Blogg / Nyhetsarkiv


<< Tidigare 10    Nästa 10 >>

Fear the Walking dead: vad är poängen?

2016-09-17, Anders Lindahl

"Fear the Walking Dead" jobbar nu hårt i mitt Facebookflöde på att locka tittare genom att undra vilken av seriens Typer man skulle vara i händelse av en zombieapokalyps. Ingen av dem, tänker jag, och undrar faktiskt om jag ens kommer fortsätta titta nu efter halvtidsvilan. Kanske blir det ingen recension (gulp!), bara denna bloggpost.

Det är sannerligen ingen lätt serie att älska. Och andra säsongen gör inledningsvis inte mycket för att råda bot på det problemet. Vissa stunder undrar jag om de aktivt anstränger sig för att vara ointressanta.

En båt med några överlevare som lyckats lämna ett brinnande Los Angeles. En hemlighetsfull värd och räddare med benhårda regler om att inte rädda fler. Det borde kännas mer som original-TWD än det gör. FTWD kan förvisso vara lika skoningslös och snöplig men den är svårare att ta till sig. När nya potentiella karaktärer presenteras verkar det mest vara för att snart dödas eller överges.

Kvar har vi den inte överdrivet karismatiska skaran på den fantastiskt fina båten Abigail, på väg mot okänd destination under en sur och till synes misantropisk ägares ledning (och då är ändå Strand den bästa karaktären). Det tvistas mycket om att hjälpa andra men i slutändan är det kaptenen som bestämmer. Tydligen förstår de inte att de är fler än han.

I avsnitt fyra börjar det ändå vakna till. En Lost-artad presentationstillbakablick kortklipps med temat som moderserien alltmer fokuserar på: klanbildningen under ledartyper och kampen mot andra människor. Och havsmiljön tillför faktiskt något lite annorlunda i genren.

Chris oroande personlighetsdrag avslöjar sig alltmer. Nick visar sig nyttig i den nya världen. Alicias radiopratande för att få lite mänsklig kontakt i en plötsligt omänsklig värld får drastiska konsekvenser. Strands mål och motiv klarnar också till slut, men även destinationen och de människor vi möter där misslyckas med att väcka någon starkare reaktion. Serien envisas med att vara så wow-lös att man nästan tror att man missar något. Och titeln är fortfarande förfärlig.

Det är egentligen inte uselt, om man tar hänsyn till den gissningsvis skrala budgeten. Det är bara svårt att förklara för någon, inklusive sig själv, varför man ska fortsätta följa det. Det känns som nyversionen av "V". What's the point, liksom ...

Relaterat tema: Tema: The Walking Dead


Suggestiv och spännande start för "Quarry"

2016-09-15, Johan Lindahl

Två relativt unga, ytligt sett inte heltigenom förstörda Vietnamveteraner återvänder hem, omgivna av envisa rykten om att de ska ha deltagit i en massaker. Att hitta ett nytt kneg i hemstaden Memphis visar sig vara lättare sagt än gjort. De har familj respektive flickvän att försörja. Åtminstone är deras egna uppfattningar om sina roller att det ligger på dem att "bring home the bacon", liksom. Och de öppningar som erbjuds på arbetsmarknaden tycks tära på deras tålamod och självbilder. Mitt i misären kommer ett erbjudande. Ett som det bär emot att acceptera men som ändå kan vara svårt att säga nej till. Mer än så kanske inte borde sägas om upprinnelsen till dramat "Quarry" som producerats av amerikanska Cinemax, men i Sverige visas av HBO Nordic. Vad som i alla fall bör sägas omgående att här finns en snabbt etablerad tät och hotfull atmosfär. En hel del tilltalande soul- och bluesmusik dessutom. Och några människoöden som det kan bli väldigt intressant att följa.

Inledningen utlovar knappast något direkt uppbyggligt, men den sugande spänning som genomsyrar pilotavsnittet ger mersmak. Regissören till detta och flera kommande avsnitt är Greg Yaitanes, som bland mycket annat rodde stora delar av "Banshee" i land. Någonting i stämningen, scenografin och bilden av tvetydiga människor i svåra situationer, verkar också bekant därifrån. Spontant associerar jag också till Netflix moderna familjesaga "Bloodline" av någon obestämd orsak. Kanske den här ofrånkomliga känslan av att det här handlar om människor som drivs till att göra saker de egentligen inte alls tänkt sig eller tror sig vara kapabla till. Eller har de i själva verket alltid vetat att de är det?



