet, men vi har inte facit i hand än. Åtminstone inte jag, men jag tänker givetvis inte tala för alla dem som redan hunnit sluka serien i sin helhet. Hur många som verkligen gör det är svårt att säga, eftersom Netflix inte offentliggör sådana siffror, men det är i alla fall fullt möjligt att vi här ser en svensk serie med ’international impact’ i olika avseenden. Vad det gör med Sverigebilden utomlands är en annan sak, men vi har ju arbetat hårt att på att sänka den med SweCrime-genren under ett antal år, så det här kanske inte gör så stor skillnad…

Mer om ”Störst av allt” på Internet Movie Database

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Årets Oscar-tips 2019. Bara för att.

2019-02-24, Johan Lindahl

Vem vinner? Varför? Och blir det någon show överhuvudtaget? Frågorna är legio detta år, mer än någonsin, kan man frestas tro. Om man konsumerat en eller annan podcast på filmtema den senaste tiden, så har flera av dem uttryckt något liknande direkt oro över vad som egentligen kommer att inträffa söndag kväll. Och om det kommer att vara intressant för någon utanför filmbranschen. Nu gäller de där farhågorna snarare galan i sig, hur den organiseras, vad som kommer att vara med och om det verkligen blir en gala utan en huvudsaklig värd som leder massan genom havet som en modern Moses. En tidigare utsedd sådan lots hoppade - som kanske är bekant - av på grund av kontroverser kring gamla tweets. I princip.

Problemet är i alla fall inte att det skulle saknas prisvärda filmer. Den här gången har jag sett fler av de nominerade i klassen ’Bästa film’ i förväg än jag brukar ha hunnit med. Sex av åtta så här långt. Av dessa är min personliga favorit, just det, ”The Favourite”, i hård kamp med framförallt ”Roma”. Men det är ett starkt fält och många har kommenterat det möjligen ovanliga i att två eller tre påfallande publiktillvända filmer som setts av miljonhövdade skaror världen över blivit nominerade i klassen. Främst syftar man väl på ”A Star Is Born”, ”Bohemian Rhapsody” och ”Black Panther”. De är långtifrån bara omhuldade kritikerfavoriter, i den mån de nu har omfamnats av experterna på området. Meningarna är ju synnerligen delade kring framförallt Queen-biografin där regissören Bryan Singer på senare tid blivit persona non grata och försvunnit ur synfältet. Samtidigt har alltså just den trion verkligen blivit internationella publikmagneter. Ska jag våga mig på någon förutsägelse? Kombinationen av finsmakeri, stilkänsla och klass i alla avseenden borde ge ”Roma” en rejäl chans. Men det faktum att den visats på Netflix i större delen av världen, är det en nackdel här? Att döma av tidigare ceremonier i vinter och det allmänna debattläget verkar ”A Star Is Born” ha tappat det mesta av favoritskap i alla kategorier där den nominerats. ”Green Book” som jag själv inte sett än omgärdas också av diskussioner kring dess förhållande till en föregiven verklighetsbakgrund. ”BlacKkKlansman” hade jag tänkt hinna med sedan den släpptes på hembio nu i februari, men… Tyvärr. Nej, jag chansar på att det trots allt blir just ”Roma”.

Många har synpunkter på vad som berättas och utelämnas i ”Bohemian Rhapsody” men de flesta är överens om att Rami ”Mr. Robot” Malek gör ett storstilat porträtt av Freddie Mercury. Jag tar den lätta vägen och tippar honom som bästa manliga huvudroll. Även om Christian Bales förvandlingsnummer i ”Vice” är minst lika imponerande. Och att Bradley Cooper kanske trots allt har lite momentum kvar för huvudrollen i sin egenregisserade ’en stjärna föds och en annan sjunker’-story. För den kvinnliga motsvarigheten skulle jag spontant gärna se Yalitza Aparicio från ”Roma”. Olivia Colman är dock fantastisk i ”The Favourite” och jag sätter en symbolisk slant på henne. Glenn Close har redan fått smaka på folkets, eller åtminstone vissa institutioners kärlek för ”The Wife”. Själv har jag inte sett den. Lady Gaga som stigande stjärna i Coopers regi har nog tappat lyskraft. Rätt eller fel? Vi vet om ett antal timmar.

Manlig biroll låter jag bli. Tre av de nominerade filmerna har jag inte hunnit se. För den kvinnliga birollskategorin har till exempel både Emma Stone och Rachel Weisz från ”The Favourite” chansen. Jag tippar… Stone.

