Lost - säsong 6 (2010)

En serie värd att se om

Sista varvet, klockan ringer. På något mystiskt vis har jag lyckats undvika att höra eller läsa en enda liten rejäl spoiler om finalen på en av senare års mest omtalade serier, för att traditionen trogen se hela säsongen i boxformat - så som TV bör ses.

Och med den sedvanliga förvåningen noterar man hur snabbt man sjunker in i Lost-stämnningen igen, trots sin oro att inte komma ihåg allt viktigt från de föregående, minst sagt händelserika och ofta kryptiska säsongerna. Rådet är att bara att glida med!

Men man undrar ju hur de har gjort det - den ansenliga staben av manusförfattare som varit inblandade i stor eller liten mån. Har de fyllt en jättevägg med post-it-lappar färgkodade för varje karaktär? Eller har de använt sig av specialskriven mjukvara? Hur har de lyckats knyta ihop den här väven? Vid ett tillfälle ser de i alla fall till att, nästan lite in your face, visa att de redan från starten har haft en idé som hållit hela vägen fram till slutet. Ett fynd i en grotta, 'nuff said...

Vi är kvar - eller kanske fortfarande tillbaka - på ön. Trots Julies självuppoffrande handling mot slutet av femte säsongen. Här finns också det nyss anlända gäng med vilka vissa av ursprungsgänget återvände till ön, plus ett till gäng anförda av en japan som kan tala engelska men inte gillar hur det språket smakar i hans mun, så han låter Sol från "Deadwood" agera tolk. Här finns också den mystiske Jacob, eller snarare fanns. Eller snarare finns. Samt den person med vilken Jacob samspråkade på en strand i den där glimten i säsong fem som fick en att känna att vi kanske äntligen möjligen plötsligt var gåtans lösning på spåren. Men så mycket klokare blev man förstås inte då. I slutet av fjärde avsnittet tar vi dock här ännu ett rejält steg mot synbar klarhet. Eventuellt. Men målet med sista säsongen är inte bara att förklara och knyta ihop trådarna, utan att precis som under hela den vindlande vägen hit berätta småhistorier och skapa mänskligt drama. Och samtidigt ta personernas egenheter till deras naturliga konsekvens, eller kanske låta dem höja sig ovan sina brister och göra något oväntat bra. Eller tvärtom. Tidigare auktoriteter kan nu verka vilsna, medan andra hittar något i sig som får dem att ta rodret.

Abrams, Lindelof och gänget tar verkligen de här karaktärerna på allvar, och alla skådisarna gör dem till sina egna. Stackars Locke, som ju inte riktigt var sig själv i femte säsongen, eller snarare inte alls, men som vem han än är spelas magnifikt av Terry O'Quinn. Stackars Jack, tårögd i nästan varje avsnitt, driven av en obändig vilja att hjälpa folk trots att det ofta går helt åt pipan. Vilket stackars Sawyer kan intyga tidigt i säsongen. Stackars Kate, sliten mellan två män och alltid mest intresserad av någon av dem när det passar som sämst. Stackars Sayid, plågad av de hemska saker han gjort men inte okänslig för smärta när han själv blir poetiskt rättvist plågad. Stackars paret Kwon, alltid splittrade, alltid letande. Stackars Miles, vars roll fortfarande inte hunnit bli lika stark som de andras, trots egenheter som förmågan att höra de dödas sista tankar. Stackars Ben, som en gång verkade veta allt och nu inte verkar ha någon vidare koll på nå't. Stackars Claire, som ibland verkar lite oviktig och ibland verkar vara jätteviktig och ibland försvinner och som nu är helt knäpp. Stackars Hugo Reyes, som aldrig någonsin fått bilden klar för sig och aldrig varit den drivande, och som på något sätt kanske är den minst stackars av allihop trots allt... Och stackars Julie!

Men det jag skrivit är bara till cirka hälften sant, för det finns en sanning till. En parallellsanning. I förra säsongen hoppade de i tiden. Det logiska greppet i sista vändan är alternativa liv. Det är märkligt hur kvickt man accepterar detta och börjar följa de vitt skilda handlingarna med lika grad av engagemang. Och ärligt talat älskar jag det här greppet. Man får två historier för priset av en, historier som förstås inte är helt separata. På köpet får man också återse nyss eller för länge sedan ur handlingen försvunna karaktärer. Och på köpet kan manusmästarna berätta kronologiskt uppsplittade delar av två olika handlingar involverande många olika människor och förtjäna titeln just manusmästare genom att portionera ut informationen på ett sådant sätt att man aldrig tycker sig se hela bilden men inte känner sig helt... lost. Samtidigt passar de på att återbesöka platser på ön där viktiga saker hänt tidigare i serien, lite som en rundtur.

Några nya starka kvinnor som vet hur man hanterar skjutvapen dyker också upp, kanske efter kritik över hur seriens kvinnliga huvudpersoner fått, enligt vissa, allt 'svagare' funktioner. Över huvud taget är en intressant sak med "Lost" hur symbolik och troshandlingar finns sida vid sida med skjutvapen och väldigt konkreta, ofta våldsamma, handlingar. Bland annat detta för mina tankar till i tidigare recensioner nämnda King-eposet "The Dark Tower". När de plötsligt hittar ett fyrtorn som ingen av dem sett förut, tillsammans med det faktum att man hela tiden undrar vad man ska tro om alltihopa, smyger tankarna iväg till "Shutter Island". Samtidigt bör väl nämnas att jag faktiskt tycker att den här serien är en av de mest genuint särpräglade och, vågar man säga det, unika saker som producerats utanför HBO-hagen.

