Harry Potter och hemligheternas kammare (2002)

Harry Potter och den tillräckligt bra filmen

Helt enligt min tradition fortsätter jag att se filmerna i fel ordning. Efter att ha läst första boken och sett trean och fyran har jag dock gjort en sak rätt den här gången. Jag har läst tvåan innan jag sett den.

Som kanske framgått; jag är ingen potterit. Jag vet inte ens ifall det är ett ord, eller vad fansen hellre kallar sig. Berättelserna har helt klart sin charm och Rowling har framför allt, tycker jag, en äkta begåvning i berättarstruktur, med lagom avvägning av överraskningar och eskapism. Samtidigt; de brister som hon har i sitt författande - som ett lite slappt överutnyttjande av beskrivande standardfraser direkt ur ungdomsbokshyllan i skolbiblioteket - blir av naturliga skäl inte så uppenbara i filmform. Om det nu inte varit så att Columbus istället kompenserar med ett par egna brister så hade det här alltså kunnat bli perfekt, kravlös mysunderhållning. Exempelvis är han, för att vara expert på barnregi, inte sådär fantastiskt bra på det. Om man tar bort ordet "perfekt" ur meningen ovan så har du sålunda mitt betyg på film nummer två.

En tragikomisk alv kallad Dobby hälsar i filmens början på hos Harry, som tillbringar lovet hemma hos sina nästan tröttsamt förfärliga fosterföräldrar. Dobby varnar Harry för att han är i fara om han återvänder till skolan och är beredd att gå långt för att hindra den unge magikern att åka till Hogwarts. Givetvis åker Harry ändå, och vem kan klandra honom.

Mystiska saker börjar dock tidigt hända i de anrika korridorerna. Nye läraren i försvar mot de mörka krafterna är en fåfäng nolla och vad värre är: folk hittas förstenade lite varstans. Någon rasistisk figur vill rensa bort de elever som inte har äkta magikerblod i venerna. Till råga på eländet börjar folk misstänka att det är Harry som ligger bakom dåden, faktiskt inte utan goda skäl.

Ja, det här är alltså berättelsen när vi får veta att lille Harry är ond. Äsch, skojade bara. Det är snarare berättelsen där Rowling tar sig an temat rasism, kanske vid insikten om att den värld hon byggde upp i första boken faktiskt inbjöd lite till elitistiska funderingar kring människors genetiska arv. Här får vi lära oss, med pedagogisk tydlighet, att det faktiskt inte är blod eller stamtavla som är viktiga utan de val man gör.

Chris Columbus andra och troligen sista film som Potter-regissör är inte så dum, men både Cuarón och Newell gjorde det bättre i sina respektive försök. Inte minst fick de lite bättre skådespeleri ur de unga huvudrollsinnehavarna, även om det kanske delvis kan förklaras med större erfarenhet.

Barnen fungerar hur som helst i sina roller, och det är väl gott nog. Det här är en av de filmer där man måste ta deras ålder i beaktning, alla kan inte vara Haley Joel Osment och/eller Dakota Fanning, så jag tänker inte orda mer om bristerna. Vill jag skjuta fiskar i en tunna kan jag skriva satir om Bushadministrationen. Dessutom är det roligare att se hur många duktiga proffs de fått med i franchisen.

I serien superskådisar gör ej återkommande Potter-roller är det Kenneth Branagh som får ha skoj den här gången. Hans Gilderoy Lockhart är en härligt fåfäng och oduglig figur, tillika Rowlings magikerversion av obegåvade kändisar. Någon vass satir blir det inte riktigt, precis som skvallerjournalisten i "Flammande bägaren" är karaktären mycket enkel, men som harmlös comic relief fungerar han fint.

Jason Isaacs, som bland annat gjorde delar av "Patrioten" riktigt uthärdliga, har väl ingen lätt uppgift i rollen som den hundraprocentigt arrogante Lucius Malfoy, men det är kul att se honom. Richard Harris som Dumbledore ser man däremot med en blandning av sorgsenhet och beundran. Det här blev en av legendarens allra sista filmer.

Eländige husalven Dobby är kanske inte en digital skapelse i Gollumklass, men alldeles tillräckligt välgjord. Likaså de halvstora och gigantiska spindlarna ute i skogen. Det blir en snyggt mardrömslik scen, men även här kan man hitta starkare och ännu mer imponerande stoff i Ringens värld. Jag skulle kunna fortsätta jämförelseleken fram till den avslutande konfrontationen, men det blir väl bara tröttsamt.

Det gör ingenting. Jag skulle vilja påstå att nästan allt i "Hemligheternas kammare" är bra nog. Scenografi, story, Williams-musik och effekter - allt "duger" till nästan två och en halv timmes riktigt mysig underhållning.

Inga överord, jag vet, men kalla mig inte ocharmbar. Jag satte ju faktiskt en femma på fyran.

© Anders Lindahl
2005-12-19

Originaltitel: Harry Potter and the Chamber of Secrets
USA, 2002
Regi: Chris Columbus
Med: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Richard Harris, Kenneth Branagh, Jason Isaacs, Tom Felton, Shirley Henderson, Christian Coulson

Genre: Barnfilm, Fantasy, Mystery, Äventyr
Teman: Harry Potter

Relaterat: Harry Potter och de vises sten (2001) Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 (2010) Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011) Harry Potter och Fenixorden (2007) Harry Potter och fången från Azkaban (2004) Harry Potter och halvblodsprinsen (2009)

Ingår i följande teman

Sök