Regi: Alfonso Cuarón har visserligen redan fått en sådan tidigare, men när det gäller synlig styrning tydlig vision så är ju ”Roma” ett sådant paradexempel att han helt enkelt måste vara en favorit. Igen. Där har jag ett par luckor själv. Hur bra är till exempel ”Cold War”?

Originalmanus: ”First Reformed” har blivit mer än en smula styvmoderligt behandlad. Paul Schrader kanske får något slags erkännande här. Eller också blir den helt ignorerad och det är troligare att den statyetten landar hos duon bakom storyn i ”The Favourite”. När jag ska försöka säga något om bästa manus efter förlaga blir det svårare. Har bara sett två av de nominerade, varav en lite förvånande är Bröderna Coens västernfilm ”Buster Scruggs” med sin episodkaraktär. Svårtippat. Jag låter bli.

Foto: Jag drar väl till med ”Roma” igen även om det kanske börjar bli löjligt mycket här. Men den är ju bland mycket annat väldigt snygg. Produktionsdesign och kostymer är väl sådana områden där ”Black Panther” skulle kunna få ett par vinkar eller lite mer än så från juryn. Så framgångsrik som den varit så bör den väl inte gå heltigenom tomhänt härifrån. Jo förresten, de har ju chansen på musik också - där en svensk satt tonen. Bokstavligen. Även i makeup finns en svensk segerchans för filmen ”Gräns”.

Mer än så vågar jag inte profetera om. Möjligen att bästa utländska film lär handla om antingen ”Roma” eller ”Cold War”.

Tänker jag själv se galan? Tja, i så fall borde jag väl ha tagit ut en semesterdag på måndag och det har jag inte gjort. Dessutom skaffat mig ett konto på Aftonbladet Plus. Inte heller ordnat. Det får väl bli YouTube-glimtar och ett frosseri i filmpodcastarnas postmortem efteråt. Antar jag.

Årets nomineringar till Oscar från IMDb


Spänt samarbete mellan synbart allierade stater i ”Pine Gap”

2019-02-03, Johan Lindahl

De slösar ingen tid på att etablera situationens allvar. Satellitspanare har ett viktigt uppdrag och har de missat någon viktig information kan andras liv vara i fara. Så mycket framgår redan efter några minuter av ”Pine Gap” som ska vara en miniserie i sex avsnitt för Netflix. Direkt har förutsättningarna också klargjorts som att tre spaningsstationer, belägna på olika håll i världen, är avgörande för amerikansk informationsinhämtning. I den här seriens verklighetsbeskrivning ligger en av de stationerna någonstans ute i den australiska ödemarken och bygger på ett förtroligt samarbete mellan de två nationerna, tydligen ett förtroende som kommer att naggas i kanten…

Jo, för att nu snabbt riva av verklighetsanknytningen. En snabb koll visar att det faktiskt finns en signalspaningsanläggning med detta namn i en del av Australien som inte är så välbefolkad, men inte heller helt folktom, sedan 1970 efter ett avtal mellan USA och Australien. Precis vad man sysslar med där är av naturliga skäl inte 100 procent offentligt, så seriemakarna har spekulerat fram ett scenario. Vad går det ut på? Jo, hålla utkik efter till exempel terrorister är en sak. Dessutom uppdagas spänningar med befolkningen i området, som aboriginerna för vilka platsen för anläggningen en gång varit helig mark. Och ett stort kinesiskt företag projekterar och sponsrar verksamheter i området, förmodligen för att i utbyte få köpa in sig i territoriet. Större delen av första avsnittet upptas av att ge en bild av grannskapet och intressenterna som rör sig där.

Men, men, eftersom det här ändå är en typ av politisk thriller fastslås det att de anställda på anläggningen kan ställas inför samma typer av beslutsfattande som i exempelvis filmerna ”Good Kill” eller ”Eye in the Sky”. Och, även det i klassisk thrilleranda, kan man börja misstänka att att alla på anläggningen inte litar fullt ut på varandra. Någon kanske till och med är ute efter att medvetet infiltrera systemet. I så fall, varför? Sammantaget finns en del här som väcker intresse för resten av serien.

IMDb-information om ”Pine Gap”

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


”Tidelands” - tilldragande trash eller något mer?

2019-01-07, Johan Lindahl

Kanske skulle jag överdriva om jag påstod mig ha omedelbart identifierat det centrala konceptet här. Men någonting väcker intresse. Och de sista sekunderna av pilotavsnittet verkar avslöja en synnerligen avgörande förutsättning för fortsättningen. Fram till dess har vi introducerats för ett par grupper av sjösmugglare med något slags ansträngt samröre. Det vill säga, de samarbetar om smuggling av någonting lite lagom illegalt, men är annars inte direkt ömsesidigt kärvänliga. Det handlar om ”Tidelands” som lanserades av Netflix i juletider.

