Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

Opp… Opp… Oppenheimer!

2024-03-11, Johan Lindahl

Ja. Så blev det. ”Oppenheimer” klev fram som den odiskutabla tronföljaren till fjolårets storslammare ”Everything Everywhere All at Once” i natt. Räknar jag rätt? Sju segrar av 13 möjliga. Oscar, alltså. Om någon undrade. ”Poor Things”-kontingenten är också troligen relativt nöjda med sin kvartett statyetter. Eller? ”Killers of the Flower Moon” följer ett bekant mönster för Martin Scorsese; flera nomineringar men inga priser. Inget alls, faktiskt. Den tendensen tror jag mig ha lyckats förutse i går, även om det knappast var en unik uppfattning. Synd men sant. ”Barbie” blev bara belönade i avdelningen bästa sång för Billie Eilishs känsliga och lagom tjusiga men inte överdrivet festfixande ballad ”What Was I Made For?”. Det största shownumret i går var – som alla tittare redan vet– när Ryan Gosling rev av ”I’m Just Ken” från samma film med cirka 375 medverkande på scen vid slutackordet. Men sörjer de i dag?
– Ryan Gosling och Margot Robbie är redan vinnare – i det genetiska lotteriet, som galavärden Jimmy Kimmel kläckte ur sig i den traditionella inledningsmonologen.
Kimmel gjorde för övrigt ett utmärkt jobb. Igen. Från den kortkorta konversationen med just ”Barbie”-Robbie på en parkbänk och framåt med förmågan att förolämpa filmstjärnor på ’lagom’ nivå och inte minst konsten att knyta ihop ett sedvanligt över tre timmar långt program med en av världens mer krävande publiker på plats och runtom i världen, utan att antingen spela över eller försvinna genom golvet i intighet.

Hundar i salongen! Åtminstone en. Hoppas inga pälsallergiker befann sig närmast i bänkraderna. Oundvikliga gliringar om att fjolårets filmer i flera fall var ganska… långa, Bradley Coopers mamma som tydligen är en ständig följeslagare varhelst sonen har chansen att prisas av sina jämlikar (vilket alltså inte gav så mycket utdelning den här gången). Referenser till strejkerna som under en period lamslog Hollywood men åtminstone utåt ska demonstrera en solidaritet mellan skådespelare och skrivare, två skrån till vilka möjligen en majoritet av galapubliken i salongen tillhör. Det fanns en del för Kimmel att kommentera. Liksom förmenta kulturskillnader mellan amerikaner och européer.
– I Tyskland kallas de romcoms, som värden sammanfattade de två nominerade filmerna med Sandra Hüller i ledande roller; ”Fritt fall” och ”The Zone of Interest”. Hittills har jag inte sett någon av dem, men är tämligen säker på att de hör hemma inom andra genredefinitioner.

Flera tidigare pristagare slussades in på scenen i omgångar för att introducera inte minst kandidaterna till de stora skådespelarpriserna. Jamie Lee Curtis, Rita Moreno, Brendan Fraser, Nicolas Cage, Ben Kingsley, Sally Field, Michelle Yeoh, Charlize Theron… Ja, ett axplock. Av presentatörerna, bara för att förtydliga. Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito återförenades. Muskelberget John Cena svarade för en komisk striptease.

Men vilka fick de priserna då, dundrar vän av ordning? Inte helt oväntat Da’Vine Joy Randolph för ”The Holdovers” och Robert Downey Jr för ”Oppenheimer” i birollsklasserna. Cillian Murphy för just ”Oppenheimer” och i ett ovisst race, Emma Stone för ”Poor Things”. Det sistnämnda fantasydramat plockade också hem ett par guldgubbar i de estetiska departementen, vilket inte var självklart på förhand – men välförtjänt. Flera distinkt brittiska accenter kunde skönjas ur mikrofonerna på estraden under deras lilla segertåg en stund. Ljudläggningen i ”The Zone of Interest” (även bästa internationella film enligt juryn) borde vara något utöver det vanliga, eftersom den slog ut ”Oppenheimer” där. Påkostade spektakel som Ridley Scotts ”Napoleon” och senaste ”Mission: Impossible” spelade en undanskymd roll och fick ingenting med sig av det lilla de hade chans på. Cord Jefferson höll ett litet brandtal om att våga satsa på fler filmer med aningen lägre budget, snarare än investera skyhöga summor på färre men större produktioner. Jefferson? Jo, han triumferade i kategorin manus efter förlaga för ”American Fiction”, som i sammanhanget är just en lågbudgethistoria. Och en rätt lyckad sådan.

