russin.nu - vi tycker om film
Sagan om de två tornen (2002)

Jag har bestämt mig
5 russin

Jag börjar på allvar fundera över om det längre är relevant att jämföra böckerna med filmerna. Istället får jag alltmer en känsla (osann, javisst, men stark) att Tolkien och Jackson är två berättare som i varsin tid och sitt eget medium skildrat och tolkat en myt som är både större än och oberoende av dem, och som lockat fram det bästa hos dem båda. Kommer att tänka på John Boormans "Excalibur", där han med djärv ambition gav sig i kast med Arthur-sagan och gjorde något helt eget och mycket mäktigt, och fritt att fördöma eller gilla efter behag. Det var i alla fall hans, liksom.

Jacksons "Sagan om de två tornen" är mörk, men med påfallande många gnistor av humor insprängda i det knaggliga berget. Oavsett Gimlis oftast roliga one-liners (som kan dyka upp vid de mest oväntade tillfällen) så har filmen en tyngd och ett allvar som är helt ohotade för stunden. Ent-likt strövar Jackson och hans team över filmårets Midgård och slänger konkurrenterna åt sidan som om de vore små orcher. Filmen blir förstås ännu bättre om man ser den för precis vad den är; mittenpartiet i en nio timmar lång film.

Det betyder inte att det inte är en film i sin egen rätt, men den tar sitt avstamp ganska exakt där förra filmen slutade - utan pedagogisk resumé - och hotet och frågorna hänger tungt över de sista rutorna, om än efter en en final som får ordet mäktig att kännas otillräckligt. Brödraskapet är splittrat och vi följer de olika fragmenten över ett Midgård på randen till katastrof. För vissa leder vägen till krig.

"We will not go quietly into the darkness" är en replik som hänger kvar i minnet från den mot slutet alltmer enfaldiga soppa vi kallar "Independence Day", ett av många bortslarvade tillfällen till att göra riktigt massiv film i modern tid. Här är insatserna lika höga, utförandet inspirerat och mänskligheten vägrar även här, trots den andra sidans till synes hopplösa övertag, att tyst lämna historien. Det finns inte många moderna filmögonblick som kan känna sig värdiga att ta upp kampen med slaget om Helm's Deep. Det är inte bara själva drabbningen förstås; det är uppladdningen inför den, presentationen av vad som står på spel, kasten mellan hopplöshet och något slags hopp, ljudet av den annalkande armé som "skapats för ett enda syfte", det plötsligt fallande regnet och den trotsigt upprymda blicken hos Théoden när det står klart att det är fullt krig på gång och det är bara att ge allt. Stort ...

Även om finalen riskerar att sudda ut de föregående händelserna ur minnet finns det förstås mycket annat värt att nämna. Brad Dourif är lika välkommen som brilliant som den lömske Grima. Ett fascinerande samtal utspelas alver emellan om deras odödlighet och människors brist på sådan. Ett riktigt dystert träsk (jag älskar av någon anledning träsk i sagofilmer). En pyrande balrog på en snöig bergsvägg. Enter, ollifanter och annat knytt. Mycket bilder är det, men knappast några trista stillében ...

Och Ringen, den lilla runda huvudpersonen, tappas inte bort. Den representeras av de karaktärer som påverkas mest av den. Frodo som plågas och förändras - men med Sam (en annan rund liten person) som oumbärlig hjälp att hålla huvudet någorlunda kallt - desperata människor som tror att ringen kan utnyttjas för deras syften och inte minst Gollum, som här är en riktig person, enormt uttrycksfull och levande - och digitalt genererad (runt skådespelaren Andy Serkis extrema men märkligt passande rörelser och minspel). Resultatet är häpnadsväckande och djupt tragiskt, oväntat rörande och samtidigt inte utan sina komiska poänger. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande.

"Sagan om de två tornen" är förstås årets bästa film - en på alla sätt värdig uppföljare till förra årets bästa film. Inte för att den är perfekt (jag kan allt reta mig på vissa småsaker), utan för att när den är bra så är den den sortens film man fortfarande drömmer om att få se någon gång ibland. Frågan är dock om jag ens har rätt att recensera trean när den kommer. Jag har nämligen bestämt mig; bestämt mig för att lägga mina sedvanliga invändningar på hyllan; mina "kanske skulle de istället ha ...", mina "ett tränat öga kan lätt se att effekterna på vissa ställen ..." och framförallt mina "i boken var det inte...". Det här är Peter Jacksons Midgård och jag är glad att jag får hälsa på.

FOTNOT
Det känns väldigt roligt att få följa en så osannolik och samtidigt klassisk karriär som Peter Jacksons. Han verkar respektera och älska böckerna - som alla vi andra - men han har också ett självförtroende och en tillförsikt till sin egen förmåga att tolka om dem till film som är ganska häpnadsväckande för en kille som en gång i tiden bakade masker till en hemgjord splatterfilm i mammas och pappas kök, och som helt hoppade över att gå den långa vägen in filmbranschen, från assistent till assistentens assistent och vidare uppåt i hierarkin... När jag första gången såg "Avgrunden" och sedan Jurassic Park och tänkte "nu kan man nog snart göra film av Sagan om ringen", var Jackson inte ens påtänkt till den lista av tänkbara regissörer jag knåpade ihop i huvudet (den toppades istället av Sam Raimi, tro't den som törs). Nu känns det helt rätt. Frågan är bara vad han ska göra härnäst. Vad gör man efter att ha gjort filmernas filmer? Dogmefilm? Sadlar om till urmakare? Hänger med J.D. Salinger?

