Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011)
Efter camping kommer krig
Allting har ett slut, även den mest framgångsrika fantasyserien sedan Tolkiens dagar. Den första boken om den unge trollkarlen Harry Potter kom ut 1997. Därefter har det blivit ytterligare sex böcker som översatts till en stor mängd språk och sammanlagt sålt sådär runt 300 miljoner exemplar. Succén gjorde att filmatiseringar också tidigt kom igång. "De vises sten" kom på bio 2001 och introducerade barnskådespelarna Daniel Radcliffe, Rupert Grint och Emma Watson för en världspublik. Tio år och sju filmer senare är de nu tillbaka för sista gången i rollerna som Harry, Ron och Hermione i den avslutande Harry Potter-filmen.
Den sista boken i serien har delats upp i två filmer, varav den första delen gick upp på bio 2010. Del två tar vid där förra delen slutade. Harry och vännerna fortsätter jaga horrokruxer (delar av Voldemorts själ) samtidigt som styrkorna samlas på båda sidor för ett avgörande slag mellan gott och ont. Och platsen för striden är naturligtvis Hogwarts där de miljöer som byggts upp under åren, och filmerna, som gått nu också kan raseras. Inför slutstriden får vi också återse många gamla ansikten från serien, både levande och döda, som nu kommer för att ta del av den sista kampen. Oväntade hjältar tar ny plats och kända bekantskaper råkar illa ut när striden rasar, och i främsta leden på respektive sidor står naturligtvis Harry och Voldemort.
Harry själv har vuxit till sig. Han har serien igenom varit smått irriterande i mina ögon. Han är inte personen som får saker att hända. Saker händer istället med honom och han reagerar utifrån dessa. I den avslutande filmen är det äntligen Harry som visar lite drivkraft och det är väl på tiden såhär i seriens slutskede.
Stora delar av "Dödsrelikerna: del 2" handlar om slutstriden naturligt nog. Men lite för stort fokus har lagts på strid och för lite på dess konsekvenser. Det är snyggt, det är händelserikt och det är väldigt oengerande. Framför allt har filmen för bråttom vidare för att låta scener av sorg och ond bråd död riktigt sjunka in. När det handlar om avsked från personer som funnits med i åtta filmer kunde detta gärna fått ta lite plats.
Av samma anledning byggs inte heller förväntningarna på vad som komma skall upp på ett riktigt lyckat sätt. Fokuseringen på action i del två blir en stor konstrast till första delen som nästan uteslutande var förberedelser. Och camping förstås. Lagom är som vanligt bäst och var för sig fungerar dessvärre inte de två delarna så bra som de skulle kunna.
När jag skrev om "Halvblodsprinsen" för ett par år sedan tyckte jag att det var en bra idé att dela upp sista boken i två delar för att slippa stryka för mycket av handlingen. Med facit i hand håller jag inte längre med mig själv. Helheten hade blivit bättre om det istället varit en film. Del två hade mått bra av lite av den förberedelsetid som finns i ettan. Och del ett kommer för alltid vara den del i DVD-boxen som hoppas över när filmerna ska betas av i ett Harry Potter-maraton. Det finns trots allt gränser för hur intressant campande kan bli.
Potterfilmerna har serien igenom hållit en relativt hög kvalitet, vilket väl är att förvänta sig när modern tids mest eftertraktade fantasy-franchise blir film. Svackor har såklart funnits, såväl som styrkor. Till de senare kan man räkna "Fången från Azkaban" (2004) och "Den flammande bägaren" (2005). Sedan "Fenixorden" (2007) är det David Yates som stått för regin och han har hittills hållit en stabil om än något tråkig linje i filmskapandet. Det har inte varit dåligt, men har heller inte stuckit ut på något överdrivet intressant sätt som Alfonso Cuaróns respektive Mike Newells insatser gjorde.
Den sista delen är trots allt en värdig final på den tio år långa serien. Den har sina problem, som kanske främst har att göra med att den vill få med lite för mycket, men den knyter ändå ihop trollkarlssäcken på ett spännande och snyggt sätt. Jag hade, som sagt, bara önskat mig lite mer känslomässig närvaro i filmen.
© Andreas Hallgren2011-08-13