"Quarry"-fakta från IMDb


"Mr. Robot" - existentialism för IT-åldern

2016-08-14, Johan Lindahl

Har jag något att tillägga om det här egentligen? Många med mer avancerade digitala programmerings- och penetreringskunskaper kan säkert verifiera hur trovärdig serien är på just det området. Vad jag i alla fall kan göra är att erkänna hur vanebildande serien "Mr. Robot" kan bli när man väl kommer in i dess universum. Nu visas andra säsongen på SVT och en hel del av förutsättningarna har förändrats ganska dramatiskt efter den första omgången i fjol.

Ytligt sett handlar det om hackare. De som tar sig in i andras digitala ekosystem och ställer till oreda. Men på andra plan handlar det ganska explicit om de inblandade individernas psykologiska tillstånd, deras illustra inre världar, om kommunikation och interaktion mellan människor överhuvudtaget. Egentligen är det vanskligt att exakt genrebestämma detta. Grundstämningen är thrillerartad, men den ambitiösa existentialismen adderar fler dimensioner.

"Mr. Robot" är en av de där serierna där man kan känna sig aningen vilsen bland terminalerna, men där det inte alltid är fullständigt avgörande att förstå precis vad som pågår. Det är en färgstark skapelse som kastar sig mellan olika miljöer även om allt i stort sett utspelas i samma moderna metropol. En miljonstad som visar upp både sina mest fashionabla, kommersiella kvarter och den slummigare sidan. Stora företag och koncerner visar sig sårbara för en grupp mycket målmedvetna datainträngare, men vem som är uttryckligt ond eller god är inte glasklart. Det handlar ofta om vägval i karriären och livet. Det dominerande perspektivet är från en åtminstone tidigare mycket skicklig hackare, som omprövar sitt liv och inte vet vad han egentligen vill. Särskilt inte på grund av den där envisa rösten i huvudet, hans alternativa personlighet, den okonventionella fadersgestalten (Christian Slater) som pockar på uppmärksamhet. Huvudrollsinnehavaren Rami Malek har en sällsynt intensivt stirrande blick och kan förmedla den närmast ohälsosamma fixeringsförmågan hos en personlighet med ett väldigt aktivt inre men som har svårt att kommunicera utåt.

Men huvudpersonen Elliot är inte ensam om den här närgångenheten. Framförallt är det den intelligenta men tvehågsna Angela (Portia Doubleday) som skärskådas närmare. Persongalleriet är överlag välfyllt med excentriker och eldfängda karaktärer. I en serie som ofta lyckas vara väldigt suggestiv men också rent kontemplativ i långa stycken. Det är ofta väldigt svårt att veta vart den tänker ta vägen härnäst. Den kräver en del av tittaren men ger också tillbaka mycket, om man är tillräckligt koncentrerad. Visst rekommenderar jag den. Inte till alla, men för dem som vill ha en utmaning och ett drama som hela tiden tycks vilja öppna nya dörrar och säga någonting om vår samtid som vi kanske inte är säkra på att vi verkligen vill veta.



Mer om "Mr. Robot" från IMDb


"Hannibal" i serieversion: en sedelärande skräcksaga?

2016-08-14, Johan Lindahl

Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt - ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta "Hannibal" som den tillsammans med "Penny Dreadful" mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.

De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av "När lammen tystnar" ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om "Röd drake" (även känd som "Manhunter" i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen "Hannibal" betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen "Hannibal Rising", där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.

Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.

Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat "Will Graham" istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.

Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just "När lammen tystnar" så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom - som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.

Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.



Hannibal-fakta från IMDb

Relaterat tema: Tema: Kannibalism


Storartad start för "The Night Of"

2016-07-29, Johan Lindahl

Han beter sig verkligen som om han vore skyldig. Men de indicier vi presenterats för - som TV-publik, till skillnad från polisen i New York - pekar på att han kanske inte är det. Han verkar helt sakna motiv utan har bara hamnat i sitt livs värsta mardröm. Eller? Hyllningarna har haglat över nya serien "The Night Of" på HBO. Och efter att ha sett två avsnitt är det svårt att argumentera emot.

Nasir Khan (Riz Ahmed från "Den ofrivillige fundamentalisten" och "Nightcrawler") är en städad student utan något brottsligt förflutet, från pakistansk familj i Det Stora Äpplet. En tänkt partyplan går om intet och i stället knycker han faderns taxi och ger sig ut på stan i jakt på något eget äventyr. Som uppenbarar sig i form av en ung kvinna som sätter sig i baksätet på bilen och tar med honom hem. Fel tid och plats, visar det sig. Eller vem begick det brutala brott som 'Naz' nu ohjälpligt misstänks för?

