Blogg / Nyhetsarkiv

Älskvärd eller bara... härligt udda?

2009-07-02, Johan Lindahl

Ikväll visar SVT filmen ”I Heart Huckabees", en av de där skapelserna som värjer sig spontant mot både genrebestämning och sluga effektiva sammanfattningar. Dialogrik är den i alla fall och med vissa oväntade fantasy-fasoner mitt i filosoferandet - om jag minns rätt. För några år sedan såg jag den på DVD, men någon riktig recension blev inte av. Kanske var den för udda...Men definitivt oförtjänt av att hamna i total glömska.Regissören heter David O. Russell, är inte överflitig men har svarat för åtminstone en nästan-klassiker i "Three Kings”. Och en rätt eklektisk rollista ger oss Mark Wahlberg, Jason Schwartzman, Dustin Hoffman, Isabelle Huppert och Naomi Watts i ledande positioner. Blir du sedan förälskad eller förb... något helt annat av resultatet, så tar jag inget ansvar för någotdera.

Från förnyare till freakförklarad till...

2009-06-28, Johan Lindahl

Jo, han gjorde ju faktiskt det, det som alla tjatar om nu. Förnyade musikvideon, den nyss avlidne Michael Jackson. Han som var stjärnan över alla andra stjärnor under det 1980-tal då jag själv upplevde tonårstiden och medieutbudet var aningen mer begränsat än nu. I en tid då det enda TV-bolaget i landet kunde påannonsera något i stil med att 'i kväll cirka klockan 23 när de yngsta gått och lagt sig, då kan ni andra ha chansen att se Michael Jacksons nya mycket speciella och banbrytande musikvideo ”Thriller”'. Det var säkert inte exakt så de sade, men det är inte omöjligt...

Just ”Thriller” regisserades ju av den då tämligen hete John Landis, medan ”Bad”-videon några år senare rattades av ingen mindre än Michael Scorsese (som jag nu lyckats nämna två bloggar i rad). Båda de exemplen stack ut för att de bröt upp det traditionella riv-av-låten-till-rörliga-bilder-konceptet och snarare såg ut som minimusikaler eller kortfilmer med en story byggd runt ett musikstycke. ”Bad” anges av IMDb som 17 minuter lång - var den verkligen så lång? Tydligen.

Ingen annan hade riktigt prövat sådana storvulna idéer i musikvideons värld - och inte så många efteråt heller, faktiskt. Rent konstnärligt sätter jag väl Peter Gabriels samlade musikvideobibliotek över Jacksons, men dock. Han var en ojämn artist, men som rimligen haft ett gigantiskt inflytande på hela populärkulturen de senaste 20 åren. Som så många andra hyllade artister genom historien misslyckades han troligen med att tygla sina egna demoner - vilka de nu egentligen var - förirrade sig in i en mörk tunnel och kom aldrig ut på andra sidan. Pardon my pop-psychology.

Min personliga favorit rent musikaliskt, blev ganska snabbt ”Beat It” och så är det nog fortfarande. Synd att han nu levt upp till titeln. Sov i frid.

Lost à la Lehane och Leo

2009-06-21, Johan Lindahl

Genialt eller vansinnigt? Av mystiska öar kan man göra mycket på film (och TV!) men när jag först hörde om filmatiseringen av Dennis Lehanes thriller ”Shutter Island” (”Patient 67” i svensk utgåva) var jag kanske en aning...skeptisk. Är det en perfekt bok att filma eller författarens mest ofilmvänliga? Den satte i alla fall myror i huvudet på mig när jag läste den - särskilt slutet som jag fick repetera ett par gånger. Nu är det inte vem som helst som åtagit sig uppdraget, utan själve Martin Scorsese, med Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Max von Sydow och Emily Mortimer i ledande roller. Nu finns också en trailer ute på vift och verkar faktiskt ganska lovande.