Dottern i ett av de två husen återvänder efter flera år i fängelse. Glimtar om varför hon hamnade där strös ut längs vägen. I den andra grupperingen styr en mystisk matrona med antydningar till övernaturliga förmågor. Eller bara ovanlig fysisk styrka. Ja, ska man lägga tid på lite snyggt producerad trash så varför inte testa lite snyggt producerad australisk trash. Spontant placerar jag ”Tidelands” i den kategorin för att inte pumpa upp orealistiska förväntningar. Men den kan ju visa sig ha oanade djup. Sade han putslustigt eftersom det gemensamma för alla inblandade tycks vara deras instinktiva dragning till havet. Än så länge är jag fortfarande nyfiken på vart det kan leda. Vi får se hur länge det varar.

Mer om ”Tidelands” från IMDb


Händelserik inledning på tredje omgången av ”Berlin Station”

2019-01-07, Johan Lindahl

Den har väl flugit en smula halvdiskret under radarn för de flesta. Själv har jag plöjt igenom de två första säsongerna tidigare med ganska stor behållning. Den kanske är ännu bättre än jag hittills vädrat i mina recensioner. Nu är i alla händelser tredje vändan påbörjad av ”Berlin Station” som i Sverige kan hittas på HBO Nordic. Den här gången är det oroligheter i Estland som sätter byrån i arbete. Rysktalande befolkningen där sägs ibland hysa tveksamheter inför utvecklingen efter att landet frigjorde sig från Sovjetunionen. Finns det fria förband som tränas upp för att skapa oroligheter och eventuellt störta regimen? Professionella bråkstakare, fake news-arbetare och ni vet allt sådant som ligger i tiden?

Ja, åtminstone enligt vad man kan få intryck av från de första avsnitten av tredje säsongen. Som går ut hårt och är allt annat än händelselösa. En handfull ansikten känns igen sedan tidigare, men vi introduceras också för en ny karaktär, den hårdföre fältagenten Torres som ensam drar omkring i Estland och med diverse okonventionella metoder skaffar information som tyder på att något något högst ovälkommet är på väg att hända.

En intressant sak att notera i marginalen är de återkommande, implicita men ändå tydliga referenserna till maktskiftet i USA och omvärldens osäkerhet kring vad landet egentligen vill med sin utrikespolitik. Det är inte bara en, utan återkommande repliker som ger intryck av att även USA:s underrättelsetjänst och dess medarbetare undrar vart allt är på väg och vad deras regering har för agenda. Vad serien vill framhålla i fortsättningen och vad den här säsongen kommer leda fram till är något jag nu är närmast nödgad att hålla ögonen på. För de inledande avsnitten är som sagt snabbt vanebildande.

Relaterad film: Berlin Station - säsong 2


Bagatellartade ballader eller blivande klassiker av bröderna Coen?

2018-12-23, Johan Lindahl

De gör alltid något speciellt, bröderna Coen. Även när de inte lyckas fullt ut. Men i det här fallet har jag nog, liksom flera andra, svårt att svara på exakt var på deras skala de egentligen landar. ”The Ballad of Buster Scruggs” kan behöva ses om, helt enkelt. En återblick på den gamla västern. Vilda västern, med ett tonfall som är, ska vi säga, Coen-skt. Långfilmsformat, indelat i olika episoder med helt olika huvudpersoner och ansamlingar av individer. Liksom en smula varierande genrebestämning.

Det kan vara slapstick i ett stycke. Svart humor, jo, ganska mycket av den varan. Gammalt hederligt man mot man-duellerande, med skruv. Absurditeter. Och bitterljuv romans, eller vad som i Coen-land passerar för romans. Det kan sluta lite hur som helst i varje segment. Poängerna och sensmoralen är sällan glasklara och det är knappast tänkt att vara det heller. Åtminstone ett av kapitlen har dock ett slags fördröjd effekt som går lite djupare, det som börjar med ett syskonpar på väg ut på prärien med en karavan, där händelseutvecklingen blir alltmer oförutsägbar.

De har fått ihop en skara renommerade namn, ofta accepterande mindre roller i det stora hela. Det är både genomarbetat och opretentiöst på ett sätt som kanske inte så många andra än den här duon kan komma undan med. Och är det ett smygande mästerverk eller en liten bagatell med spets som de bjuder på den här gången? Sade jag att jag inte är helt säker än?

Balladfakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Intressant men oavslutad intrig i första vändan av ”Elitskolan”

2018-12-15, Johan Lindahl

Den här klassen är inte som alla andra. Eller är den? Den spanska så kallade elitskolan, mest för de bemedlades barn, får tillökning. I den klass som utgör det nästan allenarådande fokus för uppmärksamheten uppstår ett otal intriger. Några fanns där bevisligen redan innan, men när nu några ’fattiglappar’ och ’outsiders’ blandas i leken ökar de synliga spänningarna dramatiskt.

Någon har dött under mindre naturliga omständigheter. Det är premissen som vi får glimtar av i en struktur inte så lite lik den i fjolårets ”Big Little Lies” (med bland andra Alexander Skarsgård och Nicole Kidman). Frågan är vad som lett till fram till detta. Och varför. De misstänkta blir allt fler ju mer vi får reda på om händelseutvecklingen dessförinnan. Här är rikemansbarnen som naturligtvis är inte är helt igenom överlyckliga bara för att de är just rikemansbarn. Vi har den klassiska intrigmakerskan som inte drar sig för att utöva utpressning mot såväl andra studenter som lärare. Paret som försöker blåsa liv i i sitt förhållande med hjälp av diverse trekantsaktiviteter i olika varianter. Den oskuldsfulle nykomlingen som försörjer sig som kypare och samtidigt har en bror som nyss släpptes ur fängelset och skuldsatt sig till individer man helst inte vill vara skyldig någonting. Tjejen från en muslimsk familj där föräldrarna har aningen annorlunda normer än genomsnittet i omgivningen, samtidigt som brodern är försäljare av lättare droger vid sidan av kneget i familjebutiken. Mycket av det här kan låta bekant och helt genom originellt är väl inte alltid, men oftast ändå engagerande.

Bekanta är också några av ansiktena för oss som följde thrillerserien ”La casa de papel” tidigare i år. Det kan möjligen verka distraherande inledningsvis, men den effekten lättar efterhand. Personligheterna här är överlag pikanta eller i alla fall intressanta och hittar ständigt nya sätt att krångla till det för sig själva och andra.

Konsumentupplysning: På frågan om allt verkligen är slut när de åtta hittills tillgängliga avsnitten på Netflix är till ända, så är svaret: nej. Två ytterligare säsonger är preliminärt planerade, åtminstone enligt Internet Movie Database. Vi lämnas här med en del ganska uppenbara svar, men ändå med fler frågor om hur det som har hänt kommer att påverka de aningen traumatiserade (och i vissa fall skuldtyngda) studenterna i fortsättningen.

Basfakta om "Elitskolan" från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Inte riktigt bara pang-på i ”The Punisher”

2018-12-15, Johan Lindahl

Konceptet handlar väl egentligen bara om att skjuta undan problemen? Det vill säga bokstavligen eliminera dem med några välriktade skott, eller? ”Punisher”-figuren, som så mycket annat tillhör Marvels universum är faktiskt lite mer nyanserad och psykologiskt omfångsrik än så. Och det är ganska välspelat. Med jämna mellanrum också, inte oväntat, ganska våldsamt. Det finns i alla fall komponenter som på något sätt håller mig kvar, även om jag knappast plöjt igenom den här första säsongen i någon raskare takt.

Då och då fungerar den som, ja något fungerar den som. Trots alla invändningar man kan ha om den grundläggande konfliktlösningsmodellen. Inte helt originell, som ni vet. Men förekomsten av korrumperade CIA-bossar, konspirationer och allmän paranoia kan ju vara tilltalande för många av oss i portioner. Jon Bernthal (Shane i ”The Walking Dead”) är sedvanligt sammanbiten som den posttraumatiserade elitsoldaten och självutnämnde rättsskiparen Frank Castle. Men den mest utvecklade karaktären och kanske tydligaste moralkompassen här är Homeland Security-agenten Dinah Madani (Amber Rose Revah) som inte litar på alltför många människor omkring sig och har en härva utöver det vanliga att reda ut.

En av mina käpphästar när det gäller Marvel-världen och inte minst det som produceras för Netflix är annars den seglivade principen att ett uppslag som vore moget för tio avsnitt à la cirka 45 minuter, på något tvångsmässigt sätt bara måste expanderas till 13 kapitel med närmare en timme i varje. Ibland fastnar jag någonstans på vägen, ofta ganska tidigt. Men här börjar jag närma mig slutfasen så det är möjligt att jag faktiskt blir färdig. Om inte annat, serien fyller i stort sett sin funktion när jag väl ser den. Vad den funktionen i grunden är, det är möjligen en annan historia. Talar detta till ens bästa eller värsta sidor eller allting däremellan?

Värt att veta om ”The Punisher” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Nästa 10 >>





     

Dela |