Var det japanska eller engelska? Språkförbistringen var en smula närvarande under ett tacktal från teamet bakom specialeffekterna i ”Godzilla Minus One”. Och Emma Molin i TV4-studion hade vissa problem att uttala Auschwitz, apropå redan nämnda dubbelvinnaren ”The Zone of Interest”, vars judiske regissör Jonathan Glazer läste upp ett kort men kärnfullt skrivet anförande med kvällens mest uttalat politiska innehåll. Hans film kretsar kring Förintelsen under andra världskriget, men regissören kritiserade åtminstone underförstått både Israel och Hamas för den pågående avhumaniseringen under konflikten i Gaza. Jo förresten, producenterna bakom dokumentären ”20 Days in Mariupol” hade av naturliga skäl en del att säga om situationen i Ukraina sedan den ryska krigföringen startade.
– Jag kan inte ändra historien eller det förflutna. Men vi kan se till att sanningen kommer fram. Filmer kan forma minnen och minnen formar historia, menade regissören Mstyslav Chernov som önskade att han aldrig behövt göra filmen till att börja med.
Och Cillian Murphy hade tänkt igenom sina reflektioner efter den mindre sensationella statyetten för ”Oppenheimer”:
– På gott och ont lever vi i Oppenheimers värld. Jag skulle vilja tillägna priset till fredsstiftare överallt.

Svenska intressen? Jo, Ludwig Göransson (vars namn även det kan vara svåruttalat för icke-svenskar) vann mycket riktigt för musiken till ”Oppenheimer”. Och Hoyte van Hoytema, holländaren som vi mer eller mindre adopterat efter hans tidigare insatser i svensk filmindustri, belönades för sitt arbete med samma nu succéstämplade epos.

Norma Jewison, Alan Arkin, Julian Sands, Andre Braugher, Tina Turner, Tom Wilkinson,
Ryuichi Sakamoto, Jane Birkin, William Friedkin, Matthew Perry, Harry Belafonte… Ja, det var många som avled under fjolåret; regissörer, aktörer, kompositörer et al. Så många att de hade svårt att få plats under ”In Memoriam”-segmentet som redan kritiserats för vilka som utelämnades. Men det är nog omöjligt att någonsin göra den återkommande punkten helt ’rätt’. Det blev i alla fall en påminnelse om hur många trotjänare i den här branschen som lämnat jordelivet det senaste året.

Al Pacino. Al Pacino! Jo, han stegade in i slutet för att meddela världen att, precis, ”Oppenheimer” utsetts till bästa film överhuvudtaget. Han gjorde inte direkt en mer utdragen process av uppdraget utan rev upp kuvertet mer eller mindre omgående och slungade ut svaret. Men det är ju Pacino! Ingen talar väl om för honom vad han ska säga eller hur han ska säga något vid det här stadiet? Och ingen sammanblandning av kuvert verkar ha varit fallet den här gången. Mr Kimmel var som vanligt på vakt mot sådana missöden sedan fadäsen (utan hans förskyllande) för ett antal år sedan. Och var det en autentisk sågning av hans egen insats från den verklige Donald Trump som han läste upp under avrundningen?

Hur gick det med mina egna försök till förutsägelser? Tja, enligt formuläret jag fyllde i och uppdaterade i natt ser det ut som… 16 rätt och sju fel. Bättre än jag vågade hoppas. Då ingår några kategorier som dokumentärer och liknande där jag inte vågade profetera offentligt men tydligen chansade rätt ändå. Helhetsintryck: ibland manifesteras en films dominans mer än andra år. Och det här var Christopher Nolans år. Vänta, har jag lyckats skriva hela den här texten utan att nämna hans namn förrän nu? ”Oppenheimer” var årets ångvält och de flesta seriösa konkurrenter kan bara önska att de hade släppt sina storverk ett annat år. Särskilt Scorsese, kan man ana.

Relaterad film: Oppenheimer


Kommer ”Oppenheimer” att dominera Oscar-galan i natt?

2024-03-10, Johan Lindahl

Bara inte ”Maestro”. Nej, den borde vara chanslös. Inte dålig egentligen, men… Jag kommer att utveckla det resonemanget senare. Visst är det överlag ett starkt startfält? Inte minst i prestigefyllda klasser som Bästa Film. Tio nominerade och nu har jag faktiskt hunnit se de flesta. Men vi kanske ska ta den avdelningen sist? Det brukar vara då den delas ut frampå dagbräckningen svensk tid, även om vissa undantag har förekommit. Vissa övriga kategorier är det ingen mening att jag ger mig in i. Men några. Bara för att.

Kategorierna kortfilmer och dokumentärer är jag helt enkelt så dåligt insatt i detta år att det är säkrast att avstå offentliga spekulationer. Men varför inte värma upp med bästa internationella film? Själv har jag sett exakt EN av dem: ”Snöns brödraskap” (som den svenska titeln lyder) är en nästintill förkrossande skildring av flygkatastrofen i Anderna för ungefär 50 år sedan. Jag önskar den lycka till, men tror snarare att segraren blir ”The Zone of Interest”, även nominerad i klassen bästa film. Tyvärr har jag inte tagit del av den ännu, men uppmärksamheten kring ”Zone” pekar åt att den borde få ett eller annat pris.

