The Constant Gardener (2005)

Konstant kraftmätning som känns i märgen

5 russin

Något som är slående i John Le Carrés omtumlande thriller ”The Constant Gardener" är hur blåbloddrypande brittiska de flesta av karaktärerna är, trots att det är en internationell story som täcker in flera världsdelar, med epicentrum i Afrika. Det är inte självklart att regissören bakom ”Guds stad" är den förste man skulle tänka sig överföra boken till duken. Men det tar inte lång stund förrän det verkar vara det naturligaste i världen. Fernando Meirelles har med hjälp av en herr Jeffrey Caine koncentrerat och komprimerat över 500 sidor (synnerligen innehållsrik) text till ett explosivt, färgsprakande ödesdrama i paritet med ”Traffic” eller ”Natural Born Killers".

Filmens blomsterdyrkande diplomat Justin Quayle besöker inte lika många kontinenter som bokens, här har dragits ifrån och lagts till dialoger med stor frimodighet men det är inget övergrepp utan ett självständigt sätt att göra just - film av det hela. Det som tidigare varit mer dolt under ytan blir mer explicit, allting skyndar fram, rastlöst och inte i allas smak men det är gjort med självförtroende, som om det inte fanns någon tvekan om strategin. Själv kan jag tänka mig alternativ, men det här är definitivt ETT sätt. Och ju mer jag tänker på det, så framstår det här som den kanske bästa film jag inte såg förra året. Alltså, vad det exakt betyder tänker jag låta vara lite lagom vagt, men det är menat som Stora Ord och ingen lättvindig form av välvillighet.

Förutom bildbombardemanget finns det något väldigt precist i hur replikerna uttalas av framförallt Ralph Fiennes (som Mr Quayle) och Bill Nighy (som karriärdiplomat med tvivelaktig moralisk resning). Rachel Weisz som Tessa är katalysatorn, korsfararen mot all världens ondska som offras... för att rädda jobb i Wales och ansiktet på många höga herrar i maktens boningar.
- Läkemedelsbolag gör aldrig någonting för ingenting.
Nej, de är snarare i nivå med vapenindustrin, klargörs det. Åtminstone delar av branschen är rena charlataner. Nya droger testas innan de är färdigutvecklade, på de fattigaste som inte kan protestera utan att försvinna och glömmas bort av alla som räknas.

Det är sådant som Tessa Quayle och hennes vän Dr Bluhm är på spåren när hennes döda kropp i filmens inledning hittas i en omkullvält jeep i ogästvänliga trakter. Hennes, enligt omgivingen, harm- och aningslöse make har hållits utanför undersökningen. Men varför? Alla har en åsikt om deras äktenskap och vad Tessa hade för sig vid sidan av det, men de som skvallrar vet inte mycket om verklig kärlek själva. Och framförallt verkar ingen inse vad Justin egentligen går för. Redan boken består till stora delar av tillbakablickar, men filmen bryter upp kronologin än mer brutalt och klargör omgående att det här är en berättelse på flera plan och med flera dimensioner. Den är vild och vacker, intensiv och ändå ofta rent meditativ, filmad främst på plats i Kenya där storkapitalet och korrupta myndigheter synes ha gemensamma intressen.

Meirelles lägger till tidsenliga referenser till kriget i Irak och omformar flera passager ur romanen för att de ska passa in bättre i hans bildberättande. Visuellt är det inte precis chockerande olikt ”Guds stad", med sin ibland nästan irriterande intensitet men framförallt för att filmen är så kraftfull, pådrivande, effektiv och levande. Kanske kan den framkalla epileptiska attacker om man är känslig för det. ”Hotell Rwanda" berörde ett likartat område, men höll sig innanför stilistiskt ortodoxa ramar som Meirelles aldrig skulle drömma om. Två körstilar - men samma mål.

En parentes: Rachel Weisz är för övrigt med i en klubb kvinnliga klassaktriser som lyckades med bedriften att under 2005 vara med i både en av de bästa och en av de värsta filmer jag såg. Men det var knappast hennes fel att ”Constantine" kraschlandade. I samma klubb ingår även Nicole Kidman för "Tolken" (bra!) och "Bewitched" (dålig!) och Tilda Swinton (androgyn ängel i ”Constantine" - fler invektiv överflödiga - och häxa i ”Narnia” som kanske inte var en av årets absolut starkaste filmer som helhet, men medge att hon var magnifik).

Musiktapeten här korsar alla genregränser, den med. Allting frontalkolliderar i filmen; kulturer, stilar, färgskalor, samt etiska hänsyn och prioriteringar. Det är en postmodern världsbild som samtidigt vågar närma sig ämnen som botgöring, på ett sätt som påminner om "21 grams”. Trots avstegen från boken, eller kanske tack vare förmågan att stöpa om skriften till hett celluloidstoff så är andemeningen kvar, ilskan intakt och själen bevarad. ”The Constant Gardener" är inte den bekvämaste, mest förbindliga eller strömlinjeformade filmen det senaste halvåret (det borde väl ha framgått nu), men den kräver uppmärksamhet som belönas. Den bevisar att en film fortfarande kan vara ett vapen för medvetandegörande (sexigt ord på svenska) och budbärande som stinger i märgen, och samtidigt ha en Love Story värd namnet.

© Johan Lindahl
2006-02-24

Ralph Fiennes och Rachel Weisz i The Constant Gardener

Originaltitel: The Constant Gardener
USA/England, 2005
Regi: Fernando Meirelles
Med: Ralph Fiennes, Rachel Weisz, Danny Huston, Bill Nighy, Pete Postlethwaite m fl

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2005-11-11







     

Dela |