Blogg / Nyhetsarkiv

Vad är det med Joaquin?

2009-03-23, Anders Lindahl

Ja, vad är det med Joaquin Phoenix egentligen? Han ska ju lägga av med skådespelandet och ägna sig åt sitt rappande. Förra veckan var han visst på väg att spöa upp en "häcklare" under en konsert. Efter den klassiska "intervjun" hos Letterman i februari och lite framträdanden spekuleras det hej vilt om hur mycket allvar han menar med det hela. Till ledtrådarna hör att Casey Affleck gör en dokumentär om hans transformation från hyllad skådis till musiker.

Ok, glasklart? Det är en komplicerad bluff vars syfte är dokumentären där allas reaktioner på hans beteende kommer "göra" filmen?

Eller, är det roligare att försöka se genialiteten i hans musik och anta att det faktiskt är på blodigt allvar alltihop? Svaret finns än så länge i Phoenix huvud och framtiden, men visst är det intressant?

Om dokumentären på IMDB

Den stora strykpojken

2009-03-21, Johan Lindahl

Finns det någon metropol i världen som fått så mycket stryk på film som New York, även känt som Det Stora Äpplet (och enligt vissa vetenskapliga tolkningsmodeller Gotham City)? Amerikanska filmmagasinet Premiere gillar att göra listor över det mesta som kan listas och nu är turen kommen till...20 filmer som förstör New York. Några av inslagen är ganska väntade om man säger så. Ja, ”Independence Day” är med, liksom ”The Day after Tomorrow” och ”Godzilla”. Paus för notering: vem har regisserat alla tre? Facit levereras med listan, som även påminner oss om kataklysmer av äldre datum - ”When Worlds Collide” och ”Apornas planet" exempelvis. Premiere undrar också om inte den mest 'jordnära' hotbilden i "Belägringen” från 1998 är den mest skrämmande. Skildringen av terrorattentat med påföljande drastiska myndighetsåtgärder kom före 9/11 och blev omgående väldigt omdiskuterad, minns jag, men verkligheten några år senare fick fiktionen att blekna i vissa avseenden. I övrigt: behöver jag tillägga att två filmer som dök upp samma år och involverar tjurrusande megameteorer platsar på listan också? Dock, inget av dessa katastrofscenarier har tydligen haft lika förkrossande effekt som kombinationen av fyra modemedvetna kvinnor i karriären i en ganska färsk film, byggd på en långkörande TV-serie. Tro det den som vill.

Klickar du här finns ingen återvändo...

Sorg i skådisvärlden

2009-03-19, Johan Lindahl

I den ofta TV-visade komedin ”Love Actually” spelar Liam Neeson en nybliven änkling. Tyvärr har han nu blivit det i verkligheten också, sedan hustrun Natasha Richardson avlidit, några dagar efter en skidolycka i Kanada. Exakt varför det gick så illa har verkat lite oklart under de senaste dagarnas rapporter, men enligt uppgift föll hon i backen under en skidlektion, tog sig upp igen men drabbades sedan av huvudvärk och togs till sjukhuset där hon sedan föll i koma och aldrig vaknade upp. Natasha Richardson var själv skådespelerska, närmast född in i branschen eftersom fadern Tony var regissör och modern heter Vanessa Redgrave. Mest aktiv i scensammanhang dök hon ändå upp i ett antal filmer genom åren. De jag vet mig ha sett är ”Nell” och den mystiska thrillern ”The Comfort of Strangers”. Det sista filmframträdandet blev i ”Wild Child” förra året. Richardson var 45 år.

Tidigare i veckan avled även den amerikanske karaktärsskådespelaren Ron Silver, 62, efter en längre tids kamp mot cancer. På senare år kunde han ses som den hårdföre politiske kampanjmakaren Bruno Gianelli i TV-serien ”Vita huset". Men karriären började på 1970-talet och en av de mer minnesvärda rollerna var som Herman Broder, en judisk man som överlevt förintelsen men sedan har svårt att få ordning på privatlivet i ”Fiender - en kärlekshistoria” (så löd väl den svenska titeln, tror jag) 1989. Tre fruar, en av dem spelad av Lena Olin, kan ta på krafterna... Om Gianelli är en karaktär som osar beslutsamhet så är Broder motpolen, vilket på ett enkelt sätt kan illustrera bredden i Rons register.