Originalsång brukar vara ett sorglustigt kapitel. De bästa nyskrivna sångerna ett givet år är väldigt sällan någon av dem som nominerats till just det här. 2023 års två hetaste kandidater (förutom en låt som tydligen handlar om kryddstarka snacks) är hämtade från ”Barbie”, en publikmagnet som trots alla framgångar kanske inte går segrande ur så många strider i afton. Men här gör den nog det. En låt från Barbies perspektiv och en från Kens. Vi säger väl att den förstnämnda vinner.

Originalmusik är en av få klasser med synliga svenska intressen. Kanske till och med en svensk favorit i form av Ludwig Göransson för ”Oppenheimer”. Jag går på det tipset. Kanske vore det kul om senaste ”Indiana Jones” kunde få någon form av erkännande också, eller? Inte så troligt, men möjligt. Senaste ”Mission: Impossible” är i stort sett förbisedd överhuvudtaget, men skulle kunna ta hem specialeffekter och ljud. Mer sannolikt i visuella kategorin i så fall. Ljudläggningsmedaljen är nog vikt för ”Oppenheimer”.

Makeup kan bli en kamp mellan ”Snöns brödraskap” med sina utmärglade överlevare kontra den härliga kombinationen av skönhet och makabra inslag i ”Poor Things”. Eller är det kanske här som redan nämnda ”Maestro” faktiskt kan plocka hem någonting? Bradley Cooper har arbetat hårt på att förvandla sig till regissören Lennart Bernstein i så många avseenden som möjligt. Dock jag satsar på ”Poor Things” för att den förtjänar det mer.

Klippning? Jag säger ”Oppenheimer”. Foto? Detsamma. Även om jag gärna skulle se ”Poor Things” där också. Kostymer? Samma önskemål, men tror att ”Barbie” belönas för sitt chockrosa publikfriande. Scenografi: samma slutsats igen. Själv skulle jag lägga rösten på ”Poor Things”, utan att ännu ha sett Ridley Scotts ”Napoleon” som har fått sina få nomineringar i just de här klasserna. Men vi får nog bevittna mer Barbie Love här. Någon har säkert noterat att den konsekventa frånvaron av ”Killers of the Flower Moon” i mina förhandstips hittills. En film som jag verkligen värdesätter, men befarar bli en hedersam förlorare större delen av aftonen, eller snarare natten då. TV4 drar väl igång sändningen någon gång strax efter midnatt.

Det närmar sig de kategorier de flesta spekulationerna brukar handla om. Originalmanus: här har jag bara sett två av filmerna och hoppas på ”The Holdovers”. Manus efter förlaga; en vild chansning på ”American Fiction” som troligen inte kommer att gräva så mycket mer guld i den hårda konkurrensen där den i övrigt är nominerad.

Äntligen! Jo, det är väl framför allt aktörspriserna som brukar vara frestande att försöka lista ut i förväg. Bästa kvinnliga biroll: av de tre jag hittills kan bedöma har Da’Vine Joy Randolph från ”Holdovers” redan fått ett par pokaler i handen. Jag gillar Jodie Foster i ”Nyad” som jag precis har sett liksom America Ferrera som spelar en av få normala människor i ”Barbie”. Men det blir nog Randolph. Många profeterar om en öppen gata till podiet för Mr Robert Downey Jr för ”Oppenheimer” i manliga motsvarigheten. OK, de är helt enkelt så många att jag bara hänger på utan egen vilja. Men, jag skulle gärna sett Mark Ruffalo få det för ”Poor Things”. Mångsidige Mark är bara så utsvävande excentrisk som bortskämd aristokrat och kvinnotjusare med besvärande stort självförtroende.

Bästa kvinnliga huvudroll. Fortfarande har jag inte sett franska ”Fritt fall”, vilket ligger mig i fatet när vi börjar närma oss de tyngsta pjäserna. Men Anette Bening är verkligen imponerande som den extremt envisa ensamsimmaren i ”Nyad”. Lily Gladstone kör en helt annan stil i ”Killers of the Flower Moon” och hennes relativa lågmäldhet i jämförelse med kollegorna i klassen kan vara en nackdel. Emma Stone i ”Poor Things” tillåts också sväva ut, men jag lutar (delvis till min egen förvåning) åt veteranen Bening.

Manlig huvudroll? Jag har en lucka för filmen ”Rustin”. Jeffrey Wright väldigt bra i ”American Fiction”. Paul Giamatti ännu bättre i ”Holdovers”. Men Cillian Murphy är så påtagligt parallellt klagande och kaxig i ”Oppenheimer” att statyetten lär landa i hans knä till slut. Pendlingarna i protagonistens personlighet är sådant som plägar prisas av det i sammanhanget aktuella kollegiet.