© Anders Lindahl
2002-12-20


DVD / Blu-ray
2003-12-09
Efter en kort men irriterande försening kom sent i november 2003 den förlängda versionen ut på DVD även i Sverige, tillsammans med de numera traditionella två diskarna fyllda med extramaterial.

Filmen som sådan kunde uppenbarligen bli ännu bättre, för det är precis vad som skett. Utöver att vissa scener förlängts (eller återställts) så att tempot blir mer harmoniskt finns här riktiga nyckelscener. Extra bra bland dessa är en återblick på Boromir, Faramir och sure Denethor, som i ett effektivt slag förklarar den press Faramir har på sig och gör hans omtalade personlighetsförändring lättare att svälja. Att sedan låta Faramir yttra några kloka ord om "fienden" (ord som i boken tänks av Sam) ökar ytterligare på känslan av att man vill bredda bilden av Boromirs bror. Andra tillägg som sitter fint är i mitt tycke Eowyns sorgsna solosång på Theodreds begravning samt en kort dialog där det framkommer något som jag trott att filmmakarna skulle tala tyst om; att Aragorn är närmare 90 år gammal. Fast de flesta som läst böckerna gläds nog mest av att Fangorn nu kommer till Helm's Deep.

Extramaterialet är precis lika intressant som på förra boxen. Precis som i förra boxen handlar det inte så mycket om att "sälja in" filmen i efterhand som att på ett underhållande sätt berätta hur dessa filmer faktiskt tillkom, hur många engagerade människor som var inblandade och hur mycket lustiga saker som hände på vägen. For the ages, liksom.

Ett långt kapitel ägnas "tämjandet" av karaktären Gollum och hur Andy Serkis gick från att bara vara röstskådespelare till att ge ett tydligt avtryck på hela figuren, inte minst dess kroppsspråk. I kapitlet om vägen från bok till manus ges flera ganska bra förklaringar på de skillnader mellan bok och film som väckt mest ont blod bland de bokstavstrogna. Philippa Boyens, som tillsammans med Jackson och Walsh skrivit filmerna, verkar ha kaxat till sig och andas mer självförtroende än i förra boxen. Viggo - som inte hade läst trilogin när han blev ombedd att ta rollen - tycks ha pluggat på ordentligt så att han också kan yttra sig om det ena och det andra med närmast Aragornsk pondus.

Mer roligt: alla olika dialekter, mesigt mysiga Alan Lee kontra besserwissiga, stylade John Howe (kända fantasykonstnärer båda), anläggandet av Döda träsken på olika parkeringsplatser och byggandet av Edoras på en vindpinad kulle, m.m.m. Och då är vi bara på första skivan med extramaterial.

Disc 4 fortsätter infofesten med dokumentärer om stuntteamet, klippningen, ljuddesign, musikskrivandet, de olika kamerateamen utspridda över Nya Zealand, det obligatoriska kapitlet om "bigatyrer" (modeller), samt ett avsnitt om hur mycket datorer som kommit till användning. Detta kan nog störa en del; av någon anledning känns det mycket mysigare att veta hur filmskapare låter konstruera modeller eller anlitar tusentals statister. Men program som Massive, som styr enorma folkmassor, är spännande nog på sitt sätt tycker jag. Det faktum att man äntligen sade "NU kan Sagan om Ringen filmas!" beror till 90 procent på utveckling inom mjukvara och processorkraft.

Extra kul: traditionen att stuntmännen och skådisarna vänskapligt skallade varandra, att Aragorn bröt två tår i en scen som är med i filmen, Frodo i otäck make-up i en bortklippt scen, användadet av publiken på en cricketarena för att skapa Uruk-Hai-hojtande samt inte minst det exemplariska nyttjandet av iPods.

Intressant: precis allt. No kidding. Om det finns något som oumbärliga DVD-boxar hör denna dit lika väl som föregångaren.

"Vi har skapat en version av böckerna som vi tycker mycket om". En nyckelreplik från Philippa Boyens, som påminner om något ganska självklart. Eftersom böckerna aldrig tidigare filmats på riktigt (nämn inte ens Bakshi...) så kan man lätt komma på sig själv med att kräva att de ska VARA böckerna, fast filmer. Tekniken har nått långt nog och nu ska böckerna sömlöst förvandlas till bilder, helt intakta. Dröm på... Som alla andra filmer präglas och färgas dessa av dem som skapat dem. På ett ovanligt bra sätt i det här fallet.


   
 
   
fds
   
Sagan om de två tornen
Originaltitel: The Lord of the Rings: The Two Towers
USA/Nya Zealand, 2002
Regi: Peter Jackson
Med: Elijah Wood, Ian McKellen, Viggo Mortensen, Sean Astin, Billy Boyd, Liv Tyler, John Rhys-Davies, Dominic Monaghan, Christopher Lee, Miranda Otto, Brad Dourif, Orlando Bloom, Karl Urban, Bernard Hill

Äventyr, Fantasy, Krig

Svensk biopremiär: 2002-12-18

Teman:
Belägringar
Sagan om ringen
Tjugohundratalets bästa filmer
Dela |


© 2002 New Line Productions
© 2002 New Line Productions

© 2002 New Line Productions
© 2002 New Line Productions

© 2002 New Line Productions
© 2002 New Line Productions