Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance (1972)
”Your father will walk the path of blood and death”
Bödeln Itto Ogami tvekar inte ens att halshugga ett litet barn när ordern kommer. En märklig huvudperson, kan tyckas.
Att första scenen i filmserien ”Lone wolf and cub” inte kom med i ”Shogun Assassin” är knappast förvånande. Och ”Shogun Assassin” är alltså, för att reda ut det viktigaste direkt, inte bara filmen som The Bride tittar på med sin dotter i ”Kill Bill 2” utan också ett riktigt lyckat, engelskdubbat hopklipp av de två första filmerna i en legendarisk serie samurajfilmer gjorda mellan 1972 och 1974. Om Tarantino hade velat impa lite mer hade han förstås sett till att de tittade på originalet …
För att dröja lite till vid skillnaderna. När man försöker memorera namnen i expositionsharangen om ninjas, klaner och annat som följer på den slående öppningsscenen inser man hur genialiskt ”Shogun Assassin” gjorde något betydligt mer lättillgängligt av de här filmerna. Den förklarande berättarrösten ur barnets perspektiv är ett snilledrag som man faktiskt kan sakna. Å andra sidan är originalsviten (i sin tur baserad på en kultförklarad manga) längre och ger förstås ännu fler kultiga kreddpoäng.
Och inleds alltså med filmen ”Sword of Vengeance”, som alltså inleds med att vår förmodade hjälte avrättar ett barn. Japp, bödeln är osvikligt lojal mot den grymma shogun, även om offret för dagen är en mycket liten lord. Arbetsbeskrivningen inkluderar också att hjälpa vuxna vasaller utföra sitt påtvingade självmord när chefen tycker det vore lämpligt. Men klandra honom nu inte för hårt. Ingen sätter sig upp mot sin herres order i gamla feodala Japan. I alla fall inte förrän han blir lömskt förrådd och förlorar sin hustru och ställning, vilket presenteras i den kronologiskt hoppiga inledningen. Itto faller nämligen offer för en lömsk fälla med planterade bevis, allt ränksmitt av den giriga Yagyu-klanen med den gammalsminkade Retsudo som grå eminens.
Och så bär det av ut på vägarna. En ensam varg (en av hundratals roller för Tomisaburo Wakayama) och hans unge, för att övertydligt förklara titeln. Det förrädiskt plufsiga ansiktet har fastnat i en stoisk min. Han vandrar genom landsbygden med sonen Daigoro i barnvagnen och banderollen ”son att hyra, svärd att hyra” på ryggen. Det förstnämnda kan innebära att en sörjande mor får en stunds tröst. Det sistnämnda innebär att han dräper en eller flera personer mot en flat rate-avgift. Upplägget lär för övrigt kännas bekant för de som följer Disneys "The Mandalorian". Tiden är någon gång under Edoperioden. Enkla skjutvapen kan dyka upp, men det är helt klart svärdet som mestadels gäller.
Sonen Daigoro är tålig och har fostrats därtill från bebisben. Han var ett år gammal när modern mördades och har inte haft mycket skoj sedan dess. Han talar inte, men när situationen kräver det kan han hjälpa till. I första filmen exempelvis med en spegel som bländar farsans motståndare just vid rätt tillfälle. Och själva vagnen döljer vapen som snabbt kan monteras ihop och briljeras med.
Klarrött blod kommer spruta. Katanor kommer svischa. Huvuden kommer bokstavligen rulla. Namn på olika klaner kommer paradera förbi, hånandes dina försök att memorera dem. Och en hel del snygga scener kommer utspela sig i fina japanska interiörer och landskap i en film präglad både av Kurosawa-stilighet, Leone-spänning och, visst, cheesighet. Förtexterna och musik är härligt genre- och tidstypiska. Det är en sorts film som det ofta gjorts pastischer på men som ändå är mest underhållande i originalform.
Som betyget visar klassar jag knappast första filmen i serien som ett mästerverk - replikerna är till exempel ofta lika simplistiska som utförandet är träigt - men sett till genuin kultfaktor och underhållningsgrad är konceptet svårslaget. Bland allt det som sticker ut kan nämnas de två lojala samurajer som är beredda att dö i kamp mot Itto för att deras herre ska veta med säkerhet att det verkligen är den oslagbare Ogami han lejer för ett uppdrag. Eller tillbakablicken där sonen själv får välja sitt öde; svärdet eller bollen. Eller när han nedkämpar otaliga krigare med barnet på ena armen, i vad som skulle kunna vara en inspiration till en klassisk scen i John Woos ”Hard-boiled”. Eller när han stoiskt spelar harmlös fegis inför laglösa och grymma män vid ett spa bland varma källor. Tills han inte gör det längre.
Så vandrar han på sin väg mot hämnden, mellan strider och stunder av lugn. Och om en fallen kvinna skulle råka falla lite extra för honom så betyder det inte att hon får följa med honom på färden. Är man ensamvarg så är man.
© Anders Lindahl
2020-04-08
DVD / Blu-ray
Samtliga filmer plus Shogun Assassin och en drös extramaterial finns på blu-ray i fin box med bra booklet från Criterion.
Originaltitel: Kozure Ōkami: Kowokashi udekashi tsukamatsuru
Japan, 1972
Regi: Kenji Misumi
Med: Tomisaburo Wakayama, Akihiro Tomikawa, Tomoko Mayama, Yūnosuke Itō, Fumio Watanabe
Genre: Action
Relaterat: Shogun Assassin (1980)