Regi. Det där som alltid varit vanskligt att särskilja från bästa film. Vad är det som avgör att du blir nominerad som bästa regissör utan att filmen anses vara en av de bästa – eller vice versa? Komplicerat. Även med hänsyn till att bästa film-klassen svällt ut på senare år. Men i år sammanfaller nog intressena. Christopher Nolan tilldelas regipriset samtidigt som… Ursäkta, där gick jag händelserna i förväg. Men nu är babianen ute ur buren. ”Oppenheimer” blir bästa filmen. Så många egenskaper sammanfaller; den är så uttryckligen regisserad, sammanvävd och intrikat. Av de tio filmer som har chansen att vinna det finaste av priserna har jag hittills sett sju och gillar dem i större eller mindre utsträckning. Jo, jag inledde allt med att rycka undan mattan för ”Maestro”. Den är långtifrån usel. Men tar tid att känna sig välkommen i. Närmare en timme. Vad vill den säga, vad vill den framförallt skildra och när ska den på allvar kännas naturlig, ledig och verkligen verklig? Där imponerar enskildheter avsevärt mer än helheten. Och jag har svårt att föreställa mig en betydande grupp med inflytande som verkligen kommer att placera den högst upp i högen, oavsett hur komplicerat själva röstningsförfarandet än är. För det är tydligen en smula invecklat.

Hur bra är ”Past Lives”? Och ”The Zone of Interest”? Åtminstone den sistnämnda verkar ha smugit in i dark horse-departementet på senare tid. Och regissören Jonathan Glazer har i sina fåtaliga tidigare långfilmer ”Birth” och ”Under the Skin” åtminstone demonstrerat en högst personlig stil. Själv skulle jag inte ha något emot om antingen ”The Holdovers” eller ”Poor Things” fick med sig denna sist utdelade guldgula gubbe från galan. Men min, absolut icke-originella, sista spekulation blir alltså att ”Oppenheimer” får den i stället, liksom en del annat att bära med sig och undvika att slarva bort under efterfesterna i Los Angeles lyxigare lounger.

Hur mycket av det här får jag äta upp i gryningstimmarna imorgon? Vi hörs om det…


Officiella hemsidan för 96e upplagan av Academy Awards

Relaterad film: Oppenheimer


Roande reflektioner i ”Rev.”

2024-03-08, Johan Lindahl

”Christ, you know it ain’t easy …” Som Beatles uttryckte det.

Att leda en församling i ett hörn av London efter en session på landsbygden är inte alltid en picknick. Några få trogna regelbundna medlemmar och andra som droppar in mer sporadiskt, samtidigt som utmaningarna tornar upp sig på alla håll. ”Rev.” är en komediserie som har ett styvt decennium på nacken men dök upp i utbudet på Britbox tidigare i vinter. Hur är man generöst inbjudande och samtidigt principfast? Hur balanserar du behoven hos ett grannskap där alla har sina personliga problem, med att tillfredsställa en karriärmedveten överordnad prelat som är mer inriktad på det pragmatiska än just principer?

Många frestelser lurar. Inte fördöma, inte förlora sig i bataljer som bara kan förloras. Gärna dra in fler folk i kyrksalen men inte med vilka populistiska trick som helst. I en serie som har en hyfsad casting med Tom Hollander (”The White Lotus”, ”The Night Manager”, ”Bird Box” med mycket mera) i spetsen som kyrkoherden. Och numera stjärnstämplade Olivia Colman som hans hustru.

Inom det här formatet där allt kan spåra iväg i karikatyrer finns faktiskt utrymme för påtagliga nyanser och ett par oväntade vändningar i varje avsnitt. Huvudpersonen, den i motvind kämpande kyrkoherden är en högst mänsklig figur som genuint verkar vilja sina medmänniskor väl och stå för något slags konkret evangelium i samhället, även om han ibland snubblar över sina egna ord och på andra sätt. ”Rev.” kan alltså hittas på BritBox sedan en tid tillbaka.

Mer om ”Rev.” från IMDb


Tidsresor och terror i ”Bodies”

2024-01-28, Johan Lindahl

Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt. Vi får helt enkelt acceptera förutsättningarna och hoppas att resultatet blir tillräckligt intressant. Och det här är fängslande. Jag vet inte om de ritar upp några nya spelregler men det känns i grunden som om de lyckas få sitt koncept att fungera även när det absolut inte borde hänga ihop.

Premissen i korta drag: en man hittas död i en gränd i London. Inte bara en gång utan i fyra olika tidsepoker med skiftande samhällsideal, teknologier och polisdepartement som definitivt inte jobbar på exakt samma sätt eller styrs av samma sorts auktoriteter. Men korruption och konspirationer tycks husera i alla tider. 1890, 1941, 2023 samt 2053 är de precisa årtalen det handlar om här.

