Harry Potter och de vises sten (2001)
Harry Potter och Den Tråkiga Filmen
På biorepertoaren denna hittills ljumma vinter finner vi två likartade men ändå helt skilda filmer. Båda filmerna är baserade på första delen i en serie böcker där innehållet är färgat av saga och magi. Båda filmerna har fått en enorm uppmärksamhet i media och stridbara fans har gällt upphöjt sina stämmor så snart det ryktats om någon form av, i deras ögon, vanvördig behandling av böckernas heliga texter. Naturligtvis talar jag om filmversionerna av den första Harry Potter-boken och om Sagan om ringen. Även om skalorna på deras projekt är milsvitt skilda från varandra har varken Peter Jackson eller Chris Columbus haft ett särskilt lätt arbete att flytta över berättelserna från text till filmremsa.
Till skillnad från Jackson har Columbus haft tillgång till bokens författare och J.K. Rowling har, enligt vad jag förstår, varit involverad i filmens framväxt i ganska hög grad. Frågan är om det egentligen är särskilt lyckat. Inget ont om Rowling, men bok och film är helt olika media och dess berättande skiljer sig åt i hög grad. Där författaren till en bok på dryga 300 sidor har stora möjligheter att fördjupa personporträtt, skildra tankebanor och låta berättelsen flyta fram i ett lugnare tempo måste regissören med en begränsad speltid till sitt förfogande noggrant välja ut delar av bokens helhet till den filmiska berättelsen. Columbus har i "Harry Potter och de vises sten" gjort sina val och jag kan inte undgå att känna att han i processen har offrat själva berättelsen till förmån för de enskilda scenerna. Potterfansen vill att just deras favoritscen ska finnas med i filmen och Columbus ser till att de gör det. Men inte ens med en överlång speltid på två och en halv timme kan man få med allt och det är karaktärerna som har fått stryka på foten. Hela filmen blir till stor del ett antal tablåer som radas på varandra. Men vilka tablåer det är sen!
För den sceniska framställningen får Columbus och hans team mitt allra största beröm. Scenografin är makalöst storslagen och fylld med en riklig mängd detaljer, vilka i sig får mig att vilja se om filmen på video för att upptäcka dem alla. Överdådet av visuella effekter av alla tänkbara slag är av yppersta klass och det är härligt att se hur personerna bakom filmen har gestaltat Rowlings idéer på vita duken. En visuellt nästintill strålande scen är den i boken så viktiga Quidditch-matchen. Scenografi, specialeffekter, kameraarbete och klippning samarbetar här på ett lysande sätt och scen för tempo och kraft. Det som tyvärr är tråkigt är att scenen, i likhet med så många andra storslagna scener i filmen, saknar poäng. Den blir omotiverad eftersom vi i filmen inte får ta del av den betydelse som den luftburna bollsporten Quidditch får för Harry Potter i form av vänner, gemenskap och känslan av att vara betydelsefull. Den ständiga striden mellan de båda skolhemmen Gryffindor, där Harry hör hemma, och det smått diaboliska Slytherin, som hyser Harrys antagonist Malfoy, har inte heller den definierats och Quidditch-matchen förlorar därigenom sitt motiv som en kamp mellan det ärliga och godhjärtade och det tjuvaktigt lismande onda. Det blir bara ännu en tablå, om än sevärd.
Många viktiga delar av berättelsen har alltså försvunnit och det förlorar filmen stort på. Den blir osammanhängande och går för snabbt fram i de partier som skulle behöva förklaringar samtidigt som den drar ut på mindre viktiga scener, till synes bara för att de är snygga. Men självklart finns det även förlåtande delar i "Harry Potter och de vises sten". Förutom det grandiosa visuella intrycket bjuds vi på en del komiska poänger, inte minst de som tar form och uttryck i Robbie Coltranes mycket träffsäkra gestaltning av den storväxte Hagrid. Den bistre professor Snape spelas med förtjänst av Alan Rickman, men Rickman är å andra sidan nästan alltid lysande i sina roller så det är ju ingen direkt överraskning. Bland de yngre talangerna vill jag främst föra fram Emma Watson som spelar den näsvisa, men sympatiska, besserwissern Hermione Granger på ett mycket levande sätt. Potter själv är en ganska träig anti-hjälte och det kan Daniel Radcliffe inte göra mycket åt. Åtminstone hos mig väcker han varken sympati eller antipati och med de mer känslomässiga partierna i boken komprimerade till ett minimum blir huvudpersonen en viljelös varelse med mycket mindre utstrålning och personlighet än den talande Sorteringshatten.
J.K. Rowling planerar inalles att skriva sju böcker om Harry Potter och med den formidabla framgång som den första filmen har fått i biokassorna är naturligtvis uppföljare redan på väg. Redan nästa år kommer "Harry Potter och hemligheternas kammare", även den i regi av Chris Columbus. Jag har läst de tre första böckerna om Potter och jag gillar dem för deras underhållande och fängslande kvaliteter. Men någon direkt djuplodande litteratur är det inte, och är väl heller inte tänkt som detta. Jag har en känsla av att de psykologiska aspekterna och de intressanta sammanhangen har minskat i varje bok till förmån för enkla äventyrsskildringar och efter att ha sett hur materialet har behandlats i den första filmen är det inte med någon större förväntan jag ser fram emot nästa film. Men snyggt blir det säkert…
© Andreas Hallgren
2001-12-18
Originaltitel: Harry Potter and the Philosopher's Stone
USA, 2001
Regi: Chris Columbus
Med: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Robbie Coltrane, Richard Harris, Alan Rickman m.fl.
Genre: Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2001-11-23
Teman: Harry Potter
Relaterat: Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 (2010) Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011) Harry Potter och Fenixorden (2007) Harry Potter och fången från Azkaban (2004) Harry Potter och halvblodsprinsen (2009) Harry Potter och hemligheternas kammare (2002)
Ingår i följande teman
