russin.nu - vi tycker om film

Blogg / Nyhetsarkiv




<< Tidigare 10    Nästa 10 >>


Mer eller mindre välgrundade Oscar-spekulationer
[ 2016-02-28, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Det är dags igen. Omsvärmat av de vanliga profetiorna om vinnare och förlorare - förlåt, det finns ju inga förlorare här, men i alla fall icke-vinnare bland de nominerade. Och så den även i år aktualiserade diskussionen om att Oscar är alldeles för vit (vilket kan tyckas vara fallet) och vad det i så fall främst beror på.

Själv kommer jag i bästa fall att försöka se galan i natt på Aftonbladet TV, som tagit över sändningen i år. Men det är trots allt som vanligt en okristlig tid före en måndag. Och en måndag innebär oftast någon form av så kallat hederligt arbete som ska utföras i någotsånär stridsdugligt tillstånd, så jag lovar ingenting. Inte heller sätter jag några sedlar i pant på att mina förutsägelser slår in, men det är alltid löjligt roligt att spekulera en smula mot bättre vetande. Även om jag i sedvanlig ordning sett för få av de aktuella filmerna i tid.

Av alla kategorier, vilka är mest värda att försöka förutsäga något om? Låtom oss börja med, säg, bästa foto. Där har jag sett två av de fem nominerade filmerna och chansar på "The Revenant", även om jag kanske uppskattar "Mad Max: Fury Road" ännu mer i det här avseendet. Önskar att jag sett "Hateful Eight" och "Sicario", men ska ta skadan igen så snart som möjligt.

Bästa icke-engelskspråkiga film: Ja, den där förintelseskildringen "Sauls son" verkar ju vara av den arten som får allt annat att verka banalt, men jag har inte sett den eller någon annan av kandidaterna i kategorin, så det blir en ren tärningskastning och jag kastar väl "Sauls son", då.

Produktionsdesign? Där har jag sett tre av fem och tror efter moget övervägande under en dryg minut på Ridley Scotts "The Martian". Av någon anledning.

Visuella effekter? Osannolikt nog kan jag bedöma samtliga nominerade just här och drar till med "Mad Max", möjligen mer med hjärtat än något annat. Senaste "Star Wars"? Tja. Näe, jag tycker inte det. Däremot är det helt acceptabelt om "Ex Machina" belönas, men den riskerar väl att ses som en lågbudgetkattunge bland de de andra miljardprojekthermelinerna i klassen.

Originalmanus: Jag säger "Spotlight" för att jag själv gillar den för just dess fokus på historieberättande mer än allt annat. Bästa manus efter förlaga kanske går till "Room" som förefaller fascinerande, men jag inte kan uttala mig om i egen rätt ännu.

Dokumentär: Tyvärr är jag helt obevandrad i den meningen att jag hittills inte sett någon på listan, men efter vad jag hört är både "Cartel Land" och "The Look of Silence" lysande i sitt slag. Jag tar den förstnämnda.

Originalsång: Det vore ju intressant om "Fifty Shades of Grey" faktiskt fick ett pris för någonting och det här är väl enda chansen, så jag chansar på den, bara för att det går. Den ofta påfallande nedvärderade vinjettmelodin till senaste Bond-filmen "Spectre" är också med i spelet om en kategori som sällan är så stark som den borde kunna vara. Varför skrivs så få fantastiska sånger direkt för filmer? Kommer vi att få ett slutgiltigt svar före den yttersta dagen?

Redigering borde gå till "Mad Max", med reservation för att jag inte sett "The Big Short".

Äntligen, säger någon. Framme vid skådespelarpriserna. Mer eller mindre (mest mindre) initierat delar jag i förväg ut en kvinnlig birollsstatyett till Alicia Vikander av rent patriotiska skäl, utan att ha sett "The Danish Girl". Men egentligen är det väl Rooney Mara i "Carol" som ska vara allra mest Oscarisk här, ryktesvis, eller? Bästa manliga biroll kan välan landa hos Tom Hardy för "The Revenant", även om det finns skäl att misstänka att Mark Rylance är alldeles utmärkt i "Spionernas bro" som jag hittills försummat att bevittna, skam till sägandes.