"The Night Of" låter framförallt pilotavsnittet ta sin tid att bygga upp mot den händelse som sedan förmodas vara motorn under de totalt åtta episoderna (om IMDb:s indikationer är korrekta). John Turturro dyker upp som en advokat av ambulansjägartyp och med besvärande eksemproblem. Vi lär tidigt känna en mycket behärskad, lätt filosofiskt lagd mordutredare med det illustra efternamnet Box (Bill Camp) och inte minst ett par chockade, mycket oförstående föräldrar som undrar hur deras välartade son kan misstänkas för något så väsensfrämmande som mord. Dessutom skildras den interna jargongen och de för utomstående ofta svårdechiffrerade sätten att kommunicera inom poliskåren.

Tongivande kraft vid tillkomsten av serien är uppenbarligen Steven Zaillian, bekant som manusförfattare bakom bland annat "American Gangster", "Gangs of New York" och "Schindler’s List". Här är han både delaktig som skribent och regissör till flera avsnitt. Och om den här starka starten skulle mynna ut i något mindre än storartat är det knappast bara jag som skulle bli besviken.

Fakta om

Relaterad film: Night Of


"The Path" - ny serie på väg mot stordåd?

2016-04-03, Johan Lindahl

Sekter. Allt är inte svart och vitt. Varför vill någon gå med i dem - vad är det som drar? Vad vill människor fly ifrån? Vad får dem att stanna kvar? Sådana frågor verkar angelägna för skaparna av "The Path", en ny dramaserie producerad av amerikanska Hulu och importerad till Sverige via HBO Nordic, där de första avsnitten finns ute nu.

Efter att ha sett piloten är jag definitivt intresserad av mer stigfinneri. Inte bara för att serien ståtar med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy - i detta nu förmodligen mest kända för seriala succéer som i tur och ordning "Breaking Bad", "True Detective" och "Hannibal" - i ledande, drivande roller. Det här ser inte ut att ha slarvats fram på en kafferast. Spänningen och de inneboende konflikterna lyser igenom från början, men även stämningen, den täta och tilltalande, som kan frammanas i ett sammanhang där ledarna lägger sig vinn om att få alla att dra åt samma håll. Att markera vad som skiljer just dem, de utvalda, från resten av världen. Att poängtera hur mycket misär det finns därute och hur många möjligheter som finns här inne. Inne i värmen. Att, ja, manipulera med olika medel för att undvika alla former av söndring och tvekan. Det lyckas dock sällan fullt ut, vilket ”The Path” även det framhåller.

Sekten här kallas The Meyerists och ser ut att ha lånat drag från såväl scientologer och diverse New Age-filosofier som Jim Jones i total tragik utplånade rörelse Folkets Tempel (den som slutade i ett kollektivt självmord i Guyana 1978). Idén är väl just den, att presentera en rörelse som kan påminna om flera nu och förr existerande motsvarigheter, såväl de framgångsrika och långlivade som dess motsatser. Inledningsvis möter vi några av dess företrädare på plats i en katastrofzon för att erbjuda sin hjälp. Sedan släpps vi in i deras högkvarter där medlemmarna drillas i positivt tänkande och målmedvenhet på väg uppför den stege som läran beskriver som vägen uppåt och bort från en civilisation på väg att gå under. Gruppens grundare sägs hålla till i Amazonasområdet för att översätta de sista avgörande heliga dokument som deras teologi/filosofi vilar på. Men han har varit borta ett tag. Och tvivel har börjat sås hos åtminstone några av anhängarna.

Var ska det sluta? Som sagt, den första dryga timmen kändes inte alls dryg utan dramatiskt potent och skickligt introducerande nyckelpersonerna i sekten (och handlingen). Det här känns som ett tillfälle då det är rimligt att ha förhoppningar på att en serie fortsätter utforska ett territorium som inte tillräckligt utnyttjats av TV-producenter, på ett nyanserat och spännande sätt. Må de icke komma på skam. Förhoppningarna.

Mer om "The Path" på IMDb


Mer eller mindre välgrundade Oscar-spekulationer

2016-02-28, Johan Lindahl

Det är dags igen. Omsvärmat av de vanliga profetiorna om vinnare och förlorare - förlåt, det finns ju inga förlorare här, men i alla fall icke-vinnare bland de nominerade. Och så den även i år aktualiserade diskussionen om att Oscar är alldeles för vit (vilket kan tyckas vara fallet) och vad det i så fall främst beror på.

