Monsunbröllop (2001)

Kan verka banalt, men det svänger

4 russin

Färgstarka filmer är nog Mira Nairs främsta signum. Och det här är en av det senaste årets absolut mest vitala och sprudlande filmer. Jag hade tänkt se den redan vid Göteborgs filmfestival i vintras, men förhandspubliciteten hade lockat fler, om man säger så... Det blev en annan indisk film i stället, med något lägre budget ("The black garment"). Av olika anledningar har det dröjt till videopremiären innan jag haft möjlighet att se "Monsunbröllop". Vilket inte lär bli sista gången.

Mira Nair har själv rört sig över världen och arbetat i flera världsdelar. Och en film som den här kanske bara kan vara frukten av en sådan eklektisk bana i branschen. Cirkeln sluts med en charmig genrehybrid som lånar friskt från alla håll och blir någon slags Bollywood-film för den globala marknaden. (Eller sluts, förresten - hon behöver ju inte sluta filma efter det här. Jag tror till och med att hon redan hunnit med en film till). Man kunde kalla det en ensemblefilm á la Robert Altman eller Woody Allen med inspiration från de massproducerade musikaler den indiska filmfabriken i Bombay tagit patent på. Jag skulle gärna beskriva det som "Mycket väsen för ingenting" genom "East is east" med ett stänk av "Moulin Rouge". Och med den högvördiga Shakespeare -referensen erkänner jag villigt att det är Kenneth Branaghs fjäderlätta version jag tänker på.

Kulturkrockarna kommer per omgående när en släkt samlas från olika delar av världen till ett bröllop i New Delhi. Vi kommer rakt in i en smältdegel där det moderna Indien är i förgrunden. Det fattiga Indien, misärens och moder Teresas miljöer som vi matats med genom skolåren och uppåt syns inte mycket av. Från Australien, Dubai och USA samlas den kosmopolitiska klanen. Mobiltelefonerna ringer och välpolerade bilar hämtar vid flygplatsen samtidigt som det framgår att det äktenskap som ska ingås är arrangerat enligt gamla traditioner.

Här finns typerna vi kan känna igen från "Fyra bröllop och en begravning" eller valfri Julia Roberts-komedi. Festfixaren som själv aldrig blivit gift och plötsligt upptäcker att hans upptagna liv saknar en dimension. Den blivande bruden som har tvivel i blicken och en knepig hemlighet, en blyg men trånande ung dam som drömmer om lyckan för egen del och inte är ensam om det även om de flesta är mer utagerande. Alla har sina tekniker att ta kontakt och det förekommer en hel del flirtande i det fördolda. Här anas andra mer svårartade släkthemligheter som det inte talas högt om. Att sedan brudens far är misstänkt lik baptistpastorn som vigde mig och min fru i Örebro för ett antal år sedan är ju också en slags bonus, som väl borde härledas till avdelningen privata associationer och inte ödslas mer trycksvärta på just här.

Det är en universell film med universella eviga frågor; olycklig kärlek, förbjuden kärlek, generationskonflikter och hotad harmoni i paradiset. Äktenskapet är alltid en chansning, vare sig det är arrangerat eller inte, konstateras vid ett tillfälle.

Filmen följer treaktsdramats principer med en stadig puls, den studsar fram till att börja med, kommer sedan till ett aningen lugnare mellanparti och en konfliktfördjupning innan den fartfyllda finalen tar vid. Det etno/multikulturella märks även i musiken som spelar stor roll både i diegetisk och icke-diegetisk form. För den senare svarar den välmeriterade Mychael Danna som tonsatt allt från Atom Egoyans filmer till Ang Lees "Ice Storm" och thrillern "Super 8". Och filmen har en konstant rytm som avspeglas även i väderleken. Varma soliga dagar och ständigt regn på nätterna ger kontraster. Allt i handlingen är ju inte heller solsken, men det blir ändå en våldsamt uppiggande film och en skönhetsupplevelse skyhögt över snittet. Den dryper av en inre glöd som porlar ut ur huden på de inblandade.

Beståndsdelarna har vi sett för, men sedan beror på hur man kryddar. Currydoftande, skulle jag väl skriva om inte varningsflaggan för överdos av klichéer började vaja lite väl synligt. Och så är det alla dessa ögon. Sällan har jag sett så djupt in i så många speglar av själen i en och samma film. Blickar som dödar, bränner, åtrår, drömmer, ljuger, glittrar eller viker undan - hela skalan, som en regnbåge av allt som hör den mänskliga existensen till.

Några små anmärkningar; skiftet mellan engelska, hindi och (som jag läst mig till) punjabi, ibland i samma mening kan verka förvirrande. Jag vet inte om språkförbistringen beror på skådespelarnas modersmål eller ska understryka verklighetsbilden. Några enstaka gånger saknas också den riktiga skärpan i halvbilderna och jag vet inte heller där vad som är orsaken; originalets kvalitet, kopians dito eller om det var ett medvetet konstnärligt val från början. Men det är ganska obetydliga invändningar.

För alla som liksom jag själv aldrig hann eller tog chansen att se filmen på bio är ett besök i närmaste någotsånär välsorterade videobutik våtvarmt rekommenderat. Monsunbröllop är rock’n roll - whole world style. Ser man bara till handlingen kan det hela verka väldigt banalt, men det svänger.

© Johan Lindahl
2002-10-07



Originaltitel: Monsoon Wedding
Indien/USA/Frankrike/Italien, 2001
Regi: Mira Nair
Med: Naseeruddin Shah, Lillete Dubey, Shefali Shetty, Vijay Raaz, Tilotama Shome, Vasundhara Das, Parvin Dabas, Kulbhushan Kharbanda, Rajat Kapoor, Roshan Seth

Genre: Musikal, Romantik
Svensk biopremiär: 2002-02-08







     

Dela |