Shogun Assassin (1980)

En hämnare hämnas, med hjälp av sitt lilla barn

4 russin

Bland alla de filmer som varit inspiration till "Kill Bill" ligger utan tvekan "Shogun Assassin" högt på listan. Själv har jag också alltid gillat den; faktiskt ännu mer än Tarantinos slåssgottepåse. Sammanlagt hinner Lone Wolf avverka ännu fler hejdukar än The Bride, med effektiva svärdshugg eller mer påhittiga knep, men det är inte bara bodycount-mässigt som den slår sin wannabe på fingrarna.

Det här är berättelsen om hur Shoguns bödel blev en demon som gick längs hämndens stig, berättar en mycket ung röst i filmens början. Rösten tillhör hämnarens son, en charmig liten kille som följer med genom hela historien. Hans enda uppgift är ingalunda att räkna hur många ninjas och samurajer som farsan dödar (för att veta hur många själar han ska be för). Nej, grabben hjälper allt till så gott han kan - bland annat med hjälp av några smarta modifikationer på barnvagnen. Prata verkar han inte ha lärt sig än, vilket ger en liten uppfattning om åldern. Meningsbyggnaden i hans interna monologer, som alltså utgör filmens berättarröst, är dock helt korrekt.

Lone Wolf, som hans pappa kallas, ser inte riktigt ut som den hårdaste samurajen i landet. Lite gammal, lite plufsig. Men döda, det kan han, vare sig han jobbar för Shogun eller mot honom. Mot Shogun börjar han jobba när den gamle härskaren blir nojig och låter sina mannar döda hans fru. Efter ett litet test med en boll och ett svärd beslutar sig Wolf att med sig sonen. Filmen är sedan en resa mot hämnden, men om denna hämnd hinner förverkligas under filmens gång tänker jag inte skvallra.

Konstateras kan i alla fall att den osannolika duon lever i ständig fara. Shogun är lika angelägen att se Wolf död som vice versa och sänder eskadrar av proffsdrabanter mot honom. Faktum är att filmen nästan kan beskrivas som en serie kamper, med korta pauser emellan. Kamperna är sällan särskilt jämna - eftersom ingen verkar ha en chans mot gubben. En skara ninjakvinnor hör till de tilltänkta Lone Wolf-dödarna med bäst chans att lyckas. Deras förevisning av sin kompetens är sällsamt elak, i alla fall. Men hårdast motstånd bjuder kanske The Masters of Death på i slutet av filmen - tre män i gigantiska hattar som fick stå modell för en lite mer komisk trio i Carpenters "Big Trouble in Little China".

Kaskader av ljusrött blod, svärd halvvägs genom skallen, kroppsdelar som flyger och far - alla gillar väl inte sån't. Men de flesta gör ju det och det här är ett exemplariskt verk i genren.

Exemplariskt och lite ojämnt. Det är generöst med överspel ibland (inte minst från Shogunen, som annars påminner starkt om valfri åldrad härskare i en Kurosawa-rulle) och en ofta stel dubbning till engelska. Repliker som "I am the supreme Ninja!" lockar gärna till skratt, men det gör ju inget. Ungens voice-over är dock väldigt bra och han har också de bästa replikerna. Estetiskt skiftar det mellan inspirerat och ibland vackert till lite skakigt och tidstypiskt. Den synthiga musiken låter inte sådär jättedyr.

Det här är ändå en gedigen klassiker, med sitt stenhårda våld sett genom den lille ungens ögon. Hellre några snedsteg, om man samtidigt får massvis med bra idéer, än en konsekvent "okej" film. Tillsammans med den hårda tonen finns det också några rätt rörande ögonblick - som när sonen får ta ansvaret en kort stund när Lone Wolf har fått för mycket stryk. Strax därefter kommer också den suveräna "brunnscenen".

Filmen känns i ärlighetens namn lite oavslutad. Förklaringen är enkel. Filmen är, om jag förstod allt rätt, en hybrid av två japanska filmer av Kenji Misumi, ihopklippt och dubbad till engelska under överinseende av Robert Houston (som för övrigt är en av skådespelarna i Cravens "Ögon i natten"). Det borde väl inte fungera, men fungerar gör det alldeles utmärkt. Med alla små brister är en femma kanske inte aktuell, men med alla små genialiteter är fyran oundviklig.

© Anders Lindahl
2005-03-11


DVD / Blu-ray

Bildformatet är enligt texten på Vipcos skrikiga utgåva "normalt". Det betyder i det här fallet att samma film som på den VHS-utgåva jag såg för länge sedan var ohjälpligt ihoptryckt kan fås att se helt "normal ut" på en widescreen-TV. Det fanns ju förr en otrevlig vana att just pressa ihop bilden på bredden för att den skulle "passa rutan", långt innan anamorfisk bild blev något som gemene man hade någon faktiskt nytta av i sina konsumentutgåvor. Det kan man dra nytta av nu, trots att det kanske inte ens var avsikten. Kort sagt, köp den om din TV stödjer 16:9. Då blir det bra.

Påståendet om att deras utgåva är mer oklippt än de sedvanliga kan dock mycket väl stämma. En del små styggelser kändes rätt nya i mina ögon.
Originaltitel: Shogun Assassin
Japan / USA, 1980
Regi: Robert Houston Kenji Misumi
Med: Tomisaburo Wakayama, Kayo Matsuo, Minoru Ohki, Akiji Kobayashi, Shin Kishida, Masahiro Tomikawa

Genre: Action
Hemmabio: 2008-04-29
Teman: Skådespelare regidebuterar

Relaterat: Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance (1972) Ögon i natten (1977)


Ingår i följande teman


Skådespelare regidebuterar





     

Dela |