Relativt snart avslöjas att i det nutida planet kommer en stor katastrof att drabba London och skriva om framtiden radikalt. I övrigt kretsar intrigen kring hur fyra olika brottsutredare vid Londons poliskår under sina respektive epoker försöker lösa samma fall, omedvetna om att de inte är ensamma om att försöka göra detta. Naturligtvis kommer några av dem att konfronteras med de övernaturliga eller åtminstone exceptionellt osannolika dimensionerna efterhand. Men kommer de och deras omgivningar att förstå och acceptera vad det är som egentligen händer? Mycket riktigt förvirrande, som det borde vara. Och frustrerande. Poliskaraktärerna i respektive tidsplan är sinsemellan väldigt olika, de brottas med sina egna personliga problem och vissa fall moraliska tillkortakommanden. ”Bodies” är inte fulländad i alla avseenden och kan väcka motstridiga reaktioner. Men den bjuder på en resa i tid och rum – kanske framför allt tiden. En resa som ständigt levererar nya överraskningar och vänder upp och ner på det man tror sig ha sett hittills ett par gånger om.

Kan de knyta ihop allt? Rent logiskt är det egentligen inte möjligt. Men det finns en hopknytning. Ett slut som inte kräver en fortsättning, om vi säger så. Som serie är den tillsluten, avgjord. Self-contained; finns ett bra svenskt uttryck för det? Visst kan man roas av att vända och vrida på vad som egentligen tilldrar sig i de sista avsnitten och vad som borde vara de rimliga konsekvenserna av det. Men det fungerar i alla fall emotionellt, på ett personligt plan. Du har möjlighet att dra dina egna slutsatser av vad som skulle kunna hända efter slutsignalen, på kortare och längre sikt. Och det är väl ungefär vad vi kan begära med den här premissen?

Basfakta om ”Bodies” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Sväng i societeten med ”Buccaneers”

2024-01-01, Johan Lindahl

Jo, det är klart att alla vill ha sin egen ”Bridgerton”. En traditionell askungesaga i ny tappning, uppdaterad och helst inte så traditionell som traditionen bjuder, men ändå. Svängande kjolar och täta kostymer och i det här fallet dessutom kulturkrocken som är den drivande kraften i alltihop: tanken att britter och nordamerikaner under slutet av 1800-talet har ett naturligt samröre men också en del rätt bestämda uppfattningar om varandra. Som att britter vet hyfs (det där med tradition igen), vett och etikett och hur man för sig, något de präglat fram genom generationer. Medan de nyrika familjerna på andra sidan Atlanten breder ut sig alldeles för mycket, är högljudda och inte minst kvinnorna talar mer fritt ur hjärtat än de borde göra.”The Buccaneers” har anlänt.

Modet i de här historiska sammanhangen är inte min starka sida, men visst brukar det se ut ungefär så här? Musiken är fullständigt anakronistisk. I princip icke-diegetisk, alltså inte en del av seriens egen värld, men förekommer flitigt och smygs in på ett sätt som rytmiskt ändå gör den till en del av handlingen; som om det kunde vara det de dansar till på sina många tillställningar. För hur många tillställningar är det?

Vad handlar allt om, lite mer detaljerat? Jo, i sann Jane Austen-anda flickor som ska giftas bort eller har gifts bort. Till rätt eller fel man. Svårigheten är att reda ut vem som är rätt och fel. Och från det andra perspektivet, hitta ett brud av rätt sort, gärna från en familj med försvarlig kassakista. Systerskap kan vara på gott och ont. Familjehemligheter är ett obligatoriskt inslag. Och stora fina slott kan vi inte vara utan eller hur?

Det är lätt att hitta saker att störa sig på eller driva med. Men jag och min fru har i vinter tillbringat ett antal timmar företrädesvis kvällstid efter jobbet med att följa deras öden och äventyr. Och är du väl inne i smeten har det sin tjusning. Vem tar vem och vem inser att de borde gjort ett annat val, vilka skulle vilja göra helt omöjliga val i det samhälle som råder? De frågorna blir trots allt engagerande. Även om dialogerna knappast bryter någon ny mark och intrigen följer ganska givna ramar har åtminstone ett par personligheter lyskraft och något som gör att man vill fortsätta följa dem och hoppas att de någon gång ska hitta rätt i livet. Om det nu är ett 100-procentigt möjligt alternativ att hitta helt rätt på precis alla plan.

En sofistikerad såpa där de kulturella skillnaderna mellan just britter och amerikaner accentueras och upprepas några gånger för mycket. Liksom alla varv som dras kring unga passionerade människor som har svårt att bestämma sig, men samtidigt kan vi skönja det framförallt familjegenererade tryck som utövas i de mer priviligierade klasserna. Väl framme vid säsongsfinalen är det tydligt att berättelsen långtifrån är avslutad. Och det är sannolikt att Apple TV+ ser en kommande guldgruva här som man gärna vill mjölka ett tag till.

