Kill Bill: Volume 2 (2004)

Kanske för mycket av det goda

Detta har hänt:

(om du inte sett ettan kan det vara en bra idé att göra det istället för att läsa den här recensionen)

Efter att ha vaknat efter fyra års koma är The Bride besatt av tanken på att mörda Bill, den man som satte en kula i huvudet på henne mitt under förberedelserna för hennes bröllop. Tanken var att hon skulle lägga vapnen på hyllan och bli en mamma istället, men så blev det nu inte. Hon har redan avverkat ett par av sina forna kollegor under massiv och underhållande blodspillan men det finns folk kvar. Folk som, liksom hon själv, är högst kapabla att försvara sig.

Volym 2 är en logisk fortsättning på ettan. Med andra ord, om man älskade ettan kan man mycket väl älska även finalen. Hos mig infinner sig inte riktigt den sanna kärleken. Det är läckert och underhållande, men det är inte fantastiskt. Om resten av texten mest låter som gnäll är det väl för att Tarantino borde kunna göra just något fantastiskt. Det har han inte gjort på tio år nu, men jag tror fortfarande att det finns hopp.

Pendlingen mellan olika genres och mellan lugn och kakafoni är densamma som i ettan. Thurmans brud får lika mycket stryk och reser sig envist igen. Däremot finns här inte samma extravagans som i exempelvis brudens kamp mot 88:orna i ettan, eller den animerade sektionen. Tempot är något lägre, fienderna färre, och allvaret i den mån det ska uppfattas som allvar något större.

Karaktärerna är mot sagans slut också lite mindre kul än i början. David "Kung Fu" Carradine (Bill själv) äger rutan i sitt första större uppträdande i filmen, men till slut får han lite väl mycket utrymme att breda ut sig. Darryl Hannahs mördarblondin hade jag hellre sett mer av. Michael Madsens hillbillyskurk har för lite karisma, även om det kanske är avsiktligt. Den kinesiske Mästern som Lär Upp, givetvis en oumbärlig karaktär, känns nästan lika onödig som självklar.

Sa jag underhållande? Jovisst, men inte för alla. Avsikten verkar ofta vara att göra en illa berörd snarare än berörd. Det begås många grymheter, men eftersom de mestadels begås mördare emellan tar det inte riktigt. Det är alltså underhållande i betydelsen "det händer verkligen en del". Förvisso är brudens mörkaste ögonblick i filmen en scen i den tyngre skolan, men det är inte nytt och man känner fortfarande inte riktigt att hjärtat är med.

Ok, visst. Det ska man kanske inte göra. Det är ju en gottepåse, en stilövning, en lekplats byggd för och av en intressant regissör. Tarantino hyllar inte med de här filmerna någon viss genre. Han hyllar alla de sorters filmer han gillar. Tillsammans med diverse smaker av asiatisk film häller han exempelvis in en stor skopa spaghettiwestern. Trots alla samurajsvärd och Kung Fu-stilar är det lika mycket Sergio Leone som gör sig påmind filmen igenom, inte minst i musiken - bland annat hör vi just några Morricone-strofer vid valda tillfällen. För övrigt har QT:s kompis Robert Rodriguez också skrivit lite originalmusik till filmen.

I sann Tarantino-anda får det talade ordet lika mycket utrymme som våldet, men här känns det som om någonting fattas. Dialoger och monologer tillåts pågå länge, länge, men särskilt många blivande klassiker till rader hör vi inte. Det är bland annat därför som jag faktiskt kan tycka, såhär med facit i hand, att den tudelade "Kill Bill" kanske ändå kunde gjort sig ännu bättre som en, lite kortare, film. Det är inte så mycket som fattas för en tämligen helgjuten filmfest, det är tvärtom lite för mycket av en del. För många olika stilar som expertmässigt imiteras, för många filmreferenser som man inte nödvändigtvis faller pladask för även om man sett och gillat originalet (case in point, den underbara "Shogun Assassin"). Tarantino hänvisar till och med till sig själv (NBK). Frågan är om inte hans ambitioner slåss lika mycket som hans huvudpersoner. En film som säkert kläcktes som en kul idé om att leka med genres blir till något som ska ha ... allt. Det ska bara, bara vara underhållande, men nog tusan ska det vara lite allvar också. Det blir... lite för mycket.

Vilket förstås leder mig till den självklara vitsen: det är visst lättare att döda Bill än sina darlings.

FOTNOT:
Inte för att jag brukar reta mig på klaffel,men det finns ett tillfälle då Michael Madsen sparkar iväg ett samurajsvärd som ser ut att sätta sig väldigt snyggt i något närliggande föremål. I nästa klipp ligger svärdet på marken. Fast det kanske är ett avsiktligt fel, menat som en hyllning till produktioner där man bryr sig föga om sådana detaljer.

© Anders Lindahl
2004-04-20

Originaltitel: Kill Bill: Volume 2
USA, 2004
Regi: Quentin Tarantino
Med: Uma Thurman, David Carradine, Lucy Liu, Vivica A. Fox, Michael Madsen, Daryl Hannah m fl

Genre: Action, Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2004-04-23

Relaterat: Kill Bill: Volume 1 (2003) Shogun Assassin (1980)

Sök