Själv kommer jag i bästa fall att försöka se galan i natt på Aftonbladet TV, som tagit över sändningen i år. Men det är trots allt som vanligt en okristlig tid före en måndag. Och en måndag innebär oftast någon form av så kallat hederligt arbete som ska utföras i någotsånär stridsdugligt tillstånd, så jag lovar ingenting. Inte heller sätter jag några sedlar i pant på att mina förutsägelser slår in, men det är alltid löjligt roligt att spekulera en smula mot bättre vetande. Även om jag i sedvanlig ordning sett för få av de aktuella filmerna i tid.

Av alla kategorier, vilka är mest värda att försöka förutsäga något om? Låtom oss börja med, säg, bästa foto. Där har jag sett två av de fem nominerade filmerna och chansar på "The Revenant", även om jag kanske uppskattar "Mad Max: Fury Road" ännu mer i det här avseendet. Önskar att jag sett "Hateful Eight" och "Sicario", men ska ta skadan igen så snart som möjligt.

Bästa icke-engelskspråkiga film: Ja, den där förintelseskildringen "Sauls son" verkar ju vara av den arten som får allt annat att verka banalt, men jag har inte sett den eller någon annan av kandidaterna i kategorin, så det blir en ren tärningskastning och jag kastar väl "Sauls son", då.

Produktionsdesign? Där har jag sett tre av fem och tror efter moget övervägande under en dryg minut på Ridley Scotts "The Martian". Av någon anledning.

Visuella effekter? Osannolikt nog kan jag bedöma samtliga nominerade just här och drar till med "Mad Max", möjligen mer med hjärtat än något annat. Senaste "Star Wars"? Tja. Näe, jag tycker inte det. Däremot är det helt acceptabelt om "Ex Machina" belönas, men den riskerar väl att ses som en lågbudgetkattunge bland de de andra miljardprojekthermelinerna i klassen.

Originalmanus: Jag säger "Spotlight" för att jag själv gillar den för just dess fokus på historieberättande mer än allt annat. Bästa manus efter förlaga kanske går till "Room" som förefaller fascinerande, men jag inte kan uttala mig om i egen rätt ännu.

Dokumentär: Tyvärr är jag helt obevandrad i den meningen att jag hittills inte sett någon på listan, men efter vad jag hört är både "Cartel Land" och "The Look of Silence" lysande i sitt slag. Jag tar den förstnämnda.

Originalsång: Det vore ju intressant om "Fifty Shades of Grey" faktiskt fick ett pris för någonting och det här är väl enda chansen, så jag chansar på den, bara för att det går. Den ofta påfallande nedvärderade vinjettmelodin till senaste Bond-filmen "Spectre" är också med i spelet om en kategori som sällan är så stark som den borde kunna vara. Varför skrivs så få fantastiska sånger direkt för filmer? Kommer vi att få ett slutgiltigt svar före den yttersta dagen?

Redigering borde gå till "Mad Max", med reservation för att jag inte sett "The Big Short".

Äntligen, säger någon. Framme vid skådespelarpriserna. Mer eller mindre (mest mindre) initierat delar jag i förväg ut en kvinnlig birollsstatyett till Alicia Vikander av rent patriotiska skäl, utan att ha sett "The Danish Girl". Men egentligen är det väl Rooney Mara i "Carol" som ska vara allra mest Oscarisk här, ryktesvis, eller? Bästa manliga biroll kan välan landa hos Tom Hardy för "The Revenant", även om det finns skäl att misstänka att Mark Rylance är alldeles utmärkt i "Spionernas bro" som jag hittills försummat att bevittna, skam till sägandes.

Huvudrollerna: Cate Blanchett för "Carol"? Här är jag helt ute på hal is och har inte synat en enda av de nominerade rullarna. Så icke heller Bryan Cranston i "Trumbo", men han är sannolikt magnifik där. Liksom Michael Fassbender i "Jobs", antar jag. Fortfarande tror jag inte på Leonardo Di Caprio trots hans gruvliga Golgatavandring i "The Revenant". Och Matt Damon i "The Martian" är lite för lättsam under omständigheterna, i en - det ska inskjutas - väldigt underhållande film. Inte får unge Eddie Redmayne priset igen? Jo. Nej. OK, kanske jo i alla fall. Han spelar ju både man och kvinna, har jag hört i korridorerna.

Regipriset skulle jag helst sätta i händerna på George Miller för "Mad Max", men tror att gamle favoriten Alejandro G. Iñárritu belönas för inte minst hela paketet med att göra "The Revenant" under de omständigheter som den gjordes.