Huvudrollerna: Cate Blanchett för "Carol"? Här är jag helt ute på hal is och har inte synat en enda av de nominerade rullarna. Så icke heller Bryan Cranston i "Trumbo", men han är sannolikt magnifik där. Liksom Michael Fassbender i "Jobs", antar jag. Fortfarande tror jag inte på Leonardo Di Caprio trots hans gruvliga Golgatavandring i "The Revenant". Och Matt Damon i "The Martian" är lite för lättsam under omständigheterna, i en - det ska inskjutas - väldigt underhållande film. Inte får unge Eddie Redmayne priset igen? Jo. Nej. OK, kanske jo i alla fall. Han spelar ju både man och kvinna, har jag hört i korridorerna.

Regipriset skulle jag helst sätta i händerna på George Miller för "Mad Max", men tror att gamle favoriten Alejandro G. Iñárritu belönas för inte minst hela paketet med att göra "The Revenant" under de omständigheter som den gjordes.

Åtta filmer har chansen att kallas bästa film vid Oscargalan 2016. Av dessa kan jag säga något om hälften. Av dem är kanske ”Spotlight” till slut den bästa filmen, även om jag verkligen gillar det visuella vansinnet i "Mad Max: Fury Road". Uppstickaren "Room" kan vara en dark horse. Men kanske är det stjärnglansen och den omvittnade satiriska udden i "The Big Short" som fäller avgörandet i den här extremt svårtippade kategorin. OK, jag säger det. Alltså utan att själv ha sett den.

I alla händelser, det blir en spännande natt. Oavsett om jag själv håller mig vaken eller inte.


IMDb:s "Awards Central" 2016

Relaterat tema: Tema: Oscar för bästa film


Miljarderna rullar i nytt prestigeprojekt på HBO
[ 2016-01-23, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Alfahannar, brukar de väl kallas. Vi möter två av dem. Eller egentligen en hel armada, kan man anta. Men två av dem är uppenbart i fokus när Showtime släpper loss "Billions", här i Sverige kringkastad till folket av HBO Nordic. Biljonären, eller med vår svenska matematiska standardterminologi snarare miljardären, Bobby mot överåklagaren Chuck. Vem ska vinna den striden, som inte har öppnat officiellt än, men allting redan från början laddar upp för? Damian Lewis, i en roll aningen annorlunda än den traumatiserade soldaten Brody från "Homeland", har gjort sig en förmögenhet efter vad som åtminstone säljs in som en uppväxt under enkla förhållanden. En man av folket, som inte hunnit bli lika föraktad som många andra fixare och finanshajar. På andra sidan skranket måste den flitigt anlitade Paul Giamatti i rollen som lagens representant visa vad han verkligen går för när han utreder dem som inte låter rent spel regera på Wall Street.

Flashigt. Är miljöerna utslitna eller går det att göra något nytt och överraskande av det här? För tidigt att säga precis vilka ambitioner och förmågor skaparna av "Billions" har än så länge. Efter första avsnittet är jag i alla fall inte avskräckt. Något finns här. Och castingen av de två nämnda verkar vid första anblicken välbetänkt. Detsamma gäller Maggie Siff från "Sons of Anarchy" som åklagarhustrun med egen karriär, såsom anställd in-house-hjärnskrynklare på, just det, biljon-Bobbys kontor. Vilken härva! Vad månde bliva? Än så länge är jag fortfarande intresserad av att få veta.

Mer om

Relaterad film: Billions - säsong 1


Fargo i serieversion - en kylslagen rövarhistoria som värmer
[ 2016-01-05, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Ja, jag är lite sent ute. Men bättre nu än aldrig. En gång i tiden, alltså för knappt 20 år sedan - kan det verkligen vara så länge? - var det en film av bröderna Coen, en film som snabbt fick kritiker på knä och sedan grundlagt ett rykte som en av 1990-talets bästa. Beroende på vem man frågar, givetvis, men visst var ”Fargo” ett slags mästerverk i det mindre formatet, om ni frågar mig. 2014 kom serien, som utspelas i samma nordliga nordamerikanska vinterlandskap, men skapat nya karaktärer att agera i dem. Händelseutvecklingen tycks gång på gång referera självmedvetet till vad som tilldrog sig i filmen, men det är uttryckligen inte samma personer, eller samma story. Jo, precis som i förlagans förtexter inleds varje avsnitt med försäkringen att det här minsann är byggt på verkliga händelser och bara namnen har ändrats av hänsyn till de överlevande. Jag utgår från att det även den här gången är något som bör tas med en nypa salt.

