Harry Potter och Fenixorden (2007)

Harry Potter och den nye manusförfattaren

Det är inte lätt att vara Harry Potter. Hemma hos Dursleysarna (aldrig mina favoritscener, och än mindre här) får han skäll för att Dudley blivit galen av en dementorattack. Strax därefter riskeras han att relegeras för magimissbruk, och när väl den faran är undanröjd ska han handskas med de andra elevernas misstro gällandes Voldemorts återkomst, förstå sig på varför Dumbledore ignorerar honom och tampas med en ny elak lärarinna med plågsamma pennor. Föga förvånande att han snart står som mentor för en ung, hemlig armé.

Det är inte heller lätt att filma Harry Potter. Alfonso Cuarón gav kanske det intrycket med sin mörka och spännande Fången från Azkaban och Mike Newell fick det definitivt att verka så med sin eleganta och energiska Flammande bägare, men förtroendet eller det egna intresset har inte förnyats för någon av dem så nu står på oklara grunder den relativt okände David Yates vid spakarna vid denna prestigeproduktion. Hans Potter-film lyckas presentera det mesta av det viktiga som händer, ibland med skickliga intrigkomprimeringar, men saknar självförtroendet och fingertoppskänslan. Det går undan med ilfart och få scener, problem och nya personer hinner göra ordentligt avtryck.

Jag har nog sagt det till leda, men Potterfilmerna är så fulla av fantastiska skådisar att de nästan inte får plats. Det är ändå en av nykomlingarna, Imelda Staunton som årets försvar-mot-de-mörka-konsterna-lärare, som "stjäl showen" som det brukar heta. I hennes strama leende, diskreta små hostningar och självförhävande maktfullkomlighet har alla lärare du någonsin avskytt komprimerats nästan till perfektion. Dolores Umbridge är inplacerad av magiministeriet och gör med ständigt större befogenheter livet till en pina på vad som borde vara världens härligaste skola.

Bland de andra elitskådisarna kommer en av dem försvinna, just när han hittat rollen riktigt bra. Tråkigt, men tråkigare vore det ju ifall manusförfattarna skejtade förbi denna sorgliga sorti av hänsyn till barnen. Rowlings böcker blir allt mörkare, allt allvarligare och allt bättre (den sista släpps till nattköande läsare ganska precis i skrivande stund NU och kommer förhoppningsvis inte bryta trenden). Så det hemska som händer, händer här med. Men ändå känns filmen i gemen som en återgång i tonfallet till en barnsligare genre, med onödiga smörigheter och allt.

Ungarna då? Ja, det har ju aldrig varit Osment-klass på någon av dem, men Daniel Radcliffe lyckas ändå rätt bra med sin stissiga tjurighet och spelar inte över åt något särskilt håll. Evanna Lynch hittar väl inte riktigt den där dimmiga frånvaron som jag förknippade med "Loony" Lovegood och Katie "Cho" Leung har inte många sekunders filmtid på sig att få tittaren att förstå varför Harry är så nerkärad i henne - även om det blir en puss till slut.

Det är i rättvisans namn förstås regi och manus som bär största skulden här. Tydligen var ständige Pottermanusförfattaren Steve Kloves upptagen med annat, för här görs ett gästinhopp av Michael Goldenberg, "känd" för "Contact" och den senaste "Peter Pan"-filmen. Det är ingen lätt uppgift att knyppla ihop långa böcker till filmer, men historien har lärt oss att det går. Här gick det inte fullt så bra, måste jag säga. Komprimering har ofta lämnat plats åt en slags logisk bockhoppning, där problemen helt enkelt hoppas över. Och om han ändå försökt att fånga familjen Weasleys inte oansenliga charm så känns det inledande besöket hos den muggliga och därmed "normala" familjen Dursley mer overkligt än något annat som inträffar i hela filmen.

Om jag sedan nämner att jätten Grawp inte riktigt lurar ögat och att den snygga pratande glödhögen utan vidare förklaring nu har bytts ut mot en billigare effekt, så fordras det förstås lite beröm för att det ska framgå varför det ändå blir en trea till filmen. Och det är väl det trevligaste sättet att avrunda på.

"Fenixorden" är ju också en underhållande och mysig film, med några sköna garv och en bunt läckra effekter. Rowlings svagaste scener, de där folk duellerar med sina trollspön, har de fått bra liv i. Ralph Fiennes återkommer förstås igen, med den otäcka utstrålningen solitt intakt. Det är faktiskt synd och skam att Voldemort är en karaktär som Draculalikt måste hållas i skymundan för det mesta, för man vill se mer. Jason "Lucius" Isaacs får också elaka sig på sitt härligt dryga vis och Helena Bonham Carter är störtskön som galen dödsätare. Emma Thompson lyckas också skapa lite sympati för sin sorgliga sierska (det hade väl varit kul om Kenneth Branagh också varit med, bredvid sina två föredettor, men hans gästspel är ju redan avklarat). Av magiministeriet ser vi kanske inte så mycket, men ankomsthallen är inte dum.

Det är, kort och gott, något så ohäftigt som en okej film. Det fanns skäl att vänta sig mer...

© Anders Lindahl
2007-07-21

Originaltitel: Harry Potter and the Order of the Phoenix
Storbritannien / USA, 2007
Regi: David Yates
Med: Helena Bonham Carter, Ralph Fiennes, Rupert Grint, Daniel Radcliffe, Emma Watson, Gary Oldman m.fl.

Genre: Drama, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2007-07-13
Teman: Harry Potter

Relaterat: Harry Potter och de vises sten (2001) Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 (2010) Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011) Harry Potter och fången från Azkaban (2004) Harry Potter och halvblodsprinsen (2009) Harry Potter och hemligheternas kammare (2002)

Ingår i följande teman

Sök