Lost - säsong 1 (2004)

En serie värd att upptäcka lite försent

Jo, jag har också fastnat på ön. Efter en lång tids skepsis (det lät ju som en sådan där "koncept"-serie som jag så gärna dissar) har jag nu hunnit beta av två boxar i svindlande fart.

Säsong 3 är i full gång på TV4. Jag följer den inte. Inte i första hand för att jag bojkottar 4:an (inte i första hand...) utan för att jag har lärt mig läxan. Ser man ett avsnitt vill man se fler. Omedelbart. Så det är bara att börja nynna på en sång och hålla för öronen när folk börjar snacka "Lost" och tålmodigt vänta in boxen. Och medan vi väntar, varför inte en tillbakablick?

Läser i en intervju att medskaparen och numera huvudförfattaren Damon Lindelof är en stor Stephen King-fan. Förvåningen uteblir totalt, för känslan som infinner sig när jag väl snärjs i seriens snirkliga garn är inte alls olik den i flera av Kings massiva epos, där persongalleriet är lika stort som färgstarkt och realismen långt ifrån den viktigaste faktorn. Läser också att han utropar grafiska romanen "Watchmen" till typ det bästa som gjorts, och hade jag vetat det tidigare hade jag kanske hoppas på Lost-tåget lite snabbare, för med så god smak kan man inte ju vara helt... lost, höhö.

Bland andra möjliga inspirationer skulle jag gissa på Asimovs Stiftelse-böcker, av skäl som nästan skulle kunna kallas spoilers om yppade. Fascinerande är det i alla fall, även om det kanske krävs en Locke-lik tilltro för att ge serien den chans den faktiskt förtjänar. Vad som först verkar vara ett in absurdum uttänjt Twilight Zone-avsnitt med en handfull ofta onödigt snygga huvudpersoner visar sig vara något av det mest infallsrika och beroendeframkallande som producerats utanför HBO sedan "Firefly".

Det är historieberättarglädjen som framförallt fångar mig. Låter självklart, men det är det faktiskt inte. Många serier lever på ett par microugnade koncept och på att tittaren vill se "just en sådan serie". "Lost" vägrar låta sig enkelt kategoriseras och öser in så mycket idéer och småhistorier, berättade med en kronologisk genialitet och sann lust att överraska, att det ibland nästan är lite "för bra". Men oftast är det bara bra.

En handfull överlevande efter en flygkrasch inser gradvis att ingen kommer att hitta dem i första taget, och börjar så sakteliga bygga sig en ny tillvaro på en ö full utav de märkligaste hemligheter. Vad gör en isbjörn i det Hawaii-liknande klimatet? Finns det Andra på ön, och vilka månde de vara? Hur kan det komma sig att rullstolen inte längre behövs? Just vem som inte längre behöver rullstolen vill jag faktiskt inte säga, eftersom den som till äventyrs inte råkar veta och först nu börjar titta förtjänar att själv få uppleva seriens kanske mest upplyftande twist.

"Alla har en historia", lyder den gamla slagdängan, men öborna här har bättre historier än de flesta. Historier som de därför ofta håller tyst om. Det vore inte helt korrekt att säga att de också alla bär på demoner som de kanske rentav hamnat på ön för att möta och eventuellt fördriva, men ett stort tema är det utan tvekan. Och så har vi alla de där gemensamma beröringspunkterna mellan personerna, möten de nästan glömt eller indirekta samband som vi tittare ibland vet mer om än de själva. Övernaturligt? Ödesstyrt? Det kanske man kan påstå, men också med en inneboende logik och med högst konkreta förklaringar till en del av de märkligaste händelserna.

Bland de få klara problemen kan nämnas att även om huvudpersonerna är ganska många, så finns det ändå kanske lika många till på ön - statister närmast, som när de dyker upp i bild känns som totala främlingar inkallade för att stå i bakgrunden vid någon begravning eller för att själva bli föremål för en jordfästning, så att vi inte ska glömma att ön är en farlig plats.

Samtidigt vågar serien ta livet även av dem vi lärt känna ordentligt. Det är väl för mycket sagt att ingen går säker, men här finns ändå modet att offra en karaktär som säkert många tittare hunnit fästa sig vid. Det blir tydligare i säsong 2 (som i skrivande stund är så långt jag sett), men ändock.

Bland dem som ändå känns ganska "odödliga" borde man nämna åtminstone "doktor Jack", något av en bror duktig men skickligt spelad av Matthew Fox, och John Locke (O'Quinn), mannen som ser sig ämnad att vara på ön av skäl man inte kan annat än respektera. Aragorn-lika lurendrejaren "Sawyer" lyckas alternativt göra sig avskydd och förstådd hos både tittare och olycksbröder allt eftersom hans förflutna och motivation kommer i dagen. Om man sedan retar sig en del på Michael ("Oz"-favoriten Harold Perrineau) så är det säkert inte oavsiktligt, men om man också hyser en tilltro till att hans karaktär har en viktig narrativ uppgift längre fram så är den inte omotiverad...

Nej, jag har inte glömt Kate, Sayid, Charlie, Hurley, paret Kwon eller någon annan, men att presentera dem alla är jag inte riktigt kapabel till. Det gör serien så bra själv...

Kanske hela 40 procent av seriens styrka ligger just i hur personernas bakgrund portioneras ut gradvis i expertmässigt konstruerade avsnitt där tillbakablickarna tjusigt ansluter till vad som råkar vara å färde på ön. Åtminstone 20 procent av styrkan finns å andra sidan i att författarna envisas med att presentera nya gåtor istället för att skyndsamt förklara de gamla. Det finns en fara i tillvägagångssättet - en hotande möjlighet av att De Stora Sanningarna, när de väl presenteras, kan förminska hela storyn i efterhand till en fiffig punchline. Jag har i alla fall tillräckligt förtroende för serieskaparna för att kunna avfärda några potentiella blunders. Ni vet säkert vilka jag menar, de slitnaste överraskningskorten som trötta författare tenderar att lägga på bordet. Lite orolig är jag dock, för hur tusan ska de kunna knyta ihop den här säcken utan att den brister ... ?

Men det är en fråga för en annan dag. Just nu finns det inte mycket att klaga på, och om jag sparar ett russin i betyget så är det mest för att säsong 2 faktiskt är snäppet bättre.

© Anders Lindahl
2007-05-01

Originaltitel: Lost: The Complete First Season
USA, 2004
Regi: Damon Lindelof J. J. Abrams
Med: Matthew Fox, Evangeline Lilly, Terry O'Quinn, Naveen Andrews, Josh Holloway, Jorge Garcia, Yunjin Kim, Daniel Dae Kim, m.fl.

Genre: Drama, Mystery, TV-serie, Äventyr
Teman: Livet i djungeln

Relaterat: Lost - säsong 2 (2005) Lost - säsong 3 (2006) Lost - säsong 4 (2007) Lost - säsong 5 (2009) Lost - säsong 6 (2010)

Ingår i följande teman

Sök