Men efter att ha sett större delen av första säsongen på nordiska HBO, så är en rekommendation på plats. Billy Bob Thornton, Martin Freeman, Colin Hanks och inte minst Allison Tolman i de ledande rollerna tycks få ut maximalt av sina rollfigurer, i de senare fallen på ett försynt, nästan försvinnande anspråkslöst sätt medan Thornton är den ultimata manipulative psykopaten och Freeman den ständige losern som plötsligt får en lidnersk knäpp och börjar lära sig hur man lurar andra. Den andra säsongen har tydligen helt andra huvudpersoner och utspelar sig i en helt annan tid, men jag ser fram emot att fortsätta med den också.

Basfakta om Fargo enligt IMDb

Relaterad film: Fargo


Höjdpunkter från 2015: Oliver möter Snowden
[ 2016-01-03, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på "The Daily Show" med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för sin halvtimmeslånga show "Last Week Tonight" varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.

Last Week Tonight med Edward Snowden på YouTube


Höjdpunkter från 2015: Martin möter Martin i magnifikt musikalprojekt
[ 2016-01-03, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Drastiska förvecklingar är kanske en underdrift att kalla händelseutvecklingen i "Game of Thrones", ett fenomen som få andra i dagens TV-landskap. Humorn är kanske inte den allra mest framträdande egenskapen i HBOs flaggskepp byggt på George R. R. Martins fantasyromansvit, men en av de mest inspirerande biverkningarna av dess framgång är de pastischer och parodier som frodats i dess kölvatten.

Som när skådespelaren Kit Harington i rollen som den allvarstyngde murvaktaren och oäktingen Jon Snow fick chansen att liva upp (eller ner) en middagsbjudning i regi av talkshowvärden Seth Meyers. Eller när samme Harington hade en ledande roll i det tyvärr ännu inte förverkligade projektet ”Game of Thrones” som musikal, med kompositioner av Coldplay.
- Chris Martin möter George RR Martin. Vad kan gå fel? Som Emilia "Daenerys Targaryen" Clarke frågar sig i sketchen.

Liam Neeson som berättarröst och ett flertal av skådespelarna från serien, samt ett knippe kompositioner av Coldplay, med uppslag som "Rastafarian Targaryen" och "Don't Mess Around With Walder Frey" - vem kan motstå det? Det räcker i alla fall till en tolvminuterssketch som var en av de komiska höjdpunkterna för mig under ett år som annars inte kommer att gå till historien som ett av mänsklighetens mest harmoniska någonsin.


Coldplay's Game of Thrones: The Musical (YouTube)

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones


Kampen om korplaget - ny giv för Netflix
[ 2015-08-23, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

En plötslig hjärtattack. Eller infarkt; jag är såsom lekman inte bergsäker på den exakta medicinska diagnosen. Men den stolta fotbollsklubben står utan ägare. Nu startar maktkampen mellan två syskon om vem som ska ta över presidentskapet och högsta beslutsansvar för den fiktiva staden Nuevo Toledos sägenomsusade Korpar. Den nyligen avsomnade patriarkens son är en playboy med mycket påtaglig entusiasm, men ofta sämre omdöme och impulskontroll. Dottern är en mer administrativ begåvning med stark vilja och nyktrare sinnelag, en smula osmidig i det sociala spelet, men med förmåga att snabbt lära sig intrigera och navigera den tuffa terrängen i "Club de Cuervos".

Netflix har slagit till med en spanskspråkig originalserie förlagd till Mexiko, vilket är en välkommen variation. En tempostark, smattrande fars som eventuellt har djupare satiriska syften, med anspelningar på vad som tilldrar sig i maktens korridorer i landet, åtminstone enligt min mexikanska fru. Roligt är det ofta, med många förbipasserande gliringar och skämt om korruption, TV-såpor och dessutom en möjlighet att utöka sitt ordförråd när det gäller mexikansk slang. Pröva dock helst inte alla de här uttrycken i fel sammanhang. Det vill säga, en del bör av ren självbevarelsedrift undvikas helt som en grundregel.

Det här är inte direkt en skönmålning av idrottsbusinessvärlden och inte heller av familjen. Arrogans och övermod, känslomässig manipulation, sexism och machoism; här svingas det åt alla håll. Med gott humör. Efter en handfull avsnitt är det fortfarande underhållande men kan bli mäktigt vid överdosering. Här haglar förolämpningar och mänskliga explicita tillkortakommanden i parti och sekund. Finns det hopp om framtiden för klubben? Ojalá.