Här kan man läsa lite mer om Richardson

Russin-skribent fick gnälla vidare i radio

2009-03-18, Anders Lindahl

Det var la roligt, då, att bli uppringd från stockholmskanalen SR Metropol och få tjöta lite mer om hur bra Simpsons var förr i tiden! Tack till Erik för bra redigering av svamlet :-)

Artikel och intervju

Relaterad artikel: The Simpsons uppgång och långsamma fall

Varför inte låta halvdant vara bra nog?

2009-03-16, Anders Lindahl

Nu, strax efter den nya "Friday 13th", är remejken på Wes Cravens omdebatterade och alternativt underskattade / överskattade "Last House on the Left" ute och det finns ånyo skäl att begrunda behovet av "uppdateringar" på samtliga skräckisar från 70-talet. Handen på hjärtat: hur många av de här kopiorna har på minsta vis tillfört något eller ens varit lika bra? Och hur många har känts lika triviala som ursprungsversionen var omskakande? Värt att notera är ju att även Cravens "original" är en slags remake. På Ingmar Bergmans "Jungfrukällan", tro't den som törs och inte redan visste. Även här är "originalet" givetvis filmen att se men Cravens 70-talare är ändå svårt att avfärda helt och på sitt sätt sevärt för den tålige.

Men borde vi börja oroa oss för att klåfringriga nykomlingar ska ge sig på de riktigt bra otäckingarna och leverera "Clockwork Orange 2010" eller en nyversion av "Den sista färden"? Och vore det så himla hemskt som jag spontant tycker?

Stephen King har en väldigt sund attityd till alla dåliga filmer som gjorts ifrån hans böcker: "inte har böckerna blivit förstörda, titta de står ju där i hyllan fortfarande", ungefär. Kanske något att försöka emulera i det här sammanhanget istället för att gnissla tänder. (Särskilt när man läser att en ny filmversion av It / Det verkar vara i faggorna... suck!)

Relaterad film: Last House on the Left

Från mörkret stiga vi mot...

2009-03-14, Johan Lindahl

- Man måste alltid jämföra,påpekade huvudpersonen Ingmar i ”Mitt liv som hund” med jämna mellanrum när misären stod grabben upp över axlarna.
Man kunde ju ha fått ett spjut rätt genom ryggen när man bara skulle korsa stadion, eller varit en rymdhund som skickats upp utan tillräckligt med mat. Nu vill amerikanska satirtidningen The Onions kulturdepartement A.V. Club påminna om att det kunde vara ännu värre än det är, trots recession och ökande arbetslöshet. De gör det genom att tipsa om 21 filmer där eländet frodas. Dit hör ”Vredens druvor” från 1940, Lars von Triers ”Dogville”, japanska ”Grave of the Fireflies”, en dos italiensk neorealism, Werner Herzog, gruvliga dokumentärer och rumänska sjukvårdsskildringar. Fint initiativ där. Fast det är klart, den avslutande argumentationen kring ”Mad Max”; att ökande hemlöshet kan leda till desperata rövarband ute på vägarna inom en snar framtid (möjligen utan dyra attiraljer som läder och kedjor) är kanske inte så uppmuntrande. Jaja, ikväll är det ju schlagerfinal... Och United kan vinna fem titlar i år. Always look on the bright side of life!

Hela listan kan begrundas här på egen risk:

Relaterad film: Dogville

Stone på scen mellan två stolar

2009-03-12, Johan Lindahl

Om folket tystnar skola stenarna ropa. Ungefär så står det på ett ställe i Bibeln. Oliver Stone verkar ta sitt namn på allvar och håller sällan tyst med sina åsikter när han får chansen att ventilera dem. Ursäkta den platta vitsen, men någon ingång måste jag ju ha... Regissören till ”Salvador”, ”JFK” och senast ”W.” (för att ta några exempel med korta behändiga titlar) sammanstrålar med redaktörerna Robert Scheer och Kasia Anderson från websajten Truthdig i universitetsmiljö, i en filmad session publicerad för några dagar sedan. Samtalet handlar bland annat om ”Wall Street” som fått förnyad aktualitet, men även om Irak och vad som ledde USA in i det kriget. Inte helt oväntat görs jämförelser mellan Vietnam på 1960-talet och senare års utrikespolitik. Regissören kritiserar också en del av kollegernas krigsskildringar ur budskapssynpunkt, som Ridley Scotts ”Black Hawk Down” och, ja, Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan”. Intervjuare Scheer rekommenderar "Natural Born Killers” som en tungt inlägg om mediernas funktion i samhället. Och Stone avslöjar att BluRay-versionen på väg att släppas i år är den ocensurerade variant han ville ha från början.