Basfakta om ”Buccaneers” med mera enligt IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+


Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Candy Cane Lane” (2023)

2023-12-22, Johan Lindahl

Julen börjar inte bra för Eddie Murphy. Han får sparken. Samtidigt som hans fru möjligen är på väg att bli befordrad på sitt jobb. Dessutom dags för den årliga tävlingen i grannskapet om vem som har de bästa juldekorationerna. Alltså, den där typen av pynt som kräver snart sagt miljontals megawatt att hålla igång under högsäsongen ifråga. Och nu är insatserna högre än någonsin: tydligen står 100 000 dollar på spel. Men något hoppar upp ur en hatt för Chris Carver (alltså Eddie Murphy); en julprylbutik han aldrig sett förut – där allt viktigt dessutom verkar finnas när det blivit slutsålt på annat håll. Men, man bör läsa det finstilta. Och det gör inte Chris. Plötsligt är han livegen och slav under den förslagna butiksföreståndarinnans vilja. Han har köpslagit med illvilliga krafter utan att veta om det. En förbannelse ligger på lut, som fallet är för butikens miniatyrfigurer som visar sig ha ett eget liv, men är fast i en listig alfkvinnas våld för evigt efter att ha misslyckats med uppdraget, samma uppdrag som den nyligen arbetslöse husfadern Chris måste klara av innan julaftons kväll. Glasklart – eller?

”Candy Cane Lane” är en färgglad och nästan epilepsiframkallande effektspäckad historia som möjligen även kan orsaka diagnostiserbar diabetes bara genom anblicken av all synbar sötma. Inte så mycket i form av godis som av julpynt i dess mest extrema former. Elakt spel gäller, men filmen är i grunden gjord med ganska gott humör. Den är svår att tycka illa om, men två timmar ger ändå en överdos av ungefär samma skämt som dras några varv för många. Naturligtvis må vi återigen lära oss om julens verkliga meningar: det vill säga att ta hand om varandra i familjen, uppmuntra varandras personliga visioner och och precis, läsa det finstilta i alla kontrakt. Med tanke på den allmänt uppskruvade stämningen är Eddie Murphy ändå relativt samlad och kanske den minst hysteriska aktören i sammanhanget. Roligast är (och har) nog Jillian Bell som den förslagna tomteassistenten, en hjälpreda som har ’gone rogue’ och skapat sina egna spelregler när tomtefar själv inte orkat hålla full uppsikt över personalstyrkan. Så, nu kan vi inte lita på hans kompetens som arbetsgivare heller. Vart är världen på väg?

Verkshöjdfaktor: 2,5
Progressiv Budskapsfaktor: 2,5
Julstämningsfaktor: 2,5

Färgglada fakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


”Deadloch” drar åt alla håll

2023-12-10, Johan Lindahl

En mycket död kropp upptäcks på stranden av några ungdomar. I paradiskostym. Offret visar sig vara en i det lilla samhället välkänd figur, inte minst idrottsligt. Orten ifråga verkar vara ett kustsamhälle på Tasmanien, ni vet den där ön söder om Australiens fastland. Ett betydande brott verkar ha begåtts. Men hur och av vem? Byn är överhuvudtaget överfull av olika åsikter, teorier, viljor och prioriteringar. Lokala polisen får sällskap av en influgen utredare från Darwin – av alla ställen. Vilket bör vara ungefär så långt bort i Australien som man kan komma från Tasmanien. Hon är en kaxig kvinna som sätter tålamodet på prov hos den likaledes kvinnliga polischefen på plats. Ja, det här är en röra. Genremässigt en omedelbart vildsint mix av kriminalserie med sociala iakttagelser och inte minst grovkornig humor med rappa repliker och ett allmänt intryck av att hälften av invånarna inte är överintelligenta, men underhållande på sitt sätt. Någon måste försöka se nyktert på situationen och låta logiken leda dem framåt, men så lätt lär det inte bli. Serien i sig tycks dra åt alla håll. Ofta roande, men de ständiga krockarna mellan motstridiga attityder och temperament skapar ständiga sidospår som kan väcka blandade reaktioner. Efter ett par avsnitt är jag fortfarande tveksam om ”Deadloch” är lysande landsbygdsdramedi eller för splittrad och skruvad för sitt eget bästa. Eller både och. Återkommer i ämnet – kanske…

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


”Platonic” plöjer på med påtaglig personkemi

2023-12-05, Johan Lindahl

Kan man återuppliva gamla vänskaper efter flera år, när ens respektive livsbanor har utvecklats åt helt olika håll? Det är i alla fall vad Will och Sylvia försöker sig på när de befinner sig i livets zenit eller vad det kallas när man befinner sig kring sig 40-strecket och antingen har bildat familj och stadgat sig eller stadgat sig i något helt annat, som att vara delägare i en bar. Någonstans har de en vild ungdomstid tillsammans bakom sig och brottstycken av den kommer upp till ytan i olika situationer när de återknyter bekantskapen. ”Platonic” innebär också en återförening av Seth Rogen och Rose Byrne samt Nicholas Stoller som regisserade duon i de där fartfyllda farserna om goda – eller inte så goda – grannar där de spelade ett gift par med steroidpumpade studenter i stugan intill, om ni minns?