Basfakta om ”Club de cuervos” från IMDb


Andra sommaren med sovjetiska superagenter
[ 2015-08-23, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Inte så många ser den, brukar det sägas. Men de som gör det är nästan unisont lyriska. Och varför skulle de inte vara det? Eller, jag menar givetvis: varför skulle vi inte vara det? Berättelsen om en familj i Washington, där föräldrarna är deep-deep undercover i sovjetiska statens tjänst under Reagan-eran, är något av det bästa som erbjuds i serieväg, alla kategorier, just nu.

Den tredje säsongen av "The Americans" visas väl veckovis på någon kanal men möjligen alltför undanskymd i tablån, medan jag själv precis är färdig med den andra via Netflix. Där försöker 'Elizabeth och Philip Jennings' hålla ihop sitt från början utpräglat arrangerade äktenskap samtidigt som de sätter livet på spel, inte minst nattetid, löser omöjliga situationer och ibland ifrågasätter sina överordnades prioriteringar. Parallellt är deras granne, FBI-agent Beeman djupt insyltad i en affär med en kvinnlig sovjetisk ambassadsekreterare som snart inte är säker på vems ärenden hon går. Alla spionerar på alla. Och inget är svart eller vitt.

Nyligen läste jag en analys av en så kallad Washington-insider vid namn David Rothkopf som för Foreign Policy rankade olika dramaserier förlagda till den amerikanska huvudstaden och med politiska intriger som röd tråd, ur trovärdighetssynpunkt och vad gäller dramatiska förtjänster. "The Americans" blev tvåa på listan, slagen endast av - just det - den av mig alltför lite sedda "Veep". Men före bland andra "Homeland", "House of Cards" och "Scandal". Säger det något?

Spännande är det i alla fall. Och förmodligen fortfarande förtjänt av en större publik. Om inte en radikal försämring skett i den senaste säsongen. Men det har jag väldigt svårt att tro.

Relaterad film: Americans - The Complete First Season


Storpolitisk satir på schemat i "The Brink"
[ 2015-07-31, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Hm. Är det alltså "Homeland - the Comedy" som är den grundläggande tanken? Politisk satir av ett slag vi ser alltför lite av. Särskilt med tanke på världsläget som i sig ofta ser ut som ett elakt skämt. I sommar satsar i alla fall HBO på bröderna Kim och Roberto Benabibs "The Brink" med Tim Robbins, Jack Black och "Daily Show"-medarbetaren Aasif Mandvi i några av de ledande rollerna.

Internationell kris. USA och Pakistan är inblandade. Bland andra. Personer i statens tjänst ställer till det för sig själva. Och för staten. Jag medger att det första avsnittet inte fick mig fullständigt på fall, trots eller tack vare mina ganska högt ställda förväntningar. Del nummer två ökade pulsen, spetsade till situationen och levererade en halvtimme som lovar betydligt mer. Det är så långt jag själv hunnit nu. Men jag ligger efter i schemat så här i semestertider. Associationer väcks till av olika orsaker till allt från Stanley Kubricks "Dr Strangelove", nyare satiriska skapelser med storpolitisk agenda som John Cusacks "War, Inc" liksom, just det, "Homeland".

Tim Robbins är en slug och slipad kabinettsmedlem och rådgivare till presidenten, men lever ett kanske ohälsosamt promiskuöst privatliv som skulle kunna störta honom i djupet, medan Jack Black som lågrankad tjänsteman på amerikanska ambassaden i Islamabad redan i första avsnittet sätter sig rejält i klistret. Pablo Schreiber, känd som korrumperad fångvaktare i "Orange Is the New Black", är här en ofta anlitad stridspilot med ett besvärande beroende av diverse stimulantia som kan skapa besvärande biverkningar när det minst lämpar sig. För att nämna några av de rollfigurer som hittills fått mest utrymme.

Att andra kommer fram mer i ljuset och att serien fortsätter sikta om inte mot stjärnorna så åtminstone solar plexus är min fromma förhoppning framförallt just nu. Som sagt, sylvassa satiriker finns det ständigt behov av. Inte minst nu när Jon Stewart från tidigare nämnda "Daily Show" på Comedy Central är på väg att, tillfälligt eller inte, pensionera sig från den rollen.




