Ögon i natten (1977)
Monster möter mothugg
"Stay on the main road".
"Wassa madder, you don't like dog anymore?"
Två nyckelrepliker från en film som det är fritt fram att inse något annat om än vad undertecknad kommit fram till. Själv tycker jag att den, i brist på ett bättre uttryck, "fungerar fint".
Det är ett ganska stort sällskap som hoppar ur bilen och husvagnen vid den ensliga macken Fred's Oasis. En hel tre-generationsfamilj komplett med ingift folk, en bebis (och ett par stöddiga schäferhundar) ser sig om på den ödsliga öknen de stannat till i på vägen till L.A. Någonstans därute finns en silvergruva som de har ärende till.
Mackägaren, gamle skäggige kufen Fred, verkar dock inte så sugen på att ge dem väganvisningar ut i obygden. Gruvan är tom på silver och armén använder öknen som skjutbana - ge er inte ut där - lyder hans råd.
"Besides, there's nothing back there but animals," menar han och det är inte svårt att läsa den dubbla meningen.
Vi tittare har nämligen precis fått veta att Fred samarbetar lite halvhjärtat med något slags kriminellt gäng någonstans ute på vischan, och att gänget styrs av någon kallad "Jupiter" som verkar rätt våldsbenägen. Detaljerna kring gängets verksamhet och relation till Fred ligger ännu i det fördolda, men jag törs avslöja att det inte rör sig om någon organiserad liga med pengar framför blicken utan snarare en slags inverterad kärnfamilj som nog skulle kunna umgås ganska avspänt med Leatherface och hans vänner i "Motorsågsmassakern".
"Ögon i natten" kom bara några år efter Hoopers stilbildande kannibalrulle och likheterna finns helt klart där. Samtidigt hade kanske inte "Motorsågsmassakern" sett ut som den gjorde om det inte var för Cravens egen "The Last House on the Left" från 1972, så det var kanske ett givande och tagande som ledde fram till vad jag betraktar som Cravens cinematiska höjdpunkt.
Jodå, jag har sett alla Screamfilmerna. De är väl okej, om än knappast genialiska. Och visst har jag sett den tjänliga första "Nightmare on Elm Street" och den kväljande självbelåtna "Wes Craven's New Nightmare". Just genom att den inte är en klurig, ironisk, fiffig rulle med stjärnor i, så blir "Ögon i natten" en mer skrämmande sorts skräck, och genom att avstå från några av "Last House on the Lefts" mest provocerande grepp placerar den sig mer bekvämt i genren - utan misslyckade pretentioner att vara "mer". Brutal, tidstypisk, kanske inte så briljant spelad, eventuellt skrattretande på sina ställen, men på det stora hela svår att värja sig emot. Vad spelar det för roll huruvida busarna bland kullarna ser lite fåniga ut i sina Hedenhös-utstyrslar, de är lik förbaskat mordiska och livsfarliga och hinner göra en hel del vidriga saker mot valda medlemmar i den Snälla Familjen innan filmen är över. Det är svårt att skratta åt något som håller på att döda en...
Och å andra sidan ser Pluto (Michael Berryman) ännu mer genuint märklig än fånig ut (på grund av ett syndrom kallat Hypohidrotic Ectodermal Dysplasia, vilket givit honom en stabil karriär i skräckgenren), och Robert Houston är faktiskt bra som den yngre sonen som först börjar förstå att det är fara och färde. Och visst är det avsiktligt som filmen lockar till garv åtminstone ibland.
Craven trycker riktigt effektivt på känsloknapparna när han bussar landsbygdsmonster av den värsta sorten på en samling civiliserade men inte helt försvarslösa storstadsbor (äldstefar är nypensionerad polis, yngste grabben är ganska atletisk och hundarna är inte direkt timida). Att familjen rättvist delar på pistolerna och sedan ber en bön tillsammans innan de sprider ut sig för att hämta hjälp efter en smärre bilolycka är både lite komiskt och lite rörande.
Wes lämnar avsiktligt eller inte fältet vidöppet för tolkningar och analyser. Handlar det om vår rädsla för det primitiva (om än med Walkie-talkies)? Är det en svart komedi? Är det en studie i hur snabbt fridsamma människor kan ta till våld när hämndlusten eller överlevnadsinstinkten väcks? Finns det stoff för den mytologiskt eller astrologiskt intresserade att finna i familjens namn (Jupiter, Pluto, Mars...)? Och visst finns det en dubbel tanke med miljövalet - där atombombstestningar i närheten inte bara garanterar brist på människor utan också kan förklara diverse anomalier?
"I viss mån", kan man säkert svara på allt av ovanstående. Men "Ögon i natten" är framför allt skitig, grynig, skoningslös 70-talsskräck av bästa old school-typ. Och det ska betraktas som något positivt, om man får tro mig!
Effektiv skräck cirklar ofta kring känslan av att vara utlämnad. Här, omringad av järnrika berg som stör ut radiosignalerna och betraktad på avstånd av illvilliga ögon, kan vi verkligen prata om att familjen är utlämnad. Men de slår tillbaka så gott de kan, och belåtelsen i att se monstren möta mothugg (från både människor och en väldigt initiativrik hund) är potentiellt det största och troligen osundaste nöjet med "Ögon i natten". Valet av slutbild visar dock tydligt att man inte bara förväntas se det som underhållning.
För varje scen som ber om att hånas, så finns det också en riktigt stark scen - vars like du aldrig kommer hitta i exempelvis "Fredagen den 13:e".
Craven må ha överskattat de humanistiska ambitionerna med sin "Last House on the Left", men vid några tillfällen i "Ögon i natten" framgår det klart att han faktiskt är en rätt vettig människa. Som gärna gör filmer om vettlösa människor.
FOTNOT
Robert Houston, som spelar Bobby, debuterade tre år senare som "regissör" eller "omarbetare" av det lilla massakermästerverk vi känner som "Shogun Assassin". Sedan har det blivit vitt skilda produktioner, senast Oscarvinnande kortdokumentären "Mighty Times: The Children's March" från 2004.
Som ganska många gamla skräckisar är "Ögon i natten" remake-aktuell. Alexandre Ajas version påstås i skrivande stund vara klar till 2006.
© Anders Lindahl
2005-05-30
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
I hur stort behov filmen var av restaurering framgår i den "restaureringsdemo" som finns med på Atlantics utgåva - vilken är en del av deras Wes Craven-box. 16:9-widescreen, kommentarsspår av Craven och Peter Locke och lite annot gojs gör utgåvan klart köpvärd om man liksom jag tycker att "Ögon i natten" rockar fetare än Cravens alla andra filmer.Kommentarsspåret är för övrigt mindre defensivt än det till "Last House on the Left". "Ögon i natten" är ju en mer renodlad skräckfilm utan de diskutabla provokationerna från debutfilmen, och Craven hade också funnit sig till rätta med tanken på att vara en skräckregissör.
Originaltitel: The Hills Have Eyes
USA, 1977
Regi: Wes Craven
Med: Robert Houston, Susan Lanier, John Steadman, Martin Speer, Dee Wallace, Russ Grieve, James Whitworth, Lance Gordon, Michael Berryman
Genre: Skräck, Thriller
Teman: Kannibalism
Relaterat: Shogun Assassin (1980) The Hills Have Eyes 2 (1985)
Ingår i följande teman
