O Brother, where art thou? (2000)

Komik på randen till magisk realism.

4 russin

Coen Bros brukar kasta sig mellan vitt skilda miljöer för varje ny film. Och "O Brother..." är enligt dem själva Homeros "Odysséen" genom The Three Stooges (det sistnämnda ett fenomen mer bekant för brödernas landsmän än för oss andra, vågar jag väl hävda). En mytologiskt laddad komedi placerad i amerikansk sydstatsmiljö, närmare bestämt Mississippi någon gång mellan världskrigen, med depression och väntan på framsteg. Tre kedjefångar slår sig lösa och börjar jakten på 1,2 miljoner USD, enligt självutnämnde ledaren Ulysses McGill (spelad av Clooney) väl gömda någonstans vid regnbågens kant eller dylikt.

Jag såg filmen första gången (på video) för något år sedan och hade svårt att bestämma exakt vad jag tyckte. Firma Ethan & Joels filmer är inte alltid enkla att skriva något vettigt om, även om jag själv alltid uppskattar dem. Någon riktig genomklappning har de aldrig haft. Min personliga favorit är fortfarande "Arizona Junior", vilket kan bero på att det var den första jag såg ur deras katalog. Deras mästerskap finns i en slags perfektion som inte syns. De skiftar som sagt spelplan utan hämningar från gång till gång och kommer alltid ut på andra sidan med något utöver det vanliga. Det sägs ibland att de skapat ett eget universum och jag är starkt böjd att stämma in.

"O Brother..." är djupt impregnerad av den värme och luftfuktighet som den här miljön erbjuder. Det är ett drypande drama men samtidigt en klarögd komedi som tveklöst hör hemma på den lättsammare halvan av brödernas CV, bredvid "Strebern" och "The Big Lebowski". Musiken är också fullständigt inbakad i filmen. Det LÅTER lantluft, hängiven religiositet, synd, svält, svett och straffarbete om vartannat. Bluegrass, barnkörer, blues och gospel... det är inspirerande. Skivan som följde med blev en storsäljare i sig med grammybelöningar som bonus.

Komiken tar fasta på typer som vi gärna skrattar åt - eller ofta med. Våra hjältar är inte de mest vitkalkade utan oftare virrhjärnor. Det är en historia med flera scener som sätter sig. Dopet vid sjön, där Delmar (Nelson) och Pete (Turturro) plankar in, samtidigt som hymnen "Down to the river to pray" ljuder änglalikt över det solstekta landskapet. Och så Ulysses avmätta avfärdande:
- Ni kanske är kvitt med Gud, men med staten Mississippi är det svårare. Ta sedan mötet med de förföriska sirenerna, följt av ett mystiskt försvinnande och en padda i passiv nyckelroll.
- Det är klart att det är Pete. Titta på honom! som Delmar desperat utbrister.
Lägg till den blinde profeten på spåret (bokstavligen), John Goodmans inhopp som brutal bibelförsäljare och givetvis kedjefångarnas insats i skivstudion. Glömde jag sammandrabbningen med Ku Klux Klan? Det är fortfarande bara ett axplock.

Det här är komik på randen till magisk realism. Gränserna mellan mystik och fysik är svävande. Och dialogen är ett härligt hopkok med nästan manodepressiv karaktär. Ulysses glappar friskt med Pete som butter motpol och stackars Delmar som medlare, en enkelt sinnad men sympativäckande sydstatare (med betoning på statare) i hela sin varelse.

Möjligen har bröderna Coen filmvärldens högsta lägstanivå. Även deras bagateller lyfter över alla medianer och massor. En del regissörer är kända för att improvisera fram stora delar av sina skapelser. Aktörerna spelar ut, upp (eventuellt över) och de förhoppningsvis bästa bitarna sparas för eftervärlden. I fallet Coen påstås det vara tvärtom. De beskrivs som minutiöst förberedda och följer sin uppgjorda plan till punkt och den berömda pricken. Har man en gång hört detta sägas är det lätt att inbilla sig att man ser det exakta mönstret också. Ingenting är slumpartat, även om det ser lekfullt ut. Kanske blir det tydligare i de mer kyligt betraktande gangstersagorna "Blood simple" och "Miller's crossing", men tillåt mig återkomma till dopscenen här, med det vita följet som skrider fram, eller de lika vitklädda (men inte fullt så fromma, vad de själva än tror) KKK-arnas massiva formationer i den mörka natten, som bjuder på obehagliga överraskningar för dem. Jag försöker föreställa mig hur kreatörerna i sin kammare visionerar, målar upp bilderna, ramar in dem och bokstavligt eller bildligt fyller arken framför sig medan de siktar in sig på den sista skruven...

"O Brother, where art thou" är bara ett exempel på deras mångsidighet och, i mer än ett avseende, musikaliska förhållande till film. Det är svårt att
undvika ordet tonträff.

© Johan Lindahl
2003-08-18



Originaltitel: O Brother, where art thou?
USA / Frankrike / Storbritannien, 2000
Regi: Joel Coen
Med: George Clooney, John Turturro, Tim Blake Nelson, John Goodman, Holly Hunter, Charles Durning, Michael Badalucco

Genre: Komedi







     

Dela |