De utstrålar något slags omaka kemi, den där två till synes helt disparata personligheter ändå har något svårförklarligt gemensamt. Serien kan tyckas bygga på ett antal tillspetsade situationer som uppstår när man försöker leta sig tillbaka till något nostalgiskt förflutet och kanske samtidigt vara varandra till nytta, även om det först kan verka som om de inte har någonting att bidra med till varandras nuvarande liv. Men ”Platonic” plöjer oförtrutet på i tio avsnitt. Här finns någonting. Serien kanske inte tillvaratar alla sina inneboende möjligheter, men sparringen mellan Rogen och Byrne är kärnan och bitvis riktigt rolig. Inte alltid. Mycket av humorn, situationskomiken och referenspunkterna är beroende av ren geografi och kulturella erfarenheter som du inte självklart delar om du inte själv vistas regelbundet i en amerikansk kontext eller har röjt runt som de två verkar ha gjort i sin ungdom. Men serien handlar just om något platoniskt, att behålla eller återuppfinna vänskap mellan en man och en kvinna som genomlevt vitt skilda livserfarenheter under flera år men ändå på något vis söker efter samma sak i existensen. En mening kanske?

Platoniska basfakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+


Störtdykningar i strömningsfloden: ”Screwballs” (1983)

2023-10-15, Johan Lindahl

Ur replikbiblioteket:
– I am not worried about the commies coming to get us. I am worried about us getting to come at all.

Allting skriker B-film redan från början. I den här genren som var populär för ett fyrtiotal år sedan, med tonåringar som är hysteriskt horny hela tiden och vistas på amerikanska skolor där alla hämningar släppts lösa och någon form av urspårat könskrig pågår. Förvänta er inga finkulturella stilpoäng här inte. Vänta förresten, ska jag vara noggrann så är det här en komedi tillkommen i Kanada. Även om det viftas med amerikanska flaggor och även framförs en nationalsång som vi har hört ganska många gånger vid det här laget. Möjligen ska det finnas ett par olika versioner med olika nationalsånger, men det kanske är mindre viktigt i det stora hela. Var kan detta hittas för närvarande? Amazon Prime Video.

Allting är övertydligt och alla är karikatyrer. De coola kontra deras motsatser och dubbeltydigheter så uppenbara att de inte kan missas på något sätt. Kan säkert kallas misogynistiskt om det tas på för stort allvar, men ena halvan av manusduon heter Linda Shayne, som även spelar en av de mer framträdande birollerna (vid namn Bootsie Goodhead) och tydligen fortsatt regissera på egen hand senare. Jag bara nämner det i förbifarten. Det här är en film från en annan tid, av en typ du redan från början kan säga ’inte särskilt bra’ men kan vara lagom roande – kanske främst någon sen kväll när du inte råkar ha några pretentioner alls.

Purity. Den rena. Snygg och eftertraktad men svårfångad av pojkar i alla kategorier. Hon lyckas manipulera en handfull av dem till kvarsittning och där börjar de ruva på hämnd. Vilken sorts revansch? Beröva damen på hennes berömda oskuld som hon tydligen är ensam om på hela skolan. Eller åtminstone någonting som kan sägas vara i närheten av att skala av något av den där synbara renheten de retar sig på. Skolan heter för övrigt ’T and A High School’, rektorn ståtar med efternamnet Stuckoff, en av killarna i kvarsittning heter Jerkovski och så vidare. Bara så att ni vet. Här är i stort sett alla lite lagom upptända av begär större delen av tiden, vare sig de medger det eller inte. Även ett par av lärarinnorna visar sig lagom förföriska på lektionstid.

Marginalanteckningar: I en sekvens som utspelas på en drive in-bio visas en äldre, inte så högt ansedd film med namnet ”Wild Women of Wongo”. Den filmen har fått en låt tillägnad sig av bandet The Tubes från ungefär samma period som filmen kom. Till och med samma år kanske. Frågan är vem som inspirerade vem? Av alla lagom grovkorniga gags kommer kanske höjdpunkten, eller den lägsta om man så vill, efter nästan exakt en timme. Incidenten i en bowlinghall är fullständigt osannolik men en komplett mardröm för medlemmar av den manliga varianten. Åtminstone till att börja med...

”Screwballs” (alternativt försvenskad till ”Knasbollar”) är alltså inget under av sofistikation – vilket kan konstateras redan efter några minuter. Men med rätt nivå av rimliga förväntningar är den ibland förvånande rolig och ganska gladlynt på ett befriande sätt mitt i alla sina försök att gå lågt och landa med en duns. Det kunde vara ett intressant sociologiskt experiment att visa den för en grupp övre tonåringar av i dag och studera reaktionerna. Eventuellt riskfyllt. Kanske olagligt. Men intressant.