Relaterad artikel: En doktor och flera explosioner


Saul från Scratch - slirig men svåremotståndlig
[ 2015-06-06, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

För vänner av "Breaking Bad" är han bekant. Sluge, slirige och uppenbart korrupte men svåremotståndligt småleende och ständigt kreative lagvrängaren Saul. Som inte hette Saul från scratch. Hur det började? Nu har spin off-serien pågått en tid på Netflix. Och för "Breaking Bad"-beundrare är det faktiskt fortsatt fascinerande att följa hans vidare öden och äventyr. Eller snarare få veta vad som formade hans bana.

Humor och hotfullhet varvas i lika doser. Huvudpersonen är än så länge känd som Jimmy McGill och kämpar ibland till synes mot hela världen. Och med att hjälpa sin bror, tidigare framgångsrik advokat själv men enligt egen utsago drabbad av elöverkänslighet och därför isolerad från det mesta i samhället. I cameo-roller, återkommande inhopp kan skönjas tidigare (eller senare) bekanta från, ja den där andra serien, ni vet. Åtminstone en, så långt som vi sett hemma, det vill säga fem, sex avnitt. Så dags är det om inte annat klart att "Better Call Saul" är betydligt mer än ett enkelt sätt att sola sig i glansen från en av 2000-talets mest hyllade TV-serier alla kategorier.

Vi har inte världens mest heroiske huvudperson att hålla i handen. Men Saul/Jimmy tråcklar sig fram på sitt eget högst personliga sätt i juridikens djungel. Och Bob Odenkirk har lyckats hitta ett eget språk, en utkarvad personlighet som inte liknar någon annan omedelbart identifierbar TV-karaktär och som ständigt visar en förmåga att överraska oss. På gott och ont. Frågan är vilket av de två alternativen som är mest underhållande.

Basfakta om

Relaterad film: Breaking Bad - säsong 5


Dödlig statistik inför efterlängtad säsongstart
[ 2015-04-07, Johan Lindahl ] [ Kommentarer ]

Snart börjar det om igen. Kärlek, hat, allsköns intriger och ond bråd skatteindrivning. Och död. "Game of Thrones" är nu framme vid femte säsongen som i Sverige sänds först av HBO och C More. Den av många efterlängtade seriestarten har föregåtts av ett antal trailrar, dokumentärer om inspelningsförhållanden och spekulationer av de båda lägren som utgör kärnpubliken. Med andra ord: de som läst böckerna och jämför alla detaljer i händelseutvecklingen med den Heliga skriften av George "inte den gamle Beatles-producenten utan med initialerna RR emellan" Martin, samt de av oss som inte alls läst särskilt mycket av samma böcker och inte vill veta allting i förväg. Nu ryktas det visserligen att serien officiellt kommer att ta andra vägar i avgörande skeden än vad romanserien gjort. Och till och med, huvaligen, kanske ta död på rollfigurer som fått leva väldigt länge i de böcker där annars dödligheten är erkänt hög.

Apropå det sistnämnda så finns det naturligtvis folk som för statistik över sådant också. I detalj. Namn, rank och avlivnings-/avlidningsmetod. Inte minst på ansedda Washington Post, där medarbetarna Shelly Tan och Alberto Cuadra roat sig med att sammanställa samtliga dödsfall som skett i bild, från säsong ett och framåt. Sammanlagt ska det vara 456 människoöden som kommit till ett mer eller mindre abrupt slut och kilat vidare till andra dimensioner. Givetvis innebär det här saftiga så kallade spoilers för dem som inte följt alla de fyra första säsongerna, men längre än så sträcker sig inte statistiken, mer än att artikelförfattarna garanterar att det blir mer av samma vara. Något annat vore ju sensationellt. Och ingen plats eller något sammanhang är en frizon där säkerheten är en dygd och hämndlystnaden bannlyst.

Rent numerärt var tydligen första vändan den minst blodtörstiga, medan senaste omgången varit värst hittills i avdagetagandehänseende. Det hävdar i alla fall Washington Post i sin illustrerade guide till fenomenet. Läs på egen risk. Den uppvällande saknaden efter svunna hjältar (och karismatiska ärkeskurkar) kan vara svår - och just din nuvarande favorit kan stå näst i tur.


Valar Morghulis! Dödslistan i Game of Thrones enligt Washington Post

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones



<< Tidigare 10    Nästa 10 >>