Kill Bill: Volume 1 (2003)
En rafflande halv film
Uma Thurmans namnlösa karaktär kör in i ett färgglatt villaområde i en typisk amerikansk förort. Solen skiner och alla är glada. Hon trycker på ringklockan och en svart kvinna som precis verkar ha satt igång spisen för att laga mat till ungarna, kommer och öppnar dörren.
Sedan bryter kaos ut.
Ett flertal sparkar och knivhugg senare inser man att Tarantino nu utforskar nya områden, och vi är ännu bara vid öppningscenen. Vi som följt hans karriär har ju inte missat hans intresse för asiatisk film – vi minns till exempel Clarence och Alabamas besök till en ”Sonny Chiba Triple Feature” i ”True Romance”, såväl som ”Once a Thief”-klippen i densamma och, icke att förglömma, den ”mexican standoff” som avslutar filmen. Vi minns också hur han plockade story-element direkt från Chow Yun-Fat-rullen ”City on Fire” för ”De hänsynslösa”. Nu är det dock dags för Quentin att på egna ben försöka få till något som inte bara ger revansch för ”Jackie Brown” utan även ger honom titeln som den mest innovativa regissören i Hollywood tillbaka.
Lyckas han? Nja, för det första är det oerhört svårt att säga eftersom Kill Bill: Vol 1 är en halv film. Tarantion ville inte kompromissa med längden på sin film och delade den helt enkelt i två delar. Tänk dig själv att behöva betygsätta exempelvis ”Pulp Fiction” om filmen tog slut när John Travolta och Uma Thurman dansat på Jack Rabbit Slims. Men då ”Kill Bill” är en betydligt enklare historia som behandlar ett tydligare avgränsat karaktärsgalleri, så är det enklare att få grepp om både berättarteknik, dialog och stil.
Uma Thurmans karaktär, som i promotionmaterialet går under namnet The Bride, är en före detta medlem i ett gäng med kvinnliga lönnmördare ledda av en karl som heter Bill. Lite ”Charlies Änglar” eller varför inte Fox Force Five som det skojades om i ”Pulp Fiction”. Under sitt bröllop blir hon, av än så länge okända skäl, överfallen av sina kollegor och ingen mindre än Bill själv sätter en kula i huvudet på henne. Hon överlever men hamnar i koma i fyra år för att så småningom vakna upp med ett begär efter hämnd.
Berättandet är kronologiskt uppstyckat i olika kapitel som raskt kastar sig mellan nutid och dåtid och berättartekniken skiljer sig markant i vissa kapitel. Delen som avhandlar The Brides före detta kollega O-ren Ishiis bakgrund är exempelvis helt och hållet anime, medan vissa delar känns mer som traditionell amerikansk action och slutscenen som är en härligt överdriven fightsekvens som helt enkelt bara kan beskrivas som filmad anime. Actionscenerna i filmen är verkligen ögongodis, med nedtonat wire-arbete, läckra stunts, fantasifull scenografi och snygga vapen. Blodet sprutar som i våldsamma anime-filmer och antalet extrema närbilder på svärd är antagligen amerikanskt filmrekord.
Det är också detta som gör att filmen haltar en aning, stilen är hela tiden överordnad historien och detta yttrar sig till slut i uteblivna rysningar genom ryggraden i scener som är otroligt spektakulära men som saknar nerv eftersom substansen och empatin saknas helt. Vi bryr oss aldrig på riktigt om karaktärerna eftersom regissören hela tiden skapar distans till publiken genom oräkneliga referenser till andra filmer och ett aldrig sinande överanvändade av filter och trickfilmning. Hela tiden denna glimt i ögat som går från att vara charmig till att helt enkelt stänga av mig känslomässigt. När The Bride slaktat ner 300 japaner och ger den sista överlevande, rädda kraken rumpsmisk med svärdet, varpå han springer därifrån, har jag nästan helt tappat inlevelsen. Filmen är så medveten om sig själv så att det ibland blir rent parodiskt. Ironiskt nog är den helt tecknade episoden av filmen den med störst emotionell kraft - filmen i övrigt kommer inte ens i närheten.
Vi saknar också den genomarbetade dialog som Tarantino skämt bort oss med i tidigare rullar - visst finns här guldkorn i enstaka repliker men vissa sekvenser, exempelvis Sonny Chibas scener är faktiskt rent ut sagt dåliga med fördomsfulla, simpla, högdragna och extremt långdragna replikskiften.
Filmen i sin helhet representerar något nytt inom amerikansk film men du kommer aldrig att kunna plocka ut enskilda scener som filmhistoriska klassiker eftersom du känner igen allt sedan tidigare. Snyggt gjord Big Mac som serveras på en lyxig restaurang, liksom. Det är kontexten och i den här filmens fall; ytan, som är det primära och det som ändå gör filmen unik och det är det som alla kommer prata om – om än aldrig i samma utsträckning som ”Pulp Fiction”.
”Kill Bill: Vol 1” är skamlöst underhållande och står på många sätt ut från det övriga filmutbudet men det saknas något väsentligt. Kalla det substans, nerv eller vad som helst som hade fått filmen att lyfta från ”underhållning för stunden” till klassiker. Jag vill heller inte dra alltför många slutsatser innan Vol 2 haft premiär, då projektet ändå har stor potential och om briljansen som endast bitvis glimtar fram i ”Vol 1” visar sig mer framträdande i uppföljaren så kommer även ett högre betyg att pryda den recensionen.
FOTNOT
För dig som letar referenser till Tarantinos tidigare filmer, då han verkar ha ett syfte att knyta sina filmer till ett och samma universum, så hittade jag i alla fall ett par stycken. Uma Thurman gör ”square”-tecken med fingrarna, och på en flygplats i Japan gör man reklam för Red Apple-cigaretter, samma påhittade märke som Bruce Willis röker i ”Pulp Fiction”.
© Johan Hultgren
2003-11-15
Originaltitel: Kill Bill: Volume 1
USA, 2003
Regi: Quentin Tarantino
Med: Uma Thurman, David Carradine, Lucy Liu, Daryl Hannah, Vivica A. Fox, Michael Madsen, Sonny Chiba
Genre: Action, Animation
Svensk biopremiär: 2003-12-03
Teman: Stockholms filmfestival 2003
Relaterat: Kill Bill: Volume 2 (2004)
Relaterat ur russinbloggen
2003-02-25: Döda Bill i två delar?
2003-07-22: Kill Bill splittas faktiskt
2009-06-04: Kung Fu-legenden har vandrat vidare
Ingår i följande teman
