The Last House on the Left (1972)
Inte lika bra som "Jungfrukällan"
"To avoid fainting, keep repeating: It's only a movie..." uppmanar den klassiska säljstrofen. Det känns faktiskt inte nödvändigt. Några mer eller mindre avsiktliga detaljer gör att man sällan tillåts sväva i någon ovisshet om den saken. Däremot är ironin i frasen rätt lyckad, för visst handlar det här delvis om att ifrågasätta vad folk ser som underhållning eftersom det "bara är på film".
Addera lämpligen ännu en nypa salt när du intar den inledande texten om att filmen är baserad på verkliga händelser, och att "namnen ändrats för att...". Visst skulle det här kunna hända, men den närmaste förebilden för handlingen är Ingmar Bergmans "Jungfrukällan".
Varken filmens regissör Wes Craven eller dess producent Sean Cunningham tillhör mina favoriter, trots att de båda är kända inom en av mina favoritgenrer. Grejen är den att varken Cunninghams "Fredagen den 13:e" eller Cravens "Terror på Elm Street" och "Scream"-filmer skrämmer mig. Vad är felet med dem? Exakt samma sak som Cunningham och Craven utropat som felet med alla filmer förutom "Last House on the Left". De är smootha, lagom skrämmande filmer där våldet är underhållning och kamerans blick cyniskt betraktande. De är inte otäcka, med andra ord.
Otäcka, på ett på ytan nästan idiotiskt och rått sätt, är i mina ögon "Motorsågsmassakern" och Cravens egen "Ögon i natten". De har många saker gemensamt, utöver det smutsigt gryniga 70-talsfotot och deras presentation av en vrickad antikärnfamilj ute på vischan som ger sig på oskyldiga människor. "The Last House on the Left" föregick dem båda och är ingalunda den mest skrämmande film som gjorts, men den har fortfarande en näve full med grus att slänga i ansiktet på en ej förvarnad tittare, och en spark i mellangärdet att följa upp med.
Glöm dock, förslagsvis, de högtravande ord som filmens skapare gärna staplar kring den. Äntligen skulle våldets konsekvenser skildras ärligt, det brinnande Vietnamkrigets vidriga våld skulle hem till USA istället för lättsmält underhållning av typen "pang, du är död". Äntligen skulle sann skräck skildras på film, med den bästa av avsikter. De var, förstås, lika mycket ute efter att chockera och till stor del lyckades de.
Till stor del slår de dock krokben för sig själva, när de gång på gång saboterar den karga stämningen genom att klippa över till världens klumpigaste poliser i vad som nästan känns som comic relief, eller med specialskriven musik som kanske är ironiskt menad men mest känns enfaldig. Den effekt de eventuellt är ute efter uppnås betydligt bättre i den ett år äldre "A Clockwork Orange". Att musiken är skriven av David Hess som också spelar hårdföre Krug säger för övrigt en del om filmens budget.
Men ändock; i skildringen av en trevlig tjej som tillsammans med sin väninna blir bortrövad, skändad och mördad av en kvartett brottslingar - som sedermera hälsar på hos tjejens föräldrar - lurar både sorg och skräck. Och en del humor, i form av oväntat roliga repliker. Början är oklanderligt rättfram, och på några få minuter har vi fått tillräckligt med sympati för smårebelliska Mari och hennes borgerliga föräldrar för att det ska vara tid för skändligheter. Skändligheterna står två män, en "djurisk" tjej och en knarkig kille för. Nyss fritagna ur fängelset vill Krug och Fred komplettera sin lilla liga och haffar första bästa förbipasserande (i en scen som nästan känns ämnad att avskräcka unga människor från att köpa knark, åtminstone av främlingar).
Ett smärre helvete följer, med scener som onekligen inte hör till vardagen. Å andra sidan var det hela tänkt att dras betydligt längre från början. Att gå för långt var huvudambitionen i Cravens första manus, och det lär ha varit skådespelarna som fick honom att tänka om. Skådespelarna, liksom filmskaparna ganska färska eller totala nykomlingar i spelet, är överlag övertygande, för övrigt. Från David Hess pyrande aggression till Fred Lincolns slöa typ av ondska.
De styggelser som ändå filmats och tagits med har väldigt länge varit nog för att Storbritanniens invånare ska ha nekats möjlighet att se filmen oklippt. De är ju osedvanligt förtjusta i att förbjuda filmer där, oftast med motivationen att människor kan förledas till liknande gärningar.
Någon lockelse att bli som Krug och hans gäng känner nog inga tittare (utom de som är sjuka från början, som det brukar heta). Själva verkar de rentav uppleva ett kort ögonblick av något slags ånger, och minstingen försöker faktiskt senkommet göra något åt det elände de skapat. Hämndscenen som, liksom i förebildsfilmen, markerar slutet är inte heller den av njutbar art. Så långt har Craven och Cunningham uppnått sitt mål. Det är hemskt att se, nästan lite vidrigt, och det är inte underhållande i den vanliga bemärkelsen. Riktigt starkt blir det när kvartetten får huserum och mat av sitt offers ovetande föräldrar och vidden av deras samvetslöshet framgår med chockerande tydlighet. Andra scener har en nästan poetisk tyngd i sin tragik (tänker bland annat på ett vadande ut i vattnet avslutat av en närmast lågmäld avrättning).
