Moulin Rouge! (2001)
Tragedifest!
Australiensaren Baz Luhrmann har gjort sig en karriär på att filma superklassiska historier på ett så livfullt och engagerat och egensinningt sätt att det känns som om man ser dem för första gången. Eller snarare, trots att man ser hans filmer med föregångarna ekande i huvudet kan man inte annat än uppslukas av hans tolkning. Det är så mycket hjärta och det är ett sådant tryck i bilder, klippning och musik att skepsisen och cynismen inte riktigt orkar eller vill dyka upp. "Strictly Ballroom" och "Romeo + Juliet", hans tidigare filmer, möts här i en sång- och dansfilm om den omtumlande kärleken med dåliga odds.
Luhrmans Moulin Rouge och sekelskiftes-Paris har inte så mycket med verkligheten att göra: det är en plats där konstnärer, kurtisaner och förmögna samlas för att utnyttja varandra i en glittrande sagostad där ingen verkar ha ett vanligt jobb, där byggnaderna verkar hämtade ur en Tim Burton-film, där man kan förlora sig själv helt och hållet genom en kombination av absint och att vara omgiven av människor som alla lever för att ha kul.
Det är bullrigt, extravagant, ofta riktigt kitschigt. Kameran flyger tyngdlöst omkring i staden och tittar in i fönstrena, som en nyfiken fågel som följer handlingen. Klippen är snabba och färgerna exploderar emot en till en märklig blandning av halvgamla låtar i nya kläder. Fulla snobbar i frack sjunger "Smells like teen spirit" trots att det är sent artonhundratal, "Roxanne" blir en uråldrig tango som påstås härstamma från Argentina. Att säga att Luhrmann tar sig konstnärliga friheter är en underdrift. Man vänjer sig dock snabbt vid det och vad som först känns kul, fräscht och roligt blir alltmera en gripande och engagerande historia.
Författaren och poeten Christian (McGregor) kommer till denna magiska plats för att vidga sina vyer, ramlar in i uppsättningen av en pjäs och genom några missförstånd av klassisk förvecklingskomedityp blir han djupt förälskad i den vackraste kurtisanen på Moulin Rouge, Satine, (Kidman), som ska spela huvudrollen. Dessvärre besvaras känslorna. Den rike och givetvis förfärlige greven av Monroth (Roxburgh) har nämligen första tjing på henne och ska finansiera pjäsen, så det blir problem. Problem och en massa sånger.
Användandet av musiken är lysande; ofta ganska banala gamla hits som lyfts nästan till poesi både av sammanhangen och av arrangemangen, och inte minst av att det är skådespelarna själva som framför dem. Kidman sjunger faktiskt mycket bra, och Ewans lite hesa och oskolade sång fungerar fantastiskt. "Your Song" är förvisso Elton Johns största ögonblick, men aldrig har den gnistrat som här.
"Shakespeare in Love" är en liknande film, med lekfull och samtidigt engagerad ton, där skapande av en pjäs vävs in i filmen och i karaktärernas liv. Där olycklig kärlek åtminstone har det positiva med sig att konst blir till i förbifarten. Här finns också drag av Triers "Dancer in the Dark", i ambitionen att göra en musikal som kan tilltala folk som helst undviker "Sound of Music" eller "West Side Story".
Extrema filmer som hyllas av vissa och avfärdas av andra blir antingen tvättäkta klassiker eller glöms bort efter något år. Jag tror att "Moulin Rouge!" hör till den första kategorin. Den är inte bara ett spektakel utan en välspelad, välgjord, extrem film med ett antal goda företräden. Allt är klassiskt, ja klyschigt. Det hela är ganska förutsägbart. Ofta är det fånigt. Det är också fantastiskt bra. Mitt i det underhållande kaoset av färger och filmtrick finns nämligen skådespelare med tonvis av utstrålning, som istället för att spela över spelar oerhört bra. Som beslutat sig för att lura en att tro på det omöjliga och engageras av klyschorna. Det, ännu mer än musiken, gör "Moulin Rouge!" till det nästan-mästerverk den är.
© Anders Lindahl
2001-10-10
Originaltitel: Moulin Rouge!
Australien/USA, 2001
Regi: Baz Luhrmann
Med: Nicole Kidman, Ewan McGregor, Jim Broadbent, John Leguizamo, Richard Roxburgh, Jacek Koman
Genre: Komedi, Musikal, Romantik
Svensk biopremiär: 2001-10-12