Tidningen Total Film bidrar dessutom med intryck från argentinska filmaren Celia Murga som följt inspelningen (se länk nedan) inklusive en del avancerat namndroppande som Luis Buñuel och Roberto Rossellini. Premiärdatum är utsatt till början av oktober i flera länder, inklusive Sverige. Och trots mina inledande farhågor är det här en av de filmer jag bara blir tvungen att se i år. Om Gud är god och vi får leva, som stävet lyder.

Skärgårdsdoktorn enligt Scorsese

Byt spår!

2009-06-17, Johan Lindahl

Bannlysning är väl inget som filmentusiaster brukat förorda i första andetaget, men... ska vi kalla det här en skarp åthutning om återhållsamhet och bättre omdöme? En herr Brandon Kim på sajten IFC (Independent Film Channel) tyckte i alla fall ganska nyligen att det var dags att säga ifrån. Somliga sånger har använts så ofta i olika filmer att de aldrig borde höras igen, åtminstone inte på film. Typexempel är Leonard Cohens "Hallelujah” (senast hörd under sexscen i ”Watchmen” som jag själv inte sett än) eller soulklassiker som ”Let's get it on” och ”I feel good”. Filmskapare måste förtjäna sin rätt att exploatera sådana sånger, resonerar Kim. Andra låtar var inte ens bra från början och borde aldrig höras överhuvudtaget, enligt artikelförfattaren, som dock inte nöjer sig med att klaga utan även föreslår alternativ.

Men vilka är nu de låtar jag själv helst inte vill höra igen på film? Visst måste det finnas givna exempel, men av någon anledning har jag mycket lättare att så här i denna föregivet ljuva årstid våndas över de svenska sommarhits som brukar gödslas över oss i alla upptänkliga sammanhang. Tänk artister som Tomas Ledin, Gyllene Tider och Peter Lundblad och vad de har ställt till med i sammanhanget. Och deras dåligt förklädda dansbandsplågor var knappast något att hänga i midsommarstången ens från början.

Sånger någon helst vill glömma

Värdigt slut på akut

2009-06-16, Johan Lindahl

Visserligen har jag inte följt de sista säsongerna av "Cityakuten” (även känd som ”ER”) särskilt noggrant utan tagit igen både gamla bekanta omgångar och det jag missat på DVD i tur och god ordning i stället. Men nu när det verkligen närmade sig det absoluta slutet föll jag faktiskt till föga. Gårdagens avsked med ett extra långt specialavsnitt skapade en del nostalgiska vibrationer, särskilt efter den föregående dokumentären (eller vad man nu ska kalla promotionprogram som ordnats fram av producenterna själva). I finalen hade man verkligen ansträngt sig att ge känslan av en epok som går i graven men där livet i den fiktiva skapelsen ändå går vidare och får ett nästan cykliskt förlopp. Någon slutar, någon kommer igen, någons dedikation har gått i arv till en ny generation - och så vidare. Värdigt, på något sätt.

Vad gäller DVD-upphämtningen har jag sett fram till säsong 12, men frågan är om eller när jag får ihop några riktiga recensioner av 11:an (som är en mellanperiod med ganska splittrad karaktär) och 12:an (som är ett steg i rätt riktning igen). Tillsvidare finns tio omgångar recenserade här, men det kan ju vara en jämn och fin siffra att stanna på. Kanske, om inte supernördshjärnan tar över och till varje pris vill bokföra allt...

Tillsvidare får jag väl enkelt sammanfatta sviten med ett käckt ”Kan nån kan Carter!”.

Relaterad film: ER - The Complete Tenth Season

D-dagen fyller 65 - TV-kanalerna missar båten

2009-06-06, Anders Lindahl

Att ingen av de vanliga svenska kanalerna, eller ens filmkanalerna, visar vare sig "Rädda menige Ryan" eller "Den längsta dagen idag" är ju snudd på obegripligt. Av åtminstone vissa förväntar man sig lite historiskt perspektiv när D-dagen firar 65-årsjubileum.

SVT, jag tittar på dig... Men istället får vi "Howard's End" och "Pistvakt". Nog för att subtila dramer om människor som är fast i konventionerna är viktiga, men kunde de inte åtminstone bytt ut Howard's End mot en dokumentär om landstigningen på Omaha Beach?