Åtta filmer har chansen att kallas bästa film vid Oscargalan 2016. Av dessa kan jag säga något om hälften. Av dem är kanske ”Spotlight” till slut den bästa filmen, även om jag verkligen gillar det visuella vansinnet i "Mad Max: Fury Road". Uppstickaren "Room" kan vara en dark horse. Men kanske är det stjärnglansen och den omvittnade satiriska udden i "The Big Short" som fäller avgörandet i den här extremt svårtippade kategorin. OK, jag säger det. Alltså utan att själv ha sett den.

I alla händelser, det blir en spännande natt. Oavsett om jag själv håller mig vaken eller inte.


IMDb:s "Awards Central" 2016

Relaterat tema: Tema: Oscar för bästa film


Miljarderna rullar i nytt prestigeprojekt på HBO

2016-01-23, Johan Lindahl

Alfahannar, brukar de väl kallas. Vi möter två av dem. Eller egentligen en hel armada, kan man anta. Men två av dem är uppenbart i fokus när Showtime släpper loss "Billions", här i Sverige kringkastad till folket av HBO Nordic. Biljonären, eller med vår svenska matematiska standardterminologi snarare miljardären, Bobby mot överåklagaren Chuck. Vem ska vinna den striden, som inte har öppnat officiellt än, men allting redan från början laddar upp för? Damian Lewis, i en roll aningen annorlunda än den traumatiserade soldaten Brody från "Homeland", har gjort sig en förmögenhet efter vad som åtminstone säljs in som en uppväxt under enkla förhållanden. En man av folket, som inte hunnit bli lika föraktad som många andra fixare och finanshajar. På andra sidan skranket måste den flitigt anlitade Paul Giamatti i rollen som lagens representant visa vad han verkligen går för när han utreder dem som inte låter rent spel regera på Wall Street.

Flashigt. Är miljöerna utslitna eller går det att göra något nytt och överraskande av det här? För tidigt att säga precis vilka ambitioner och förmågor skaparna av "Billions" har än så länge. Efter första avsnittet är jag i alla fall inte avskräckt. Något finns här. Och castingen av de två nämnda verkar vid första anblicken välbetänkt. Detsamma gäller Maggie Siff från "Sons of Anarchy" som åklagarhustrun med egen karriär, såsom anställd in-house-hjärnskrynklare på, just det, biljon-Bobbys kontor. Vilken härva! Vad månde bliva? Än så länge är jag fortfarande intresserad av att få veta.

Mer om

Relaterad film: Billions - säsong 1


Fargo i serieversion - en kylslagen rövarhistoria som värmer

2016-01-05, Johan Lindahl

Ja, jag är lite sent ute. Men bättre nu än aldrig. En gång i tiden, alltså för knappt 20 år sedan - kan det verkligen vara så länge? - var det en film av bröderna Coen, en film som snabbt fick kritiker på knä och sedan grundlagt ett rykte som en av 1990-talets bästa. Beroende på vem man frågar, givetvis, men visst var ”Fargo” ett slags mästerverk i det mindre formatet, om ni frågar mig. 2014 kom serien, som utspelas i samma nordliga nordamerikanska vinterlandskap, men skapat nya karaktärer att agera i dem. Händelseutvecklingen tycks gång på gång referera självmedvetet till vad som tilldrog sig i filmen, men det är uttryckligen inte samma personer, eller samma story. Jo, precis som i förlagans förtexter inleds varje avsnitt med försäkringen att det här minsann är byggt på verkliga händelser och bara namnen har ändrats av hänsyn till de överlevande. Jag utgår från att det även den här gången är något som bör tas med en nypa salt.

Men efter att ha sett större delen av första säsongen på nordiska HBO, så är en rekommendation på plats. Billy Bob Thornton, Martin Freeman, Colin Hanks och inte minst Allison Tolman i de ledande rollerna tycks få ut maximalt av sina rollfigurer, i de senare fallen på ett försynt, nästan försvinnande anspråkslöst sätt medan Thornton är den ultimata manipulative psykopaten och Freeman den ständige losern som plötsligt får en lidnersk knäpp och börjar lära sig hur man lurar andra. Den andra säsongen har tydligen helt andra huvudpersoner och utspelar sig i en helt annan tid, men jag ser fram emot att fortsätta med den också.

Basfakta om Fargo enligt IMDb

Relaterad film: Fargo


Höjdpunkter från 2015: Oliver möter Snowden

2016-01-03, Johan Lindahl

De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på "The Daily Show" med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för sin halvtimmeslånga show "Last Week Tonight" varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.

Last Week Tonight med Edward Snowden på YouTube



<< Tidigare 10    Nästa 10 >>





     

Dela |