Lost - säsong 5 (2009)

En serie som på något märkligt sätt lyckas fortsätta överraska

Härom morgonen vaknade jag upp och insåg att jag visste exakt vad som är förklaringen till alla mysterierna i "Lost". Sedan såg jag de sista avsnitten av säsong 5 och kände inte längre att min förklaring kändes särskilt bra, så jag ska bespara er den halvbakade teorin.

Och nu till recensionen av säsong fem av TV-serien "Lost", vilket är engelska och betyder 'borttappad', 'vilse' eller 'helt puckad'.

Vinjetten, den där förrädiskt enkla, är en superb sammanfattning av hela serien. Titeln närmar sig, allt skarpare. Och just när vi tycker oss se den tydligt, så försvinner den ur fokus igen. Den är både frustrerande och lite njutbar, den där korta stunden av "nu ser jag klart!", och precis så arbetar ju hela berättelsen; med att kasta oss mellan insikt och ny förvirring. Övertolkning? Näppeligen.

Det hände, som det plägar göra, ganska mycket i slutet av fjärde säsongen. Gänget är, som så ofta, skiljt i två grupper men avstånden är större än vanligt den här gången. Både geografiskt och kronologiskt. Om du tyckte att den där ön var nästan för konstig förut, så kanske det blir lite mycket av det goda i säsong fem. Nog för att manusförfattarna gärna sysselsatte sig med att berätta historierna med hjälp av tidshopp, men när själva ön börjar hoppa i tiden får de förstås möjlighet att gå chronologically crazy.

Fastlandsborna är inte glada alls. Man får nästan känslan av att det aldrig var menat att de skulle återvända, för att dra till med en underdrift. Ben, som letar upp folk och använder hela sin arsenal av knep för att övertyga dem, är väldigt tydlig på just den punkten. Men vad krävs för att de andra ska se ljuset? Olika saker är vad som krävs, beroende på situation. Och hur ska de ta sig tillbaka, om det nu är det som de till slut inser att de vill? Svaret innebär bland annat ett besök i ett väldigt coolt rum med en pendlande glob i.

De som valde att stanna på ön, eller som råkade bli kvar, kastas genom decennierna. Locke försöker leda dem, men exakt mot vad vet han inte. Tids nog blir det dock uppenbart vad som förväntas av honom. Faraday bekymrar sig och förklarar så mycket han kan om det han vet. Vissa karaktärer ser vi i andra åldrar. Andra åldras visst aldrig... Och våra hjältar, de påverkas inte själva av sina tidsresor, utöver att det kan vara dödligt farligt i längden förstås.

Det finns länge något frustrerande flytande över det hela. I avsnitt efter avsnitt förbryllas vi och huvudpersonerna, både på ön och på fastlandet, alltmer och vi blir inte såvärst mycket klokare angående ön annat än att den verkligen är väldigt, väldigt märklig. Strax innan mitten av säsongen landar vi dock äntligen i en situation som både har något slags stabilitet och plats för spänning, humor och nya avslöjanden. Plötsligt vänds rollerna och relationerna upp och ner utan att det känns tillgjort. Så osannolikt är det till exempel inte att Sawyer skulle visa sig ha ledaregenskaper, för att ta det kanske minst överraskande exemplet.

Utan att säga för mycket så får vi tillfälle att stifta bekantskap med vissa karaktärer under drastiskt förändrade premisser än tidigare. Som Charles Widmore. Som killen som säger "Namaste" på videobanden. Som Ben, som till slut verkar sluta ljuga. Och "de andra", och slutligen några "andra, andra". Och självaste Jacob...

Ju mer förvirrad man blir, desto mer börjar man ändå misstänka att Abrams, Lindelof och gänget har haft en en grundskiss till allt det här färdig ganska så länge, och att det riktigt geniala är deras sätt att berätta alltihopa så att aha-upplevelserna når ett absurt antal. Genom sina tidshopp, förstås. Och genom att åter rasera förtroendet för någon person och sedan bygga upp det igen. Och genom att ständigt ta oss lite närmare karaktärer som vi kanske nästan trott att de glömt bort, eller reducerat till biroller. Ken Leung får till exempel äntligen 'sitt avsnitt'.

För det är också en väldigt mänsklig serie, vilket är dess storhet. Att personerna inte drunknar i allt det smarta. Att man kan bli påmind om fundamentala, nästan uttjatade sanningar om människans villkor med desto starkare effekt eftersom det är mitt i en hjärnvrängande scifi-paradox.

Vad kan man säga mer, utan att skvallra sönder upplevelsen? Ja, att det som vanligt känns som om vissa lägger väldigt mycket tid och energi på saker som kanske inte borde göras, och att det synbara kaoset på patenterat Lost-manér konvergerar mot säsongens slut i en svettig, nervig final där man trots sina misstankar om att framgång kanske är raka motsatsen ändå inte kan låta bli att engagera sig. Och att man äntligen får en liten aning om vad det hela eventuellt, möjligen, kanske handlar om.

Eventuellt...

Och att jag faktiskt tror att Abrams och Lindelof är rätt team att filma Stephen Kings "The Dark Tower". Helst som en lång serie på HBO. Men då måste de höja effektbudgeten rejält...

En säsong kvar. Om "Lost" under det sista varvet lyckas skaka av sig sin kommande status som 2000-talsklassiker ska jag äta upp en hatt. Jag har själv ingen hatt, men lovar köpa en och konsumera den ifall de på en ynka säsong på något mirakulöst sätt lyckas förstöra den imponatorgrad de hittills byggt upp. Jag är inte orolig...



NÅGRA REFLEKTIONER
Att rökeffekten för "monstret" fortfarande ser ut som skrutt, det måste väl ändå vara avsiktligt?

Är den ganska så melodilösa eftertextmusiken en hyllning till "Twilight Zone"?

© Anders Lindahl
2009-10-25

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

---

DVD / Blu-ray

I extramaterialet får vi en del sköna inblickar i vad som händer bakom kameran, bland annat i sällskap av 'Ben' och 'Richard'. Bäst är dock kanske det fejkade avsnittet av 80-talsserien "Mysteries of the Universe" där vi får en 'inblick' i The Dharma Initative.

Kan man klaga på nåt? Ja, blooper-rullen känns lite torftig... Annars är det en fin liten box med en högst acceptabel väntetid från isättning av skivan till äventyr.

---

Originaltitel: Lost - The Complete Fifth Season
USA, 2009
Regi: Jack Bender Rod Holcomb Stephen Williams
Med: Matthew Fox, Evangeline Lilly, Jorge Garcia, Naveen Andrews, Michael Emerson, Terry O'Quinn, Yunjin Kim, Daniel Dae Kim, Josh Holloway, Emilie de Ravin, Henry Ian Cusick, Elizabeth Mitchell m fl

Genre: Action, Äventyr, Fantasy, Mystery, Religion/filosofi, Romantik, Sci-fi, TV-serie
Hemmabio: 2009-10-28
Teman: Livet i djungeln Tidsresor

Relaterat: Lost - säsong 1 (2004) Lost - säsong 2 (2005) Lost - säsong 3 (2006) Lost - säsong 4 (2007) Lost - säsong 6 (2010)

Ingår i följande teman

Sök