Det är en lång intervju uppdelad i två klipp, till synes inspelade med digitalkamera i lågupplösning och mindre fantasifulla vinklar. Dessutom till synes helt oredigerat, på gott och ont. Stone har nog inte regisserat själv, om vi säger så. Jag har ännu inte hunnit sätta i mig hela paketet, men visst är det kul med kreativa personer som verkligen tycker och vill något. Har man intresse för ämnena, så är det här absolut värt en glimt. Att det var flera år sedan Stone senast gjorde en riktigt omruskande stark film är en annan sak - med reservation för att jag ännu inte haft chansen att se den blandat bemötta ”W”.

Länk till intervjun

Vem gillar Watchmen? Svaret överraskar...

2009-03-08

Nyss premiärade Watchmen har, till ingens förvåning efter all hype, sprungit direkt upp på IMDB:s topplista, men inte alls lika högt som exempelvis "Dark Knight". Efter att ha roat mig med att skumma igenom kommentarslistan på IMDB enligt filtreringen Love /Hate (en av IMDB:s bästa, enkla idéer någonsin) tycker jag mig se ett mönster:

Folk som läst serieboken verkar gilla filmen!

Det hatiska kommentarerna verkar ofta ha att göra med filmens dysta natur och utpekade "meningslösheter" som kommer direkt ifrån Moores / Gibbons berömda och alldeles oerhört bra och ambitiösa grafiska roman. De som älskar filmen verkar förlåta de få avstegen från originalet och hyllar hur de ofilmbara bilderna mot alla odds har filmats.

Det låter ju onekligen lovande...

Relaterad film: Watchmen

Hur blev det fred i fristaden?

2009-03-08, Johan Lindahl

Staten Liberia grundades en gång i tiden av frigivna amerikanska slavar, men på senare år har landet mest uppmärksammats för ett grymt inbördeskrig. Historien om hur det fick sitt slut återberättas i den amerikanska dokumentären ”Be djävulen tillbaka till helvetet” som jag just sett inom ramen för SVT:s ”Dokument utifrån”. Vad hände? Jo, i korta drag så drog ett antal kvinnor med olika bakgrunder och religioner igång en proteströrelse byggd på fredliga demonstrationer och civil olydnad. Ett recept som faktiskt fungerat förr på sina håll, även om många som vill förändra världen i någon riktning tvivlar på effektiviteten och i stället föredrar andra mer radikala grepp (som att invadera andra länder eller kasta gatstenar omkring sig i sitt eget, bara för att ta några exempel ur högen). Här bidrog massmanifestationerna - och inslag som sexstrejk i hemmen - till att tvinga fram förhandlingar mellan stridande parter och medling med hjälp av grannländerna. Filmen varvar arkivbilder med tillbakablickande intervjuer på ett konventionellt men målande sätt, och missade ni tillfället nu kan jag rekommendera reprisen på fredag 13 mars, då i Kunskapskanalen. Ett annat alternativ är den nyinstiftade nätfunktionen SVT Play.

En tråd värd att inte tappa

2009-03-07, Johan Lindahl

Nej, man kan naturligtvis inte driva en sajt med filmer och TV-serier i centrum utan att någon gång skriva något om ”The Wire”. Själv har jag inte förrän alldeles nyligen börjat följa den från starten på DVD. Och visst är den speciell, även om den arbetar sig in i medvetandet på allvar i långsam takt - lika metodiskt som huvudpersonerna letar ledtrådar. En rolig detalj är alla små biroller spelade av bekantingar från ”Uppdrag mord”, 1990-talsserien som verkligen satte Baltimore på kartan. Och det är tydligen där som TV-poliser ska hålla sig för att verkligen vara...speciella. Däremot är ”The Wire” kanske en sådan serie som inte ska sväljas för snabbt, utan med högst ett avsnitt per dag. Ungefär som vissa böcker bör läsas varsamt, ett kapitel åt gången. Recension? Förhoppningsvis blir det av så småningom. Och sedan vidare med nästa runda...

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>