Relaterad film: Den längsta dagen

Kung Fu-legenden har vandrat vidare

2009-06-04

BBC News rapporterar på sin webbplats att David Carradine hittades död i sitt hotellrum i Bangkok på torsdagen. Den thailändska polisen lutar åt att den 72-årige skådespelaren tog sitt eget liv, men dödorsaken är ännu inte fastställd.

David Carradine är mest känd från många års vandrande och slagsmålande i sent sänd teve under titeln "Kung Fu-legenden", men fick något av en pånyttändning i karriären i och med Taratinos "Kill Bill"-filmer. Carradine befann sig i Thailand för att spela in filmen "Stretch".

Relaterad film: Kill Bill: Volume 1

Roller att dö för

2009-06-03, Johan Lindahl

Dödsscener involverande de stora, riktigt stora filmstjärnorna, brukar allmänt anses vara en bristvara. Eller hur är det egentligen? Amerikanska Premiere har intagit en strikt vetenskaplig och kyligt matematisk attityd till ämnet och kommit fram till att det inte stämmer tillfullo. Vissa Stora Namn gör det dock betydligt oftare än andra ungefär Lika Stora. Dör på film. Men vilka? Börjar vi nysta i det här är det väl dags att hissa varningsflaggan för annalkande Spoilers redan nu. Will Smith, Harrison Ford, Mel Gibson, Denzel Washington, Robert De Niro med flera - skillnaderna är faktiskt överraskande stora i mängdhänseende. Av någon anledning är det bara grabbarnas gräsbitande som granskas. Men det kanske ligger en kvinnlig motsvarighet i Premiers pipeline, vad vet jag. Och vill du kolla facit, med allt vad det kan innebära av eventuellt oönskat vetande - följ länken nedan.

När du går över floden...

Vad - är de inte alltid nöjda?

2009-05-27, Johan Lindahl

- Läs min bok i stället, snälla!
Fler än en författare vars bok omvandlats till film har skriat i öknen, antingen för döva eller väl hörande öron i omvärlden. Nu presenterar The Onions A.V. Club (ja, jag har nog bloggat om någon av deras listor förut) 13 oturliga exempel på hur förlagornas sjösättare gett de efterföljande filmerna på båten.

Clive Cussler råsågade ”Sahara” med Matthew McConaughey som äventyrareen Dirk Pitt för fyra år sedan. Och utan att ha läst boken misstänker jag att han kan ha en poäng i det. Brian Garfield var inte heller överförtjust över hur filmversionen av ”Death Wish” (1974) förvrängde hans ursprungliga, mer komplexa budskap. Och att Stephen King tyckte att Stanley Kubrick totalt missförstått vad "The Shining” handlade om, det är kanske det mest kända exemplet av alla, som The Onion konstaterar. Serietecknaren Alan Moore å sin sida tar i princip på autopilot avstånd från alla försök att filma hans berättelser.

Överraskningar? Stanislaw Lem gillade tydligen ingen av de två inspelningar som gjorts av ”Solaris", filmer som jag pinsamt nog inte har sett men som bevisligen gjort intryck på många, särskilt Tarkovskijs tolkning 1972. ”Forrest Gump” älskades av....ganska många, men författaren Winston Groom var missnöjd. Filmbolaget lyckades på något listigt sätt få hela företaget att framstå som en förlustaffär och Groom fick gå till domstol för att tjäna någon liten hacka på rättigheterna överhuvudtaget. Shit happens, som Forrest skulle ha sagt. Men han förstod sig väl inte på pengars värde. Det viktigaste är att man har en ask choklad.

I som här inträden låten hoppet fara...

Relaterad film: Solaris

Inofficiell Disney-vecka?

2009-05-27

Det är faktiskt en slump, men visst är det ganska mycket Disney den här veckan! Utöver recensionerna av två DVD-samlingar, den ena med Kalle Anka och den andre med den betydligt mindre kända karaktären Oswald, har Hazzan inkommit med en tredje artikel om Disneys filmer - denna med fokus på musikfilmerna.

Relaterad artikel: Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 3

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>