Mer om ”Screwballs" från IMDb


Tudor går aldrig ur tiden

2023-10-03, Johan Lindahl

De verkar aldrig vilja försvinna ut folkminnet. Även om alla direkt berörda parter givetvis gick ur tiden för snart 500 år sedan. Ett visst arv har efterlämnats, intriger som historiker och berättare i alla genrer har fortsatt fascineras av sedan dess. Själv började jag intressera mig för den engelska Tudor-perioden på allvar i samband med serien ”The Tudors” som jag betade av på DVD något decennium tillbaka och ibland återvänder till. Bevisligen ett verk av fiktion och ni vet hur det kan vara, ju mer man lär sig om något desto mer inser du var det har skarvats och konstnärliga friheter tagits. Som dramatiker brukar göra. Det gäller även filmer som ”Elizabeth”, vilket inte hindrar att det fortfarande är en av de bästa historiska filmer jag har sett. Och mycket riktigt också hör till perioden då klanen Tudor styrde det som senare blev The United Kingdom.

Råkar du vara intresserad av samma era, så är podcast-världen en guldgruva. Inte minst (av förklarliga skäl) är britterna själva flitiga producenter av nya inslag om nyfunna rön, spekulationer och skrönor om kung Henrik VIII med sina sammanlagt sex fruar. Bland annat History Extra Podcast från BBC som i våras mellan april och maj släppte sex avsnitt, med fokus på var och en av de där sex hustrurna som mötte i varierande grad olyckliga öden. Det kan tyckas märkligt att så mycket sägs och skrivs om just den här klanen och den här tiden, men intrigerna då har haft påtaglig påverkan på världshistorien sedan dess. Och de avslöjar en del om den mänskliga naturen. Tror jag. Liksom inte minst om maktförhållanden genom tiderna.

På TV-fronten (eller ska vi rakt av kalla det streaming av visuellt innehåll) har åtminstone två dramadokumentärer levererats under året, varav den ena hört hemma på den åtminstone i vårt hushåll relativt nya tjänsten BBC Nordic Plus. Om du har tillgång till den, fanns miniserien ”Boleyn - en skandalös familj” (om jag nu fick titeln exakt rätt) nyligen tillgänglig, men verkar nu tyvärr ha plockats bort ur det inte alltför omfattande biblioteket. Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om serien med det alltmer bekanta upplägget där förhoppningsvis kunniga forskare med historia som specialitet turas om att binda ihop narrativet i korta utspridda sekvenser mellan dramatiserade inslag som syftar till att skaka liv i storyn och ge den mer personlig prägel. I det här fallet har jag sett de tre avsnitten i helhet och de flyter på bra. Lättsmält i sammanhanget, men verkar ändå ha viss akademisk tyngd och kommer med detaljer jag inte kände till tidigare. Det finns alltid något nytt i den här historien, tycks det.

Parallellt presenterade Netflix tidigare i år sin miniserie ”Blood, Sex and Royalty” och titeln ger en fingervisning om profilen. Lite mer fokus på de smaskigare detaljerna samtidigt som strukturen i princip är densamma som i ovanstående produktion. Drama plus dokumentär. Möjligen eller troligen med ännu mer konstnärlig frihet och betoning på det spekulativa. Jag har inte sett alla tre avsnitten, ska noteras. Men den är om inte annat ganska underhållande.

Är det mer fördjupning i fiktionens form som eftersöks, så har jag sedan en tid tillbaka gett mig på att läsa igenom ”Wolf Hall”. Romanserien av Hilary Mantel omvandlades även den till miniserie för några år sedan. I dagsläget befinner jag mig fortfarande i den första delen i boksviten, som i sig närmare är 800 sidor lång – men jag har i alla fall börjat närma mig de sista 50 av dessa. Den tar tid. Den kräver nog det. Gott om dialoger och monologer, inte minst inre sådana, med ett fokus som skiljer sig från mycket annat ur bevakningen av samma period, i och med att perspektivet utgår från en av de hovkaraktärer som gärna uppfattas som tvetydig och splittrande; kungens rådgivare Thomas Cromwell, vars roll och funktion i de konflikter som pågick har beskrivits på varierande sätt. Ibland framstår han som en ren skurk och manipulerande underhuggare som driver andra i döden för egen vinning. Medan Mantel väljer en annan vinkel och lyckas skapa ett litterärt mästerverk, vilket det var allt att döma är. Även om åtminstone inte jag klarar att plöja igenom det i en handvändning. Kan rekommenderas, om – jag säger om – du redan hyser ett upparbetat intresse för det här ämnet.


Relaterad film: Tudors - säsong 1


Nästa 10 >>





     

Dela |