Men samtidigt är det inte heller totalt genomarbetat och genomtänkt. Avsikten känns inte alltid helt tydlig, inte minst när det gäller graden av nakenhet. Föräldrarnas reaktion när insikten når dem känns ofullständig, som om Craven insett sina skådespelares begränsningar och beslutat att gå direkt på våldet. Om folk har haft en tendens att missa filmens förtjänster (att, exempelvis missta bra skådespeleri för sann perversion från skådepelarnas sida) så tycker jag samtidigt att Roger Ebert i sitt nästan berömda försvarstal för filmen överskattar den. Att säga "sann ondska finns i verkligheten och kan locka fram våldsamheten ur vanligt folk, nu ska vi visa ett exempel" var inte nytt ens då. Kubrick har jag redan nämnt, och Sam Peckinpah utforskade ungefär samma teman ett år tidigare i "Straw Dogs". Det är inte heller tillräckligt. Inte när det finns en uttalad föregångare som på något svårdefinierbart sätt visar "kopians" brister. I sin stramhet och sin behärskning är även "Jungfrukällan" långt starkare.
För att avsluta jämförelseleken: även samma år kom ett annat exempel på den sortens skräck som Craven eftersträvade. Ett bättre, tyngre, oförglömligt exempel kallat "Den sista färden". Allt är som bekant relativt.
Men ändå, det är ingen överdrift att kalla Cravens första film för hans näst mest skrämmande. I "Ögon i natten" (The Hills Have Eyes) hade han delvis lyckats komma till tals med tanken på att vara en "skräckregissör" och dessutom lärt sig av sina misstag. Sedan gick han vidare till att göra helt nya misstag...
FOTNOT
"A Clockwork Orange", "Straw Dogs" och "Last House" har alla de gemensamt att de haft klara problem med den brittiska censuren i många år.
© Anders Lindahl
2005-02-07
DVD / Blu-ray
Anchor Bays skräckavdelning har gjort sin plikt och presenterat filmen i en späckad dubbeldiskutgåva som gör betydligt mer än att bara paketera filmen. Det blir ett slags djupdykning i debatten om filmvåld och samtidigt en intressant skildring av lågbudgetfilmproduktion.Två kommentarsspår finns, det ena med Craven och Cunningham, det andra med tre av skådisarna: Fred Lincoln, David Hess och Marc Sheffler.
Craven och Cunningham minns på sedvanligt vis diverse detaljer från inspelningen, vilket alltid är kul att höra på, särskilt i lågbudgetproduktioner, även om jag hellre lyssnar på filmmakare som jag har respekt för. På skådespelarnas spår inträffar dock något intressantare: att de inte riktigt verkar gilla varandra och att man som tittare inte är så jäkla förtjust i dem heller. De pratar i mun på varandra, säger saker de kanske inte borde säga och Fred Lincoln hamnar i en diskussion med de två andra eftersom han tycker att filmen är skit. Ärligt talat så argumenterar han bättre. När hans kontrahenter försvarar det "kontrapunktiska musikvalet" emedan "situationen är absurd" anas både hyckleri och inkonsekvens, medan Lincoln säger rakt ut: det här är inte absurt, det händer varje dag. Lite senare gör han en riktig kulturgärning när han utan pardon sågar Cunninghams regidebut "Fredagen den 13:e", inklusive Seans motiv för att göra filmen. Det blir ett kommentarsspår som får ett helt eget liv, helt enkelt.
Huvudnumret är annars en 40-minuters dokumentär. Att se Cunningham och Craven skryta om hur de gjorde den första filmen i världen som visade på konsekvenserna av våld (ja, ungefär så verkar det själva tro att det ligger till) känns lite konstigt. Men dokumentären är förstås ett underhållande porträtt av en filmkultur, en debatt lika gammal som konsten själv och av en samling människor som nu har skiftande karriärer och skiftande inställning till filmen. Roligast är Fred Lincoln, porrmannen som visste mest om film av dem alla, som kanske spelade allra bäst och som fortfarande tycker att filmen är skit, samtidigt som han är sur över att hans namn inte var med på affischen.
Mer: fler kortdokumentärer, en alternativ och "unik" klippning, en gammal kortfilm av Craven, out-takes och dailies, med mera. Faktum är att man inte ens behöver vara helsåld på filmen för att gilla den här utgåvan. Det genomgående temat är ju att nästan alla inblandade inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till filmen.
Originaltitel: The Last House on the Left
USA, 1972
Regi: Wes Craven
Med: Sandra Cassel, Lucy Grantham, David Hess, Fred J. Lincoln, Jeramie Rain, Marc Sheffler, Gaylord St. James, Cynthia Carr
Genre: Skräck
Relaterat ur russinbloggen
2009-03-16: Varför inte låta halvdant vara bra nog?