Ja, en recension av sista säsongen blir ju oundvikligen också ett bokslut för hela serien. En serie där korta meningar som "Not Penny's Boat" blivit minnen för livet. Varifrån man fått med sig små bilder som troligen kommer sitta permanent på näthinnan. Som när det plötsligt lyser nere i det där schaktet som Locke blivit så besatt av. Det har varit en fantastisk resa. Svår att sammanfatta, men nästan löjligt uppslukande och ambitiös. Och Abrams, Cuse och Lindelof (och alla de andra) avslutar sin serie i den anda de inledde den; i en iver att överraska och berätta små, fascinerande historier inlindade i den större historien. Frågan är nästan vilket mål som har varit viktigast. Själv kan jag faktiskt känna, redan innan jag har facit i handen, att jag kan förlåta en halvdan förklaring och final bara man får en dos till av den där nästan maniska berättarglädjen.

Tonen skiftar mellan besvikelse och uppgivenhet och plötsliga, mer uppmuntrande, insikter. Det handlar stadigt och ständigt om val. Mäktiga viljor har agendor, vem vill vad... egentligen? Vem kan tro på, tro på, tro på när allt är så här? Strax före mitten av säsongen görs det så många värmande val att man nästan känner sig frestad att sluta titta där. Innan allt går åt helvete...

Huruvida allt gör det har jag inte för avsikt att förtälja. Eller ens berätta så mycket mer om den faktiska handlingen, utöver att det serveras en oväntad massa information redan strax efter mitten, i samband med Richard Alperts eget avsnitt. Och att det förstås blir alltmer stissigt spännande allt eftersom slutet nalkas, och eftersom slutet på den här säsongen är slutet på alltihop så blir det ju inte direkt mindre spännande.

Framför allt vill jag ge några obskyra skäl till varför det är en värdig final. Ett skäl är den urstarka scenen där Ben Linus med vapen i hand vill förklara sig, och det ganska oväntade slutet på den. Ett annat skäl är Dogens fajt med Sayid, en riktigt bra fajtscen! Ett skäl är att O'Quinn i sina olika roller är eventuellt bättre än någonsin, inte bara som "Locke som inte är Locke". Ett skäl är Desmonds ihopsamlande av folk, som ger tillfälle till några smått magnifika scener.

Det händer, kort och gott, en massa grejer! Får vi svar på alla frågor? Näe. En del av gåtorna får vi hitta på egna svar på och själva göra bedömningen ifall de är tillfredsställande. Det väcks till och med ett par nya frågor som man blir lite nyfiken på precis mot slutet. Men vad en person i serien kallar "den viktigaste frågan i världen" (Varför är de där på ön, egentligen?), den får vi det stora, övergripande svaret på.

Historien berättas alltså... typ, klart. Jag vet inte ifall den grundläggande idén är lika briljant som sättet de berättar på, men känslan när skeppet når hamn är inte olik den när "Sagan om ringen" avrundades. Man tycker att de kunde ha hållit igen lite ibland, men framför allt känner man en uppskattning över att ha få varit med om ett redigt äventyr.

Den näst viktigaste frågan i världen är: vill man se om alltihopa, med facit på han? Ja, det vill man.

© Anders Lindahl
2010-10-11

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

---

DVD / Blu-ray

Åtta minuter och femton sekunder. Så snabbt sammanfattar de handlingen i de första fem säsongerna på första skivan, där en ironisk kvinnoröst och väldigt snabba klipp påminner oss om allt vi sett och kanske delvis glömt. För den oinvigde är resumén oanvändbar, men som just en påminnelse innan man ger sig i kast med sista säsongen gör den jobbet.

Den första kapitelmenyn är som ett elakt skämt. Vilket avsnitt är det första? Kul? Sedan, när man hittat rätt avsnitt (genom att läsa på boxen) och sett det, får man plötsligt en mer pedagogisk meny. Är det ett sätt att busa med piratkopierarna, som då förväntas ha en komplett rip med meny och allt, men inte själva boxen...?

På sista skivan ligger bunt ganska trivsamt bonusmaterial, som även det för tankarna lite till "Sagan om Ringen" - specifikt fenomenet som uppstår när en massa människor jobbar på något som blivit större än både vad de kunde anat och summan av sina beståndsdelar och nu börjar fatta att det snart är slut. I kortdokumentärerna återfinns den här känslan hela tiden. Abrams ser vi inte mycket av, på sluttampen är det Carlton Cuse, Damon Lindelof och Elizabeth Sarnoff som framstår som seriens främsta förvaltare tillsammans med regissörer som Jack Bender.

"The New Man in Charge", som enligt boxen är 'ett avsnitt till', är i själva verket en elvaminuters epilog med en smått komisk touch involverandes två här ej nämnda karaktärer. Ett par punktfrågor som lämnades obemötta i själva serien besvaras faktiskt här, för den som undrar över isbjörnarna och burarna.

---

Spoiler

Originaltitel: Lost - The Final Season
USA, 2010
Regi: Jack Bender Rod Holcomb Stephen Williams
Med: Matthew Fox, Evangeline Lilly, Jorge Garcia, Naveen Andrews, Michael Emerson, Terry O'Quinn, Yunjin Kim, Daniel Dae Kim, Josh Holloway, Emilie de Ravin, Henry Ian Cusick, Elizabeth Mitchell, Hiroyuki Sanada m fl

Genre: Action, Drama, Mystery, Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie, Äventyr
Hemmabio: 2010-10-06
Teman: Livet i djungeln

Relaterat: Lost - säsong 1 (2004) Lost - säsong 2 (2005) Lost - säsong 3 (2006) Lost - säsong 4 (2007) Lost - säsong 5 (2009)

Ingår i följande teman

Sök